cocacolacowboys

Ibland så funderar jag på hur det känns att vara en människa vars status alla på facebook gillar. Jag vet att det är en löjlig tanke, men jag kan fortfarande inte låta bli att fundera. Att vara populär? Är det vad så man kallar det? Det låter lite fel i mina öron, men jag antar att det är så. Ibland så kan jag se någon statusuppdatering som ingen har gillat eller kommenterat, av någon anledning. Ibland är det nästan pinsamt, men vad gör man?

För att återgå till det här med att vara populär, vad innebär det egentligen? Att många människor gillar dig? Eller att många människor känner till dig? Själv så har jag aldrig riktigt varit populär, just eftersom att jag inte ÄR någon. Ingen reagerar när den hör mitt namn och man undrar vem fan det är. Jag är inte direkt en social människa av mig och jag antar att det beror på att jag bor utanför samhället. Vissa säger att det är lätt för mig att skylla på det, och att det beror på något helt annat egentligen. Ifall jag ska ska göra något socialt med någon så måste man nästan DRA med mig dit, slita mig dit i koppel, och när jag väl är där så har jag ju det trevligt. Så vad är problemet egentligen? Att jag inte "orkar" göra saker? Jag vet inte.

Ibland kan jag också klaga på att jag inte har några vänner, vilket inte alls är sant. Självklart har jag vänner, men jag vill träffa nya människor. Det är en grej som jag är fruktansvärt dålig på, just att träffa nya människor. Jag kan ju inte direkt förvänta mig att träffa massa människor genom att sitta och blogga. Det är bara snålskjuts på något sätt. Sitta vid datorn och skriva något, sen gillar någon det och sedan börjar jag prata med den personen och blir bra vän med den. Jag tror fan att hela det här året så har jag träffat alla nya människor genom just min blogg. Visst är det patetiskt? Vissa har jag blivit mycket bra vänner med, och jag blev för fan tillsammans med en som hade träffat mig just genom min blogg. Är inte det för lätt på något sätt? Fast varför måste det vara mer komplicerat istället? Det är bara ologiskt.

Jag tog upp det här problemet med en vän (som jag träffat via min blogg) och hon sa att jag skulle kunna gå på någon fest, för det var ju tydligen mycket fester nu på sommaren. Jag kvävde ett skratt då. Jag? På fest? Haha, själva tanken var helt absurd av två stora anledningar. För det första så vet ingen vem jag är. Inte en enda själ i gävle har en susning om vad man ska förknippa mig med. Det finns en liten skara med människor som har läst min blogg, men det är svårt att bedöma en människa via en blogg. Så vad ska jag presentera mig som? Det vore bara löjligt, och det är då jag kommer till mitt andra problem. Inte heller så har jag någon att gå med, för mina närmaste vänner är inte direkt partymänniskor. Då pratade jag med min vän igen och hon sade att jag bara kunde fråga en ytlig vän ifall det var någon fest denne skulle gå på och ifall jag kunde hänga med. Det vore bara pinsamt. Typ som "Amen hej, jag har inga vänner, så är det okej om jag går med dig och skaffar några?". Det vore bara desperat och patetiskt. Faktum är att jag kanske är desperat, men det finns vissa gränser. Det vore ju även roligt ifall jag droppade in på en random fest och ingen visste vem fan jag var. Det skulle ju vara fruktansvärt roligt. Jag kanske skulle gå därifrån med ett lass nya vänner. Tyvärr så är det för många "kanske" i det här sammanhanget.

Därför är det lite synd att jag inte har typ 700 vänner på facebook, för då kanske jag skulle vara någon. Tio vänförfrågningar i veckan, varför inte? Det kanske är det livet jag behöver, eller kanske det livet som alla behöver. Att vara någon. Fast man är ju samtidigt alltid någon för sig själv? Eller hur? Och man kanske är någon för en vän, vilket kanske betyder mer än att bara vara en namn, en etikett, för hundratals andra.

Fast det där är ju förstås bara vad jag tycker. Inget att ta till sig, ifall jag inte är NÅGON för DIG.