nu förvinn nu snälla gå okej tack hejdå
varför tar inte dessa tankar slut
varför fortsätter de bara
som om jag inte kunde kontrollera dem
som om de har släppts fria i världen utan någon egentlig anledning
vissa tankar är ju farligare än andra
vi kan inte låta dem löpa fria
vi borde förstöra m
nu blundar jag, men jag skriver ändå. det känns som om jag kommer somna närsomhelst. förlåt men jag vet inte vad jag ska göra. jag kan faktiskt skriva fastän jag blundar för mina fingrar vet vart dom ska trycka. detär så enkelt. jag har gjort det så många gånger förut
nu måste jag sova jag måset sova nu
varför fortsätter de bara
som om jag inte kunde kontrollera dem
som om de har släppts fria i världen utan någon egentlig anledning
vissa tankar är ju farligare än andra
vi kan inte låta dem löpa fria
vi borde förstöra m
nu blundar jag, men jag skriver ändå. det känns som om jag kommer somna närsomhelst. förlåt men jag vet inte vad jag ska göra. jag kan faktiskt skriva fastän jag blundar för mina fingrar vet vart dom ska trycka. detär så enkelt. jag har gjort det så många gånger förut
nu måste jag sova jag måset sova nu
de tre tre
jag vet inte vem du är som läser mina tankar
jag har sett den kortfilmen förut
jag tycker mycket om den
den är mysig
och hur kan man annat än att älska huvudkaraktären
fast jag vet inte hur den kortfilmen har nånting med nånting att göra
jag kanske borde se den igen
fast då blir jag kanske ledsen, eftersom huvudkaraktären i den filmen strävar efter något och offrar allt för något
jag bara bränner mig själv för att ge bränsle åt en fantasi-tanke
ibland är verkligheten så verklig
jag har sett den kortfilmen förut
jag tycker mycket om den
den är mysig
och hur kan man annat än att älska huvudkaraktären
fast jag vet inte hur den kortfilmen har nånting med nånting att göra
jag kanske borde se den igen
fast då blir jag kanske ledsen, eftersom huvudkaraktären i den filmen strävar efter något och offrar allt för något
jag bara bränner mig själv för att ge bränsle åt en fantasi-tanke
ibland är verkligheten så verklig
jag saknar allt det där som jag glömt
det är nog lättare att sluta skriva
om jag slutar lyssna på kings of convenience nu, men jag vill inte
det är så mysigt på något sätt
bara att sitta och humma med
jag ska nog öppna min fönster snart, det börjar bli varmt
jag längtar tills jag kan sova med fönstret öppet
vakna på morgonen för att jag är arg på fåglarna som väcker mig
eller kanske vakna av att det är så varmt
eftersom jag stängde fönstret för att slippa höra fåglarna
haha jag saknar sommaren
men den kommer inte bli densamma
något saknas
något saknas i mig själv
jag saknar mig själv
jag log oftare förr
om jag slutar lyssna på kings of convenience nu, men jag vill inte
det är så mysigt på något sätt
bara att sitta och humma med
jag ska nog öppna min fönster snart, det börjar bli varmt
jag längtar tills jag kan sova med fönstret öppet
vakna på morgonen för att jag är arg på fåglarna som väcker mig
eller kanske vakna av att det är så varmt
eftersom jag stängde fönstret för att slippa höra fåglarna
haha jag saknar sommaren
men den kommer inte bli densamma
något saknas
något saknas i mig själv
jag saknar mig själv
jag log oftare förr
jag lägger ned nu?
hur länge ska vi hålla på såhär
hur länge ska vi tänka på varandra utan att prata med varandra
hur länge ska vi ignorera varandra fastän vi ser varandra varje dag
varför känns det såhär
varför är det dig jag tänker på
jag vill inte tänka på dig
om jag kunde så skulle jag låta bli
men det går inte
varför är det såhär
(är det dags att lägga av nu?)
(är det dags att stänga av nu?)
kan du inte säga åt mig någon dag att sluta med allt det här
låtsas bli arg på mig, jag kommer tro på det
säg åt mig att det inte finna några känslomässiga band som knyter oss samman
säg det så kommer jag tro att du talar sanning
låt det bara inte fortsätta
(är det dags att sluta tänka nu?)
(är det dags att sluta hoppas nu?)
(är det dags att hoppa nu?)
ja nu
......................
hur länge ska vi tänka på varandra utan att prata med varandra
hur länge ska vi ignorera varandra fastän vi ser varandra varje dag
varför känns det såhär
varför är det dig jag tänker på
jag vill inte tänka på dig
om jag kunde så skulle jag låta bli
men det går inte
varför är det såhär
(är det dags att lägga av nu?)
(är det dags att stänga av nu?)
kan du inte säga åt mig någon dag att sluta med allt det här
låtsas bli arg på mig, jag kommer tro på det
säg åt mig att det inte finna några känslomässiga band som knyter oss samman
säg det så kommer jag tro att du talar sanning
låt det bara inte fortsätta
(är det dags att sluta tänka nu?)
(är det dags att sluta hoppas nu?)
(är det dags att hoppa nu?)
ja nu
......................
Inatt tar evigheten slut
(Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme.)
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
egentligen är det
DU ÄR INTE SPECIELL OKEJ
JAG BARA GÖR DIG SPECIELL
JAG SKA SLUTA GÖRA DIG SPECIELL
SEN SLIPPER DU HA MED MIG ATT GÖRA
JAG BARA GÖR DIG SPECIELL
JAG SKA SLUTA GÖRA DIG SPECIELL
SEN SLIPPER DU HA MED MIG ATT GÖRA
det är så uppenbart
hennes namn?
(namn namn namn namn?)
det spelar väl ingen roll. jag vet inte ens om hon brukar läsa det jag skriver här. det kanske är bäst så. det kanske är bäst att bara låtsas som hon inte ser mig. jag vet inte ens om det är ditt namn. det kanske är ditt namn jag sitter och tänker på.
men det vore så uthängande att skriva ett namn. den personen har egentligen ingenting mer mig att göra. ifall jag skulle skriva hennes namn skulle det vara som om jag försökte knyta samman mig själv med henne. det vore bara fel
(fel? fel ? fel ? fel ? fel ?)
är inte det här fel?
(det här är fel var för gör vi fel vi ska inte göra fel mer förlåt)
fast även om hon läste vad jag skrev så skulle det inte spela någon roll. jag skriver ju för min egen skull
ibland blir för mycket att tänka på. det här är ju min verklighetsflykt.
det kanske är du ändå, men det spelar ingen roll
ingenting förändar någonting?
(nej nej nej nej se se se se mig mig mig mig mig le le le le le le)
(namn namn namn namn?)
det spelar väl ingen roll. jag vet inte ens om hon brukar läsa det jag skriver här. det kanske är bäst så. det kanske är bäst att bara låtsas som hon inte ser mig. jag vet inte ens om det är ditt namn. det kanske är ditt namn jag sitter och tänker på.
men det vore så uthängande att skriva ett namn. den personen har egentligen ingenting mer mig att göra. ifall jag skulle skriva hennes namn skulle det vara som om jag försökte knyta samman mig själv med henne. det vore bara fel
(fel? fel ? fel ? fel ? fel ?)
är inte det här fel?
(det här är fel var för gör vi fel vi ska inte göra fel mer förlåt)
fast även om hon läste vad jag skrev så skulle det inte spela någon roll. jag skriver ju för min egen skull
ibland blir för mycket att tänka på. det här är ju min verklighetsflykt.
det kanske är du ändå, men det spelar ingen roll
ingenting förändar någonting?
(nej nej nej nej se se se se mig mig mig mig mig le le le le le le)
fghjklkjhg
varför hamnar jag här hela tiden
jag borde spendera mindre tid här
bort bort bort
(sluta le. varför ler du?)
jag borde spendera mindre tid här
bort bort bort
(sluta le. varför ler du?)
tre faser
eländet
jag se nu (dig på toppen av en brunn)
ursäkta, men jag tror att om du inte slutar lyssna på radiohead snart så kommer du inte kunna sova och då kommer du istället sitta och skriva massa meningslösa inlägg hela natten vilket inte kommer bidra till någonting eftersom det är en lång dag imorgon och du har verkligen inte tid att slösa bort den.
Dessutom så har jag ett erkännande.
jag förnekar dig
hörde du det,
min vackraste illusion i hela världen,
jag förnekar dig
du har funnits i mina tankar i över en månad idag
varför kunde jag inte släppa dig lika enkelt som de andra illusionerna?
varför sitter du kvar så länge?
varför har du inte försvunnit?
varför känns du så fruktansvärt levande?
Dessutom så har jag ett erkännande.
jag förnekar dig
hörde du det,
min vackraste illusion i hela världen,
jag förnekar dig
du har funnits i mina tankar i över en månad idag
varför kunde jag inte släppa dig lika enkelt som de andra illusionerna?
varför sitter du kvar så länge?
varför har du inte försvunnit?
varför känns du så fruktansvärt levande?
ska vi dansa? här på stranden? javisst!
URSÄKTA, MEN JAG ÄR LITE NYFIKEN PÅ DINA TANKAR
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
tvilling?
är du min tvilling?
vem är du?
vad gör du här?
det här är mina tankar
försvinn härifrån
varför läser du mina tankar? vem ger dig rätten till det? skäms du inte?
(skäms skäms skäms skäms skäms)
som ett eko
vi ska väl bli vänner?
ok
gå nu, det finns andra världar än dessa
fast jag förstår inte varför du skrev att du hatar mig, jag vet inte ens vem du är. du sa att du gillade att läsa mina tankar, men att du hatade mig. varför hatar du mig? visa ditt ansikte
visa dig inkräktare
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
tvilling?
är du min tvilling?
vem är du?
vad gör du här?
det här är mina tankar
försvinn härifrån
varför läser du mina tankar? vem ger dig rätten till det? skäms du inte?
(skäms skäms skäms skäms skäms)
som ett eko
vi ska väl bli vänner?
ok
gå nu, det finns andra världar än dessa
fast jag förstår inte varför du skrev att du hatar mig, jag vet inte ens vem du är. du sa att du gillade att läsa mina tankar, men att du hatade mig. varför hatar du mig? visa ditt ansikte
visa dig inkräktare
din sommarklänning (slängd på golvet?)
- Kan inte du och jag bara prata tills världen går under?
- De säger att världen går under på lördag. Ska vi hålla varandra sällskap tills dess?
- Vill du det?
- Självklart. Alltså du får inte missuppfatta det bara. Dessa dialoger förs inte av personer. Det är bara röster. Tidigare dialoger behöver inte ha någon som helst samband med den här.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Det är för att du inte existerar.
- Snälla jag orkar inte prata om det där igen.
- Vi har aldrig pratat om det!!!
- Okej, alltså, världen går under på lördag. Vad tänker du göra???
- Jag tänker ta livet av mig.
- Dagen då världen går under? Känns det inte lite ovärt?
- Nej. Jag vill kunna kontrollera mitt liv in i det sista.
- Det där har jag hört förut. Men allvarligt, skulle du inte vilja spendera den sista tiden med någon du gillar?
- Jag tycker ganska bra om dig. Alltså som tankekompis.
- Ja det förstår jag väl. Ja, jo, det vore väl inte helt fel om vi hade en dialog dagen då världen går under, men om du var en människa, vad skulle du vilja göra då? Och inget snack om att ta sitt liv nu.
- Jag vet inte. Kanske tillbringa lite tid med mina kompisar. Eller ligga på rygg på gräsmattan bredvid en människa jag älskar och se hur världen går under. Erkänn att det låter ganska vackert.
- Ja, det låter sannerligen vackert. Jag önskar att jag hade någon att dela det där med. Fast jag antar att det vore så enkelt för vår Herre att bara skriva en novell om världens undergång. Tror du han skulle göra det?
- Ja, det skulle han nog. Det skulle faktiskt vara något som skulle falla honom i smaken. Han gillar ju att överdramatisera, det gör han förvisso.
- Sluta använda svåra ord. Det blir så pretentiöst då.
- Är inte pretentiöst ett svårt ord då? Nu blev du just ganska pretto. Hur känns det?
- Snälla, lägg ned.
- Jaja. På lördag säger du. Jag tror vår herre kommer ha annat i tankarna då. Och annat i blodet.
- Vad menar du med det?
- Alltså f....dsf..sdf.sdf.ht.rhpj.......oewigjiqerhg....... (nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
(nej nej inte här inte här inte här ingen struktur ingen struktur)
Nu räcker det.
- De säger att världen går under på lördag. Ska vi hålla varandra sällskap tills dess?
- Vill du det?
- Självklart. Alltså du får inte missuppfatta det bara. Dessa dialoger förs inte av personer. Det är bara röster. Tidigare dialoger behöver inte ha någon som helst samband med den här.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Det är för att du inte existerar.
- Snälla jag orkar inte prata om det där igen.
- Vi har aldrig pratat om det!!!
- Okej, alltså, världen går under på lördag. Vad tänker du göra???
- Jag tänker ta livet av mig.
- Dagen då världen går under? Känns det inte lite ovärt?
- Nej. Jag vill kunna kontrollera mitt liv in i det sista.
- Det där har jag hört förut. Men allvarligt, skulle du inte vilja spendera den sista tiden med någon du gillar?
- Jag tycker ganska bra om dig. Alltså som tankekompis.
- Ja det förstår jag väl. Ja, jo, det vore väl inte helt fel om vi hade en dialog dagen då världen går under, men om du var en människa, vad skulle du vilja göra då? Och inget snack om att ta sitt liv nu.
- Jag vet inte. Kanske tillbringa lite tid med mina kompisar. Eller ligga på rygg på gräsmattan bredvid en människa jag älskar och se hur världen går under. Erkänn att det låter ganska vackert.
- Ja, det låter sannerligen vackert. Jag önskar att jag hade någon att dela det där med. Fast jag antar att det vore så enkelt för vår Herre att bara skriva en novell om världens undergång. Tror du han skulle göra det?
- Ja, det skulle han nog. Det skulle faktiskt vara något som skulle falla honom i smaken. Han gillar ju att överdramatisera, det gör han förvisso.
- Sluta använda svåra ord. Det blir så pretentiöst då.
- Är inte pretentiöst ett svårt ord då? Nu blev du just ganska pretto. Hur känns det?
- Snälla, lägg ned.
- Jaja. På lördag säger du. Jag tror vår herre kommer ha annat i tankarna då. Och annat i blodet.
- Vad menar du med det?
- Alltså f....dsf..sdf.sdf.ht.rhpj.......oewigjiqerhg....... (nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
(nej nej inte här inte här inte här ingen struktur ingen struktur)
Nu räcker det.
Uttala den första mening högt
iah ouh duw hathv jeevigt die ewigheit ejnh tianch and wee schkalj seeglaj bothdom deis gethaensei.
fast
det har ju ingenting med någonting att göra.
fast
jag skulle hemskt gärna vilja sätta in dig i ett sammahang, vars syfte du inte kan genomskåda.
ibland så förstår du dig inte på mig och jag förstår att du inte förstår mig när jag försöker förstå dig.
det är så kul att skriva om dig här, för jag vet aldrig om du läser det
och om du skulle konfrontera mig med det så skulle jag bara förneka det
det är så enkelt att vara mig, jag kan bara skriva här och låtsas att du läser mina tankar
för det här är ju mina tankar, fast kanske lite mer utformade
åh det är stunder som dessa som jag känner mig så död och uttorkad
vart är källan som vi brukar dricka ur
jag tror den heter inspirationskällan, ja så heter den
visst har jag visat dig den? eller kom vi aldrig så långt?
kom du bara till stranden? där du lämnade dina fotspår som mina tankars vågor inte kan sudda ut? svara mig, varför är dina kvar? vad är det som gör dig speciell?
du kan ju inte vara speciell. iallafall inte för mig. jag känner inte ens dig. fast jag skulle vilja göra det. varför skulle jag vilja göra det? jag vet inte.
jag vet inte längrr, förlåt.
jag vet inte
fast
det har ju ingenting med någonting att göra.
fast
jag skulle hemskt gärna vilja sätta in dig i ett sammahang, vars syfte du inte kan genomskåda.
ibland så förstår du dig inte på mig och jag förstår att du inte förstår mig när jag försöker förstå dig.
det är så kul att skriva om dig här, för jag vet aldrig om du läser det
och om du skulle konfrontera mig med det så skulle jag bara förneka det
det är så enkelt att vara mig, jag kan bara skriva här och låtsas att du läser mina tankar
för det här är ju mina tankar, fast kanske lite mer utformade
åh det är stunder som dessa som jag känner mig så död och uttorkad
vart är källan som vi brukar dricka ur
jag tror den heter inspirationskällan, ja så heter den
visst har jag visat dig den? eller kom vi aldrig så långt?
kom du bara till stranden? där du lämnade dina fotspår som mina tankars vågor inte kan sudda ut? svara mig, varför är dina kvar? vad är det som gör dig speciell?
du kan ju inte vara speciell. iallafall inte för mig. jag känner inte ens dig. fast jag skulle vilja göra det. varför skulle jag vilja göra det? jag vet inte.
jag vet inte längrr, förlåt.
jag vet inte
jag kastar stenar( åblå?/)
- Du skämmer ut dig.
- Nej.
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
nu klippar pappa gräset utanför mitt fönster
fast det kanske inte har nånting med nånting att göra. förlåt.
- Det är saker man ser.
- Vad ser du???
- Jag ser
- Nej säg det inte. Jag vet vad du tänker säga.
- Då vet du att han ser oss. Han som ser allt. Ingenting undgår honom. Det är sanning.
kan vi inte spela ett dataspel istället? jo det kan vi göra. tack för att du sa det. du behövde det verkligen
flykt (ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja)
säg hennes namn? fast varför börjar jag prata om henne. hon har ingenting med det här inlägget att göra. det här är bara material för mig själv sedan när jag ska analysera mig själv. det ska bli spännande att se vad jag kommer fram till. därför är det litet av ett framtidsmeddelande till mig själv
fast ändå inte
(titta där är en fågel utan vingar?
en fågel utan vingar?)
haha
tryck på knappen nu så kommer hela världen gå under
(innan vi hinner?
två två två två två ett ett ett av tusentals)?????????---
du var så oprofessionell
- Nej.
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
nu klippar pappa gräset utanför mitt fönster
fast det kanske inte har nånting med nånting att göra. förlåt.
- Det är saker man ser.
- Vad ser du???
- Jag ser
- Nej säg det inte. Jag vet vad du tänker säga.
- Då vet du att han ser oss. Han som ser allt. Ingenting undgår honom. Det är sanning.
kan vi inte spela ett dataspel istället? jo det kan vi göra. tack för att du sa det. du behövde det verkligen
flykt (ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja)
säg hennes namn? fast varför börjar jag prata om henne. hon har ingenting med det här inlägget att göra. det här är bara material för mig själv sedan när jag ska analysera mig själv. det ska bli spännande att se vad jag kommer fram till. därför är det litet av ett framtidsmeddelande till mig själv
fast ändå inte
(titta där är en fågel utan vingar?
en fågel utan vingar?)
haha
tryck på knappen nu så kommer hela världen gå under
(innan vi hinner?
två två två två två ett ett ett av tusentals)?????????---
du var så oprofessionell
inte mer, snälla
kan vi inte låtsas ett tag nu. fantisera. vi glömmer bort tiden. vi glömmer bort att det är sent på kvällen. vi glömmer bort den värld som kallar sig verkligheten och lever i fantasin ett tag. det är kul att ha dig här, för i verkligheten så pratar du och jag alldels för sällan om alldeles för vardagliga och tråkiga saker. det är verkligheten som är skådespelet. här i fantasin kan jag var..-a...........................................
(mig själv mig själv mig själv mig själv och bli älsssssssskad)
NEJ SLUTA SKRIVA, DET HÄR FUNGERAR INTE LÄNGRE, DET HAR GÅTT ÖVER GRÄNSEN, JAG BESTÄMMER
(av dig dig dig dig dig dig dig dig dig)
Nu.
(mig själv mig själv mig själv mig själv och bli älsssssssskad)
NEJ SLUTA SKRIVA, DET HÄR FUNGERAR INTE LÄNGRE, DET HAR GÅTT ÖVER GRÄNSEN, JAG BESTÄMMER
(av dig dig dig dig dig dig dig dig dig)
Nu.
ironin
"det här blir mitt sista inlägg. tack."
hahahahahahahahahhahaha
ahahahahhahahahahaha
ahahahhahahahahahah
hahahahahhahahahahahah
(jag kunde se ironin i det jag skrev redan då, jag visste att jag inte kunde förmå mig själv att bara sluta utan någon egentlig anledning. någonting måste hända. något som gör ont. bara då kommar jag att förstå innebörden av att sluta fokusera tankar)
och sedan en tanke som inte har nånting med nånting att göra
(skjut mig då, skjut mig om du vågar, för jag vet att du är rädd för det händelseförloppet. du är så fruktansvärt rädd)
hahahahahahahahahhahaha
ahahahahhahahahahaha
ahahahhahahahahahah
hahahahahhahahahahahah
(jag kunde se ironin i det jag skrev redan då, jag visste att jag inte kunde förmå mig själv att bara sluta utan någon egentlig anledning. någonting måste hända. något som gör ont. bara då kommar jag att förstå innebörden av att sluta fokusera tankar)
och sedan en tanke som inte har nånting med nånting att göra
(skjut mig då, skjut mig om du vågar, för jag vet att du är rädd för det händelseförloppet. du är så fruktansvärt rädd)
l.e.,nd1. (fösök)
- varför riktar du en pistol emot ditt huvud? du vet väl att du kan dö?
- ja, jag har faktiskt bestämt att ta livet av mig nu. jag må frukta döden mer än allt annat, men det finns inget i livet som håller mig kvar längre. farväl.
- men du kan inte bara dö!
- jo.
PANG PANG PANG
(det är klart han kunde?)
tsssshihihihihihihiih hihihihih
Experimentera med tanken; är det inte dags att vi försöker hitta nya ord för de känslor som vi så länge känt till?
(nej?) Okej. det gör ingenting. jag vet att det inte gör någonting. du kan inte ens fånga citronfjärilen som flyger där. kommer du ihåg när jag talade om dem förra året? fast du kanske inte existerade då. jag hade inte skapat dig än. du var inte född i mina tankar då. förlåt. jag är ledsennnndsfsldöfksdflsdkfk------------------
(fösök fösök fösök fösök fösök)
(Och där sprang han över stenar och hoppade över bäckar, med en målmedveten blick, för han visste vad han jagade. Han var så säker nu. Allting var så enkelt)
- Säg tre ord. Vilka som helst.
- Du är patetisk.
- Varför ?
- För att du är så innerligt fokuserar på glasväggen som sitter i taket på ditt lerhus.
- Solen har redan smält ned oss till inget annat än torkad.
- Minns du duscharna på lågstadiet? De var alltid så varma. Det är inte alls så nu längre.
- JAG SA JU ÅT DIG ATT DET INTE FANNS NÅGON MENING.
- Du behöver inte bli så arg. Var god och vänta.
- Vänterummet. Det är en metafor. Eller hur? SVARA MIG!
- Ja. Det stämmer. Den som sitter i ett vänterum väntar på någonting. Befinner du dig i ett vänterum? Väntar ud på någonting? Eller väntar du på att någon ska vänta på dig? I sådanafall befinner ni er i parallella verkligheter och då är det dessvärre ingenting jag kan hjälpa till med.
- Nej. Jag tänker inte vara slav i ditt växthus. Inte längre. Växterna får inte längre utrymme för att växa. Krossa glaset. BRYT STRUKTUREN OCH FIRA DEN RÖDA FÄRGEN SOM UPPSTÅR PÅ DINA HÄNDER.
Om jag drog ett streck här, skulle det göra så att du förstod mina tankar lättare? Nej? Det skulle alltså inte underlätta någonting? Men ifall jag drog ett streck här för att skilja på två världar? Det skulle väl vara en rimlig anledning? Inte sant?
på andra sidan är det ibland lättare att andas eftersom marken inte längre är täckt av sylvassa stenar
tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju (varför tre sju? varför just dem? varför är de utvalda? vad gör dem speciella? varför är himlen skyldigt röd?)
7x18 det blåste någonstans, men samtidigt så vet jag att det inte intresserar mig, det enda som jag lägger märke till är när du låtsas se mig, och jag vet att vi inte kan fortsätta skriv ned våra drömmar, eftersom floden vi simmar i aldrig ändrar riktning
.,..
nej sluta nu
(fösök fösök fösök fösök fösök fö ja fösöke inte)
- Två -
Det finns inga bilder på dig i dina vänners närvaro. Det finns ingen som kommer ihåg dig efter en helg. Är du säker på att du själv någonsin har existerat? Tänk om du är påhittad? Du tänker inte alls. Du finns inte. Du är inte död. Du finns bara inte än. Fattar du vilken patetisk människa du är? Nej såklart du inte gör. Jag tänker inte tala med dig om dessa saker. Du kan inte relatera till det. Du väntar på att få födas, men jag ska säga dig att livet är inte vad du tror att det kommer vara. Allt du säger och någonsin har tänkt att säga är fel. Hela din världbild är fel och allt du någonsin tänkt i ditt huvud som inte ännu finns är fel. Stanna kvar i oändlighetens ocean. Du kommer inte att tycka om den här världen. Det finns alldeles för mycket regler.
- ja, jag har faktiskt bestämt att ta livet av mig nu. jag må frukta döden mer än allt annat, men det finns inget i livet som håller mig kvar längre. farväl.
- men du kan inte bara dö!
- jo.
PANG PANG PANG
(det är klart han kunde?)
tsssshihihihihihihiih hihihihih
Experimentera med tanken; är det inte dags att vi försöker hitta nya ord för de känslor som vi så länge känt till?
(nej?) Okej. det gör ingenting. jag vet att det inte gör någonting. du kan inte ens fånga citronfjärilen som flyger där. kommer du ihåg när jag talade om dem förra året? fast du kanske inte existerade då. jag hade inte skapat dig än. du var inte född i mina tankar då. förlåt. jag är ledsennnndsfsldöfksdflsdkfk------------------
(fösök fösök fösök fösök fösök)
(Och där sprang han över stenar och hoppade över bäckar, med en målmedveten blick, för han visste vad han jagade. Han var så säker nu. Allting var så enkelt)
- Säg tre ord. Vilka som helst.
- Du är patetisk.
- Varför ?
- För att du är så innerligt fokuserar på glasväggen som sitter i taket på ditt lerhus.
- Solen har redan smält ned oss till inget annat än torkad.
- Minns du duscharna på lågstadiet? De var alltid så varma. Det är inte alls så nu längre.
- JAG SA JU ÅT DIG ATT DET INTE FANNS NÅGON MENING.
- Du behöver inte bli så arg. Var god och vänta.
- Vänterummet. Det är en metafor. Eller hur? SVARA MIG!
- Ja. Det stämmer. Den som sitter i ett vänterum väntar på någonting. Befinner du dig i ett vänterum? Väntar ud på någonting? Eller väntar du på att någon ska vänta på dig? I sådanafall befinner ni er i parallella verkligheter och då är det dessvärre ingenting jag kan hjälpa till med.
- Nej. Jag tänker inte vara slav i ditt växthus. Inte längre. Växterna får inte längre utrymme för att växa. Krossa glaset. BRYT STRUKTUREN OCH FIRA DEN RÖDA FÄRGEN SOM UPPSTÅR PÅ DINA HÄNDER.
Om jag drog ett streck här, skulle det göra så att du förstod mina tankar lättare? Nej? Det skulle alltså inte underlätta någonting? Men ifall jag drog ett streck här för att skilja på två världar? Det skulle väl vara en rimlig anledning? Inte sant?
på andra sidan är det ibland lättare att andas eftersom marken inte längre är täckt av sylvassa stenar
tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju (varför tre sju? varför just dem? varför är de utvalda? vad gör dem speciella? varför är himlen skyldigt röd?)
7x18 det blåste någonstans, men samtidigt så vet jag att det inte intresserar mig, det enda som jag lägger märke till är när du låtsas se mig, och jag vet att vi inte kan fortsätta skriv ned våra drömmar, eftersom floden vi simmar i aldrig ändrar riktning
.,..
nej sluta nu
(fösök fösök fösök fösök fösök fö ja fösöke inte)
- Två -
Det finns inga bilder på dig i dina vänners närvaro. Det finns ingen som kommer ihåg dig efter en helg. Är du säker på att du själv någonsin har existerat? Tänk om du är påhittad? Du tänker inte alls. Du finns inte. Du är inte död. Du finns bara inte än. Fattar du vilken patetisk människa du är? Nej såklart du inte gör. Jag tänker inte tala med dig om dessa saker. Du kan inte relatera till det. Du väntar på att få födas, men jag ska säga dig att livet är inte vad du tror att det kommer vara. Allt du säger och någonsin har tänkt att säga är fel. Hela din världbild är fel och allt du någonsin tänkt i ditt huvud som inte ännu finns är fel. Stanna kvar i oändlighetens ocean. Du kommer inte att tycka om den här världen. Det finns alldeles för mycket regler.
två
två
två
två
tvåtvåtvåtvåtåvtåvåtåv åtvåtvåtåvtåvtvtåvtåvåtvåtåvtå
Nej. En.
En.
1 (fösök fösök fösök fösök fösök)
två
två
två
tvåtvåtvåtvåtåvtåvåtåv åtvåtvåtåvtåvtvtåvtåvåtvåtåvtå
Nej. En.
En.
1 (fösök fösök fösök fösök fösök)
Snälla gå (det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman)
- Hej.
- Snälla gå.
- Varför? Jag vill bara vara med dig ett tag.
- Vi ser inte varandra på samma sätt. Du ser mig som någonting större än vad jag egentligen är. Och för mig är du bara en av alla andra. Du är inte speciell, speciellt inte när du försöker vara speciell. Du gör så mycket för att synas, för att jag ska se dig, men jag vill inte se dig. Jag vill inte prata med dig. Du bara gör dig till.
- Jag vill bara vara med dig. Bara ett litet tag. Snälla. Jag tycker att du är en sådan fin människa.
- Du känner inte ens mig. Vi har pratat några enstaka gånger, det gör det inte till någonting speciellt. Bara för att jag valde att hejja på dig en dag så betyder inte det att jag tycker om dig.
- Men jag vill att du ska tycka om mig. Det skulle göra mig så glad.
- Det fungerar inte så. När jag tittar på dig så känner jag ingenting. Det borde du inte heller göra när du tittar på mig. Vi har ju bara pratat med varandra 2-3 gånger! Varför låtsas du att jag är speciell för dig? Jag är inte det.
- Jo det är du. Jag ser dig tydligare än andra människor. Du kan lysa upp ett helt rum med din närvaro, trots att du är ganska tillbakadragen. Jag blir så glad av att bara se dig, samtidigt som jag blir så ledsen för att jag inte alltid kan vara där och hålla dig sällskap.
- Snälla. Det där betyder ingenting för dig. Du vet det. Du vet inte ens vem jag är. Det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman.
- Därför vill jag bara vara med dig. Då kan jag sitta och le hela tiden utan att egentligen ha en orsak till att göra det. Jag vill bara hålla dig sällskap.
- Nej. Snälla gå. Du förstår inte. Jag önskar nästan att du talade sanning, men det gör du inte. Du sitter och fantiserar, som om att jag var den som skulle visa dig lyckan. Att vara med mig innebär inte att vara lycklig. Jag är en hemsk människa och jag är det mot dig just nu också, men jag har inget val. Det här handlar om mig. Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte prata med dig. Sluta hitta på anledningar för dig själv att prata med mig. Vi behöver inte vara ovänner. Lämna mig ifred bara.
- Okej, jag tänker gå och jag tänker vara tyst, men jag kommer vara det under protest. Jag kommer fortfarande se dig varje dag och hur du lyser upp min vardag. Det här kommer inte förändra mitt sätt att se på dig, jag kommer bara se dig tydligare. Jag önskar bara att du förstod att du verkligen är speciell för mig.
- Jag tror dig fortfarande inte. Jag litar inte på dig. Du är konstig och påfrestande. Dessutom så känner vi inte ens varandra. Snälla gå nu. Snälla gå bara.
(sluta vänd bort blicken)
(sluta stirra ned i marken)
(sluta låtsas hålla på med din mobil)
(sluta låtsas prata med dina kompisar)
(sluta låtsas blunda där du sitter i solen)
(sluta uttala mitt namn så otroligt vackert)
(sluta ta upp majoriteten av mina tankar)
(sluta existera i mina parallella verkligheter)
(sluta vara så fruktansvärt levande)
(sluta få mig att ta omvägar i skolan för att se dig)
(sluta få mig att sitta kvar längre vid vissa platser i hopp om att du ska dyka upp)
(sluta få mig att känna mig osynlig)
(sluta få mig att skriva alla dessa jävla meningslösa texter som inte betyder någonting)
- Snälla gå.
- Varför? Jag vill bara vara med dig ett tag.
- Vi ser inte varandra på samma sätt. Du ser mig som någonting större än vad jag egentligen är. Och för mig är du bara en av alla andra. Du är inte speciell, speciellt inte när du försöker vara speciell. Du gör så mycket för att synas, för att jag ska se dig, men jag vill inte se dig. Jag vill inte prata med dig. Du bara gör dig till.
- Jag vill bara vara med dig. Bara ett litet tag. Snälla. Jag tycker att du är en sådan fin människa.
- Du känner inte ens mig. Vi har pratat några enstaka gånger, det gör det inte till någonting speciellt. Bara för att jag valde att hejja på dig en dag så betyder inte det att jag tycker om dig.
- Men jag vill att du ska tycka om mig. Det skulle göra mig så glad.
- Det fungerar inte så. När jag tittar på dig så känner jag ingenting. Det borde du inte heller göra när du tittar på mig. Vi har ju bara pratat med varandra 2-3 gånger! Varför låtsas du att jag är speciell för dig? Jag är inte det.
- Jo det är du. Jag ser dig tydligare än andra människor. Du kan lysa upp ett helt rum med din närvaro, trots att du är ganska tillbakadragen. Jag blir så glad av att bara se dig, samtidigt som jag blir så ledsen för att jag inte alltid kan vara där och hålla dig sällskap.
- Snälla. Det där betyder ingenting för dig. Du vet det. Du vet inte ens vem jag är. Det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman.
- Därför vill jag bara vara med dig. Då kan jag sitta och le hela tiden utan att egentligen ha en orsak till att göra det. Jag vill bara hålla dig sällskap.
- Nej. Snälla gå. Du förstår inte. Jag önskar nästan att du talade sanning, men det gör du inte. Du sitter och fantiserar, som om att jag var den som skulle visa dig lyckan. Att vara med mig innebär inte att vara lycklig. Jag är en hemsk människa och jag är det mot dig just nu också, men jag har inget val. Det här handlar om mig. Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte prata med dig. Sluta hitta på anledningar för dig själv att prata med mig. Vi behöver inte vara ovänner. Lämna mig ifred bara.
- Okej, jag tänker gå och jag tänker vara tyst, men jag kommer vara det under protest. Jag kommer fortfarande se dig varje dag och hur du lyser upp min vardag. Det här kommer inte förändra mitt sätt att se på dig, jag kommer bara se dig tydligare. Jag önskar bara att du förstod att du verkligen är speciell för mig.
- Jag tror dig fortfarande inte. Jag litar inte på dig. Du är konstig och påfrestande. Dessutom så känner vi inte ens varandra. Snälla gå nu. Snälla gå bara.
(sluta vänd bort blicken)
(sluta stirra ned i marken)
(sluta låtsas hålla på med din mobil)
(sluta låtsas prata med dina kompisar)
(sluta låtsas blunda där du sitter i solen)
(sluta uttala mitt namn så otroligt vackert)
(sluta ta upp majoriteten av mina tankar)
(sluta existera i mina parallella verkligheter)
(sluta vara så fruktansvärt levande)
(sluta få mig att ta omvägar i skolan för att se dig)
(sluta få mig att sitta kvar längre vid vissa platser i hopp om att du ska dyka upp)
(sluta få mig att känna mig osynlig)
(sluta få mig att skriva alla dessa jävla meningslösa texter som inte betyder någonting)
nyckelord
Vardagsångest: HEJ JAG SER DIG MEN DU SER INTE MIG.
Beståndsdel noll: När du inte vill längre. När du inte känner längre.
Lögner: Är den nya sanningen
kärleken: är den vackraste illusionen
jag: ett ord som är farligt att använda, då det kan uttrycka ens egna åsikter eller upplevelser
vändpunkt: när allting som du trodde var så jävla dåligt egentligen var så mycket värre
varelsen: den döde individen som är mycket mer levande än alla människor i dennes omgivning
eld: det som gör att alla minnen försvinner
skuggor: fragment av gamla minnen
feghet: att inte gå fram och prata med den personen som alla röster i ditt huvud skriker efter
trygghet: är bara en annan högt uppsatt illusion
igensydda ögon: HEJ JAG SER DIG TROTS ATT VERKLIGHETEN HAR SYTT IGEN MINA ÖGON
vandringen: processen att gå från det gamla för att försöka finna det nya
betraktaren: den som ser det hemska ske, utan att agera
Beståndsdel noll: När du inte vill längre. När du inte känner längre.
Lögner: Är den nya sanningen
kärleken: är den vackraste illusionen
jag: ett ord som är farligt att använda, då det kan uttrycka ens egna åsikter eller upplevelser
vändpunkt: när allting som du trodde var så jävla dåligt egentligen var så mycket värre
varelsen: den döde individen som är mycket mer levande än alla människor i dennes omgivning
eld: det som gör att alla minnen försvinner
skuggor: fragment av gamla minnen
feghet: att inte gå fram och prata med den personen som alla röster i ditt huvud skriker efter
trygghet: är bara en annan högt uppsatt illusion
igensydda ögon: HEJ JAG SER DIG TROTS ATT VERKLIGHETEN HAR SYTT IGEN MINA ÖGON
vandringen: processen att gå från det gamla för att försöka finna det nya
betraktaren: den som ser det hemska ske, utan att agera
Jag kan se
vi minns när du talade om illusioner som om de styrde ditt liv
men nej
det här är inte ett tankeflöde
det är här bara en värdelös imitation
allt jag har skrivit är bara påhittat
ingenting har någonsin inträffat
allt har bara inträffat i mitt huvud
sanningen existerat inte längre
(allt som står inom parentes är lögn)
kommer du ihåg när jag talade
om en illusion som jag hade?
det var såklart ingen speciell person
du hade faktiskt nästan rätt
det kunde ha varit nästan vem som helst
nästan
det finns andra illusioner också
fast vissa är starkare
men det finns andra illusioner som jag också beundrar
och som jag en dag kanske pratar med
(kom ihåg att tankeflöden i skrift är farliga, då de kanske inte alltid ska uppfattas som sanning, eftersom skriften förvränger sanningen som finns i de ursprungliga tankarna)
men nej
det här är inte ett tankeflöde
det är här bara en värdelös imitation
allt jag har skrivit är bara påhittat
ingenting har någonsin inträffat
allt har bara inträffat i mitt huvud
sanningen existerat inte längre
(allt som står inom parentes är lögn)
kommer du ihåg när jag talade
om en illusion som jag hade?
det var såklart ingen speciell person
du hade faktiskt nästan rätt
det kunde ha varit nästan vem som helst
nästan
det finns andra illusioner också
fast vissa är starkare
men det finns andra illusioner som jag också beundrar
och som jag en dag kanske pratar med
(kom ihåg att tankeflöden i skrift är farliga, då de kanske inte alltid ska uppfattas som sanning, eftersom skriften förvränger sanningen som finns i de ursprungliga tankarna)
