Älskade, varför måste kärleken dö?
Älskade, varför måste kärleken dö?
Varje dag är den längsta i mitt liv och bara de sekunderna jag tänker på dig är värda att räkna. De är värda att leva för. De är värda att kämpa för. Just därför är de värda att kämpa för. Just därför är varenda sekund så ovärderlig, just för att kärleken måste dö. Varför har jag inte insett det tidigare? Varför förstod inte det tidigare? Självklart för att jag såg inga sekunder. Jag såg inga minuter. Jag såg en flod. En flod där vattnet flyter i all evighet och rinner ut i glömskans hav. Men det finns ingen flod. Floden är en illusion. Floden är en dagdröm för dårar, en bekväm tanke för kära människor. Det finns ingen evighet i kärleken och det är kanske därför den är så vacker. Kanske det är därför den är värd att kämpa för, för varför skulle jag annars våga hoppas?
Inte heller har mitt hopp dött ännu. Det är en dåres hopp, men det finns fortfarande där. Hur tydligt känner jag inte hur hon flyter igenom mig? Hur hon växer inom mig (som en röd orkidé). Hur mina tankar livnär sig på henne. Fast allt det där kanske bara är fantasier. Jag kanske bara inbillar mig allt det där och det inte riktigt är sant, men ifall det verkligen är så, min älskade, varför gör det så ont? Varför känner jag mig så otillräcklig för mig själv? Varför känner jag alla dessa känslor, som spikar i min hud? Ska jag hänga på korset tills jag har blödit min sista droppe? Tills jag har blivit torr? Ska jag ta all denna smärta för att jag älskar henne? Ja det ska jag. Jag ska dö som en martyr. Och icke desto mindre så tänker jag sluta hoppas. Aldrig. Inte heller så tänker jag sluta tro. Tro på det som är värt att kämpa för, och kämpa för det som är värt att tro på. Kärleken, jag är beredd att dö för dig.
Fast det kanske är just det som är problemet. Att jag är beredd att dö. Det vore väl fel? Kärleken kanske inte är värd att dö för, för döden är en lätt väg att ta. Det är den feges väg att ta. Döden leder heller ingenstans. Den vägen leder bara bort ifrån allt det där, men jag har ju just konstaterat att jag kan ta smärta? För det kan jag ju. På den senaste tiden så har psykisk smärta samt fysisk smärta slagits tillsammans till en enhet. Till en enda känsla. Den omfattar att vart jag än är, vilken tid det än är, så finns den där outhärdliga oron alltid där. En klump som växer sig i magen. En parasit som livnär sig på lyckliga tankar. Allt jag ser är skuggor som dansar framför mina ögon och de viskar. De säger alla möjliga saker, från att det kommer att ordna sig till att hon aldrig kommer tillbaka. Men ingen av de rösterna spelar egentligen någon roll, för djupt inne i mitt hjärta så känner jag att jag älskar henne och det är allt jag behöver veta. Jag kan inte ifrågasätta det, för det är precis vad jag känner. Inte heller kan någon ifrågasätta det, för de känner inte vad jag känner. Tänk om världen vore så enkel.
Det kanske därför kärleken är så vacker. För att den måste dö. För att vad jag än gör för att hålla den vid liv, så kanske jag måste släppa taget om den och låta den dö. Låta den falla ur mitt grep. Kanske är det vad jag borde göra, men jag vägrar. Jag tänker kämpa för det jag tror och älskar på och jag skiter ifall någon tycker jag är barnslig eller naiv. Aldrig förut har jag varit så övertygad om någonting, aldrig förut i hela mitt liv så har jag känt en sådan styrka och när jag tittar mig i spegeln så ser jag den där lågan som brinner i mina ögon. Den brinner starkare för henne än den någonsin gjort förut. Aldrig förut så har jag känt den här överygelsen för någon annan människa, om det här är att älska så har jag aldrig gjort det förut. Om det här är att leva, så har jag aldrig känt mig så levande förut.
Så, min älskade, varför måste kärleken dö?
För att det gör den värd att leva för.
Varje dag är den längsta i mitt liv och bara de sekunderna jag tänker på dig är värda att räkna. De är värda att leva för. De är värda att kämpa för. Just därför är de värda att kämpa för. Just därför är varenda sekund så ovärderlig, just för att kärleken måste dö. Varför har jag inte insett det tidigare? Varför förstod inte det tidigare? Självklart för att jag såg inga sekunder. Jag såg inga minuter. Jag såg en flod. En flod där vattnet flyter i all evighet och rinner ut i glömskans hav. Men det finns ingen flod. Floden är en illusion. Floden är en dagdröm för dårar, en bekväm tanke för kära människor. Det finns ingen evighet i kärleken och det är kanske därför den är så vacker. Kanske det är därför den är värd att kämpa för, för varför skulle jag annars våga hoppas?
Inte heller har mitt hopp dött ännu. Det är en dåres hopp, men det finns fortfarande där. Hur tydligt känner jag inte hur hon flyter igenom mig? Hur hon växer inom mig (som en röd orkidé). Hur mina tankar livnär sig på henne. Fast allt det där kanske bara är fantasier. Jag kanske bara inbillar mig allt det där och det inte riktigt är sant, men ifall det verkligen är så, min älskade, varför gör det så ont? Varför känner jag mig så otillräcklig för mig själv? Varför känner jag alla dessa känslor, som spikar i min hud? Ska jag hänga på korset tills jag har blödit min sista droppe? Tills jag har blivit torr? Ska jag ta all denna smärta för att jag älskar henne? Ja det ska jag. Jag ska dö som en martyr. Och icke desto mindre så tänker jag sluta hoppas. Aldrig. Inte heller så tänker jag sluta tro. Tro på det som är värt att kämpa för, och kämpa för det som är värt att tro på. Kärleken, jag är beredd att dö för dig.
Fast det kanske är just det som är problemet. Att jag är beredd att dö. Det vore väl fel? Kärleken kanske inte är värd att dö för, för döden är en lätt väg att ta. Det är den feges väg att ta. Döden leder heller ingenstans. Den vägen leder bara bort ifrån allt det där, men jag har ju just konstaterat att jag kan ta smärta? För det kan jag ju. På den senaste tiden så har psykisk smärta samt fysisk smärta slagits tillsammans till en enhet. Till en enda känsla. Den omfattar att vart jag än är, vilken tid det än är, så finns den där outhärdliga oron alltid där. En klump som växer sig i magen. En parasit som livnär sig på lyckliga tankar. Allt jag ser är skuggor som dansar framför mina ögon och de viskar. De säger alla möjliga saker, från att det kommer att ordna sig till att hon aldrig kommer tillbaka. Men ingen av de rösterna spelar egentligen någon roll, för djupt inne i mitt hjärta så känner jag att jag älskar henne och det är allt jag behöver veta. Jag kan inte ifrågasätta det, för det är precis vad jag känner. Inte heller kan någon ifrågasätta det, för de känner inte vad jag känner. Tänk om världen vore så enkel.
Det kanske därför kärleken är så vacker. För att den måste dö. För att vad jag än gör för att hålla den vid liv, så kanske jag måste släppa taget om den och låta den dö. Låta den falla ur mitt grep. Kanske är det vad jag borde göra, men jag vägrar. Jag tänker kämpa för det jag tror och älskar på och jag skiter ifall någon tycker jag är barnslig eller naiv. Aldrig förut har jag varit så övertygad om någonting, aldrig förut i hela mitt liv så har jag känt en sådan styrka och när jag tittar mig i spegeln så ser jag den där lågan som brinner i mina ögon. Den brinner starkare för henne än den någonsin gjort förut. Aldrig förut så har jag känt den här överygelsen för någon annan människa, om det här är att älska så har jag aldrig gjort det förut. Om det här är att leva, så har jag aldrig känt mig så levande förut.
Så, min älskade, varför måste kärleken dö?
För att det gör den värd att leva för.
Kommentarer
Trackback
