Visioner
Jag tror att jag har förlorat min förmåga att skriva. Eller iallafall att skriva om mina känslor. Jag kan inte göra det, men nu kom jag på vad det beror på. För jag känner ingentiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing. Där har vi svaret på allting. Hur ska jag kunna skriva utan inspiration? Går inte. Impossible. Egentligen så har jag ju inte heller något att klaga på i mitt liv nu. Det finns inga riktiga problem som jag har skapat för mig själv. De problem som har funnits och fortfarande kvarstår har förminskats och är inte längre betydelsefulla. De har ingen betydelse när man ställer dem framför det stora tomrummet. Det är visserligen en välanvänd term, men varför ska jag inte använda den? Det är ju en sådan perfekt metafor. Det är tomt. Ingenting existerar. Haha. Bara destruktiva tankar, som jag inte vet vartifrån de har uppkommit.
Så jag behöver lite mer inspiration i mitt liv. Smärta eller kärlek. Helst båda. Men är inte ensamhet också en inspirationskälla? Det är den visserligen, men inte lika betydelsefull. Kärlek och smärta är båda mycket starkare känslor, ensamhet är ingenting. Hur kul är det att skriva om ingenting? Då läsaren inte läser någonting? Äh. Det finns ingen vits med det. Fast egentligen så handlar det här inlägget inte om någonting heller. Jag ville bara försäkra mig om att jag kan skriva ett helt inlägg HELT SJÄLV. Tänker inte säga något mer om det. Nä just nä.
Tralalalalla, sedan finns det en grej till. Jag har ju fått för mig att jag har blivit immun mot kärlek. Min hjärna har uppfattat kärlek som ett virus och som den måste skydda sig emot och nu har den skapat massa antikroppar emot den. Dessa antikroppar kommer förhindra mig ifrån att bli kär. Vad jag menar är att nästa gång jag känner någonting för en annan människa så kommer min hjärna överanalysera det och ge mig beskedet om att jag faktiskt inte ÄR kär, utan bara VILL vara det. Det är ju en enorm skillnad. Tror jag.
(Säg det)
Sedan så är det en grej till. Fast den är inte så viktigt. Ganska irrelevant. Obetydlig.
(hihihihihihihihihihih)
eh.
Så jag behöver lite mer inspiration i mitt liv. Smärta eller kärlek. Helst båda. Men är inte ensamhet också en inspirationskälla? Det är den visserligen, men inte lika betydelsefull. Kärlek och smärta är båda mycket starkare känslor, ensamhet är ingenting. Hur kul är det att skriva om ingenting? Då läsaren inte läser någonting? Äh. Det finns ingen vits med det. Fast egentligen så handlar det här inlägget inte om någonting heller. Jag ville bara försäkra mig om att jag kan skriva ett helt inlägg HELT SJÄLV. Tänker inte säga något mer om det. Nä just nä.
Tralalalalla, sedan finns det en grej till. Jag har ju fått för mig att jag har blivit immun mot kärlek. Min hjärna har uppfattat kärlek som ett virus och som den måste skydda sig emot och nu har den skapat massa antikroppar emot den. Dessa antikroppar kommer förhindra mig ifrån att bli kär. Vad jag menar är att nästa gång jag känner någonting för en annan människa så kommer min hjärna överanalysera det och ge mig beskedet om att jag faktiskt inte ÄR kär, utan bara VILL vara det. Det är ju en enorm skillnad. Tror jag.
(Säg det)
Sedan så är det en grej till. Fast den är inte så viktigt. Ganska irrelevant. Obetydlig.
(hihihihihihihihihihih)
eh.
Kommentarer
Trackback
