Den nikomachiska etiken
Ta Ethika:
Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå? Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken? Plågas du av tanken att få vet ditt namn? Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.
(Enligt wikipedia: "Den nikomachiska etiken (eller Ta Ethika) är ett känt verk om dygd och etisk karaktär. Boken har en prominent roll i definierandet av aristotelisk etik och ses som ett av de viktigaste och mest inflytelserika filosofiska verken som någonsin skrivits.")
Känner ingen sorg över att jag är ganska efterbliven när det gäller litteratur. Min bästa ursäkt är att jag skulle tänka konstant ifall jag utsatte mig för mer litteratur när det handlar om just filosofi. I början på den här veckan så lovade jag mig själv att inte skriva något på en vecka, men det höll som sagt inte så länge... jag önskar att jag kunde hålla löften till mig själv bättre. Innan jag svarar på frågan så tänker jag dessutom tillåta mig själv att fundera lite. Vad är det för filosofiskt insatt människa som orkar formulera en sådan stor respons? De där frågorna skulle ge mig material till att skriva för en vecka. Wow liksom. En del av mig är rädd för att svara på de där frågorna, men jag tänker inte den delen (de delarna?) ta över. Eftersom det här blir ett enormt inlägg, delar jag upp det.
Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå?
Jag har ju alltid varit mig själv. Det har ni också. Jag tror inte att man kan vara någon annan än sig själv, däremot så kan det finnas en vilja om att vara någon annan. Ifall man inte strävar efter att bli någon annan människa så står man stilla i livet och trivs med det. Ett av mina komplex är att jag hela tiden vill röra mig vidare i livet. Jag älskar inte alltid förändringar, men jag accepterar dem jämt. Vad är då den människa jag strävar efter att uppnå? Det är inte den riktiga frågan, men saken är den att jag redan är den människa som jag förut ville vara. Så därför finns det heller inte några tankekrav att sträva efter någonting. Visst, jag kanske strävar efter någonting nu, men i sådana fall är målet dolt för mig. Jag ser bara hav åt alla håll och allt jag kan göra är att ro vidare (utan åror). Jag tror dessutom på att det är omgivningen som påverkar individen. Eftersom jag trivs med min nuvarande omgivning så låter jag dem påverka och förändra mig och det är därför de gör mig till den människa som jag tidigare strävade efter att uppnå. Det är därför det inte finns några tankekrav angående detta, det finns inget ultimatum jag strävar efter. Jag är Fredrik, jag har alltid varit Fredrik och jag kommer alltid att vara Fredrik. Nej, det finns inga tankekrav att vara den människa som jag strävar efter att uppnå. Jag är redan den människan och jag jagas däremot av tankekrav att behålla den positionen i mitt liv. (...fast det finns sådana enorma undantag som du vägrar skriva här, för du vill framstå som en stark människa vilket du inte är, du är svag...) Jag är nöjd som det är nu och jag trivs med min omgivning. (...och allt du söker i livet är ännu svagare människor så du får känna dig stark, så du får makten över ditt eget liv genom att manipulera andra människor.) Nästa fråga.
Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken?
Vad skulle jag tjäna på det annat än att mata mitt eget ego? Jag tror inte ens att jag skulle må bra av det. Att lämna en grupp med människor. Varför skulle jag göra det? Jag gillar ju människor (inte alla) och de flesta människor gillar i sin tur mig. Fast det där kanske jag har missuppfattat. Jag är inte bättre än dem som mår dåligt i avsaknad av andra. Faktum är att jag förmodligen är en av de människorna. Varför inte? Det vore väl det mest logiska svar jag kan ge till mig själv. Jag är inte bättre än någon annan samtidigt som jag alltid kommer vara sämre än mig själv. Jag har ju så höga krav på mig själv. Det finns samtidigt så många saker jag göra för att övertyga mig själv, men jag tror knappast jag skulle kunna lämna en grupp med människor. Vad skulle jag bevisa med det? Både för de andra och mig själv? Det är en skillnad på att vara ensam och känna sig ensam, så ifall jag lämnade en grupp med människor som jag kände mig ensam med, så skulle jag göra något stort emot mig själv. När jag gjorde det så skulle jag även övertyga mig själv att jag var bättre än de människor som mår dåligt när de inte har människor runtomkring sig. Resultatet skulle bli att jag skulle gå från att känna mig ensam till att verkligen bli ensam på riktigt och ifall jag skulle känna mig ensam då, kan jag inte svara på. Den absoluta ensamheten är en av de största inspirationskällorna här i livet, vilket oftast gör att många författare känner sig (eller är) ensamma. Nu är inte jag någon författare (även om jag önskar att var en), men det är samma princip.
För att återgå till frågan, vilket sken av orginalitet skulle en sådan akt ge? Jag skulle inte bara bevisa för mig själv att jag kan klara mig ensam, utan även andra. Denna akt skulle kanske ge mig ett originellt sken, ett sken som skulle reflekteras i andra människors ögon som jag skulle lägga märke till. "Åh titta, där är han som trotsade systemet. Där är han som gav upp sina medmänniskor". Fast det där är ingen bild utav mig själv som jag strävar efter. Det där är en stämpel som är enormt svår att få bort och samtidigt så finns det ingenting att vinna. Och de som mår dåligt i avsaknad av andra? Är det inte vi? Vi tillsammans? Känner vi inte den där gemenskapen till varandra? Det är därför jag aldrig skulle kunna lämna en grupp med människor som jag ÄLSKAR. Det skulle kanske bevisa någonting för alla andra, men för mig själv skulle det vara förräderi emot mig själv och allt det jag står för. Övertygelse är en farlig känsla, eftersom den inte öppnar sig för andra synvinklar. Mitt ego behöver inte växa mer, det är stort som det redan är.
Plågas du av tanken att få veta ditt namn?
Mitt namn? Fredrik Andersson? Fast det är bara namnet på min kropp. Inte namnet på min själ. Så käre Fredrik, vilket är då namnet på din själ? Det är en sak som jag har funderat på väldigt länge och jag tror helt enkelt inte på att man kan sammanfatta en människas hela liv (du är bara 17 år din dumbom) med ett enda namn. Livet är ett tomt papper när man föds och sedan allt med att man växer så fyller man det med ord, minnen, tankar och känslor. Man hinner dö innan man hinner sätta rubriken. Det är eftervärlden som får ge oss våra sanna namn. Jag brukar säga att alla sanna poeter är döda, vilket gör mitt namn väldigt meningslöst. Jag är inte någon just nu och det mest ironiska är ifall jag skulle bli känd efter min död. Då skulle jag leva mitt liv utan uppmärksamhet och utan berömmelse, men det är då jag halkar in på en annan fråga. Är sådant nödvändigt? Det kan jag svara väldigt enkelt på eftersom berömmelse är något en författare VILL ha. Inte vad denne behöver. Liksom en regissör (Ingmar Bergman) behöver en publik, så behöver en författare sina läsare. Ingmar Bergmans filmer blev världskända efter hans död och det är då jag känner en sådan enorm sorg. Respons på ens egna tankar är inte nödvändigt, endast behagligt.
Nu lyckades jag skriva ett helt stycke utan att faktiskt svara på frågan, men jag ska försöka igen. Plågas jag av tanken att få veta mitt namn? Frågan säger att jag tydligen inte ännu vet mitt namn, så plågas jag av tanken att få veta det? Jag vet inte. Jag behöver inte hela världens uppmärksamhet. Jag behöver en person (skriv inte klyschiga saker, det förpestar ditt skrivande) som jag kan få känna mig som hela världen för. Det hänger ihop med att känna sig ensam. Att jag verkligen får känna att jag är hela världen för någon. Då kan mitt namn tyna under evighetens hjul (för ka är et hjul). Men ur en annan synvinkel så plågas jag av tanken att det namnet jag har på mig själv inte stämmer överrens med andras. Jag känner inte mig själv bättre än ni gör. Jag kan inte ge er ett utomstående perspektiv på mig. Jag plågas av tanken att det namn jag har på mig själv inte stämmer överens med ditt. För det vore väl omöjligt? Eller?
Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.
Åh, jag älskar den sista frågan. Det är den kraftfullaste av dem alla. Det är totalt omöjligt för mig att kunna ge ett lika kraftfullt svar, eftersom det är frågorna som är upphov till alla tankar. Vad jag än skriver eller säger så kommer det fortfarande att grunda sig i frågan. Så är bekräftalse min enda önskade vinning? Jag skulle kunna ge er ett svar på två bokstäver, men istället så tänker jag ge er ett mycket längre. Vad är bekräftelse för mig? Det är allt. Det är vad jag sträver efter när jag skriver, det är vad jag söker i en annan människas ögon när jag tror att jag har blivit förälskad. Bekräftelse för det jag gör, bekräftelse för det jag är bra på, det är vad jag behöver för att ta mig vidare i livet. Men när jag sitter där i mitt korthus av glas så kommer jag inse att jag har byggt för högt och för girigt. Förr eller senare så kommer det komma en utmaning som kommer att tävla med mitt ego, som har svällt efter all bekräftelse. I allt mitt högmod så kommer jag med all sannolikhet att falla, för jag kommer inte se utmaningen som en utmaning emot det egna jaget, utan istället som en möjlighet för bekräftelse. Och vad blev då resultatet? När vi bygger våra glashus i livet så kommer det gå sönder förr eller senare, det går inte att hindra det. Så när jag sitter där i all min prakt så kommer jag falla igen (igen igen igen igen igen). Bekräfelse är efter allt inte min enda önskade vinning, eftersom bekräftelse inte är upphovet till den sanna inspirationen. Ensameten är livets största inspirationskälla, eftersom ensamheten har det som inte bekräftelsen har. Ensamheten för oss framåt i livet tills vi hittar bekräftelsen, vilket gör att vi går bakåt i livet och tittar tillbaka på alla meriter och lever på dem tills allting faller ännu en gång. Fram och tillbaka knuffas vi i livet, men då vi tar ett steg bakåt tar vi två steg framåt. Vi rör oss framåt i livet tills vi kommer till den punkt då ödet inte längre har någon användning av oss. Åh du författare,du som har skrivit 40 romaner. Du har lämnat till arv till världen och ödet behöver dig inte längre. (I tanken)
Egna tankar
Så om det nu är mitt öde att vara författare så är det väl det jag ska göra i livet? Att skriva? Även om det gör mig olycklig? Min negativ livssyn kanske inte påverkar mina medmänniskor till det bättre, men det kanske är det bästa för mitt skrivande? Så vad jag ska prioritera i livet? Alla historiens förlorade namn, de som aldrig blev något, de säger att jag ska välja att skriva eftersom det ger mig odödlighet. Ett evigt namn skrivet i sten (Nothing is written). Så därför borde jag sträva efter att uppfylla de saker som ger mig det slutgiltiga ändamålet. Jag kan inte fly från ensamheten ifall jag vill skriva, eftersom ensamheten är den största inspirationskällan. Så om detta bidrar till att jag blir en sämre människa i dina ögon, är det min börda att bära ensam då? Gör det mig till en dålig människa ifall jag strävar efter att uppfylla mitt syfte? Ska jag fortsätta att skriva och må dåligt av det bara för att det kommer göra mig lycklig när jag väl uppfyller mitt syfte?
(Var inte dåraktig, det är bara onödigt att göra det till ett val. En människa behöver inte välja mellan sitt skrivande och sina medmänniskor. Bara för att det är valet som gör oss till den vi är så finns det ingen tvång att hela tiden göra ett val. Ibland så kan man välja tystnaden, men du är rädd för tystnaden. Sången i ditt hjärta har tystat och nu är du rädd att vågorna i ditt hav ska frysa till is. Du är så otroligt rädd för tystandet av de röster som skriker om sin auktoritet i bakgrunden av stormen. Du är rädd för tystnad. Det är din största skräck. Möt den. Våga möta den.)
Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå? Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken? Plågas du av tanken att få vet ditt namn? Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.
(Enligt wikipedia: "Den nikomachiska etiken (eller Ta Ethika) är ett känt verk om dygd och etisk karaktär. Boken har en prominent roll i definierandet av aristotelisk etik och ses som ett av de viktigaste och mest inflytelserika filosofiska verken som någonsin skrivits.")
Känner ingen sorg över att jag är ganska efterbliven när det gäller litteratur. Min bästa ursäkt är att jag skulle tänka konstant ifall jag utsatte mig för mer litteratur när det handlar om just filosofi. I början på den här veckan så lovade jag mig själv att inte skriva något på en vecka, men det höll som sagt inte så länge... jag önskar att jag kunde hålla löften till mig själv bättre. Innan jag svarar på frågan så tänker jag dessutom tillåta mig själv att fundera lite. Vad är det för filosofiskt insatt människa som orkar formulera en sådan stor respons? De där frågorna skulle ge mig material till att skriva för en vecka. Wow liksom. En del av mig är rädd för att svara på de där frågorna, men jag tänker inte den delen (de delarna?) ta över. Eftersom det här blir ett enormt inlägg, delar jag upp det.
Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå?
Jag har ju alltid varit mig själv. Det har ni också. Jag tror inte att man kan vara någon annan än sig själv, däremot så kan det finnas en vilja om att vara någon annan. Ifall man inte strävar efter att bli någon annan människa så står man stilla i livet och trivs med det. Ett av mina komplex är att jag hela tiden vill röra mig vidare i livet. Jag älskar inte alltid förändringar, men jag accepterar dem jämt. Vad är då den människa jag strävar efter att uppnå? Det är inte den riktiga frågan, men saken är den att jag redan är den människa som jag förut ville vara. Så därför finns det heller inte några tankekrav att sträva efter någonting. Visst, jag kanske strävar efter någonting nu, men i sådana fall är målet dolt för mig. Jag ser bara hav åt alla håll och allt jag kan göra är att ro vidare (utan åror). Jag tror dessutom på att det är omgivningen som påverkar individen. Eftersom jag trivs med min nuvarande omgivning så låter jag dem påverka och förändra mig och det är därför de gör mig till den människa som jag tidigare strävade efter att uppnå. Det är därför det inte finns några tankekrav angående detta, det finns inget ultimatum jag strävar efter. Jag är Fredrik, jag har alltid varit Fredrik och jag kommer alltid att vara Fredrik. Nej, det finns inga tankekrav att vara den människa som jag strävar efter att uppnå. Jag är redan den människan och jag jagas däremot av tankekrav att behålla den positionen i mitt liv. (...fast det finns sådana enorma undantag som du vägrar skriva här, för du vill framstå som en stark människa vilket du inte är, du är svag...) Jag är nöjd som det är nu och jag trivs med min omgivning. (...och allt du söker i livet är ännu svagare människor så du får känna dig stark, så du får makten över ditt eget liv genom att manipulera andra människor.) Nästa fråga.
Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken?
Vad skulle jag tjäna på det annat än att mata mitt eget ego? Jag tror inte ens att jag skulle må bra av det. Att lämna en grupp med människor. Varför skulle jag göra det? Jag gillar ju människor (inte alla) och de flesta människor gillar i sin tur mig. Fast det där kanske jag har missuppfattat. Jag är inte bättre än dem som mår dåligt i avsaknad av andra. Faktum är att jag förmodligen är en av de människorna. Varför inte? Det vore väl det mest logiska svar jag kan ge till mig själv. Jag är inte bättre än någon annan samtidigt som jag alltid kommer vara sämre än mig själv. Jag har ju så höga krav på mig själv. Det finns samtidigt så många saker jag göra för att övertyga mig själv, men jag tror knappast jag skulle kunna lämna en grupp med människor. Vad skulle jag bevisa med det? Både för de andra och mig själv? Det är en skillnad på att vara ensam och känna sig ensam, så ifall jag lämnade en grupp med människor som jag kände mig ensam med, så skulle jag göra något stort emot mig själv. När jag gjorde det så skulle jag även övertyga mig själv att jag var bättre än de människor som mår dåligt när de inte har människor runtomkring sig. Resultatet skulle bli att jag skulle gå från att känna mig ensam till att verkligen bli ensam på riktigt och ifall jag skulle känna mig ensam då, kan jag inte svara på. Den absoluta ensamheten är en av de största inspirationskällorna här i livet, vilket oftast gör att många författare känner sig (eller är) ensamma. Nu är inte jag någon författare (även om jag önskar att var en), men det är samma princip.
För att återgå till frågan, vilket sken av orginalitet skulle en sådan akt ge? Jag skulle inte bara bevisa för mig själv att jag kan klara mig ensam, utan även andra. Denna akt skulle kanske ge mig ett originellt sken, ett sken som skulle reflekteras i andra människors ögon som jag skulle lägga märke till. "Åh titta, där är han som trotsade systemet. Där är han som gav upp sina medmänniskor". Fast det där är ingen bild utav mig själv som jag strävar efter. Det där är en stämpel som är enormt svår att få bort och samtidigt så finns det ingenting att vinna. Och de som mår dåligt i avsaknad av andra? Är det inte vi? Vi tillsammans? Känner vi inte den där gemenskapen till varandra? Det är därför jag aldrig skulle kunna lämna en grupp med människor som jag ÄLSKAR. Det skulle kanske bevisa någonting för alla andra, men för mig själv skulle det vara förräderi emot mig själv och allt det jag står för. Övertygelse är en farlig känsla, eftersom den inte öppnar sig för andra synvinklar. Mitt ego behöver inte växa mer, det är stort som det redan är.
Plågas du av tanken att få veta ditt namn?
Mitt namn? Fredrik Andersson? Fast det är bara namnet på min kropp. Inte namnet på min själ. Så käre Fredrik, vilket är då namnet på din själ? Det är en sak som jag har funderat på väldigt länge och jag tror helt enkelt inte på att man kan sammanfatta en människas hela liv (du är bara 17 år din dumbom) med ett enda namn. Livet är ett tomt papper när man föds och sedan allt med att man växer så fyller man det med ord, minnen, tankar och känslor. Man hinner dö innan man hinner sätta rubriken. Det är eftervärlden som får ge oss våra sanna namn. Jag brukar säga att alla sanna poeter är döda, vilket gör mitt namn väldigt meningslöst. Jag är inte någon just nu och det mest ironiska är ifall jag skulle bli känd efter min död. Då skulle jag leva mitt liv utan uppmärksamhet och utan berömmelse, men det är då jag halkar in på en annan fråga. Är sådant nödvändigt? Det kan jag svara väldigt enkelt på eftersom berömmelse är något en författare VILL ha. Inte vad denne behöver. Liksom en regissör (Ingmar Bergman) behöver en publik, så behöver en författare sina läsare. Ingmar Bergmans filmer blev världskända efter hans död och det är då jag känner en sådan enorm sorg. Respons på ens egna tankar är inte nödvändigt, endast behagligt.
Nu lyckades jag skriva ett helt stycke utan att faktiskt svara på frågan, men jag ska försöka igen. Plågas jag av tanken att få veta mitt namn? Frågan säger att jag tydligen inte ännu vet mitt namn, så plågas jag av tanken att få veta det? Jag vet inte. Jag behöver inte hela världens uppmärksamhet. Jag behöver en person (skriv inte klyschiga saker, det förpestar ditt skrivande) som jag kan få känna mig som hela världen för. Det hänger ihop med att känna sig ensam. Att jag verkligen får känna att jag är hela världen för någon. Då kan mitt namn tyna under evighetens hjul (för ka är et hjul). Men ur en annan synvinkel så plågas jag av tanken att det namnet jag har på mig själv inte stämmer överrens med andras. Jag känner inte mig själv bättre än ni gör. Jag kan inte ge er ett utomstående perspektiv på mig. Jag plågas av tanken att det namn jag har på mig själv inte stämmer överens med ditt. För det vore väl omöjligt? Eller?
Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.
Åh, jag älskar den sista frågan. Det är den kraftfullaste av dem alla. Det är totalt omöjligt för mig att kunna ge ett lika kraftfullt svar, eftersom det är frågorna som är upphov till alla tankar. Vad jag än skriver eller säger så kommer det fortfarande att grunda sig i frågan. Så är bekräftalse min enda önskade vinning? Jag skulle kunna ge er ett svar på två bokstäver, men istället så tänker jag ge er ett mycket längre. Vad är bekräftelse för mig? Det är allt. Det är vad jag sträver efter när jag skriver, det är vad jag söker i en annan människas ögon när jag tror att jag har blivit förälskad. Bekräftelse för det jag gör, bekräftelse för det jag är bra på, det är vad jag behöver för att ta mig vidare i livet. Men när jag sitter där i mitt korthus av glas så kommer jag inse att jag har byggt för högt och för girigt. Förr eller senare så kommer det komma en utmaning som kommer att tävla med mitt ego, som har svällt efter all bekräftelse. I allt mitt högmod så kommer jag med all sannolikhet att falla, för jag kommer inte se utmaningen som en utmaning emot det egna jaget, utan istället som en möjlighet för bekräftelse. Och vad blev då resultatet? När vi bygger våra glashus i livet så kommer det gå sönder förr eller senare, det går inte att hindra det. Så när jag sitter där i all min prakt så kommer jag falla igen (igen igen igen igen igen). Bekräfelse är efter allt inte min enda önskade vinning, eftersom bekräftelse inte är upphovet till den sanna inspirationen. Ensameten är livets största inspirationskälla, eftersom ensamheten har det som inte bekräftelsen har. Ensamheten för oss framåt i livet tills vi hittar bekräftelsen, vilket gör att vi går bakåt i livet och tittar tillbaka på alla meriter och lever på dem tills allting faller ännu en gång. Fram och tillbaka knuffas vi i livet, men då vi tar ett steg bakåt tar vi två steg framåt. Vi rör oss framåt i livet tills vi kommer till den punkt då ödet inte längre har någon användning av oss. Åh du författare,du som har skrivit 40 romaner. Du har lämnat till arv till världen och ödet behöver dig inte längre. (I tanken)
Egna tankar
Så om det nu är mitt öde att vara författare så är det väl det jag ska göra i livet? Att skriva? Även om det gör mig olycklig? Min negativ livssyn kanske inte påverkar mina medmänniskor till det bättre, men det kanske är det bästa för mitt skrivande? Så vad jag ska prioritera i livet? Alla historiens förlorade namn, de som aldrig blev något, de säger att jag ska välja att skriva eftersom det ger mig odödlighet. Ett evigt namn skrivet i sten (Nothing is written). Så därför borde jag sträva efter att uppfylla de saker som ger mig det slutgiltiga ändamålet. Jag kan inte fly från ensamheten ifall jag vill skriva, eftersom ensamheten är den största inspirationskällan. Så om detta bidrar till att jag blir en sämre människa i dina ögon, är det min börda att bära ensam då? Gör det mig till en dålig människa ifall jag strävar efter att uppfylla mitt syfte? Ska jag fortsätta att skriva och må dåligt av det bara för att det kommer göra mig lycklig när jag väl uppfyller mitt syfte?
(Var inte dåraktig, det är bara onödigt att göra det till ett val. En människa behöver inte välja mellan sitt skrivande och sina medmänniskor. Bara för att det är valet som gör oss till den vi är så finns det ingen tvång att hela tiden göra ett val. Ibland så kan man välja tystnaden, men du är rädd för tystnaden. Sången i ditt hjärta har tystat och nu är du rädd att vågorna i ditt hav ska frysa till is. Du är så otroligt rädd för tystandet av de röster som skriker om sin auktoritet i bakgrunden av stormen. Du är rädd för tystnad. Det är din största skräck. Möt den. Våga möta den.)
Kommentarer
Trackback
