ord
ett ord kanske förstöra allt
Fast egentligen så var det kanske bara en dröm. Det låter ju alldeles för bisarrt annars. Varför skulle hon säga det? Hon känner inte mig, fast ändå så sa hon ju det som är sant. Men VARFÖR behövde hon säga det? Jag visste ju redan. Tror hon verkligen inte att jag visste? Självklart visste jag. Jag har ju varit medveten om det så länge, men jag har lärt mig att leva med det. (Och det är då den läskigaste och farligaste tanken kommer, som kan förstöra allt)
Så vad är jag rädd för? Jo jag är rädd för att ifall de vet så kommer de ta avstånd ifrån mig. De kommer se mig som en trasig människa. Åh varför var hon tvungen att säga det som jag tänker på hela tiden. Fast det var ju oundvikligt. Egentligen så borde jag ha förväntat mig det mycket tidigare. Tänk på hur lång tid som har gått. Det är ju det jag gör här som förstör det jag bygger upp. Varför skriver jag? Jag hatar att skriva. Det är nog det värsta jag vet. Fast det känns ju så skönt att försöka fokusera sina tankar och se dem i meningar med form och struktur. Men likväl så hatar jag det. Jag hatar varje subjekt. Jag avskyr alla konsonanter. Dessa substantiv äcklar mig. Alla verb hånar mig. Alla adjektiv sätter färg på mina svartvita tankar. Och så vidare................
Så i slutändan så handlar det om rädslan att bli ensam. Shit vad klyschigt. Jag som trodde jag hade blivit bra på att undvika sådana saker. Fast det som är bra med mig är att jag aldrig kommer vara ensam. Men jag vill inte vara ensam med mig själv. Jag vill höra en annan människas röst och känna hur den ger mig nya perspektiv på saker och ting, istället för att se livet ur den döda synvinkeln.
(shadow, embrace us)
Fast egentligen så var det kanske bara en dröm. Det låter ju alldeles för bisarrt annars. Varför skulle hon säga det? Hon känner inte mig, fast ändå så sa hon ju det som är sant. Men VARFÖR behövde hon säga det? Jag visste ju redan. Tror hon verkligen inte att jag visste? Självklart visste jag. Jag har ju varit medveten om det så länge, men jag har lärt mig att leva med det. (Och det är då den läskigaste och farligaste tanken kommer, som kan förstöra allt)
Så vad är jag rädd för? Jo jag är rädd för att ifall de vet så kommer de ta avstånd ifrån mig. De kommer se mig som en trasig människa. Åh varför var hon tvungen att säga det som jag tänker på hela tiden. Fast det var ju oundvikligt. Egentligen så borde jag ha förväntat mig det mycket tidigare. Tänk på hur lång tid som har gått. Det är ju det jag gör här som förstör det jag bygger upp. Varför skriver jag? Jag hatar att skriva. Det är nog det värsta jag vet. Fast det känns ju så skönt att försöka fokusera sina tankar och se dem i meningar med form och struktur. Men likväl så hatar jag det. Jag hatar varje subjekt. Jag avskyr alla konsonanter. Dessa substantiv äcklar mig. Alla verb hånar mig. Alla adjektiv sätter färg på mina svartvita tankar. Och så vidare................
Så i slutändan så handlar det om rädslan att bli ensam. Shit vad klyschigt. Jag som trodde jag hade blivit bra på att undvika sådana saker. Fast det som är bra med mig är att jag aldrig kommer vara ensam. Men jag vill inte vara ensam med mig själv. Jag vill höra en annan människas röst och känna hur den ger mig nya perspektiv på saker och ting, istället för att se livet ur den döda synvinkeln.
(shadow, embrace us)
Kommentarer
Trackback
