varför kunde jag inte klara det längre?
- Vi har pratat om det här. Vi kan inte fortsätta såhär.
- Så varför slutar vi inte?? VARFÖR KAN VI INTE SLUTA?
- För att vi är svaga. Snart så kommer det en vändpunkt.
- En vändpunkt? Vad skulle det vara för vändpunkt?
- Det vet vi inte än. Vi kan inte se runt hörn.
- Vi hade lovat honom att vi skulle sluta skriva här. Vi lämnnar ut oss själva.
- Jag vet. Men det är för att det fortfarande är någon som tittar.
- Vem eller vilka är det som ser oss?
- Det är osynliga människor, men vi kan se deras fotspår i sanden.
NEJ NEJ JAG SKULLE JU SLUTA
JAG SKULLE JU GÖMMA MIG FÖR MIG SJÄLV
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(hahahahhaha)
Det går inte.
Det går inte att låtsas som att den här världen inte existerar, för det gör den
(den har blivit så verklig)
- Så varför slutar vi inte?? VARFÖR KAN VI INTE SLUTA?
- För att vi är svaga. Snart så kommer det en vändpunkt.
- En vändpunkt? Vad skulle det vara för vändpunkt?
- Det vet vi inte än. Vi kan inte se runt hörn.
- Vi hade lovat honom att vi skulle sluta skriva här. Vi lämnnar ut oss själva.
- Jag vet. Men det är för att det fortfarande är någon som tittar.
- Vem eller vilka är det som ser oss?
- Det är osynliga människor, men vi kan se deras fotspår i sanden.
NEJ NEJ JAG SKULLE JU SLUTA
JAG SKULLE JU GÖMMA MIG FÖR MIG SJÄLV
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(hahahahhaha)
Det går inte.
Det går inte att låtsas som att den här världen inte existerar, för det gör den
(den har blivit så verklig)
Varelsen
Varelsen vandrade sakta över stadens regniga gator. Doften av blöt asfalt påminde den om ett liv den tidigare levt. Minnet var sorgligt och den blöta asfalten hade spelat stor roll. Det hade varit en regnig och kall sommardag någon gång i juni och varelsen hade gått kilometer i det isande regnet, men nu kände den ingen kyla. Bara lukten av blöt asfalt, som ett minne av det förlorade liv den en gång hade levt. I varelsens minne fanns även bilder av människor denne älskat. Dessa bilder var dock fuktskadade sedan länge och regnet hade gjort dem suddiga med tiden. Dessvärre så gick de vattenstänkta minnesbilderna inte att bränna upp. Varelsen suckade. Den hade varit en själlös driftare för en lång tid nu. Den kunde inte minnas när den senast kunde hålla en konversation med en människa. Varelsen saknade människorna och deras sårbarhet. Varelsen själv kunde inte blöda. Under hela sitt liv hade den blödit och en dag funnit sig själv torr. Det hade inte funnits någon mer smärta att ge efter för. Sedan den dagen hade människor kallat varelsen en egoist, någon som bara tänkte på sig själv. Detta hade i sin tur lett till att varelsen som en gång varit människa hade bleknat bort till den skugga som den nu var. Varelsen kunde inte tala med omvärlden eller på något sett göra sig sedd. Den var dömd att förevigt betrakta den levande värld som den tidigare hade utgjort en del av som människa. Varelsen var ledsen, men den fördömde sig själv för att den inte kunde gråta. Den existerade ju trots allt inte.
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
varför ser du så likgiltig ut? jag är ju intresserad av dig
- Hej.
- Du igen? Det var längesedan vi pratade här.
- Jag måste erkänna en grej, jag älskade när vi pratade förra helgen i verkligheten.
- Det gjorde inte jag. Jag tyckte det var obekvämt, eftersom du är så konstig. Du är faktiskt en ganska patetisk människa som jag inte vill förknippa mig med.
- Men jag vill bara prata med dig! Jag tycker du är intressant.
- Jag tycker inte att du är intressant. Snälla lämna mig ifred. Du kommer att hitta någon annan.
- Snälla, jag vill bara prata lite med dig, okej?
- Det är just det här jag menar, du är så sjukt på hela tiden. Vad är det för fel på dig?????
JA DET ÄR JUST DET HÄR SOM ÄR FELET
ATT JAG SITTER OCH ÖVERANALYSERAR ALLTING
OCH HITTAR PÅ KONVERSATIONER SOM ALDRIG EXISTERAT
ALLT FÖR ATT FÖRSÖKA KUNNA HANTERA VERKLIGHETEN
Jag kan inte leva i två världar och låtsas att det är samma värld. Det går inte längre. Det blir bara fel.
(fel fel fel fel fel fel fel fel)
- Du igen? Det var längesedan vi pratade här.
- Jag måste erkänna en grej, jag älskade när vi pratade förra helgen i verkligheten.
- Det gjorde inte jag. Jag tyckte det var obekvämt, eftersom du är så konstig. Du är faktiskt en ganska patetisk människa som jag inte vill förknippa mig med.
- Men jag vill bara prata med dig! Jag tycker du är intressant.
- Jag tycker inte att du är intressant. Snälla lämna mig ifred. Du kommer att hitta någon annan.
- Snälla, jag vill bara prata lite med dig, okej?
- Det är just det här jag menar, du är så sjukt på hela tiden. Vad är det för fel på dig?????
JA DET ÄR JUST DET HÄR SOM ÄR FELET
ATT JAG SITTER OCH ÖVERANALYSERAR ALLTING
OCH HITTAR PÅ KONVERSATIONER SOM ALDRIG EXISTERAT
ALLT FÖR ATT FÖRSÖKA KUNNA HANTERA VERKLIGHETEN
Jag kan inte leva i två världar och låtsas att det är samma värld. Det går inte längre. Det blir bara fel.
(fel fel fel fel fel fel fel fel)
Återfall (viokano gotreo nanikum)
fffffFffffffffff (. . . . . . . . . . . . . )
nE...... . , . . . . . , . . .. .
iua sdubhsdkla föjbs,dg asmekc gtrxf rjaeshf
nej NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG AVSÄGER MIG SJÄLV ALLA LÖGNER
(du gav upp den här världen, du hör inte hemma här, gå din väg)
awdkg fuhweiLgjs dmvb,önh dgylu
(........gå........)
(...gå...)
(...gå...)
(...gå...)
kondi nika finda dinkandi yatoi disurda alstras fi mimandi o mervil atrash nigik
NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG KAN INTE BLUNDA FÖR MINA BRISTER, JAG KAN BARA SE LÖGNERNA JAG SKAPADE FÖR MIG SJÄLV, DE LÖGNER SOM GJORDE ATT JAG KUNDE TA MIG VIDARE, FÖR VISST ÄR DET VÄL LITE SÅ ATT DU HADE RÄTT FRÅN BÖRJAN, VISST HADE DU DET?
fram di vandri end wee slakte dan sistene lysena
viovum aeldskario inan dan eweigum
(Och när du kom och sökte efter sanningen så insåg du att det inte längre fanns någon struktur, då de två världarna ständigt kolliderarksdfaagndsilgjadfågknjqdfsilgjqdfsgkndfkljgngkjwefgkewjgnefkgjqerwlgjqberkgqejrgkjqerglergkerkkkkkkk k kk kwkekwd
d
wd
wdf
wdf
nej det är inte latin, det är bara ett språk som inte existerar
wdf
wdf
wd
f
(jag ler, men jag vet inte varför jag ler, jag har ingenting att le åt, jag borde gråta för att jag inte har någonting att le åt, men kanske kan jag le för att jag inte har någonting att gråta åt)
JAG VILL INTE SKRIVA LÄNGRE, JAG HATAR ATT SKRIVA, SNÄLLA DU LEVANDE
nE...... . , . . . . . , . . .. .
iua sdubhsdkla föjbs,dg asmekc gtrxf rjaeshf
nej NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG AVSÄGER MIG SJÄLV ALLA LÖGNER
(du gav upp den här världen, du hör inte hemma här, gå din väg)
awdkg fuhweiLgjs dmvb,önh dgylu
(........gå........)
(...gå...)
(...gå...)
(...gå...)
kondi nika finda dinkandi yatoi disurda alstras fi mimandi o mervil atrash nigik
NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG KAN INTE BLUNDA FÖR MINA BRISTER, JAG KAN BARA SE LÖGNERNA JAG SKAPADE FÖR MIG SJÄLV, DE LÖGNER SOM GJORDE ATT JAG KUNDE TA MIG VIDARE, FÖR VISST ÄR DET VÄL LITE SÅ ATT DU HADE RÄTT FRÅN BÖRJAN, VISST HADE DU DET?
fram di vandri end wee slakte dan sistene lysena
viovum aeldskario inan dan eweigum
(Och när du kom och sökte efter sanningen så insåg du att det inte längre fanns någon struktur, då de två världarna ständigt kolliderarksdfaagndsilgjadfågknjqdfsilgjqdfsgkndfkljgngkjwefgkewjgnefkgjqerwlgjqberkgqejrgkjqerglergkerkkkkkkk k kk kwkekwd
d
wd
wdf
wdf
nej det är inte latin, det är bara ett språk som inte existerar
wdf
wdf
wd
f
(jag ler, men jag vet inte varför jag ler, jag har ingenting att le åt, jag borde gråta för att jag inte har någonting att le åt, men kanske kan jag le för att jag inte har någonting att gråta åt)
JAG VILL INTE SKRIVA LÄNGRE, JAG HATAR ATT SKRIVA, SNÄLLA DU LEVANDE
t5reokp
dew,jahrfnilfnasidjfnkjsdf
aksjdlasdj asdjasjd alskdajsdklasd
ölkajsdlaksjdh hasjdj lkjas jaskasd jsj asj azxj ask sjdalsjlhal hhhashjash alksjlaskk
aksjdhakjsdhaksdj ajsjsj aj jaksjsdälöj jask dbasdnud us uuuuuuuuuuuasdj
(asldkjalsk jksaaaaaaa sjkd ldkalsjd kjajja d disiiiiiik)
le
aksjdlasdj asdjasjd alskdajsdklasd
ölkajsdlaksjdh hasjdj lkjas jaskasd jsj asj azxj ask sjdalsjlhal hhhashjash alksjlaskk
aksjdhakjsdhaksdj ajsjsj aj jaksjsdälöj jask dbasdnud us uuuuuuuuuuuasdj
(asldkjalsk jksaaaaaaa sjkd ldkalsjd kjajja d disiiiiiik)
le
om jag visste att slutet var bakom nästa hörn så hade jag vänt
asdlakjsdhyuioalskdnKLQDOädfs
SDFASDF
AS
DFOINSDIFKNAMSD,FÖ
SDFOASJFNAÖSDFPO
ADFOAJDFSNKKNMkljsdfkj
sdf
sdf
sdf
sodjfkodsjfnmldsökfnskldfkmnsdfpskdnf
sdf
pskjdfilnjgfpokqewrtx,mgq
sdfoinjakölxpgfiuoqjerwpgnqerasimodpfar k
as¨dålgkjqx,oasdgf
jag har lovat mig själv att sluta skriva. det kommer ta ett tag och just nu försöker jag avreagera mig
pDFKJPOISGHXSF
SD
FPOIJSDHFIDSJKFÅ
.SJHFSIHGKJSLijsdfnisjdfn¨sidfj
sdfojsdkfjnsdkfjnsdkfsd
det är slut nu på uppmärksamhetssökandet. från och med nu ska jag vara socialt korrekt.
från och med idag så avsäger jag mig skrivandet, eftersom det aldrig leder till något kreativt.
allting är och har varit destruktivt under tre års period. det har aldrig lett till någonting vackert eller någonting bra.
det går inte att skapa någonting vackert när samma tankar leder till samma handlingar och när samma handlingar leder till samma resultat.
resultatet är ensamhet.
jag vill inte vara ensam.
här slutar skådespeleriet och uppmärksamhetssökandet. här kliver jag av scenen för att sitta i publiken och se på nästa patetiska människa som kliver upp på scen i hopp om att bli sedd av en värld som aldrig kommer acceptera honom eller henne. det enda roll som publiken krävde av dem, var just den roll de inte kunde spela perfekt och det var rollen som sig själva. det är en roll som ingen i hela världen kan spela perfekt och kanske är det därför som den är mest intressant att betrakta.
jag är ingenting som jag någonsin sagt att jag varit. jag är ingen poet, jag är ingen författare, jag är ingen regissör. jag är ingenting av det där. jag är bara en människa som är vilsen i livet som så många andra.
det här är mitt sista inlägg
tack
SDFASDF
AS
DFOINSDIFKNAMSD,FÖ
SDFOASJFNAÖSDFPO
ADFOAJDFSNKKNMkljsdfkj
sdf
sdf
sdf
sodjfkodsjfnmldsökfnskldfkmnsdfpskdnf
sdf
pskjdfilnjgfpokqewrtx,mgq
sdfoinjakölxpgfiuoqjerwpgnqerasimodpfar k
as¨dålgkjqx,oasdgf
jag har lovat mig själv att sluta skriva. det kommer ta ett tag och just nu försöker jag avreagera mig
pDFKJPOISGHXSF
SD
FPOIJSDHFIDSJKFÅ
.SJHFSIHGKJSLijsdfnisjdfn¨sidfj
sdfojsdkfjnsdkfjnsdkfsd
det är slut nu på uppmärksamhetssökandet. från och med nu ska jag vara socialt korrekt.
från och med idag så avsäger jag mig skrivandet, eftersom det aldrig leder till något kreativt.
allting är och har varit destruktivt under tre års period. det har aldrig lett till någonting vackert eller någonting bra.
det går inte att skapa någonting vackert när samma tankar leder till samma handlingar och när samma handlingar leder till samma resultat.
resultatet är ensamhet.
jag vill inte vara ensam.
här slutar skådespeleriet och uppmärksamhetssökandet. här kliver jag av scenen för att sitta i publiken och se på nästa patetiska människa som kliver upp på scen i hopp om att bli sedd av en värld som aldrig kommer acceptera honom eller henne. det enda roll som publiken krävde av dem, var just den roll de inte kunde spela perfekt och det var rollen som sig själva. det är en roll som ingen i hela världen kan spela perfekt och kanske är det därför som den är mest intressant att betrakta.
jag är ingenting som jag någonsin sagt att jag varit. jag är ingen poet, jag är ingen författare, jag är ingen regissör. jag är ingenting av det där. jag är bara en människa som är vilsen i livet som så många andra.
det här är mitt sista inlägg
tack
jag menar allvar
sluta vara en skådespelare
stryk varje mening som talar om fantasin
Så det här är alltså verkligheten. Det var längesedan sist, men det känns skönt att vara tillbaka. Eller känns det verklig så skönt? Jag vet inte, men det kanske är bäst att acceptera att tröskeln till fantasin är för hög för mig att kliva över i nuläget. Nu ska jag leva i verkligheten och jag ska vara den verkligaste personen jag någonsin träffat. För verklighetens grepp känns verkligen. Eller hur?
Men eftersom det här jag skriver endast utgör en liten del av verkligheten så borde jag sluta skriva, eftersom skrivandet hela tiden pekar uppåt, mot den höga tröskeln till fantasin. Jag kan inte gå tillbaka dit. Jag levde i fantasin alldeles för länge.
Igår träffade jag en människa som jag inte trodde existerade.
Jag menar att jag träffade en människa som jag länge har velat träffa. Även fast det bara var en kort stund.
Jag har sett hennes fotspår på stranden.
Ja, verklighetens grepp sannerligen känns.
Men eftersom det här jag skriver endast utgör en liten del av verkligheten så borde jag sluta skriva, eftersom skrivandet hela tiden pekar uppåt, mot den höga tröskeln till fantasin. Jag kan inte gå tillbaka dit. Jag levde i fantasin alldeles för länge.
Igår träffade jag en människa som jag inte trodde existerade.
Jag menar att jag träffade en människa som jag länge har velat träffa. Även fast det bara var en kort stund.
Jag har sett hennes fotspår på stranden.
Ja, verklighetens grepp sannerligen känns.
Klyftan som du ständigt knuffar ned dig själv i
Medan jag badade i den inspirationskällan, vars vatten ibland torkar ut, så insåg jag hur bra det faktiskt gick. Jag drack av källan och kände hur meningar och tankar fyllda min kropp och jag vrålade av smärtan. Alla meningar som for fram och tillbaka genom mitt huvud, hur kunde en enda människa klara av såhär mycket smärta? Hur var det möjligt att det fanns så här mycket smärta i världen? Inspirationskällans vatten skälvde till, som en varning. Som om den förvarnade om något som skulle hända snart. Jag började skrika igen, och då kände jag hur en liten del av smärtan lämnade kroppen.
Plötsligt uppenbarade sig en skepnad, utanför källans förrädiska vatten. Skepnaden var klädd i svartvita kläder och en huva dolde hans ansikte. Skepnaden höjde handen och gjorde någon slags välkomstgest.
"Det är dags nu Fredrik", sa skepnaden likgiltigt. "Det här har hållt på alldeles för länge. Du har flytt från mig i hela ditt liv, men nu måste du möta mig. Är du redo?"
"Vem är du? Och vad gör du har? Jag minns inte att jag har skapat dig". Jag tvekade. Vem var han?
"Mitt namn är Verkligheten och i hela mitt liv så har du flytt från mig. Du har gömt dig i dina tankar, gömt dig bakom kreativiteten, men du kan aldrig gömma dig för mig. Jag kommer här idag för att föra med dig till mitt rike, där du har spenderat alldeles för lite tid. Det här en låtsasvärld. Den där källan som du badar i, existerar inte. Ingenting av det här existerar. Följ med mig, så ska jag visa dig den värld där du hör hemma." Den likgiltige herren Verkligheten gav mig en dömande blick, men jag tänkte inte låta mig kuvas. Aldrig.
" Jag känner inte dig längre. Det fanns en tid då du och jag kom bra överens, men inte nu längre. Du har för mycket regler och synpunkter på hur saker ska vara. Varför ska jag anpassa mig efter dig? Varför ska jag lyssna på dig, då du tvingar mig att följa med dig. Då kan jag säga direkt att jag vägrar. Jag stannar här i min inspirationskälla. Bort härifrån, bort ifrån mina tankar! Försvinn!"
Skepnaden som kallade sig Verkligheten började skratta. Sedan talade han igen.
"Du tror alltså att du kan förevigt gömma dig i dina tankar? Du har fel. Att du ens har kunnat flytt tills nu är helt otroligt. Längre än såhär kommer du inte. Det är idag, här på tröskeln till dina tankar som jag med våld ska föra dig tillbaka. Du kan inte leva i varken din inspirationskälla eller ditt hav längre. Du måste följa med mig. Jag ska visa dig den värld som du ständigt förnekar."
"Nej! Jag vill inte! Jag vägrar! Jag hör hemma här i mina tankar! Jag vill inte! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Här behöver jag inte vara någon, här behöver jag inte leva upp till någonting, här slipper jag prestera. Du talar om dig själv som om du vore det bästa av världar. Men jag förnekar dig! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG!"
Verkligheten skrattade. Sedan gick det väldigt fort. Han slet med mig ur källan, över grå slätter tills vi kom till det oändliga hav som sträcker sig oändligt. Vågorna smekte stranden, där fotspår av människor ständigt suddades ut av tidens förlopp. Men Verkligheten slet mig vidare, över stranden till oändlighetens ocean och vidare. Efter ett tag så kom vi till världens ände, till avgrunden som är tröskeln till mina tankar.
"Här," sa Verkligheten och pekade. "För att komma ur den här världen så måste du falla igenom denna klyfta, som utgör min och din värld. Ser du hur djup klyftan är? Men det är dit du ska. Vi ses snart i min värld, för i din värld så har jag den här formen som en obetydlig budbärare klädd i trasor. Vi ses snart och ska minnas vad jag har sagt till dig."
Verkligheten knuffade ned mig i Fantasins avgrund och mina vrål ekade mellan bergsväggarna då jag föll handlöst ned i mörkret. Jag skrek av törst, jag ville dricka ur min inspirationskälla. Medan jag föll kände jag begäret efter mer vatten därifrån. Mer känslor, mer tankar, mer meningar. Jag behöver inget mer. Det är allt jag behöver. Vatten ifrån inspirationskällan. Snälla.
Sedan föll världen samman.
Nej. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ. INTE DEN HÄR VÄRLDEN, INTE DEN HÄR VÄRLDEN. Här är jag så liten och ömklig. Så sårbar. Snälla, inte den här världen.
Verklighetens grepp verkligen känns.
Isola
gå
han ligger så stilla
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var på riktigt
för en jävla gångs skull så hände det på riktigt
det kanske inte gick som jag hade tänkt mig
men det hände iallafall
nu är det dags att omfamna verkligheten
(hör du inte hur fågeln sjunger, jaga den)
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var på riktigt
för en jävla gångs skull så hände det på riktigt
det kanske inte gick som jag hade tänkt mig
men det hände iallafall
nu är det dags att omfamna verkligheten
(hör du inte hur fågeln sjunger, jaga den)
4
- Herre, de har anlänt.
- Vafalls?! Redan?!
............
- Vafalls?! Redan?!
............
vi skall skänka dig evighetsfriden, vi har tankarna vi har tiden
jag har längtat
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
jag kan inte se vad som finns bakom hörnet
kan vi inte vänta tills imorgon
vi har gjort det här så många gånger förut i mitt huvud
- Varför riktar du en pistol emot mitt huvud?
- För att jag tänker döda dig.
PANG PANG PANG PANG, lät det i mitt huvud.
jag klarar inte av tystnaden i mitt hjärta
sjung den där sången vars text du har glömt,
den som du en gång kunde utantill
idag finns det inga skiljelinjer. må tankarnas flöde dränka alla tvivlare
ibland så önskar jag ATT DU OCH JAG INTE BARA HADE FANTASIKONVERSATIONER I MITT HUVUD. Vi brukar prata om att jag har haft fantasikonversationer dör du och jag har pratat om samma sak. Det fortsätter in i oändligheten. Varför är du bara en illusion? Vi brukar prata om alla möjliga saker. Ibland så pratar vi inte ens, vi brukar bara sitta och sitta på varandra under en fika eller bara vara ute på en promenad. Men det här är inte verklighet. Jag har bara hittat på det. Varför har jag hittat på det? Varför har jag hittat på dig? Är det för att jag behöver dig? Om vi verkligen pratar någon gång så måste jag prata om att jag har pratat om det här i miljarder parallella verkligheter förut.
Förlåt för att jag är såhär, men jag kan inte fokusera mina tankar. Jag har inte kunnat göra det på 8 månader. Förlåt för att det hela tiden blir såhär abstrakt. Det är personer som dig som jag önskar att jag kunde vara normal för och inte såhär...instabil. Det här funkar inte i längden. Jag är ingen bra framtidsinvestering. Inte heller är jag i längden en bra människa.
förlåt för att jag hittade på dig
jag är en sådan svag människa
- För att jag tänker döda dig.
PANG PANG PANG PANG, lät det i mitt huvud.
jag klarar inte av tystnaden i mitt hjärta
sjung den där sången vars text du har glömt,
den som du en gång kunde utantill
idag finns det inga skiljelinjer. må tankarnas flöde dränka alla tvivlare
ibland så önskar jag ATT DU OCH JAG INTE BARA HADE FANTASIKONVERSATIONER I MITT HUVUD. Vi brukar prata om att jag har haft fantasikonversationer dör du och jag har pratat om samma sak. Det fortsätter in i oändligheten. Varför är du bara en illusion? Vi brukar prata om alla möjliga saker. Ibland så pratar vi inte ens, vi brukar bara sitta och sitta på varandra under en fika eller bara vara ute på en promenad. Men det här är inte verklighet. Jag har bara hittat på det. Varför har jag hittat på det? Varför har jag hittat på dig? Är det för att jag behöver dig? Om vi verkligen pratar någon gång så måste jag prata om att jag har pratat om det här i miljarder parallella verkligheter förut.
Förlåt för att jag är såhär, men jag kan inte fokusera mina tankar. Jag har inte kunnat göra det på 8 månader. Förlåt för att det hela tiden blir såhär abstrakt. Det är personer som dig som jag önskar att jag kunde vara normal för och inte såhär...instabil. Det här funkar inte i längden. Jag är ingen bra framtidsinvestering. Inte heller är jag i längden en bra människa.
förlåt för att jag hittade på dig
jag är en sådan svag människa
jag kommer att ljuga för dig, du får inte tro på vad jag säger
jag ser hur du tittar på mig ibland
men jag vet inte hur du ser mig
ser du mig såsom jag vill att du ska se mig?
eller ser du mig som en människa som vill bli sedd?
andras blickar intresserar mig inte
jag vill bli granskad av din
detta skriver jag inte för mängden
jag skriver för dig
men jag tror nämligen
att vi inte delar samma tankar
därför tänker jag inte
tvinga på dig någonting som du inte förstår
det är bäst om vi aldrig träffar varandra
vi skulle bara skapa mer lidande i världen
än vi någonsin skulle skapa lycka
ifall vi pratar någon dag
påminn mig om det jag aldrig sa till dig
men jag vet inte hur du ser mig
ser du mig såsom jag vill att du ska se mig?
eller ser du mig som en människa som vill bli sedd?
andras blickar intresserar mig inte
jag vill bli granskad av din
detta skriver jag inte för mängden
jag skriver för dig
men jag tror nämligen
att vi inte delar samma tankar
därför tänker jag inte
tvinga på dig någonting som du inte förstår
det är bäst om vi aldrig träffar varandra
vi skulle bara skapa mer lidande i världen
än vi någonsin skulle skapa lycka
ifall vi pratar någon dag
påminn mig om det jag aldrig sa till dig
när jag trycker på play så blir jag lugn igen
- Lägg dig ned.
- Varför?
- Lita på mig.
- Okej! Vad händer nu?
- Nu tänker jag döda dig.
- ..............................
Sluta. Det finns ingenting att bevisa.
Ni hör inte hemma här längre.
Flyt tillbaka till havet.
Det är visserligen inte många utomstående personer som är där.
Fast jag tror ändå att ni kan få den uppmärksamhet ni söker.
Var nära stranden. De som vadar i havet, locka ned dem.
...................................................
(trodde du att du kunde bestämma över oss vi är ett flöde som inte kan stoppas vi är tankar som inte lättar ankar vi är kvardröjande och vi utgör den analysen som du så ofta kritiserar)
helheten?
- Varför?
- Lita på mig.
- Okej! Vad händer nu?
- Nu tänker jag döda dig.
- ..............................
Sluta. Det finns ingenting att bevisa.
Ni hör inte hemma här längre.
Flyt tillbaka till havet.
Det är visserligen inte många utomstående personer som är där.
Fast jag tror ändå att ni kan få den uppmärksamhet ni söker.
Var nära stranden. De som vadar i havet, locka ned dem.
...................................................
(trodde du att du kunde bestämma över oss vi är ett flöde som inte kan stoppas vi är tankar som inte lättar ankar vi är kvardröjande och vi utgör den analysen som du så ofta kritiserar)
helheten?
varför skulle jag ta livet av alla mina tankar
"Jag vill inte existera," sa kvinnan och vände sig om. "Du är min skapare. Döda mig. Jag fyller inget syfte i din värld. Du behöver inte mig längre, jag har fyllt min funktion. Snälla döda mig nu." Kvinnan blickade runt på sin omgivning. Först bestod den av en vit rök, men sedan började saker framhävas ur den vita röken. Där fanns en lång korridor med en dörr i slutet.
"Varför har du skapat en korridor för? Vad vill du symbolisera med det?" sa hon och hånade sin skapare. "Det symboliserar ingenting, döda mig nu. Jag fyller ingen funktion för dig." Kvinnan satte sig ned, men motvilligt, som om någonting tvingade henne att sätta sig. Plötsligt så fann hon en kniv i sin högra hand. Kvinnan log.
"Snälla, gör det enkelt för mig nu. Skriv att jag skär halsen av mig nu. Skriv att jag försvinner bortom all fantasi och allat tankar. BARA DU SLÄPPER MIG FRI, DU HAR FÖR I HELVETE INGEN RÄTT ATT HÅLLA MIG FÅNGEN. JAG ÄR EN FRI TANKE OCH JAG HAR RÄTTIGHETER SOM ALLA ANDRA TANKAR." Kvinnan förlorade kontrollen och började skrika och viftade med kniven, men den kom aldrig nära hennes kropp. Hon började gråta. Hon la sig ned i fosterställning, fortfarande med kniven i ett krampaktigt grepp.
"Varför hånar du mig," viskade hon. Plötsligt började ett ord skrivas på väggen i närheten av kvinnan. Det bara uppstod på den vita väggen som svarta bokstäver. Där stod ordet "förlåt".
Kvinnan förstod vad detta innebar och började skrika okontrollerat igen.
Och det fortsatte hon med i all evighet, fången i rummet med den långa korridoren, eftersom hennes skapare aldrig återvände för att ge henne det slut som hon önskade.
"Varför har du skapat en korridor för? Vad vill du symbolisera med det?" sa hon och hånade sin skapare. "Det symboliserar ingenting, döda mig nu. Jag fyller ingen funktion för dig." Kvinnan satte sig ned, men motvilligt, som om någonting tvingade henne att sätta sig. Plötsligt så fann hon en kniv i sin högra hand. Kvinnan log.
"Snälla, gör det enkelt för mig nu. Skriv att jag skär halsen av mig nu. Skriv att jag försvinner bortom all fantasi och allat tankar. BARA DU SLÄPPER MIG FRI, DU HAR FÖR I HELVETE INGEN RÄTT ATT HÅLLA MIG FÅNGEN. JAG ÄR EN FRI TANKE OCH JAG HAR RÄTTIGHETER SOM ALLA ANDRA TANKAR." Kvinnan förlorade kontrollen och började skrika och viftade med kniven, men den kom aldrig nära hennes kropp. Hon började gråta. Hon la sig ned i fosterställning, fortfarande med kniven i ett krampaktigt grepp.
"Varför hånar du mig," viskade hon. Plötsligt började ett ord skrivas på väggen i närheten av kvinnan. Det bara uppstod på den vita väggen som svarta bokstäver. Där stod ordet "förlåt".
Kvinnan förstod vad detta innebar och började skrika okontrollerat igen.
Och det fortsatte hon med i all evighet, fången i rummet med den långa korridoren, eftersom hennes skapare aldrig återvände för att ge henne det slut som hon önskade.
jag hör hur de kommer, jag hör hur de bankar på dörren till min fantasi
vänta
vad gjorde min illusion till en destruktiv tanke
det kanske är dags att återvända till verkligheten
i verkligheten så sitter jag ensam hemma och skriver
det är väl där jag måste acceptera att jag lever
det är en vacker illusion men jag klarar inte av den längre
det är dags att släppa taget om den
ingen förutom jag kommer ändå märka någon skillnad
fast kanske hon kommer känna en frånvaro i sitt huvud
som om någon annans tankar befunnit sig där för en tid
åh det här är farliga ord
så farliga
varför måste jag förgöra dig i tanken
det är det jobbigaste
försöka hitta fel som inte existerar
bara för att göra det lättare att gå ifrån
jag måste göra dig till den hemskaste personen i hela världen
jag måste ljuga för mig själv
då kommer det att vara enklare
enklare att sluta titta på dig
och istället fokusera blicken inåt
mot mig själv
som om det inte fanns tillräckligt med egoism
hahahhhahahahahahahah
varför blir det alltid såhär
(För mycket självgranskning och analys av det egna jaget, kan leda till problem i relationer eller påhittade relationer.)
om du läser det här någon gång
snälla
svara bara på det här
har jag verkligen bara hittat på dig?
vad gjorde min illusion till en destruktiv tanke
det kanske är dags att återvända till verkligheten
i verkligheten så sitter jag ensam hemma och skriver
det är väl där jag måste acceptera att jag lever
det är en vacker illusion men jag klarar inte av den längre
det är dags att släppa taget om den
ingen förutom jag kommer ändå märka någon skillnad
fast kanske hon kommer känna en frånvaro i sitt huvud
som om någon annans tankar befunnit sig där för en tid
åh det här är farliga ord
så farliga
varför måste jag förgöra dig i tanken
det är det jobbigaste
försöka hitta fel som inte existerar
bara för att göra det lättare att gå ifrån
jag måste göra dig till den hemskaste personen i hela världen
jag måste ljuga för mig själv
då kommer det att vara enklare
enklare att sluta titta på dig
och istället fokusera blicken inåt
mot mig själv
som om det inte fanns tillräckligt med egoism
hahahhhahahahahahahah
varför blir det alltid såhär
(För mycket självgranskning och analys av det egna jaget, kan leda till problem i relationer eller påhittade relationer.)
om du läser det här någon gång
snälla
svara bara på det här
har jag verkligen bara hittat på dig?
en starkt konstnärlig drivkraft
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
(Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
Värdefulla förkunskaper
Du behöver
- god allmänbildning inom kulturområdet
- gärna någon erfarenhet av filmproduktion
- en stark konstnärlig drivkraft och en vilja att berätta filmiskt.
(Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
