Klagar som vanligt
Sitter och gör ingenting som vanligt. Hatar det sjuka beteendet av att inte ha någonting att göra. Det är uppenbart att jag har för mycket fritid med MIG SJÄLV. Antingen så borde jag göra någonting åt det eller acceptera det faktum att jag alltid kommer bli tvungen till att stå ut med mig själv. Det sistnämnda är ingen negativ tanke, tvärtom, det är en uppmuntrande tanke. Ska nog försöka fokusera på den.
Det är många saker jag saknar, men en av de saker som jag just nu tänker på är hur jag förut hade någon att åka till. Det har jag inte längre. Eller att någon vill åka till mig. Att någon sätter sig på den där bussjäveln i en timme för att åka till mig. Det existerar inte längre. Fan vad jag saknar det. Blä. Det brukas ju sägas att "bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig någonsin älskat", men det tycker jag är skitsnack. Alla som inte har haft någon vet iallafall inte vad det är att förlora. Min ensamhet är större än deras, hahaha. Nej, så kan man inte resonera. De längtar och jag saknar. Om det nu är någon skillnad.
Ibland när jag ser ett ansikte på stan så undrar jag ifall jag tittar på min nästa flickvän. Visst är det en löjlig tanke? Men sådan är den. Det är hoppet. Hoppet att jag ska träffa någon ny och få något annat att fokusera på. Det dåliga med att hitta någon ny är att jag är rädd för att inte bli kär i henne på riktigt. Bara för att jag behöver självbekräftelse. VAR DET SÅ FÖRRA GÅNGEN FREDRIK? Det frågar jag mig själv. Jag vill inte svara på den frågan. Jag vågar inte. Jag är är rädd för att svara fel. Men jag vill ju så gärna älska igen. Även om det innebär att jag ska förlora den personen också. Snälla, låt mig älska lite bara. Bara lite, så jag minns hur det känns. Jag har nästan glömt det nu. Hur en kyss känns. Hur värmen från en annan kropp känns. Jag minns inte längre. Jag ser bara ett dömande ansikte. Iskalla ögon. En neutral röst. Varför minns jag inte allt det goda? Varför minns jag inte att jag älskade?
Men jag vägrar återgå till den här ensamheten. Jag accepterar den inte. Ska jag låta det bli som förra året? Nej, jag var en vekling då. Faktum är att jag är en vekling nu också, men med insikten om att jag ska bli starkare. Det är då en av mina hat-frågor kommer.
Bli stark inför vad? En ny förändring kanske? Det är väl där man använder sin styrka i livet och testas. Hur man klarar av förändringar. Jag är ganska dålig på att klara av förändringar. Jag är en svag patetisk (jag ritar fult) människa. Fast det där stämmer inte helt. Jag är en ganska bra människa. Fast jag behöver någon att visa hur bra jag är, fast det är då den där farliga tanken kommer tillbaka. Tänk om jag tröttnar på att vara bra och blir dålig igen? Hahaha. Jag gör ju samma misstag hela tiden. Exakt hela tiden. Förutom den gången. Då gled jag bara ifrån den människan, men det var för att inget band oss samman längre. Antar jag.
Jag brukar bli kär på våren. Så jag har iallafall ett halvår av ensamhet på mig innan tillvaron blir lite roligare. OCH JAG VET, man skapar sin egen lycka, man kan skaffa lite mening i tillvaron av sig själv, men just nu skiter jag i allt det där, för det känns inte relevant. Det går inte att bli kär på egen hand. Det krävs två. Två människor som är lika förlorade som alla andra. Och precis som alla andra så vill jag känna den där känslan. Du vet väl vilken? Jag har ju tjatat om den.
Gemenskap.
Det är många saker jag saknar, men en av de saker som jag just nu tänker på är hur jag förut hade någon att åka till. Det har jag inte längre. Eller att någon vill åka till mig. Att någon sätter sig på den där bussjäveln i en timme för att åka till mig. Det existerar inte längre. Fan vad jag saknar det. Blä. Det brukas ju sägas att "bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig någonsin älskat", men det tycker jag är skitsnack. Alla som inte har haft någon vet iallafall inte vad det är att förlora. Min ensamhet är större än deras, hahaha. Nej, så kan man inte resonera. De längtar och jag saknar. Om det nu är någon skillnad.
Ibland när jag ser ett ansikte på stan så undrar jag ifall jag tittar på min nästa flickvän. Visst är det en löjlig tanke? Men sådan är den. Det är hoppet. Hoppet att jag ska träffa någon ny och få något annat att fokusera på. Det dåliga med att hitta någon ny är att jag är rädd för att inte bli kär i henne på riktigt. Bara för att jag behöver självbekräftelse. VAR DET SÅ FÖRRA GÅNGEN FREDRIK? Det frågar jag mig själv. Jag vill inte svara på den frågan. Jag vågar inte. Jag är är rädd för att svara fel. Men jag vill ju så gärna älska igen. Även om det innebär att jag ska förlora den personen också. Snälla, låt mig älska lite bara. Bara lite, så jag minns hur det känns. Jag har nästan glömt det nu. Hur en kyss känns. Hur värmen från en annan kropp känns. Jag minns inte längre. Jag ser bara ett dömande ansikte. Iskalla ögon. En neutral röst. Varför minns jag inte allt det goda? Varför minns jag inte att jag älskade?
Men jag vägrar återgå till den här ensamheten. Jag accepterar den inte. Ska jag låta det bli som förra året? Nej, jag var en vekling då. Faktum är att jag är en vekling nu också, men med insikten om att jag ska bli starkare. Det är då en av mina hat-frågor kommer.
Bli stark inför vad? En ny förändring kanske? Det är väl där man använder sin styrka i livet och testas. Hur man klarar av förändringar. Jag är ganska dålig på att klara av förändringar. Jag är en svag patetisk (jag ritar fult) människa. Fast det där stämmer inte helt. Jag är en ganska bra människa. Fast jag behöver någon att visa hur bra jag är, fast det är då den där farliga tanken kommer tillbaka. Tänk om jag tröttnar på att vara bra och blir dålig igen? Hahaha. Jag gör ju samma misstag hela tiden. Exakt hela tiden. Förutom den gången. Då gled jag bara ifrån den människan, men det var för att inget band oss samman längre. Antar jag.
Jag brukar bli kär på våren. Så jag har iallafall ett halvår av ensamhet på mig innan tillvaron blir lite roligare. OCH JAG VET, man skapar sin egen lycka, man kan skaffa lite mening i tillvaron av sig själv, men just nu skiter jag i allt det där, för det känns inte relevant. Det går inte att bli kär på egen hand. Det krävs två. Två människor som är lika förlorade som alla andra. Och precis som alla andra så vill jag känna den där känslan. Du vet väl vilken? Jag har ju tjatat om den.
Gemenskap.
Kommentarer
Trackback
