Persona
"I de stillastående vattnen bildas giftet."
VARFÖR ÄR INTE DETTA MIN TANKE. Jag vill att det ska vara min tanke, jag vill äga den och djupt innerst i mitt hjärta så vet jag att jag aldrig har skrivit något sådant där vackert eller ens kommit i närheten av det. Jag vet inte om jag kommer skriva något liknande, för framtiden är dold, men gud så vackert. Jag skriver långa inlägg om tankar och känslor och denna ensamma mening hånar mig. Den skrattar åt mig. Förklarar hur dålig jag är. Hur mycket jag fortfarande har att lära mig. Hur hittade jag den då? Genom slumpen. Eller ödet, säg mantackar. Fast jag vet ju inte om jag tror på ödet än. Har för lite livserfarenhet.
I skrivandet så är det språket som är det viktigaste. Förut var jag skeptisk till det, men jag förstår det nu. För att kunna uttrycka sina tankar korrekt, så manipulerar vi ord. Ge mig fler ord. Ge mig fler kombinationer. Ge mig en kombination som ingen någonsin har tänkt sig.
Snälla det är ju så vackert. Titta bara. Läs den igen. Jag har läst den tio gånger nu. Elva. Jag klarar inte av det här. Det är för mycket skönhet.
(Litteraturen har alltid varit ditt problem. Du har undvikit den, för du är rädd för att känna dig sämre. Du är rädd för dessa perfekta meningsuppbyggnader, dessa slagkraftiga ordval, paragrafernas ypperliga struktur. Det är när du läser en mästares verk som du inser hur värdelös du är. Det är först när du kritiserar en mästares verk som den verkliga kreativiteten börjar verka)
VARFÖR ÄR INTE DETTA MIN TANKE. Jag vill att det ska vara min tanke, jag vill äga den och djupt innerst i mitt hjärta så vet jag att jag aldrig har skrivit något sådant där vackert eller ens kommit i närheten av det. Jag vet inte om jag kommer skriva något liknande, för framtiden är dold, men gud så vackert. Jag skriver långa inlägg om tankar och känslor och denna ensamma mening hånar mig. Den skrattar åt mig. Förklarar hur dålig jag är. Hur mycket jag fortfarande har att lära mig. Hur hittade jag den då? Genom slumpen. Eller ödet, säg mantackar. Fast jag vet ju inte om jag tror på ödet än. Har för lite livserfarenhet.
I skrivandet så är det språket som är det viktigaste. Förut var jag skeptisk till det, men jag förstår det nu. För att kunna uttrycka sina tankar korrekt, så manipulerar vi ord. Ge mig fler ord. Ge mig fler kombinationer. Ge mig en kombination som ingen någonsin har tänkt sig.
Snälla det är ju så vackert. Titta bara. Läs den igen. Jag har läst den tio gånger nu. Elva. Jag klarar inte av det här. Det är för mycket skönhet.
(Litteraturen har alltid varit ditt problem. Du har undvikit den, för du är rädd för att känna dig sämre. Du är rädd för dessa perfekta meningsuppbyggnader, dessa slagkraftiga ordval, paragrafernas ypperliga struktur. Det är när du läser en mästares verk som du inser hur värdelös du är. Det är först när du kritiserar en mästares verk som den verkliga kreativiteten börjar verka)
Kommentarer
Trackback
