För oss tankar emellan
"Så ofta jag kan så försöker jag påminna honom om det livet som han så dåraktigt valde bort för den kvinna som han aldrig kommer att kunna ge det hon ville ha. Därmed har pelaren som håller upp frustrationstaket rasat. Må kaoset börja."
- Den tredje mannen -
(försök du försök du jag har sett jag har sett dig brinna dig brinna)
(in my liiiiiiiiiiiiiiiiife, why do I smile?)
visste du att jag aldrig har sett dig såsom jag ser dig nu? du måste förstå att jag tycker du är fruktansvärt vacker.
(fast varför skriver jag om hur vacker någon är hela tiden. jag tror jag kom fram till det i den självkritiska självanalysen att jag faktiskt försöker göra mitt liv vackrare än det egentligen är, men jag önskar ändå att du är här så jag kan påpeka hur vacker och hur du har vuxit som människa i mina ögon)
- Ja?
- Hej.
- Vem är du?
- Kommer du ihåg när vi pratade i telefon för första gången?
- Nej.
- Jag älskar dig.
- Varför säger du det? Du kanske inte vet vad det betyder.
- Jag vet inte. Jag ville säga det. Det skänkte mig någon slags sinnesfrid.
- Sluta förlöjliga dig själv. Jag har sett in i din själ och jag såg lögner.
- Det finns en viss sanning i det du säger. I de stillastående vattnen bildas giftet. Vi måste skynda oss vidare i livet, skynda skynda
(hör du älskling vi får inte sitta stilla i livet, vi måste gå vidare, vi måste skynda oss )
(det ser ut som en dialog men det är egentligen en monolog)
(fi)
Så snälla svara mig, min rättvise herre Verkligheten, är du verkligen så rättvis som du utger dig för att vara?
MEN JAG KAN OCKSÅ SKRIVA MED SVÅRA ORD. SKA JAG GÖRA DET? JAG HAR FÖRVISSO ERFARENHET INOM DETTA ÄMNE OCH DÄRMED VILL JAG FÖRMEDLA MINA KUNSKAPER TILL DE LÄGRE STÅENDE VARELSERNA SOM INTE HAR EN JÄVLA ANING OM VAD DE TYCKER OCH TÄNKER? TACK.
Vänta. Vad innebar det där egentligen? Var det bara en tanke? En sådan där flyktig tanke, vars budskap inte är lätt att greppa. Eller så var det en tanke som älskar ironi. Jag gillar inte dessa tankar. De försöker vara så utmärkande och viktiga
(men om jag sa att jag verkligen tyckte om dig visst skulle det utgöra en skillnad i vårt tankeförhållande för om du verkligen fanns såsom jag gjorde så skulle vi utgöra en gemensam verklighet som vi skulle kunna ge en betäckning som ingen annan som som som so mso mmmmmmmmmmmm................)
ja
snälla
säg det där
SÄG SANNINGEN
(.....................smmmmmmmmmmmm som om vi faktiskt tillhörde varandra. I mer än bara tanken?)
varför skrev du ett frågetecken jag hatar dig tanke varför använde du ett frågetecken det var ingen fråga du måste veta att tankar tillhör varandra i samma huvud så spring iväg och var lycklig nu du har min välsignelse
Därmed log den tredje mannen. Även om han ibland var en åskådare, bara en man av de många män som satt i publiken så betraktade han konstnären och hans verk. Det var sannerligen en verk av äkta kreativitet, skapat av vilken konstnär som helst, för det fanns inga mästare. Det fanns bara en konstnär, hans publik och kritikerna. Den tredje mannen kunde se konstnärens kärlek till sitt eget verk, men samtidigt rädslan inför kritikernas ord. Kritikerna fanns inte där för att hylla honom, de fanns där för att slita konstnären i stycken. Publiken var inte mer än en publik och den tredje mannen var bekymrad. Han önskade att han utgjorde en del av helheten................................................
(en del av helheten, en del av helheten, en del av helheten, en del av helheten)
hahahahahhahahahahahah
(det finns en som måste dö för att de andra skall överleva)
(må du utrota hans minne)
(i fängelset, i ditt dunkla sinne)
haha åh jag älskar dig
dig
dig
dig
dig
dig
dig
mig
mig
mig
mnig
jag älskar mig
ja
(du fanns ju aldrig)
- Den tredje mannen -
(försök du försök du jag har sett jag har sett dig brinna dig brinna)
(in my liiiiiiiiiiiiiiiiife, why do I smile?)
visste du att jag aldrig har sett dig såsom jag ser dig nu? du måste förstå att jag tycker du är fruktansvärt vacker.
(fast varför skriver jag om hur vacker någon är hela tiden. jag tror jag kom fram till det i den självkritiska självanalysen att jag faktiskt försöker göra mitt liv vackrare än det egentligen är, men jag önskar ändå att du är här så jag kan påpeka hur vacker och hur du har vuxit som människa i mina ögon)
- Ja?
- Hej.
- Vem är du?
- Kommer du ihåg när vi pratade i telefon för första gången?
- Nej.
- Jag älskar dig.
- Varför säger du det? Du kanske inte vet vad det betyder.
- Jag vet inte. Jag ville säga det. Det skänkte mig någon slags sinnesfrid.
- Sluta förlöjliga dig själv. Jag har sett in i din själ och jag såg lögner.
- Det finns en viss sanning i det du säger. I de stillastående vattnen bildas giftet. Vi måste skynda oss vidare i livet, skynda skynda
(hör du älskling vi får inte sitta stilla i livet, vi måste gå vidare, vi måste skynda oss )
(det ser ut som en dialog men det är egentligen en monolog)
(fi)
Så snälla svara mig, min rättvise herre Verkligheten, är du verkligen så rättvis som du utger dig för att vara?
MEN JAG KAN OCKSÅ SKRIVA MED SVÅRA ORD. SKA JAG GÖRA DET? JAG HAR FÖRVISSO ERFARENHET INOM DETTA ÄMNE OCH DÄRMED VILL JAG FÖRMEDLA MINA KUNSKAPER TILL DE LÄGRE STÅENDE VARELSERNA SOM INTE HAR EN JÄVLA ANING OM VAD DE TYCKER OCH TÄNKER? TACK.
Vänta. Vad innebar det där egentligen? Var det bara en tanke? En sådan där flyktig tanke, vars budskap inte är lätt att greppa. Eller så var det en tanke som älskar ironi. Jag gillar inte dessa tankar. De försöker vara så utmärkande och viktiga
(men om jag sa att jag verkligen tyckte om dig visst skulle det utgöra en skillnad i vårt tankeförhållande för om du verkligen fanns såsom jag gjorde så skulle vi utgöra en gemensam verklighet som vi skulle kunna ge en betäckning som ingen annan som som som so mso mmmmmmmmmmmm................)
ja
snälla
säg det där
SÄG SANNINGEN
(.....................smmmmmmmmmmmm som om vi faktiskt tillhörde varandra. I mer än bara tanken?)
varför skrev du ett frågetecken jag hatar dig tanke varför använde du ett frågetecken det var ingen fråga du måste veta att tankar tillhör varandra i samma huvud så spring iväg och var lycklig nu du har min välsignelse
Därmed log den tredje mannen. Även om han ibland var en åskådare, bara en man av de många män som satt i publiken så betraktade han konstnären och hans verk. Det var sannerligen en verk av äkta kreativitet, skapat av vilken konstnär som helst, för det fanns inga mästare. Det fanns bara en konstnär, hans publik och kritikerna. Den tredje mannen kunde se konstnärens kärlek till sitt eget verk, men samtidigt rädslan inför kritikernas ord. Kritikerna fanns inte där för att hylla honom, de fanns där för att slita konstnären i stycken. Publiken var inte mer än en publik och den tredje mannen var bekymrad. Han önskade att han utgjorde en del av helheten................................................
(en del av helheten, en del av helheten, en del av helheten, en del av helheten)
hahahahahhahahahahahah
(det finns en som måste dö för att de andra skall överleva)
(må du utrota hans minne)
(i fängelset, i ditt dunkla sinne)
haha åh jag älskar dig
dig
dig
dig
dig
dig
dig
mig
mig
mig
mnig
jag älskar mig
ja
(du fanns ju aldrig)
Kommentarer
Trackback
