Hur fan tänkte jag?
Aldrig i hela mitt liv har jag ångrat mig så mycket som jag har nu. Aldrig. För en stund sedan så fick jag ett samtal från en vän som var på peace och hon ringde mig så jag fick höra dem spela socker och 747 live. Jag ville bara dö då. Allvarligt, jag ville vara försvinna från mitt förbannade rum och stå där borta i borlänge och dansa som en jävla idiot med människor jag älskar samtidigt som hela jävla publiken och allt blir som en enda känsla. Alla jävla människor blir som en enda varelse som hoppar och dansar.
Nästa år ska jag fan åka dit, med eller utan någon. Jag skiter i om jag blir helt ensam i på de där dagarna, men jag måste bara åka dit. Aldrig förr så har jag känt en sådan här stark känsla efter något. Aldrig förr har jag heller känt mig så ensam. Nej, jag tänker aldrig mer utsätta mig för det här. Jag tänker aldrig mer sitta som en tjurig idiot på mitt rum och låtsas att jag har något bättre för mig. Aldrig mer, jag säger bara det.
Men sedan så är det den tanken som krossar allt, just det att jag hade någon att dela allt det här med, men hon försvann. Jag finns inte där med henne och kan dela allt det där, dela den där underbara känslan. Istället så sitter jag här. Jag hade så jävla mycket gemensamt med henne och det här svider mest. Den tanken att jag skulle ha kunnat vara med henne nu och dela allt. Dela all förbannad lycka, för visst är det lycka. Man gör det till vad det är. Men vad jag känner nu är inte lycka, det är den patetiska ensamheten jag har utsatt mig själv för. Det här är inte att leva, det här är att... jag vet inte. Det här är ingenting. Det här är ett misslyckade, och jag det finns ingen eller inget i hela världen som jag kan skylla på förutom mig själv. För det har var mitt val. Ja, det här var mitt val att sitta här i mitt mörka rum och låtsas göra något viktigt för mig själv. Det här är bara tortyr. Jag kan inte leva såhär, jag måste för fan göra någonting åt det. Och det finns ingen som kan hjälpa mig, det här är en grej som jag måste göra själv. Jag har valt att leva såhär, men nästa gång jag gör ett val så ska jag tänka efter jävligt noga.
Så visst har jag lärt mig en läxa. Visst har jag det. Jag måste se Kent live nästa år. Jag bara måste det. Tills dess ska jag hitta någon att dela det med. Det lovar jag. Det lovar jag mig själv.
För inte kan jag bryta ett löfte till mig själv och förbli en hel människa. Nej, den som bryter ett löfte till sig själv är en förstörd människa.
Men likväl så är jag förstörd, eftersom jag aldrig har ångrat mig såhär mycket i hela mitt liv.
Aldrig.
Nästa år ska jag fan åka dit, med eller utan någon. Jag skiter i om jag blir helt ensam i på de där dagarna, men jag måste bara åka dit. Aldrig förr så har jag känt en sådan här stark känsla efter något. Aldrig förr har jag heller känt mig så ensam. Nej, jag tänker aldrig mer utsätta mig för det här. Jag tänker aldrig mer sitta som en tjurig idiot på mitt rum och låtsas att jag har något bättre för mig. Aldrig mer, jag säger bara det.
Men sedan så är det den tanken som krossar allt, just det att jag hade någon att dela allt det här med, men hon försvann. Jag finns inte där med henne och kan dela allt det där, dela den där underbara känslan. Istället så sitter jag här. Jag hade så jävla mycket gemensamt med henne och det här svider mest. Den tanken att jag skulle ha kunnat vara med henne nu och dela allt. Dela all förbannad lycka, för visst är det lycka. Man gör det till vad det är. Men vad jag känner nu är inte lycka, det är den patetiska ensamheten jag har utsatt mig själv för. Det här är inte att leva, det här är att... jag vet inte. Det här är ingenting. Det här är ett misslyckade, och jag det finns ingen eller inget i hela världen som jag kan skylla på förutom mig själv. För det har var mitt val. Ja, det här var mitt val att sitta här i mitt mörka rum och låtsas göra något viktigt för mig själv. Det här är bara tortyr. Jag kan inte leva såhär, jag måste för fan göra någonting åt det. Och det finns ingen som kan hjälpa mig, det här är en grej som jag måste göra själv. Jag har valt att leva såhär, men nästa gång jag gör ett val så ska jag tänka efter jävligt noga.
Så visst har jag lärt mig en läxa. Visst har jag det. Jag måste se Kent live nästa år. Jag bara måste det. Tills dess ska jag hitta någon att dela det med. Det lovar jag. Det lovar jag mig själv.
För inte kan jag bryta ett löfte till mig själv och förbli en hel människa. Nej, den som bryter ett löfte till sig själv är en förstörd människa.
Men likväl så är jag förstörd, eftersom jag aldrig har ångrat mig såhär mycket i hela mitt liv.
Aldrig.
Kommentarer
Postat av: H
Börjar fundera på om det är min okända tvilling som skriver detta..? Varenda inlägg, varenda ORD, känner jag med. Det får mig att inse att jag inte är ensam i alla fall. Jag älskar Kent. Hade möjlighet att åka med till Peace&Love i år. Gjorde jag det? Nej. Varför? Ingen jävla aning. Och det är inte bara det här inlägget, alla du har skrivit, så extremt träffande, herregud. Fortsätt skriva, det är intressant att läsa exakt vad man själv känner genom någon annan..
Trackback
