Tid
Tid.
Tiden förintade mig nästan. För att kunna överleva tiden så det bara en regel. Ignorera den. Låt inte tiden styra, låt den inte göra dig till sin slav, för då är du redan förlorad. Jag blickar ut över de senaste dagarna och de dagarna skulle lika gärna kunna vara timmar. Tiden exsisterar inte, tiden är en illusion, som bländar oss. Det finns instrument med vilka man kan mäta tiden, ta till exempel en vanlig klocka. Vad gör det för skillnad? Visst, tiden är en viktig faktor i samhället, men tiden bländar oss alla. Så vad finns det att göra? Jo, blunda. Blunda för tiden, för då kan den inte längre blända dig. Imorgon kan vara igår, och en vecka kan vara för en vecka sedan, allt det där spelar ingen roll. Tiden finns bara i nuet, imorgon existerar inte, för det är redan imorgon. När du läser det här så är det igår, det har alltså redan hänt, men för mig så händer det i detta nu. Tiden finns inte. Det är bara en illusion. När jag i detta nu skriver det här så kanske kommer även jag imorgon läsa det här, men det har ju redan hänt? För jag har redan tänkt tanken, alltså måste det redan ha hänt någonstans.
Det är dessa ögonblick, när man förlorar greppet om tiden, som man inser att den bara flyter på hela tiden, som den alltid gjort. En vecka för mig är inte längre en vecka, en vecka för mig är nu en dag. Jag tänker nu i framtiden på när jag tar studenten, men det har redan hänt. Jag har redan levt hela mitt liv egentligen, för i tidens ström så har det redan hänt. Jag kommer alltid befinna mig i nuet, men förut så befann jag mig i någons framtid, samtidigt som jag imorgon kommer befinna sig i någons förflutet. Tiden existerar inte. Det är en illusion. Vem är du som förstörde tiden? Vem är du som nollställde alla klockor? Vem är du som rör dig igenom tid och rum, oberoende av världen som flyter på under dig? Jo, du är dig själv, du är levande och du är som du alltid har varit.
Medan du rör dig framåt, så rör sig världen bakåt. För varje andetag du tar så är du närmare slutet. För varje fotspår du lämnar bakom dig i sanden så rör sig världen vidare, allt snabbare så skenar den skoningslöst iväg och du börjar springa för att hinna med. I början när du springer så har du mycket kraft energi, men sedan så känner du att andhämtningen börjar bli tyngre, och dina leder värker. Du krymper ihop och rynkor uppstår i ditt ansikte och du börjar lunka. Fotspåren i sanden bakom dig har spolats bort av tidens vågor. Du fortsätter envist framåt, framåt mot änden av stranden, där du ska lägga dig ned och dö, tills vattnet begraver dina vittrande ben i sanden. Men lukten av tång är inte äkta, rensa dina tankar. De släta sandkornen under dina fötter är inte äkta, rensa dina tankar. Värmen från solen som gör så att svetten rinner nedför din panna, allt det där är inte äkta. Allt är en illusion och när vi vaknar ifrån så är allt försent. Då försvinner vi ut i ett vakuum där allt sammansmälter och nästa gång så kommer du vara en del av illusionen, som verkar så övertygande.
Istället för att fortsätta att fortsätta springa eller gå, stanna upp och låt tidens vågor svalka över dig. Du kommer känna varmt saltvatten, men det är inte äkta. Det är en illusion. Stanna på sandstranden, stå stilla och blunda så har du besegrat tiden, bli inte dess slav. Låt dig inte underkuvas. Vänd om istället. Spring åt andra hållet, sedan springer du tillbaka, vart du än vill springa, spring dit, men glöm inte att det är där du springer eller går, det är där du verkligen lever. Inte där du vill leva. Det är där du lever som du verkligen lever.
Jag söker efter de ögonblick, de ögonblick som tiden inte kan tränga igenom. De ögonblick som inte tiden kan påverka.
De ögonblick som är värda att tappa andan för.
Tiden förintade mig nästan. För att kunna överleva tiden så det bara en regel. Ignorera den. Låt inte tiden styra, låt den inte göra dig till sin slav, för då är du redan förlorad. Jag blickar ut över de senaste dagarna och de dagarna skulle lika gärna kunna vara timmar. Tiden exsisterar inte, tiden är en illusion, som bländar oss. Det finns instrument med vilka man kan mäta tiden, ta till exempel en vanlig klocka. Vad gör det för skillnad? Visst, tiden är en viktig faktor i samhället, men tiden bländar oss alla. Så vad finns det att göra? Jo, blunda. Blunda för tiden, för då kan den inte längre blända dig. Imorgon kan vara igår, och en vecka kan vara för en vecka sedan, allt det där spelar ingen roll. Tiden finns bara i nuet, imorgon existerar inte, för det är redan imorgon. När du läser det här så är det igår, det har alltså redan hänt, men för mig så händer det i detta nu. Tiden finns inte. Det är bara en illusion. När jag i detta nu skriver det här så kanske kommer även jag imorgon läsa det här, men det har ju redan hänt? För jag har redan tänkt tanken, alltså måste det redan ha hänt någonstans.
Det är dessa ögonblick, när man förlorar greppet om tiden, som man inser att den bara flyter på hela tiden, som den alltid gjort. En vecka för mig är inte längre en vecka, en vecka för mig är nu en dag. Jag tänker nu i framtiden på när jag tar studenten, men det har redan hänt. Jag har redan levt hela mitt liv egentligen, för i tidens ström så har det redan hänt. Jag kommer alltid befinna mig i nuet, men förut så befann jag mig i någons framtid, samtidigt som jag imorgon kommer befinna sig i någons förflutet. Tiden existerar inte. Det är en illusion. Vem är du som förstörde tiden? Vem är du som nollställde alla klockor? Vem är du som rör dig igenom tid och rum, oberoende av världen som flyter på under dig? Jo, du är dig själv, du är levande och du är som du alltid har varit.
Medan du rör dig framåt, så rör sig världen bakåt. För varje andetag du tar så är du närmare slutet. För varje fotspår du lämnar bakom dig i sanden så rör sig världen vidare, allt snabbare så skenar den skoningslöst iväg och du börjar springa för att hinna med. I början när du springer så har du mycket kraft energi, men sedan så känner du att andhämtningen börjar bli tyngre, och dina leder värker. Du krymper ihop och rynkor uppstår i ditt ansikte och du börjar lunka. Fotspåren i sanden bakom dig har spolats bort av tidens vågor. Du fortsätter envist framåt, framåt mot änden av stranden, där du ska lägga dig ned och dö, tills vattnet begraver dina vittrande ben i sanden. Men lukten av tång är inte äkta, rensa dina tankar. De släta sandkornen under dina fötter är inte äkta, rensa dina tankar. Värmen från solen som gör så att svetten rinner nedför din panna, allt det där är inte äkta. Allt är en illusion och när vi vaknar ifrån så är allt försent. Då försvinner vi ut i ett vakuum där allt sammansmälter och nästa gång så kommer du vara en del av illusionen, som verkar så övertygande.
Istället för att fortsätta att fortsätta springa eller gå, stanna upp och låt tidens vågor svalka över dig. Du kommer känna varmt saltvatten, men det är inte äkta. Det är en illusion. Stanna på sandstranden, stå stilla och blunda så har du besegrat tiden, bli inte dess slav. Låt dig inte underkuvas. Vänd om istället. Spring åt andra hållet, sedan springer du tillbaka, vart du än vill springa, spring dit, men glöm inte att det är där du springer eller går, det är där du verkligen lever. Inte där du vill leva. Det är där du lever som du verkligen lever.
Jag söker efter de ögonblick, de ögonblick som tiden inte kan tränga igenom. De ögonblick som inte tiden kan påverka.
De ögonblick som är värda att tappa andan för.
Kommentarer
Trackback
