Vem fan är du?
Ibland så funderar jag på hur det känns att vara en människa vars status alla på facebook gillar. Jag vet att det är en löjlig tanke, men jag kan fortfarande inte låta bli att fundera. Att vara populär? Är det vad så man kallar det? Det låter lite fel i mina öron, men jag antar att det är så. Ibland så kan jag se någon statusuppdatering som ingen har gillat eller kommenterat, av någon anledning. Ibland är det nästan pinsamt, men vad gör man?
För att återgå till det här med att vara populär, vad innebär det egentligen? Att många människor gillar dig? Eller att många människor känner till dig? Själv så har jag aldrig riktigt varit populär, just eftersom att jag inte ÄR någon. Ingen reagerar när den hör mitt namn och man undrar vem fan det är. Jag är inte direkt en social människa av mig och jag antar att det beror på att jag bor utanför samhället. Vissa säger att det är lätt för mig att skylla på det, och att det beror på något helt annat egentligen. Ifall jag ska ska göra något socialt med någon så måste man nästan DRA med mig dit, slita mig dit i koppel, och när jag väl är där så har jag ju det trevligt. Så vad är problemet egentligen? Att jag inte "orkar" göra saker? Jag vet inte.
Ibland kan jag också klaga på att jag inte har några vänner, vilket inte alls är sant. Självklart har jag vänner, men jag vill träffa nya människor. Det är en grej som jag är fruktansvärt dålig på, just att träffa nya människor. Jag kan ju inte direkt förvänta mig att träffa massa människor genom att sitta och blogga. Det är bara snålskjuts på något sätt. Sitta vid datorn och skriva något, sen gillar någon det och sedan börjar jag prata med den personen och blir bra vän med den. Jag tror fan att hela det här året så har jag träffat alla nya människor genom just min blogg. Visst är det patetiskt? Vissa har jag blivit mycket bra vänner med, och jag blev för fan tillsammans med en som hade träffat mig just genom min blogg. Är inte det för lätt på något sätt? Fast varför måste det vara mer komplicerat istället? Det är bara ologiskt.
Jag tog upp det här problemet med en vän (som jag träffat via min blogg) och hon sa att jag skulle kunna gå på någon fest, för det var ju tydligen mycket fester nu på sommaren. Jag kvävde ett skratt då. Jag? På fest? Haha, själva tanken var helt absurd av två stora anledningar. För det första så vet ingen vem jag är. Inte en enda själ i gävle har en susning om vad man ska förknippa mig med. Det finns en liten skara med människor som har läst min blogg, men det är svårt att bedöma en människa via en blogg. Så vad ska jag presentera mig som? Det vore bara löjligt, och det är då jag kommer till mitt andra problem. Inte heller så har jag någon att gå med, för mina närmaste vänner är inte direkt partymänniskor. Då pratade jag med min vän igen och hon sade att jag bara kunde fråga en ytlig vän ifall det var någon fest denne skulle gå på och ifall jag kunde hänga med. Det vore bara pinsamt. Typ som "Amen hej, jag har inga vänner, så är det okej om jag går med dig och skaffar några?". Det vore bara desperat och patetiskt. Faktum är att jag kanske är desperat, men det finns vissa gränser. Det vore ju även roligt ifall jag droppade in på en random fest och ingen visste vem fan jag var. Det skulle ju vara fruktansvärt roligt. Jag kanske skulle gå därifrån med ett lass nya vänner. Tyvärr så är det för många "kanske" i det här sammanhanget.
Därför är det lite synd att jag inte har typ 700 vänner på facebook, för då kanske jag skulle vara någon. Tio vänförfrågningar i veckan, varför inte? Det kanske är det livet jag behöver, eller kanske det livet som alla behöver. Att vara någon. Fast man är ju samtidigt alltid någon för sig själv? Eller hur? Och man kanske är någon för en vän, vilket kanske betyder mer än att bara vara en namn, en etikett, för hundratals andra.
Fast det där är ju förstås bara vad jag tycker. Inget att ta till sig, ifall jag inte är NÅGON för DIG.
För att återgå till det här med att vara populär, vad innebär det egentligen? Att många människor gillar dig? Eller att många människor känner till dig? Själv så har jag aldrig riktigt varit populär, just eftersom att jag inte ÄR någon. Ingen reagerar när den hör mitt namn och man undrar vem fan det är. Jag är inte direkt en social människa av mig och jag antar att det beror på att jag bor utanför samhället. Vissa säger att det är lätt för mig att skylla på det, och att det beror på något helt annat egentligen. Ifall jag ska ska göra något socialt med någon så måste man nästan DRA med mig dit, slita mig dit i koppel, och när jag väl är där så har jag ju det trevligt. Så vad är problemet egentligen? Att jag inte "orkar" göra saker? Jag vet inte.
Ibland kan jag också klaga på att jag inte har några vänner, vilket inte alls är sant. Självklart har jag vänner, men jag vill träffa nya människor. Det är en grej som jag är fruktansvärt dålig på, just att träffa nya människor. Jag kan ju inte direkt förvänta mig att träffa massa människor genom att sitta och blogga. Det är bara snålskjuts på något sätt. Sitta vid datorn och skriva något, sen gillar någon det och sedan börjar jag prata med den personen och blir bra vän med den. Jag tror fan att hela det här året så har jag träffat alla nya människor genom just min blogg. Visst är det patetiskt? Vissa har jag blivit mycket bra vänner med, och jag blev för fan tillsammans med en som hade träffat mig just genom min blogg. Är inte det för lätt på något sätt? Fast varför måste det vara mer komplicerat istället? Det är bara ologiskt.
Jag tog upp det här problemet med en vän (som jag träffat via min blogg) och hon sa att jag skulle kunna gå på någon fest, för det var ju tydligen mycket fester nu på sommaren. Jag kvävde ett skratt då. Jag? På fest? Haha, själva tanken var helt absurd av två stora anledningar. För det första så vet ingen vem jag är. Inte en enda själ i gävle har en susning om vad man ska förknippa mig med. Det finns en liten skara med människor som har läst min blogg, men det är svårt att bedöma en människa via en blogg. Så vad ska jag presentera mig som? Det vore bara löjligt, och det är då jag kommer till mitt andra problem. Inte heller så har jag någon att gå med, för mina närmaste vänner är inte direkt partymänniskor. Då pratade jag med min vän igen och hon sade att jag bara kunde fråga en ytlig vän ifall det var någon fest denne skulle gå på och ifall jag kunde hänga med. Det vore bara pinsamt. Typ som "Amen hej, jag har inga vänner, så är det okej om jag går med dig och skaffar några?". Det vore bara desperat och patetiskt. Faktum är att jag kanske är desperat, men det finns vissa gränser. Det vore ju även roligt ifall jag droppade in på en random fest och ingen visste vem fan jag var. Det skulle ju vara fruktansvärt roligt. Jag kanske skulle gå därifrån med ett lass nya vänner. Tyvärr så är det för många "kanske" i det här sammanhanget.
Därför är det lite synd att jag inte har typ 700 vänner på facebook, för då kanske jag skulle vara någon. Tio vänförfrågningar i veckan, varför inte? Det kanske är det livet jag behöver, eller kanske det livet som alla behöver. Att vara någon. Fast man är ju samtidigt alltid någon för sig själv? Eller hur? Och man kanske är någon för en vän, vilket kanske betyder mer än att bara vara en namn, en etikett, för hundratals andra.
Fast det där är ju förstås bara vad jag tycker. Inget att ta till sig, ifall jag inte är NÅGON för DIG.
Tid
Tid.
Tiden förintade mig nästan. För att kunna överleva tiden så det bara en regel. Ignorera den. Låt inte tiden styra, låt den inte göra dig till sin slav, för då är du redan förlorad. Jag blickar ut över de senaste dagarna och de dagarna skulle lika gärna kunna vara timmar. Tiden exsisterar inte, tiden är en illusion, som bländar oss. Det finns instrument med vilka man kan mäta tiden, ta till exempel en vanlig klocka. Vad gör det för skillnad? Visst, tiden är en viktig faktor i samhället, men tiden bländar oss alla. Så vad finns det att göra? Jo, blunda. Blunda för tiden, för då kan den inte längre blända dig. Imorgon kan vara igår, och en vecka kan vara för en vecka sedan, allt det där spelar ingen roll. Tiden finns bara i nuet, imorgon existerar inte, för det är redan imorgon. När du läser det här så är det igår, det har alltså redan hänt, men för mig så händer det i detta nu. Tiden finns inte. Det är bara en illusion. När jag i detta nu skriver det här så kanske kommer även jag imorgon läsa det här, men det har ju redan hänt? För jag har redan tänkt tanken, alltså måste det redan ha hänt någonstans.
Det är dessa ögonblick, när man förlorar greppet om tiden, som man inser att den bara flyter på hela tiden, som den alltid gjort. En vecka för mig är inte längre en vecka, en vecka för mig är nu en dag. Jag tänker nu i framtiden på när jag tar studenten, men det har redan hänt. Jag har redan levt hela mitt liv egentligen, för i tidens ström så har det redan hänt. Jag kommer alltid befinna mig i nuet, men förut så befann jag mig i någons framtid, samtidigt som jag imorgon kommer befinna sig i någons förflutet. Tiden existerar inte. Det är en illusion. Vem är du som förstörde tiden? Vem är du som nollställde alla klockor? Vem är du som rör dig igenom tid och rum, oberoende av världen som flyter på under dig? Jo, du är dig själv, du är levande och du är som du alltid har varit.
Medan du rör dig framåt, så rör sig världen bakåt. För varje andetag du tar så är du närmare slutet. För varje fotspår du lämnar bakom dig i sanden så rör sig världen vidare, allt snabbare så skenar den skoningslöst iväg och du börjar springa för att hinna med. I början när du springer så har du mycket kraft energi, men sedan så känner du att andhämtningen börjar bli tyngre, och dina leder värker. Du krymper ihop och rynkor uppstår i ditt ansikte och du börjar lunka. Fotspåren i sanden bakom dig har spolats bort av tidens vågor. Du fortsätter envist framåt, framåt mot änden av stranden, där du ska lägga dig ned och dö, tills vattnet begraver dina vittrande ben i sanden. Men lukten av tång är inte äkta, rensa dina tankar. De släta sandkornen under dina fötter är inte äkta, rensa dina tankar. Värmen från solen som gör så att svetten rinner nedför din panna, allt det där är inte äkta. Allt är en illusion och när vi vaknar ifrån så är allt försent. Då försvinner vi ut i ett vakuum där allt sammansmälter och nästa gång så kommer du vara en del av illusionen, som verkar så övertygande.
Istället för att fortsätta att fortsätta springa eller gå, stanna upp och låt tidens vågor svalka över dig. Du kommer känna varmt saltvatten, men det är inte äkta. Det är en illusion. Stanna på sandstranden, stå stilla och blunda så har du besegrat tiden, bli inte dess slav. Låt dig inte underkuvas. Vänd om istället. Spring åt andra hållet, sedan springer du tillbaka, vart du än vill springa, spring dit, men glöm inte att det är där du springer eller går, det är där du verkligen lever. Inte där du vill leva. Det är där du lever som du verkligen lever.
Jag söker efter de ögonblick, de ögonblick som tiden inte kan tränga igenom. De ögonblick som inte tiden kan påverka.
De ögonblick som är värda att tappa andan för.
Tiden förintade mig nästan. För att kunna överleva tiden så det bara en regel. Ignorera den. Låt inte tiden styra, låt den inte göra dig till sin slav, för då är du redan förlorad. Jag blickar ut över de senaste dagarna och de dagarna skulle lika gärna kunna vara timmar. Tiden exsisterar inte, tiden är en illusion, som bländar oss. Det finns instrument med vilka man kan mäta tiden, ta till exempel en vanlig klocka. Vad gör det för skillnad? Visst, tiden är en viktig faktor i samhället, men tiden bländar oss alla. Så vad finns det att göra? Jo, blunda. Blunda för tiden, för då kan den inte längre blända dig. Imorgon kan vara igår, och en vecka kan vara för en vecka sedan, allt det där spelar ingen roll. Tiden finns bara i nuet, imorgon existerar inte, för det är redan imorgon. När du läser det här så är det igår, det har alltså redan hänt, men för mig så händer det i detta nu. Tiden finns inte. Det är bara en illusion. När jag i detta nu skriver det här så kanske kommer även jag imorgon läsa det här, men det har ju redan hänt? För jag har redan tänkt tanken, alltså måste det redan ha hänt någonstans.
Det är dessa ögonblick, när man förlorar greppet om tiden, som man inser att den bara flyter på hela tiden, som den alltid gjort. En vecka för mig är inte längre en vecka, en vecka för mig är nu en dag. Jag tänker nu i framtiden på när jag tar studenten, men det har redan hänt. Jag har redan levt hela mitt liv egentligen, för i tidens ström så har det redan hänt. Jag kommer alltid befinna mig i nuet, men förut så befann jag mig i någons framtid, samtidigt som jag imorgon kommer befinna sig i någons förflutet. Tiden existerar inte. Det är en illusion. Vem är du som förstörde tiden? Vem är du som nollställde alla klockor? Vem är du som rör dig igenom tid och rum, oberoende av världen som flyter på under dig? Jo, du är dig själv, du är levande och du är som du alltid har varit.
Medan du rör dig framåt, så rör sig världen bakåt. För varje andetag du tar så är du närmare slutet. För varje fotspår du lämnar bakom dig i sanden så rör sig världen vidare, allt snabbare så skenar den skoningslöst iväg och du börjar springa för att hinna med. I början när du springer så har du mycket kraft energi, men sedan så känner du att andhämtningen börjar bli tyngre, och dina leder värker. Du krymper ihop och rynkor uppstår i ditt ansikte och du börjar lunka. Fotspåren i sanden bakom dig har spolats bort av tidens vågor. Du fortsätter envist framåt, framåt mot änden av stranden, där du ska lägga dig ned och dö, tills vattnet begraver dina vittrande ben i sanden. Men lukten av tång är inte äkta, rensa dina tankar. De släta sandkornen under dina fötter är inte äkta, rensa dina tankar. Värmen från solen som gör så att svetten rinner nedför din panna, allt det där är inte äkta. Allt är en illusion och när vi vaknar ifrån så är allt försent. Då försvinner vi ut i ett vakuum där allt sammansmälter och nästa gång så kommer du vara en del av illusionen, som verkar så övertygande.
Istället för att fortsätta att fortsätta springa eller gå, stanna upp och låt tidens vågor svalka över dig. Du kommer känna varmt saltvatten, men det är inte äkta. Det är en illusion. Stanna på sandstranden, stå stilla och blunda så har du besegrat tiden, bli inte dess slav. Låt dig inte underkuvas. Vänd om istället. Spring åt andra hållet, sedan springer du tillbaka, vart du än vill springa, spring dit, men glöm inte att det är där du springer eller går, det är där du verkligen lever. Inte där du vill leva. Det är där du lever som du verkligen lever.
Jag söker efter de ögonblick, de ögonblick som tiden inte kan tränga igenom. De ögonblick som inte tiden kan påverka.
De ögonblick som är värda att tappa andan för.
