"Jag kunde skapa liv", sa konstnären
Konstnären betraktade sin tavla. Han var inte nöjd.
"Inte ens du kan vara ledsen en dag som denna!" sa han till tavlan.
Tavlan svarade inte. Varför skulle en tavla svara? Men konstnären fortsatte.
"Kan du inte åtminstone uppskatta livet lite mer?" sa han och granskade den. "Du behöver faktiskt inte vara så grå och dyster idag. Kom ut med mig! Vi ska se världen du och jag!"
Tavlan svarade fortfarande inte. Tavlor talade inte.
Strax därefter tog konstnären med sig sin tavla och såg världen. De reste världen över, konstnären och hans tavla. De såg himalayas berg, sydamerikas djungel, saharas öknar. Överallt reste de och gradvis förändrades tavlan. Tavlan insåg att världen var vackrare än den bild som den själv gav. Sedan insåg tavlan att tavlor inte kan få insikter. Konstnären var glad för tavlans skull. Han hade visat den världen och han var nöjd. Det gick så långt att en dag så började tavlan tala.
"Varför existerar jag?" frågade tavlan lite försiktigt.
Då var det plötsligt konstnären som inte kunde tala. I chocken så sprang han iväg och övergav tavlan på en gata i någon europeisk stad. Tavlan blev dyster och grå igen, som den en gång varit. Dess skapare hade övergivit den, när tavlan behövt sin konstnär som mest. Tavlan började ifrågasätta sin existens och även konstnärens existens. Varför existerade egentligen tavlan? Tavlan förstod inte. Den satt där grå och dyster och plötsligt började det regna. Tavlan kände hur vattnet sög livet ur den. Dess en gång forna grönska rann ur den och snart kvarstod inte mer än en ram. Tavlans sista tankar ägnades åt den konstnär som en gång skapat den. Varför hade tavlan blivit övergiven. Vad hade den gjort för fel? Vad hade den kunnat gjort bättre? Sedan försvann tavlans tankeförmåga totalt och allt försvann.
"Inte ens du kan vara ledsen en dag som denna!" sa han till tavlan.
Tavlan svarade inte. Varför skulle en tavla svara? Men konstnären fortsatte.
"Kan du inte åtminstone uppskatta livet lite mer?" sa han och granskade den. "Du behöver faktiskt inte vara så grå och dyster idag. Kom ut med mig! Vi ska se världen du och jag!"
Tavlan svarade fortfarande inte. Tavlor talade inte.
Strax därefter tog konstnären med sig sin tavla och såg världen. De reste världen över, konstnären och hans tavla. De såg himalayas berg, sydamerikas djungel, saharas öknar. Överallt reste de och gradvis förändrades tavlan. Tavlan insåg att världen var vackrare än den bild som den själv gav. Sedan insåg tavlan att tavlor inte kan få insikter. Konstnären var glad för tavlans skull. Han hade visat den världen och han var nöjd. Det gick så långt att en dag så började tavlan tala.
"Varför existerar jag?" frågade tavlan lite försiktigt.
Då var det plötsligt konstnären som inte kunde tala. I chocken så sprang han iväg och övergav tavlan på en gata i någon europeisk stad. Tavlan blev dyster och grå igen, som den en gång varit. Dess skapare hade övergivit den, när tavlan behövt sin konstnär som mest. Tavlan började ifrågasätta sin existens och även konstnärens existens. Varför existerade egentligen tavlan? Tavlan förstod inte. Den satt där grå och dyster och plötsligt började det regna. Tavlan kände hur vattnet sög livet ur den. Dess en gång forna grönska rann ur den och snart kvarstod inte mer än en ram. Tavlans sista tankar ägnades åt den konstnär som en gång skapat den. Varför hade tavlan blivit övergiven. Vad hade den gjort för fel? Vad hade den kunnat gjort bättre? Sedan försvann tavlans tankeförmåga totalt och allt försvann.
Kommentarer
Trackback
