cocacolacowboys

jag känner mig ganska glad nu. jag mår bra med mig själv. det var längesen jag kunde säga det. det verkar som jag har lärt mig att leva med mig själv


(sa han som inte kunde se runt hörn)

Men om du nu skulle börja prata med och lära känna din illusion (som då inte längre kan kallas illusion, antar jag) och det visar sig att era själar inte rimmar, vad skulle hända då? Spelar det någon roll?
Ursäkta för alla frågor, men jag är nyfiken på dina tankar.

---

den största smärtan ligger i att vinna någonting och sedan förlora det. att inte vinna någonting gör att man aldrig har förlorat det och ifall jag och hon inte rimmar så har jag aldrig vunnit henne och därav aldrig förlorat henne och då är smärtan inte heller så stor. vad som skulle hända? ingenting skulle hända. min värld skulle bli grå igen där hon tidigare färglagt min vardag. fast det är kanske jag som färglägger min egen vardag med henne. ja. det är hon som är färgen, det är jag som målar. en ordkonstnär. haha.


jag vet inte om det spelar någon roll. fast jag kommer ändå glömma det här inlägget sedan, så det spelar ingen roll. ifall våra själar inte rimmar så har jag kanske ingenting att hämta där? varför dröja kvar vid en tanke som inte ägnar dig någon uppmärksamhet. fast jag får det att låta så enkelt. det kanske inte är så lätt att rycka ut en blomma med rötter som har växt in i min kropp. det skulle lossna stora delar.

NEJ DET SKULLE DET INTE, DET ÄR BARA POETISKT SKITSNACK. Vad jag menar är att om min illusion visar sig vara verklig så kommer hon inte vara intresserad av vad jag än har att bidra med. Åh, det finns så mycket komplikationer. Den största skillnaden mellan verkligheten och en illusion är att illusionen är precis som jag vill att den ska vara. Verkligheten slår emot. Verkligheten har en egen vilja. Det här är inte min värld. Jag lever bara i världen som alla andra. Jag spelar inte huvudrollen. Livet handlar inte om mig.

Därför tänker jag bara håna min egen olycka om verkligheten vänder sig emot mig och krossar allt jag står och tror för. Men allt jag har skrivit här är bara skitsnack. Det finns inga illusioner. Eller okej, det finns det visst det, men de slutar existera när jag slutar ge dem uppmärksamhet.

Tror du på själsfränder?
Den här illusionen, är det en speciell person som finns där ute någonstans, eller skulle det egentligen kunna vara vem som helst? Luddigt,hoppas du fattar.

---

Nej, jag tror inte på själsfränder. Jag vill tro jättemycket på det, men det existerar inte för mig. Däremot tror jag på personer vars själars namn rimmar. Vad jag menar med det är att man inte är exakt lika, men man är ändå lika på slutet så att det rimmar som två ord.

Och ja, den här illusionen är en speciell person som jag faktiskt ser nästan varje dag, men då jag aldrig pratat med personen så kan jag inte avgöra om hon faktiskt existerar annat än i mitt huvud. dessutom så verkar hon vara för bra för att finnas. det känns mer troligt att jag har skapat henne i mitt huvud, men jag hoppas jag har fel.







jag kanske får veta snart

Och han sa till mig: välkommen

utan regler

och utan ordning

(varför försöker du ge det en mening)


fssssssssssssssssssssssssssssssssshahah

Antalet S i det ovanstående symboliserar hur många gånger vi måste lyckas innan vi ska misslyckas. I den här världen finns inget antal.

(det där farliga ordet som vi älskar att viska till mörkret, säg det)

Nej, istället måste vi dra en gräns. Eller hur? Det måste finnas skiljelinjer. Så man vet när att en tanke är avslutad. Fast allt är visserligen återkommande, så vad spelar det egentligen för roll? HÖR DU MIG DET SPELAR INGEN ROLL DET FINNS INGA GRÄNSER INGA LINJER ING......////--------

De två världar som du ständigt blandar ihop, var god och skilj dem åt

---

(Och vi kan äntligen andas frisk luft här igen på andra sidan. Vi har dödat en till verklighet och vi kommer att döda den här och så många fler igen. Allt för att gå vidare i livet och skapa någon slags mening)

- Hej.
- Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv.
- Jag vet.
- Snälla gå.
- Ja.

??s??e??r???d?u???i?n??t?e????+  +  +/ +

Samtidigt som jag försökte ta mig upp från gräset så riktade han en pistol emot mig. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag inte ville bli skjuten. Då dör man ju. Jag ville inte dö. Men han tryckte upp pistolen mot mitt bröst och skrek åt mig att sluta skrika. Jag såg hans rädsla och plötsligt började jag skratta åt ingenting. Allting var ju så fruktansvärt löjligt. Jag tog fram min pistol och sköt honom honom i ansiktet så att allting exploderade i blod och började skratta eftersom jag just hade dödat mig själv.


Jag sa aldrig att jag existerade i din parallella verklighet. Alltså jag tryckte bara på en knapp och sedan nej jag säger inte vad som händer sedan för det binder oss samman till en enda varelse (som kan kommunicera på så oändligt många sätt vi är ju trots allt samma person som tänker samma tankar och som skrattar samma skratt och som alltid alltiid alltid och aldrig förstår varför i helvete det inte finns några regler)

Det här går inte längre. Snälla.

(ett ord som ekade i vårt sinne, kunde du höra tystnaden eller var du så rädd så du alltid försökte åstadkomma något ljud, bara för att slippa se dig över axeln och se hans bleka ansikte. du var så fruktansvärt feg)

Fredrik är död och du har dödat honom. Skilj på den här världen. KLYV

---

"För varje klyfta som uppstår så skapas en ny destruktiv tanke, som har makten att förstöra allt som vi står för"

Han som aldrig tittade efter gemenskapen


- Har du hört om den där parasiten?
- En parasit? VAR????
- Jag vet inte. De säger att han lever på oss andra.
- Ska vi älska varandra och vara lyckliga?
- Nej, det är inte vår uppgift.
- Varför får vissa göra det, men inte vi?
- Ser du bokhyllan där borta? Den är tom. Ser du pappret på bordet? Det är tomt. Precis som dig. Du är ett vitt papper utan några som helst ord som finns för att beskriva dig.
- Men ifall jag skrev en mening eller två.
- Då skulle han bli vred?
- Vem då?????
- HAHAHAHA SER DU HONOM INTE, HAN SITTER JU DÄR I TAKET OCH STIRRAR PÅ OSS

(käre parasit, du som lever på andra för att själv leva, vi vill inte ha dig här bland oss. du hör inte hemma i en värld utan regler då du sätter dina egna regler och förväntar dig att andra ska anpassa sig efter dem. du övergav din viktiga uppgift som tidigare bestod av att ta hand om de döda löven. nu har du tagit för stor plats i våra liv, vi tänker göra allt för att bekämpa dig om det så betyder att vi alla måste dö. vi kan döda oss alla själva bara för att döda dig. förstår du det?)

FÖRSTÅR DU INTE HUR MAKTLÖS DU ÄR, DU HAR INTE ENS NÅGON FÄRG PÅ SJÄLEN, DU ÄR FÄRGLÖS


åh. varför blev det såhär. varför blev det till en inre kamp som ingen vinner på. varför kan inte trädet släppa taget om sina döda löv. varför kan inte oändlighetens ocean skölja bort den smuts som har uppstått i våra dammiga tankegångar. varför kan ingen hitta ut ur hjärtats röda salar, som är en oändligt stor labyrint. varför har ingen modet att möta dödens fyra budbärare. varför vågar ingen vara rädd.

Så skilj på världen. Dela den igen. Vi kan dela världen hur många gånger som helst tills dess spänningar har brustit och alla gångar rasat in. Det spelar ingen roll. Döda alla tvivlare och sätt den värld i brand som du så länge har hatat. Den är ändå färglös. Det fanns aldrig några färger. Det fanns bara illusioner och den största illusionen har lyckats med sitt mål. Så skilj på världen.

Klyv den.

---

(För varje gång världen klyvs så uppstår det en tystnad i sinnet. Ett lugn.)

- Ser du flickan som gråter?
- Varför gråter hon? Varför tröstar ingen henne?
- Det är för att hon inte existerar.
- Men vi båda ser ju henne! Det är klart hon existerar!
- Nej. Hon finns bara där för att göra oss ofokuserade. Det finns en större uppgift att utföra.
- Och vad skulle det vara???
- Ett mord
- Varför låter din röst annorlunda? Du skrämmer mig!
- Hahahahahahahahahahahahah


(Vi kan hålla på hur länge som helst)

Så till slut så kom det sig att de alla stod på det högsta berget i hela världen. De 14 varelserna blickade ned på den värld som de hade förstört i deras krig mot dem själva. Det hade varit en vacker värld, fylld av grönskande och kärleksfulla tankar, men nu var allt sönderbränt av hatet. Allt var svart och allt var aska. De forna gröna träden låg sönderbrända på en svart mark och av alla löv bestod endast aska. Alla oceaner hade torkat ut och vad som kvarstod efter dem var endast massiva sprickor i marken. De 14 varelserna såg in i sig själva. I deras hjärtan fanns inte längre klara röda salar, utan endast grå betongväggar som stängde in alla de känslor de dolt för sig själva om omvärlden. Plötsligt så uppstod fyra skepnader på berget och de 14 varelserna ryggade tillbaka.
Det var dödens fyra budbärare och de var alla klädda i svarta kappor med huvor. Den första budbäraren steg fram och en tystnad så ogenomtränglig uppstod i världen. De 14 varelserna försökte skrika, men intet hördes. Den andre budbäraren sted fram och en kyla så sönderslitande uppstod i världen. De 14 varelserna försökte värma varandra, men intet värme uppstod. Den tredje budbäraren steg fram och ett mörker så djupt och svart uppstod i världen. De 14 varelserna famlade blinda i mörkret och försökte finna ett ljus, men intet ljus fanns. Den fjärde och siste budbäraren steg fram och ett ensamhet så öde uppstod. De 14 varelserna försökte finna varandra, men de var utspridda i alla världens hörn. Den stränge herren Döden fanns överallt och han var dem övermäktig.

(Och det var då, min älskade, som världen föll samman)

(Ur ett realistiskt perspektiv)


Just nu finns det fyra stora inspirationskällor

1. Mig själv (Sedan 18 år tillbaka)
2. Dig (Sedan tre veckor tillbaka)
3. Boken (Sedan två dagar tillbaka)
4. Den där människan jag nästan glömde (Sedan några timmar tillbaka)

En av dem kommer snart att dö eller försvinna. VILKEN SKA DET BLI? Eftersom jag älskar att överdramatisera allt jag så måste någon av dem försvinna. Det vore så fint på något sätt. Visst, boken tar kanske slut ganska fort.




(Ur ett realistiskt perspektiv så beter du dig orealistiskt)

- Så nu är vi alltså här igen. Du och jag, två tankar som knappt känner varandra och som tvingas av vår herre att ha en meningslös dialog som inte leder till någonting alls.
- Är han verkligen så hjärtlös tror du?
- Nej. Han är bara ensam. Eller så vill han framstå som ensam, vilket är ännu mer patetiskt. Du förstår, vissa vill vara svåra poeter, som lider, men som samtidigt är mystiska. Han tror att han är det och det är vad som gör honom så fruktansvärt patetisk.
- Men eftersom han låter oss tänka dessa tankar så borde han väl vara medveten om det? Eller?
- Nej. Det är han inte. Allt han bryr sig om är hur han ska framstå. Kom ihåg det. Han är bara en av alla de vilsna människor som springer runt en löparbana, varv efter varv, tills tiden tar slut. Allt detta springande utan något mål i livet. Sedan när klockan väl stannar så faller de på knä i gruset och skriker ut ett ord som de tror kan sammanfatta deras liv. Men inget ord i hela världen kan sammanfatta någon människas liv.
- Nu blev det här väldigt djupt. Jag känner mig lite obekväm. Vi brukar ju bara tala om enkla saker.
- Som vad då?
- Äääh, jag vet inte. Kanske mer vardagliga saker.
- Jag förstår vad du menar. Men du är väl ändå inte rädd för att diskutera dessa saker?
- Nja. Altså, jag pratar helst om vår herre och hans företeelser.
- Varför? Han är en pajas. Rent ut sagt, en riktig jävla pajas.
- Varför är du så hård emot honom? Du kan väl åtminstone ha lite medlidande?
- Nej, min käre tankekollega. Medlidande är exakt vad han önskar. Den situation han befinner sig i nu har han satt sig i själv. Det han tror är kärlek är den illusion som uppslukar all hans tankekraft och all hans vilja. Snart kommer han isolera sig ifrån det sociala livet och bara ligga hemma, instängd i sitt huvud. Varje dag så föder han illusionen med sin kärlek till något som aldrig har eller kommer att existera.
- Det där kan ha varit det dummaste och mest idiotiska du någonsin sagt. Det är klart kärlek finns. Det är klart hon finns. Illusionen är en illusion. Jag tror iallafall på kärleken. Jag struntar i vad du tycker.
- Okej du har rätt.
- Ger du upp så lätt?
- Haha, det rimmade. Och ja. Jag ger upp. Vi kommer ändå aldrig fram till någonting.
- Då kommer vi att försv....(...inna igen)

(vi hör inte hemma här snälla släpp ut oss det här är fångenskap)

Det här funkar inte längre. Mina tankar har blivit för personliga och de har de senaste veckorna börjat ifrågasätta deras egen existens. Hur kan en tanke som inte existerar utanför ett huvud ifrågasätta sin egen existens? Det går inte. Det håller inte. Fast ändå så måste jag låta tankarna komma fram. Annars sprängs mitt huvud, vilket vore ganska tråkigt. Jag tror fortfarande jag har några saker att göra i livet innan jag dör

(släpp ut oss din omänskliga tyrann vi förtjänar en struktur med meningar och punkter det här är bara förvirring snälla vi förtjänar bättre slu........)


------------------------------------