cocacolacowboys

H om Vakna nätter:
Jag vill också älska någon.


Kanske den mest osjälviska kommentaren, eller överhuvudtaget tanken jag någonsitt sett på länge. "Jag vill också älska någon". Jag tänker inte tala om detta som om jag vore någon auktoritet, utan bara vad jag känner, för det är en grej jag är jävligt bra på, att säga hur jag känner. Därför så tänker jag presentera den ultimata smärtan för er, här och nu. För det här är verkligheten. Inte som i en av mina förbannade noveller, för det här är så mycket värre. Så otroligt mycket värre.

Så vad är det som gör det här så mycket värre än i en novell. Det första är nog att en novell tar slut. När man har vänt sista sidan, så har det antagligen varit ett slut där allt slutade lyckligt eller där allt slutade hemskt. I vilket fall som helst så tar det slut. Allt tar slut. I verkligheten så tar inte allt slut. Det är bara ditt förhållande och den personen som du älskar som tar slut. Allt annat fortsätter. Det där förbannade livet som vi lever. Det fortsätter helt opåverkat av hur du mår eller hur du inte mår. Livet skiter i hur du mår, bara du överlever det. Visst kommer jag överleva, men till vilket pris? Kommer jag bli mycket klokare av det här? Kommer jag sitta om några år och sucka och berätta för mina vänner hur mycket jag lärde mig av den tjejen jag hade då?

Förmodligen. Men det där är i framtiden, och hur mycket jag än vill det så lever jag i det patetiska nuet. I nuet, där allting existerar och upphör existera. Så vad känner jag i detta nu? Ilska? Befrielse? Lättnad? Sorg? Jag tror den känslar som dominerar mest är att jag aldrig kommer hitta någon så bra som henne. Förmodligen kommer jag inte göra det heller. Man är aldrig så kär som man är när man är ung, och ung, det är jag. Jag har hela mitt förbannade liv framför mig, så varför hänger jag upp mig på det här? Jo, för att det händer just fucking nu. Jag kommer sova dåligt, jag kommer äta dåligt. Allt det där är bara bieffekter av vad det här. Det värsta av allt var att jag accepterade tanken idag, den tanke att hon inte älskar mig. Det svider så jävla mycket i kroppen att säga det, det är ungefär som att slita ut hjärtat ur kroppen och rista in det med naglarna, "HON ÄLSKAR INTE MIG", sedan stoppa in det i käften och svälja det. Ungefär så känns det.

För det var just idag, för några minuter sedan faktiskt, som jag accepterade att hon inte älskade mig längre. Förut hade den tanken varit löjlig, för vi älskade ju varandra? Ja det gjorde vi! Och hon hade aldrig känt såhär för någon förut! Jag var så lycklig över att få betyda så mycket för en annan människa, det är kanske det jag saknar mest i detta nuläge. Att betyda så mycket. Visst, nu kanske du tänker att jag betyder mycket för dig här, genom det jag skriver, men jag är en människa också. Jag lever i verkligheten. Det här är inte verkligheten. Det här bara min skildring av verkligheten. Jag hoppas att jag gör den rättvisa och ifall du tycker att jag svamlar så säg det. Jag har kanske bara varit trångsynt hela tiden, en blind kär dåre som måste öppna ögonen. Det kanske var precis det hon gjorde i samma ögonblick som hon slutade älska mig. Kärlekens slöja rycktes undan och hon såg vem jag egentligen var och att jag inte var den hon älskade.

Så självklart, människor utvecklas. Eftersom det gick så jävla fort under den tid hon var med mig så måste hon ha utvecklats jättemycket under så kort tid, så det är ju kul att jag har bidragit till något. Men det viktigaste var att hon älskade mig då. I det förflutna. Det som gör så jävla ont är att hon inte gör det nu, för det är i det förbannade nuet, som ni vet, som vi lever i. I mitt nu så finns det ingen att betyda för längre. Hon har sagt hejdå nu. Hejdå. Sedan försvinner hon ur mitt liv och det enda som kommer finnas kvar av henne är blott en skugga av det förflutna. En vind som blåser igenom mitt hår och slänger det åt alla håll. Men allt det där är förstås bara meningslösa metaforer, allt jag skriver här är meningslöst, för det är SLUT. Hör ni det? DET ÄR SLUT.

Det roliga är när någon frågar vad jag tänker göra härnäst. "Så, vad tänker du göra nu när det är över?". Ehm, återgå till mitt normala liv antar jag, men vilket jävla liv var det? Vad hade jag innan jag träffade henne? Jag hade ingenting. Jag har ingenting att återvända till, jag är precis lika jävla ensam igen som jag har varit i hela mitt liv. Det finns ingenting att återgå till, det är bara blicka framåt och göra det jag är bäst på. Att fantisera. Fantisera som en dåre om vilka underbara människor jag kommer träffa, men frågan är då, vem kommer jag vara då? Jag har ju alltid varit mig själv, men kommer jag vara en förstörd människa då? Ett söndertrasat och skitigt plagg som någon har glömt bort under en soffa? Jag vet inte. Men en sak vet jag. Jag kommer vara härdad. En härdad man. En man, men inte med fysiska ärr, utan ärr i själen och jag blöder ännu. Psykiska sår slutar aldrig blöda, utan de blöder tills det inte finns något mer att blöda.

Likt förbannat så känner jag likadant som dig nu, Okände "H". Jag vill också älska, för då skulle jag kunna glömma allt det här så mycket lättare. Jag skulle kunna fylla på min själ med blod igen så de där såren inte tar livet av mig. Det är just så man går vidare också. Man blir påfylld med kärlek hela tiden. Av någon. Vissa tar livet av sig och de är dem som inte fick något mer blod att fylla sin psykiska själ med. Men jag har för många att älska. Trots hur allt gör så jävla ont så har jag fortfarande människor som jag inte tänker lämna ensamma här i världen. De är inte värda att dö för, men de är värda att leva för. Och jag ska leva igen, ja min älskade, jag ska leva igen.

Jag ska älska och leva.

Förvisso, för det är sanning.