Stjäl min själ om du har ett bra skäl
Hon log, även fast hon inte förstod varför hon log. Hon tittade på honom som så många gånger förut, men han visste att det inte kan fortsätta så. Han var rädd. Så fruktansvärt rädd.
"Förstår du inte att vi inte kan fortsätta såhär?" I hans röst kunde man urskilja spår av skuld. Han ville inte, men han var tvungen.
"Jag vill inte sluta träffa dig." Hon var säker. För första gången på länge så kände hon sig övertygad.
"Men det är inte så enkelt som du tror, Alma!" Han lutade sig tillbaka emot betongväggen och gled sakta nedåt tills han blev sittandes. "Du är inte kär i mig. Du kan inte vara kär i mig. Jag kommer göra allt i min makt för att stöta bort dig. Jag kommer göra allt jag kan för att du ska hålla dig borta från mig. Jag vill inte smutsa ned dig. Du är alldeles för vacker för det. Jag kommer göra allt jag kan för att du gå, även om det sårar mig själv. Om jag så även lider intill det yttersta så kommer jag göra det för att hålla dig borta ifrån mig. Förstår du inte?"
Hennes ögon blev blanka, men inga tårar föll. Hennes underläpp föll lite och hon stod med halvöppen mun som om hon ville säga något. Hon stod där, alldels vit och oskyldig, men dock inte orörd. Tillslut bröt hon tystnaden.
"Leonard, du kan inte göra såhär mot dig själv." Hon tog ett steg närmare. "Hela tiden så stöter du bort dem du älskar, men inte för att du är rädd för att såra dem, utan för att du är rädd för att bli sårad själv. Du stöter bort dem du älskar innan de stöter bort dig. Det handlade aldrig om att vara en martyr, utan det är snarare ett försök av dig att isolera dig själv ifrån all smärta. Men du vet, lika väl som jag, att den sanna smärten kommer inifrån. Du så fruktansvärt rädd för att släppa in mig."
Hans läpp darrade till. Leonard hade trott att hon var naiv. Kanske var det han som var naiv, men det fick inte hindra honom. Han fick inte förstöra henne som han hade förstört de andra. Inte ännu en gång.
"Allting som har en början har ett slut. Om vi skulle påbörja någonting så skulle det vara slutet. Vi skulle med all säkerhet gå skiljda vägar när du tillslut insett att jag inte är värd att lida för. Förstår du inte? Vi skulle skapa mer hat än vad vi någonsin skapat kärlek. Tillsammans skulle vi bara skapa mer smärta än kärlek i världen. Det är inte värt det. Jag är en förstörd människa och jag vill inte förstöra dig. Du är för bra för det." Han stirrade ned i marken.
Alma tog ett steg till närmare honom. Hon stod där och såg ned på honom, men han vägrade möta hennes blick. Då satte hon sig plötsligt bredvid honom. Och de satt där tigande och lyssnade till ljudet av en sovande stad. Efter en lång tystnad så reste sig Alma för att gå. Leonard tittade upp på henne. "Gå inte", sa han. "Jag känner mig så lugn i din närvaro. Snälla, sitt en stund till med mig. Alma?"
Alma?
"Förstår du inte att vi inte kan fortsätta såhär?" I hans röst kunde man urskilja spår av skuld. Han ville inte, men han var tvungen.
"Jag vill inte sluta träffa dig." Hon var säker. För första gången på länge så kände hon sig övertygad.
"Men det är inte så enkelt som du tror, Alma!" Han lutade sig tillbaka emot betongväggen och gled sakta nedåt tills han blev sittandes. "Du är inte kär i mig. Du kan inte vara kär i mig. Jag kommer göra allt i min makt för att stöta bort dig. Jag kommer göra allt jag kan för att du ska hålla dig borta från mig. Jag vill inte smutsa ned dig. Du är alldeles för vacker för det. Jag kommer göra allt jag kan för att du gå, även om det sårar mig själv. Om jag så även lider intill det yttersta så kommer jag göra det för att hålla dig borta ifrån mig. Förstår du inte?"
Hennes ögon blev blanka, men inga tårar föll. Hennes underläpp föll lite och hon stod med halvöppen mun som om hon ville säga något. Hon stod där, alldels vit och oskyldig, men dock inte orörd. Tillslut bröt hon tystnaden.
"Leonard, du kan inte göra såhär mot dig själv." Hon tog ett steg närmare. "Hela tiden så stöter du bort dem du älskar, men inte för att du är rädd för att såra dem, utan för att du är rädd för att bli sårad själv. Du stöter bort dem du älskar innan de stöter bort dig. Det handlade aldrig om att vara en martyr, utan det är snarare ett försök av dig att isolera dig själv ifrån all smärta. Men du vet, lika väl som jag, att den sanna smärten kommer inifrån. Du så fruktansvärt rädd för att släppa in mig."
Hans läpp darrade till. Leonard hade trott att hon var naiv. Kanske var det han som var naiv, men det fick inte hindra honom. Han fick inte förstöra henne som han hade förstört de andra. Inte ännu en gång.
"Allting som har en början har ett slut. Om vi skulle påbörja någonting så skulle det vara slutet. Vi skulle med all säkerhet gå skiljda vägar när du tillslut insett att jag inte är värd att lida för. Förstår du inte? Vi skulle skapa mer hat än vad vi någonsin skapat kärlek. Tillsammans skulle vi bara skapa mer smärta än kärlek i världen. Det är inte värt det. Jag är en förstörd människa och jag vill inte förstöra dig. Du är för bra för det." Han stirrade ned i marken.
Alma tog ett steg till närmare honom. Hon stod där och såg ned på honom, men han vägrade möta hennes blick. Då satte hon sig plötsligt bredvid honom. Och de satt där tigande och lyssnade till ljudet av en sovande stad. Efter en lång tystnad så reste sig Alma för att gå. Leonard tittade upp på henne. "Gå inte", sa han. "Jag känner mig så lugn i din närvaro. Snälla, sitt en stund till med mig. Alma?"
Alma?
Kommentarer
Trackback
