en vandring mellan tankar (det var så svårt att sluta skriva)
Kom sa jag och därför började vi gå
vi vandrade länge utan att ha något mål
plötsligt så insåg vi att världen tynade bort
alla färger försvann och världen blev tyst
vi förstod då att livet började gå mot sitt slut
och vi förbannade det för att det var så kort
men vi ignorerade dessa kvardröjande tankar
och började istället vandra längs en utnött stig
där hade många människor gått i alla år
och nu var det vår tur att gå mot vår undergång
vi var så rädda för den tomhet
som budbärarna värnade för oss om
inte var det enkelt att kunna se en evighet
det var en trygghet vi bara skapat för oss själva
men hur skulle vi kunna leva i en evighet
när hela världen bleknar bort i skuggor
vi kan inte längre se det finns ingenting att söka
evighetens ocean har nyss börjat torka
alla floder som rinner dit rinner inte längre starkt
vi är ansvariga för att upprätthålla flodens ström
snälla lova att vi försöker fortsätta
vi kan inte bara låtsas att allt är en dröm
så du och jag byggde en segelbåt
av virket från ruttnande ekar
på ekarna växte det döda löv
de vägrade släppa taget om det som en gång fanns
vi plockade några döda löv och kastade dem
i den uttorkade flodens utlopp
åh min älskade det blev sådan katastrof
hur ska vi någonsin kunna gottgöra denna värld
då sa du till mig att du inte förstod hur människan stod ut
med allt detta lidande och all denna panik
du gav mig en pistol och sa åt mig att skjuta dig
men jag vägrade jag förmådde inte trycka av
jag kastade vapnet och du kastade dig i min famn
och bad om förlåtelse för den uppgift du gav mig
jag visste inte vad jag skulle säga
för vad säger man till någon som vill dö
ska man säga att livet är så fruktansvärt vackert
eller bara säga att livet är fullt av smärta
jag visste inte vad du ville höra
jag ville bara att du skulle stanna där med mig
det enda som betydde någonting var vi två
i en grånande värld där ingenting spelade nån roll
vi vandrade länge utan att ha något mål
plötsligt så insåg vi att världen tynade bort
alla färger försvann och världen blev tyst
vi förstod då att livet började gå mot sitt slut
och vi förbannade det för att det var så kort
men vi ignorerade dessa kvardröjande tankar
och började istället vandra längs en utnött stig
där hade många människor gått i alla år
och nu var det vår tur att gå mot vår undergång
vi var så rädda för den tomhet
som budbärarna värnade för oss om
inte var det enkelt att kunna se en evighet
det var en trygghet vi bara skapat för oss själva
men hur skulle vi kunna leva i en evighet
när hela världen bleknar bort i skuggor
vi kan inte längre se det finns ingenting att söka
evighetens ocean har nyss börjat torka
alla floder som rinner dit rinner inte längre starkt
vi är ansvariga för att upprätthålla flodens ström
snälla lova att vi försöker fortsätta
vi kan inte bara låtsas att allt är en dröm
så du och jag byggde en segelbåt
av virket från ruttnande ekar
på ekarna växte det döda löv
de vägrade släppa taget om det som en gång fanns
vi plockade några döda löv och kastade dem
i den uttorkade flodens utlopp
åh min älskade det blev sådan katastrof
hur ska vi någonsin kunna gottgöra denna värld
då sa du till mig att du inte förstod hur människan stod ut
med allt detta lidande och all denna panik
du gav mig en pistol och sa åt mig att skjuta dig
men jag vägrade jag förmådde inte trycka av
jag kastade vapnet och du kastade dig i min famn
och bad om förlåtelse för den uppgift du gav mig
jag visste inte vad jag skulle säga
för vad säger man till någon som vill dö
ska man säga att livet är så fruktansvärt vackert
eller bara säga att livet är fullt av smärta
jag visste inte vad du ville höra
jag ville bara att du skulle stanna där med mig
det enda som betydde någonting var vi två
i en grånande värld där ingenting spelade nån roll
du sa till mig att de fina tankarna var viktiga
när man är så nära slutet som vi var då
då sa jag att du var den vackraste tanken
det klaraste vattnet i tankarnas hav
men också att du var de djupaste strömmarna
de som rörde livets ömma innandömen
men också att du var solen som lyste
och värmde upp ytan på tankarnas hav
och även att dina fotspår på stranden
aldrig kommer suddas ut av en våg ur mina tankar
efter jag sagt dessa ord så var din tystnad total
och jag visste inte vad jag skulle säga till dig
då bröt du tystnaden som en regndroppe mot vattenytan
och du sa att mina tankar rann i dina ådror sedan länge tillbaka
du sa att våra öden hade flätats samman
redan första gången då vi möttes
jag fann mig själv slagen av häpnad
jag trodde inte att tyckte sådär
men plötsligt så kom de fyra svartklädda
de fyra vars närvaro vi så länge fruktat
de gav oss sina meddelanden och dess budskap
och det var då min älskade som världen föll samman
Kommentarer
Trackback
