Alfa och Omega (Where I begin and you end)
Jag hatar när någon måste "gå" på msn. Jag är en sådan som kan sitta hela natten, men alla jag känner måste gå. Varför då? Varför kan vi inte stanna och prata hela natten tills ljuset tittar fram genom mitt fönster? Varför måste du gå? Varför stannar du inte med mig? Du lämnar bara en skugga i mina tankar, en skugga som dansar och svävar fram. Det kanske kommer en dag då jag bara har mina skuggor. Jag räknar dem och till slut så faller jag i sömn. Då tar drömmarna över. Varför pratade vi inte hela natten som vi gjorde i mina tankar? Varför går du? Snälla stanna med mig. Jag klarar inte av ensamheten, jag klarar inte av tystnaden som uppstår efter det att du lämnar min närvaro. Jag klarar inte av hur sången i mitt hjärta tystnas efter det att du har givit dig av. Din skugga och jag, vi pratar hela natten, men skuggan har ingen röst. Inte heller har den något ansikte. Den är bara en dålig imitation av ditt sanna jag, varför lämnar du blott en skugga åt mig? Är jag inte värd mer?
Men samtidigt när jag vaknar så inser jag att jag lämnar skuggor i de människor jag älskar, jämt och ständigt. Skuggor vars former kanske är skarpare, skuggor vars röster fortfarande klingar, men ändå bara som ett eko av den forna rösten. Din skugga försöker ropa mitt namn, försöker återkalla mig, men det bryts av som vågen emot klippan. Skummet krusar över den utslitna klippan, och det är då jag inser att jag är klippan och du är vågen. Dag för dag, år för år, liv efter liv så fortsätter vi vår outröttliga kamp tills världens stjärnor inte längre lyser och tills den eviga tysnaden sveper in oss i sitt mörker. Istället för ljus så uppstår en dimma. En imitation av ljus, och ändå inte mörker. Den blockerar solens strålar och vi befinner oss i en grå värld där allting förblir detsamma, där alla människor säger samma saker och där termen "imorgon" inte existerar, för allting är idag, allting händer idag. Hela livet och evigheten är just idag. Allting blir till en enda lång dag, en dag som börjar med ljus och avslutas med mörker. Nästa dag är nästa evigheten, som liksom den förra dagen, kommer ta slut, för evigheten är en illusion.
Jag vill hitta någon som sitter med mig hela natten. Jag vill hitta någon som sitter med mig tills solen har slutat att gå upp. Jag vill hitta någon att dela den här evigheten med, om det ändå bara vore så för en dag. Jag vill hitta någon som inte tittar på klockan, utan bara stirrar in i mina skinande ögon, som glänser av beundran, där tidens begrepp inte har någon betydelse. Vart är du, den del av mig själv som jag saknar och som jag aldrig har träffat. Jag längtar ju efter dig. Vi ska sitta uppe du och jag och titta på när världen går under. När alla hav har torkat, när alla eldar har slocknat, när alla människor har slutat älska, då ska vi vara tillsammans och aldrig skiljas. Då ska vi skapa den evighet och aldrig blunda. Varje sekund kommer räknas, för den kommer vara en evighet av evigheten. Och som vi skulle älska varandra, älskade. En kärlek vars like ingen hade skådat. Ett obrytbart band av tillit, en förbindelse så stark att världens innandömen skälver till vid dess syn. Vi är Alfa och Omega, början och slutet. Där jag börjar, slutar du. Tillsammans så är vi evigheten.
Du och jag.
Men samtidigt när jag vaknar så inser jag att jag lämnar skuggor i de människor jag älskar, jämt och ständigt. Skuggor vars former kanske är skarpare, skuggor vars röster fortfarande klingar, men ändå bara som ett eko av den forna rösten. Din skugga försöker ropa mitt namn, försöker återkalla mig, men det bryts av som vågen emot klippan. Skummet krusar över den utslitna klippan, och det är då jag inser att jag är klippan och du är vågen. Dag för dag, år för år, liv efter liv så fortsätter vi vår outröttliga kamp tills världens stjärnor inte längre lyser och tills den eviga tysnaden sveper in oss i sitt mörker. Istället för ljus så uppstår en dimma. En imitation av ljus, och ändå inte mörker. Den blockerar solens strålar och vi befinner oss i en grå värld där allting förblir detsamma, där alla människor säger samma saker och där termen "imorgon" inte existerar, för allting är idag, allting händer idag. Hela livet och evigheten är just idag. Allting blir till en enda lång dag, en dag som börjar med ljus och avslutas med mörker. Nästa dag är nästa evigheten, som liksom den förra dagen, kommer ta slut, för evigheten är en illusion.
Jag vill hitta någon som sitter med mig hela natten. Jag vill hitta någon som sitter med mig tills solen har slutat att gå upp. Jag vill hitta någon att dela den här evigheten med, om det ändå bara vore så för en dag. Jag vill hitta någon som inte tittar på klockan, utan bara stirrar in i mina skinande ögon, som glänser av beundran, där tidens begrepp inte har någon betydelse. Vart är du, den del av mig själv som jag saknar och som jag aldrig har träffat. Jag längtar ju efter dig. Vi ska sitta uppe du och jag och titta på när världen går under. När alla hav har torkat, när alla eldar har slocknat, när alla människor har slutat älska, då ska vi vara tillsammans och aldrig skiljas. Då ska vi skapa den evighet och aldrig blunda. Varje sekund kommer räknas, för den kommer vara en evighet av evigheten. Och som vi skulle älska varandra, älskade. En kärlek vars like ingen hade skådat. Ett obrytbart band av tillit, en förbindelse så stark att världens innandömen skälver till vid dess syn. Vi är Alfa och Omega, början och slutet. Där jag börjar, slutar du. Tillsammans så är vi evigheten.
Du och jag.
Kommentarer
Trackback
