cocacolacowboys

På söndag så ska den sista tråden av mitt gamla liv slitas av.
På söndag så ska det sista minnet brinna och bli till oåterkallelig aska.

Varför? För det är livets gång.

På söndag så kommer mitt undermedvetna att förstå det jag kommer göra, mitt undermedvetna kommer acceptera mitt beslut och därmed slänga igen alla öppna dörrar och låta dem bli låsta för evigt. På söndag så kommer andra nya dörrar att ha öppnats.

Varför? För det är livets gång.

Och ännu en gång ska du vada i aska. I de minnen som inte längre växer med tiden, utan blir utjämndade med marken. Men det är inte mycket som ska brinna. Bara en sista grej. Sedan är du fri.


Fri. Nyckeln till friheten är förlåtelse.

Jag förlåter mig själv, för allt jag har gjort, jag förlåter mig själv.

Och vart jag än vänder min blick så ser jag fortfarande spår av dig. Men de spåren börjar försvinna, de spåren börjar suddas ut. Jag kan inte längre se ett mönster, utan bara fragment av det som en gång fanns. Det är som bilder som ristats in i en klippa. Jag som trodde att det som var skrivet i sten skulle förbli skrivet, men väder och vind suddar ut det långsamt och jag minns inte längre varför jag skrev dessa saker. Varför jag gav mig själv dessa löften. Det var tomma löften, om ett bättre liv, det liv som jag aldrig levt. Man skapar sin egen lycka sa du och jag trodde att kunde göra det genom att skriva dessa löften till mig själv. Ord att leva efter. Ett syfte att sträva efter. Jag minns inte längre din röst, eller hur ditt skratt lät, jag minns bara känslan och det är den känslan jag saknar. Jag saknar inte dig, jag saknar känslan. Känslan att se på dig och veta att jag älskar dig. Kanske är det bara en dröm och nu har jag vaknat, bara för att somna och drömma igen. Kanske.

Så jag letar nu efter en slät bergssida, utan skrivna saker. Så slät som din kind, så slät krävs det för att börja igen. Börja skriva. Och varför vi skriver saker i sten är för att så är livets spelregler. Man kan inte sudda något som är skrivet i sten, det tar tiden hand om. När bergssidan är alldeles utnött och vi inte längre minns vad som står skrivet så är det dags att gå vidare. Vi går och hoppas, men ibland så hittar man inte alltid en slät bergssida. Ibland så går det inte att gå vidare, förr ens man har sett hur tiden förgör allt man trott och kämpat på. Vi är bara slavar under tiden och vi kämpar för att få ett eget utrymme.

Men rätt som det är så kan man hitta en grotta istället för en bergssida. En grotta som är skydd mot väder och vind, en grotta där tiden inte existerar. I den grottan så kan man skriva på väggen i sten, utan någon tid som förstör. Där kan man sitta och åldras och se tillbaka och minnas allt det goda. Men ifall man går in i en grotta så går man aldrig ut därifrån. Man stannar där i resten av sitt liv, på gott och ont. Så ifall du väljer att gå in i en grotta, se till att du inte går in ensam. Ta någon med dig, någon älskar dig. Sen en dag när grottan rasar in, då ska du bara sitta där och le och titta på den människan som sitter bredvid dig. Och när du tittar in i den människans ögon så ska du se vad sanningen, men vad är sanningen?

Det avgör du.

Det sociala spelet har sina egna regler.

Och du förlorar.

12000 ord. Det börjar ju likna någonting. Och jag som trodde det var omöjligt.

Ha!

Jag fylldes just av en insikt.

Jag kom just hur på hur mycket jag älskar min omgivning. Hur mycket jag älskar de människor som finns i mitt liv från morgon till kväll. Det kan vara att busschauffören ler lite extra, det är de här små sakerna som kan göra mig så otroligt glad. Eller det kan vara du, den där tjejen i matsalen som som vänder bort blicken när jag tittar på dig. För jag vet att du tittade på mig i smyg. Det kan vara den killen som jobbar på carlings som pratar på lite extra som får mig att le. Alla de här sakerna bidrar till en helhet som gör att jag känner mig älskad. Det är först nu som jag inser hur mycket positiv det inte bara finns i atmosfären runt mig, utan även i mig själv, så jag ler tillbaka. Idag när jag sett på bussen hem så satt jag och tittade ut genom fönstret på drottninggatan så såg jag en kille titta på mig. Han är kanske 20 år. Vi stirrar länge på varandra och plötsligt gör han en grimas. Då gör jag en tillbaka och då börjar både han och jag skratta. Bara en sådan sak fyllde mig med positiv energi. Eller så kan det vara du som håller upp dörren för mig när jag ska gå in. Jag älskar dig. Du fyller mina dagar med positiv energi.

Självklart har jag inte glömt er. Ni som får mig att skratta. Er som jag spenderar det mesta av dagarna med. Det är så otroligt skönt att komma till skolan med vetskapen om jag kommer tillbringa en hel dag med er. Skratta så skrattar världen med dig. Jaa, sannerligen. Jag ler nästan hela tiden nu. Och ibland så skrattar jag åt någonting om inte ens är roligt, men jag vill skratta, jag vill dela med mig av all den positiva energin jag har inom mig. Det är ni som är med och skapar den. Det kan vara dåliga Tiger Woodsskämt eller bara skräcken för mat-tanternas vrede. Jag älskar det ändå och jag skrattar åt det för det är så underbart att kunna slappna av och göra det. Det är så underbart att kunna ha den lyxen. Allt det där är mina dagar fyllda av och jag inser att det är det som ger mig styrkan att bekämpa allt skit. Det är tack vare hur ni får mig att känna mig. Hur ni får mig att må bra.

Inte heller har jag glömt er, vilja jag kallar mina närmaste vänner. Som alltid finns där och lyssnar, men inte heller bara för att lyssna, utan för er så kan jag berätta om tokigheter som jag inte skulle kunna berätta för någon annan. Ni finns ju där för att göra mig glad hela tiden, finns där för att älska mig. Hahaha! Jag älskar ju er också. Jag få er att skratta. Jag vill få er att må bra. Hela dagen så längtar jag efter er också, att berätta  om allt som har hänt. Jag vill dela med mig av det, bara med er. Jag mår så sjukt bra av er och det är därför jag sitter här och skriver det här inlägget nu. Jag känner att jag behöver tacka alla människor i min omgivning, jag känner verkligen att jag behöver det, för jag älskar er verkligen. Jag visar det inte alltid, men när jag får sms av er så ler jag jättestort för jag ser att ni bryr er om mig. Shit vad jag tycker om er allihopa.

Och till sist alla mina läsare här på bloggen. Till dig. Jag älskar dig också. Jag älskar alla dina positiva kommenterar och jag älskar även de kluriga kommentarerna som jag får ta och fundera på. När jag kommer hem efter en lång dag i skolan och ser en kommentar så blir jag också otroligt varm i hela kroppen. Fylls av glädje. Det är den glädjen jag visar för dig idag, för jag har nog aldrig visat min tacksamhet på samma sätt förut. Jag älskar dig. För att du läser min blogg. För att du är en positiv tanke i mitt huvud. För att det är dig jag skänker en tanke åt på kvällen, hmm undrar om någon kommenterar.

Jag kanske inte har nämnt alla i det här inlägget, alla i min omgivning, för det skulle bli ett för långt inlägg, men alla ni har en oändligt stor plats i mina tankar, och min blogg är bara en litet kikhål in till mina tankar. Du som individ tar upp enormt med plats och det ska du vara stolt över. Jag älskar dig också.

För alla er jag älskar, tack för att ni finns och gör världen till en underbar plats.

Förstår mig själv bättre nu.

Förstår allt som händer bättre nu.

Och det känns skönt. Snart ska jag bränna buketten och erkänna mig självständig.

Snart.

Satt och funderade nu på hur det är att läsa min blogg egentligen. När jag skriver ett inlägg så skriver jag det rätt av utan att läsa det någon gång. Varför vet jag inte. Det känns bara fel, men nyss så läste jag ett av mina inlägg. Sjukt deprimerande, jag fattar verkligen inte hur ni orkar läsa det. Haha. Alltså okej, jag har accepterat det faktum att jag skriver bra, men jag skriver sällan om bra saker. Skriver bara om allt skit. Hur är det att läsa det egentligen? Jag kanske påverkar er negativt utan att veta om det. Jämför till exempel med någon som skriver om roliga saker. Den bloggaren får ju människor att skratta. Ni kanske bara sitter och suckar framför era datorskärmar där hemma. Är det verkligen intressant att läsa om hur jag klagar på allt? Jag hatar de inläggen, men det är trots allt mina tankar. Ifall jag inte skriver ned dem så sprängs min hjärna.

Hatar när jag är kryptisk också. När jag skriver om en person som ni inte vem det är. Det roliga är kanske att det är någon av er jag skriver om. Fast jag vet ju inte alla som läser min blogg. Har bara koll på några. Finns ju "jättemånga" anonyma. Människor utan ansikten. Visst är det spännande? Jag brukar jämt sitta och gissa på vem som orkar läsa min blogg. Vilka i min klass? Hmmm... Det är alltid lika spännande. Och på tal om spännande, det måste vara kul att få vara med i mina tankar på det sättet. Fatta hur bra ni känner mig genom att bara läsa om det här. Det måste göra mig SJUKT sårbar i verkligheten. Vem som helst kan komma upp till mig och fråga om vem fan jag skrev om på bloggen eller varför jag satt och grinade som en mes på en föreläsning. Men att skriva såhär och göra mig svag inför er, det är ingen svaghet. Det är en styrka. Hur tror ni jag fick självförtroendet att börja göra såhär? Var livrädd förut för att visa hur jag kände. Eller okej, det är inte sant, haha. Skillnaden nu är att jag inte SKÄMS för hur jag känner. Det gjorde jag förut.

Jag önskar bara att jag hade en ny inspirationskälla. Jag brukar inspirera mig själv oftast, men jag ÄLSKAR verkligen att ha någon som inspirationskälla. Tyvärr var det längesedan jag hade  en sådan. Jag kanske bara har haft en enda. Eller okej, jag har haft flera, men den bästa hade jag för 5-4 månader sedan. Och nej, det är inte den ni tror att det är. Saknar den tiden. Fast ändå inte. Någon dag så kanske jag får berätta dig historian för dig. Bara för dig alltså. Några av er som läser känner redan till den historien. Eller delar av den. Någon dag så kanske jag berättar den historien i dess fullhet, men inte här på bloggen. Haha historier är allt jag har i mitt liv. Mitt liv har varit innehållsrikt för att bara bestå av 17 år. Mycket dramatik och spänning... nää, nu ska jag inte överdriva.

Varför skrev jag ens det här inlägget? Så fruktansvärt meningslöst, hahaha. Hoppas jag inte tråkar ut er för mycket bara. Och jag hoppas att ni inte är lika deprimerade som jag själv framgår i mina texter.

Sitter och gör ingenting som vanligt. Hatar det sjuka beteendet av att inte ha någonting att göra. Det är uppenbart att jag har för mycket fritid med MIG SJÄLV. Antingen så borde jag göra någonting åt det eller acceptera det faktum att jag alltid kommer bli tvungen till att stå ut med mig själv. Det sistnämnda är ingen negativ tanke, tvärtom, det är en uppmuntrande tanke. Ska nog försöka fokusera på den.

Det är många saker jag saknar, men en av de saker som jag just nu tänker på är hur jag förut hade någon att åka till. Det har jag inte längre. Eller att någon vill åka till mig. Att någon sätter sig på den där bussjäveln i en timme för att åka till mig. Det existerar inte längre. Fan vad jag saknar det. Blä. Det brukas ju sägas att "bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig någonsin älskat", men det tycker jag är skitsnack. Alla som inte har haft någon vet iallafall inte vad det är att förlora. Min ensamhet är större än deras, hahaha. Nej, så kan man inte resonera. De längtar och jag saknar. Om det nu är någon skillnad.

Ibland när jag ser ett ansikte på stan så undrar jag ifall jag tittar på min nästa flickvän. Visst är det en löjlig tanke? Men sådan är den. Det är hoppet. Hoppet att jag ska träffa någon ny och få något annat att fokusera på. Det dåliga med att hitta någon ny är att jag är rädd för att inte bli kär i henne på riktigt. Bara för att jag behöver självbekräftelse. VAR DET SÅ FÖRRA GÅNGEN FREDRIK? Det frågar jag mig själv. Jag vill inte svara på den frågan. Jag vågar inte. Jag är är rädd för att svara fel. Men jag vill ju så gärna älska igen. Även om det innebär att jag ska förlora den personen också. Snälla, låt mig älska lite bara. Bara lite, så jag minns hur det känns. Jag har nästan glömt det nu. Hur en kyss känns. Hur värmen från en annan kropp känns. Jag minns inte längre. Jag ser bara ett dömande ansikte. Iskalla ögon. En neutral röst. Varför minns jag inte allt det goda? Varför minns jag inte att jag älskade?

Men jag vägrar återgå till den här ensamheten. Jag accepterar den inte. Ska jag låta det bli som förra året? Nej, jag var en vekling då. Faktum är att jag är en vekling nu också, men med insikten om att jag ska bli starkare. Det är då en av mina hat-frågor kommer.

Bli stark inför vad? En ny förändring kanske? Det är väl där man använder sin styrka i livet och testas. Hur man klarar av förändringar. Jag är ganska dålig på att klara av förändringar. Jag är en svag patetisk (jag ritar fult) människa. Fast det där stämmer inte helt. Jag är en ganska bra människa. Fast jag behöver någon att visa hur bra jag är, fast det är då den där farliga tanken kommer tillbaka. Tänk om jag tröttnar på att vara bra och blir dålig igen? Hahaha. Jag gör ju samma misstag hela tiden. Exakt hela tiden. Förutom den gången. Då gled jag bara ifrån den människan, men det var för att inget band oss samman längre. Antar jag.

Jag brukar bli kär på våren. Så jag har iallafall ett halvår av ensamhet på mig innan tillvaron blir lite roligare. OCH JAG VET, man skapar sin egen lycka, man kan skaffa lite mening i tillvaron av sig själv, men just nu skiter jag i allt det där, för det känns inte relevant. Det går inte att bli kär på egen hand. Det krävs två. Två människor som är lika förlorade som alla andra. Och precis som alla andra så vill jag känna den där känslan. Du vet väl vilken? Jag har ju tjatat om den.

Gemenskap.

Jo juste, tänkte ta tillfället i att berätta om det medan jag fortfarande minns det.

Idag på vasaskolan i gävle så var det en drogdag för tvåorna. Jag minns såväl hur skeptisk jag var i början när jag fick höra det. Hallå liksom? Drogdagar har jag haft sen jag gick i sjuan. Varför skulle det behövas nu? Så onödigt. De bara tjatar om samma saker hela tiden. "Drick inte, blablabla, ni förstör era hjärnceller, blabla". I hela mitt liv så har jag hört samma saker.

Men idag var det annorlunda. Jag satte mig ned i de obekväma träbänkarna i aulan och väntade på att det skulle bli tyst. Efter ett tag så tar någon tant mikrofonen och presenterar någon som heter Andreas Karlsson. Jahapp tänkte jag. Här är en annan som inte lyckades fixa vänner när han var ung och blir föreläsare om något för ungdomar. Kan dom inte komma på något nytt? Plötsligt så börjar Andreas prata, men vad fan säger han? Jag kväver ett skratt då jag hör han slöddrar och med en dialekt ifrån borlänge. Ska jag lyssna på den här killen i ungefär en timme? Det klarar jag aldrig. Fortfarande så försöker jag hålla mig för skratt, men efter fem minuter så släpper det.

Efter 10 minuter så har han mitt intresse.
Efter 20 minuter sitter jag och gapar.
Efter en halvtimme så gråter jag. Gråter? Ja. Jag sitter i aulan på vasaskolan i gävle, en regnig dag i augusti och gråter. Jag sitter och gråter för jag hör hur en ung man berättar om hur han levde sitt liv till en punkt då han praktiskt taget dog. Han borde ha dött. Han skulle ha dött. Men det gjorde han inte. Han överlevde. I sitt förra liv så gjorde han ett val som ledde till det livet han lever idag. I sitt förra liv valde han att sätta sig i en bil där alla var alkoholpåverkade bara för att krascha in i en husvägg. Han borde ha dött. Han borde för fan har dött, men han står där livs levande framför mig. Jag har sett en bild på en ihopknycklad bil, men jag kan inte tänka mig att han har funnits där inne, lealös och blödande ur alla öppningar i ansiktet. Det existerar inte. Den tanken går inte att tänka.

Innan olyckan så var han ung och hade drömmar. Som vi alla har. Han spelade hockey också och var målvakt. Ganska duktig enligt sig själv och vi log. Sedan inträffade olyckan och han kunde helt plötsligt inte gå. Fick öva i någon jävla bassäng och de bilderna som jag såg ifrån det är något jag aldrig har skådat. Det var psykisk tortyr. Att ligga där och vara beroende av sjusköterskornas hjälp. Att bli långsamt nedsänkt i iskallt vatten för att träna sin upp sin klena kropp, för att få muskler igen. För mig är denna tortyr otänkbar, bortom varje förmåga.

Två drömmar hade han på sjukhuset. Under tortyren så bildade han två tankar i sin trasiga hjärna, att spela hockey igen och börja föreläsa. Det var hans mål. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då. Hockey? Med den sönderslitna kroppen? Med den traumatiserade hjärnan? Men nej. Det gick. Några år efter olyckan så fick han vara med och spela en match som hans lag vann. Grejen jag älskar är inte att han även lyckades vinna, utan hur han strävade efter sin dröm och lyckades nå den. Flera gånger under föreläsningen så sa han att han hade haft tur. Han hade haft tur. Han nämnde även att han hela tiden, varje dag, varenda minut hade en smärta i vänster fotled som aldrig gick över. Han sa att det var ungefär som att sätta ned foten i iskall snö. Så kändes det. Varje minut, varenda dag, varje år. Konstant smärta. Hela jävla tiden.

Men den värsta grejen har jag inte kommit till än. När jag hörde om den där "tortyren" så tänkte jag att det inte kunde finnas något värre, men det kunde det tydligen. Han fortsatte berätta om hur han hade föreläst för någon skola och hur presentatören där hade hånat honom och fått med publiken på sin sida. Jag uppfattade inte riktigt hur presentatören på skolan hade gjort det, men hur Andreas hade känt när 400 människor hade skrattat åt honom. Fyfan. Jag fylldes av ett sådant hat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, samtidigt att det lika gärna var jag som kunde ha suttit där i publiken. Minns ni hur jag tänkte om Andreas ibörjan? Inte? Scrolla upp och titta då, och se hur trångsynt jag var.

Det som gör det här till en sådan otrolig speciell händelse för mig är att se hur mycket han verkligen uppskattade livet. Han älskar verkligen att leva, trots att han har skador för livet. Han älskar verkligen att stå där och föreläsa och berätta om allt skit han har fått uppleva, allt skit för att han gjorde valet att sätta sig i den där bilen? Hur fan kan han leva med det? Hur kan han leva med att det var hans val? Han måste vara så otroligt sjukt stark. Jag hade inte klarat det. Jag hade förmodligen grubblat ihjäl mig och tagit livet av mig, i ren feghet. Vad jag fick höra idag var inte en historia om alkohol, utan om hur drömmar kan krossas, men hur hoppet ständigt kan hålla dig vid liv. Hur människan klamrar sig fast vid de saker som betyder så mycket. Hur vi klamrar oss fast vid varandra. Hur mycket det är värt att leva egentligen.

Efteråt  så gick jag och pratade med Andreas och ställde några frågor. Det såg ungefär ut såhär.

- Hur gick det med de andra i bilen då? Dog dem?
- Nej, de klarade sig.
- Men hur då? Vad hände med dem?
- Kan tyvärr inte säga, jag har tystnadsplikt.
- Blev de värre eller lindrigare skadade än dig?
- Det var värre för dem. Jag hade tur.



Han hade haft tur.

Ikväll är du min.



(Jag vill ha dig, jag är din, jag är bara din)

Expecto patronum!

Tredje boken i serien är nog bäst och då pratar jag såklart om Harry Potter. Är ju praktiskt taget uppvuxen med det och nu när jag har blivit äldre så sitter jag och tänker på hur mycket symbolik och alla metaforer som Rowling har lyckats trycka in i sina böcker. Tredje boken tycker jag är bäst, och visst, det kanske är jättesvårt att säga, men det är min favorit iallafall. Ifall du är väldigt insatt i Harry Potters värld (vilket jag antar att de flesta är) så kommer det underlätta ganska mycket nu när jag tänker berätta det här. Istället för att se dementorer som elaka saker i kappor, se dem som ångest istället. De suger ut all glädje ur kroppen när de närmer sig och får en att tänka på sitt värsta minne eller att möta sin största rädsla. Precis som ångesten så har inte en dementor ett synligt ansikte. Det är dolt och det gör ångesten till en ännu farligare fiende.

Det är då Expecto patronum kommer. Koncentrera dig jättenoga och tänk på det lyckligaste minnet du har, ifall det är starkt nog så kommer det bekämpa dementoren. Din patronus tar form av något djur som ska representera din personlighet (undrar vad min hade varit?) och jagar bort dementorerna och allt omgivande mörker. Visst är det vackert? Samtidigt som det är så otroligt smart uttänkt. Jag skulle behöva lite expecto patronum, men jag har bara två lyckliga minnen kvar. Resten har blivit förstörda. I min hjärna så är det tabu-område att tänka på de minnena. De tillhör den negativ energi som omger dementorerna. Allt hat. Så förbannat mycket hat och mörker.

Harrys största rädsla är rädslan själv. Vad är min egen? Jo juste. Att falla. Inte själva knnuffen, utan att bara fortsätta att falla i all oändlighet utan att slå till fördärvelse i marken. Så ge mig vingar. Bah.

Det finns även andra saker i tredje boken som är ganska symboliska. Minns ni vad en boggart är? Ni vet en sådan som förvandlas till ens största rädsla. Ron får spindlar till exempel. Haha. Det är ungefär samma princip. Man förlöjligar rädslan helt enkelt. Jag tror Ron tänkte att spindlarna fick på sig rullskridskor så alla deras ben for åt alla möjliga håll. Sjävla principen funkar även i mardrömmar! Idiotsäkert! Så tänk på det nästa gång, ifall en zombie går långsamt mot, tänk om den halkade precis innan den fick tag på dig. Hahaha.

Hatar dock en grej med tredje boken och jag tror ni förstår varför jag hatar den. Tidvändargrejen. Som gör att man kan gå tillbaka i tiden. Behöver jag säga något mer? Nää, tänkte väl det. Hatar Rowling lite för det, men jag tänker inte hänga upp mig på det.

Skulle behöva lite magi i mitt liv nu. Som vanligt så finns den förmodligen inom mig som allt annat, men bara rätt person kan få mig att hitta det.

Expecto Patronum!

Vad är det som räknas?

Konsekvenserna eller tanken bakom?

Tänker jämt på det där coola citatet som de brukar köra med i amerikanska filmer...

The end justifies the means...

Haha. Önskar att jag kunde bidra med någonting idag. Något bra. Något kreativt. Men all inspiration rinner ur mina händer. Vart ska jag vända blicken? Nu när jag attackerade mig själv med den frågan så var svaret ganska självklart. Jag måsta vända blicken inåt. Granska mitt inre ifrån ett utomstående perspektiv. Detta kanske är omöjligt att göra på egen hand, eftersom det förstör själva konceptet med ett utomstående perspektiv. Så för att kunna ge mig själv det så måste jag låtsas vara någon annan. Vad skriver jag egentligen nu? Jag vet inte. Jag svamlar bara. Det blir jämt såhär när jag inte sover. Jag kan fortfarande skriva, men jag vet fan inte vad jag skriver om. Ser ju hur orden ploppar upp på skärmen, men de betyder ingenting. Bara massa streck. Linjer. Svarta linjer. Haha.

Jag har ju dessutom faktiskt tänkt ut hur allt ska gå till senare också. Allt är planerat. Jag vet exakt hur allt ska gå till och när jag planerar i förväg så kan ingenting gå fel. Fast det har ju hänt förut att jag haft fel och då gör det ont. Väldigt ont. Sedan så kommer fasen där jag ska förlåta mig själv också. Tur att jag är en sådan barmhärtig människa och visar nåd till mig själv. Ifall jag verkligen ångrar det jag har gjort så ska jag förlåta mig själv. Fast det där vara bara ett sidospår, hahahaha. Vad var det jag pratade om? Hur jag planerar allt? Ja så var det. Den här nya planen som  jag har tänkt ut, den är till för att tillfredställa mitt egoistiska behov av bekräftelse. Eftersom jag fortfarande faller så kan jag inte falla igen. Det är bara att vänta på att jag ska landa. Snälla , snälla , låt mig landa snart. Den tiden är nog inte långt borta. Hoppas jag. Inte heller är det en dåres hopp. Det är en realists hopp. Allting går över, fast de byter form till något annat. Eftersom jag fortfarande får klumpar i magen så är väl allt inte frid och fröjd än. Varför fick du klumpar i magen nu igen? Fast allt det där spelar ingen roll nu. Haha. Jag kommer ha annat att fokusera på. "Viktigare saker". Kärlek är något jag skattar högt, men det jag värderar mest av allt är gemenskap. Hör hur vackert det låter. Gemenskap.

Det finns även en annan känsla som lurar någonstans där under. En mycket farlig känsla som jag ännu inte har identifierat. Den är dold för mig. Mitt undermedvetna gömmer den för mig. Vart kan den vara? Haha. Återigen så finns svaret inom mig. Måste bara leta på rätt ställe. Min sinne är ju som ett fängelse där jag själv sitter på livstid. Instängd i en cell med tjocka väggar där bara ekot kan ta sig fram genom de gråa korridorerna. Ibland rullar det en vagn förbi och det är på den vagnen jag får en glimt av vad jag känner. Vad jag egentligen behöver är att hitta nyckeln. Nyckeln är en metafor för hopp. Nyckeln till friheten. Haha. Nej, det är är ingen nyckel till frihet, det här är en nyckel som öppnar min cell och frigör mig från mina onda tankar. En nyckel passar dock inte till alla celler och jag har många dörrar kvar att öppna, många nycklar att skapa.

Trots allt prat om nycklar och idéer så sitter jag fortfarande på britsen i min cell och gråter. Gråter? Varför i helvete gråter jag? Okej jag gråter inte, men jag tycker synd om mig själv för att jag sitter inspärrad där. Jag var ju oskyldig! Åhjo, men vi är alla oskyldiga, haha. I vilket fall som helst så måste jag erkänna mina brott (som inte existerar) för att kunna ta  mig vidare. Det finns inga genvägar. Och när jag skriker på hjälp så hör jag bara ekot som studsar fram och tillbaka på de grå trista betongväggarna, samtidigt som mörkret omfamnar mig. Den enda ljuspunkt som finns är glöden från mitt eget hjärta.

Viljan att överleva.

Jo juste, skrev faktiskt en dikt igår (idag) runt 4-5 tiden på morgonen. Var inte riktigt klart i huvudet när jag skrev den samt att jag har snott massa från Radiohead<33333, men jag tycker det var värt att lägga upp den ändå. Det är faktiskt min första dikt på ENGELSKA. Det vill vi ser mer av Fredrik.





Bullet proof... I wish I was
Words can be like bullets sometimes
They are fired neglectfully at you
Then they pierce through you
Ripping your very inside apart
Bullet proof... I wish I was


Bullet proof... I wish you were
The echo of a thousand bullets
is shattering your mind apart
But sometimes the silence after
Is far even worse.
Bullet proof... I wish you were


Bullet proof... I wish we were
The screaming silence
of our empty hearts
is trying to stop us
from pulling the trigger
As the bullets are
filling the dead space
we feel nothing but regret
Bullet proof... I wish we were

Då sitter jag alltså här igen. Vilket nederlag.

Jag trodde faktiskt att jag skulle få sova inatt, men sådant var icke fallet. Istället så sitter jag här och försöker förstå mig själv. Det är dömt att misslyckas. Jag kommer aldrig förstå mig själv. Mitt undermedvetna kommer aldrig tillåta mig förstå mig själv heller. Det finns så mycket nytt att upptäcka och nya människor hjälper mig att upptäcka nya delar av mig själv. Nu sitter jag alltså här ensam och försöker förstå mig själv. "Varför?" är en fråga som alltid kommer dansa runt i mitt sinne med lätta steg.

Medan jag försökte sova så attackerade jag mig själv med massa minnen. Minnen som bränner sig fast i sinnet och lämnar svarta fläckar efter sig. Brända fläckar. Ömma punkter. Så vad gör jag för att undvika dessa fällor, dessa labyrinter? Jo, jag attackerar mig själv med en fråga. Med ett "varför". Det är ju farliga frågor, men jag föredrar dem, för det finns egentligen inget svar och jag älskar det. Men det jag egentligen tänkte på var tanken att ingenting existerar. Tänk tanken själv. Att ingenting existerar. Ingenting finns. Inget ljud, inget mörker, inget ljus, ingenting. Vad ser du för någonting? Är världen vit eller svart? Är allt ihoptryckt i en enda klump lika stor som din knytna näve? Hur den illusionen än ser ut i fantasin så är den för naturen en pervers tanke. Vi är varelser, levande organismer och vad vi gör är att leva och existera. Vi kan inte tänka oss att ingenting existerar. Det är en pervers tanke. Det är som att ifrågasätta det faktum att vi själva lever, men vi lever ju. Fast jag kan ju inte veta hur det är med er, men jag lever iallafall. Jag tänker. Därför lever jag.

Något som jag inte förstår är hur vi kan fråga varför vi lever. Det är som att gud ifrågasätter sin egen existens. Men vi är ju här! Jag lever, känner och tänker. Jag är här, men varför är jag här? Och ifall jag inte är här, vart kan jag vara då? Vart är "där"? Jag borde nöja mig med att där inte är här och att det är här som räknas. Här. Där vi lever. Hoppsan. Där kom där fram i bilden. Så här och där kanska är samma sak. En del av helheten. Den helhet som jag älskar och som hela min själ längtar efter. Att få vara en del av en helhet. Vi är ju alla stjärnstoft. Skuggor och stjärnstoft. Jag älskar den synvinkeln. We are nothing but shadows and dust. Fast är det en synvinkel? Eller bara något jag har valt att tro på? I mitt huvud så gör jag allting så svårt och invecklat, men världen är svår och invecklad. Eller är det bara det i mitt huvud? Svår fråga. Jag antar att det enda sättet är att försöka se saken ur andras synvinklar och försöka få en helhet. Där kom det igen. Helhet. Jag hoppas hela världen dör en dag så vi allihopa och allting kan vara en och samma sak. Kalla det gud om du vill, världssjälen, men jag vill kalla det utgångspunkten. Utgångspunkten ifrån allting. Vi är ättlingar och samtidigt en del av utgångspunkten.

Fast jag tror dock inte att gud är utgångspunkten. Det faktum att jag kan välja att inte tro på en gudomlighet borde väl göra mig bättre än gud? Ifall han finns så kan han inte välja att tro på mig eller inte. I mitt säte så kan jag välja ifall jag vill tro på honom eller inte. Ifall han inte finns i mitt huvud så finns han inte i mitt liv, eller i nästa. Vilken makt jag har, fast över vad? Bara makt över min egna övertygelse isådanafall. Jag bestämmer vad jag ska tro på. Så vad tror jag på? Jo, jag tror på mig själv. Jag är gud, fast jag vet inte om det. Jag kan skapa. Jag kan förstöra. Människan är gud, och människan skapade en gud för att vara deras ideal, en gudomlighet utan brister, en sådan som alltid förlåter bara man ångrar sig. Människan är inte guds avbild, utan gud är människornas ideal av gudomligheten. Gudomligheten som vi själva har glömt att vi besitter. Människa, öppna ditt sinne för andra och du ska få ta del av helheten. Människa, stäng ditt sinne för andra och du ska bli instängd i dina tankar där du besvarar frågor med fler frågor.

Hahaha! Gud är död. Länga leve människan.

Hahahahahh

- Du vet honom?!!!
- Jaa! Han!

Ibland så funderar jag på hur det är att vara en person som man "ska" känna till. Alltså, jag menar inte kändis, men någon i en stor skola som man liksom ska veta vem det är. Det kanske låter konstigt, men ifall du tänker efter så kanske du tänker att det finns någon sådan i din skola också. En människa som man kan diskutera med någon annan, hur denne beter sig och blabla. Poängen är att jag undrar hur det är att vara en sådan. Fast de kanske inte ens vet att de är "kända" på det sättet. Fast ändå. Undra ifall det skulle vara häftigt att veta att många pratar om en då man inte är närvarande. Sanningen är att jag alltid har velat varit en sådan person. Haha jag känner hur jag omger mig själv med stort högmod nu, en sådan synd det är. Men allvarligt, jag skulle ÄLSKA att vara en människa som man "ska" veta vem det är. Haha jag tycker för det mesta att jag är ganska speciell, men det ÄR jag inte. Det betyder mycket för mig att vara speciell för NÅGON, men för många? Jag vet inte.

Sedan så älskar jag alla sorters skitsnack. Hur mycket skulle jag inte sitta och flina ifall någon berättade för mig att den personen hade sagt det om mig. Haha. Hur kul vore inte det? Men det hänger ihop med det här högmodet som jag har. Jag vill vara någon. Gör det här mig till någon? Mitt skrivande? Jag vet inte. Jag kan inte påstå att det är speciellt, men det är nog den starkaste delen av min personlighet. Förmodligen det som jag gillar mest också. Det är väl okej att gilla sig själv? Fast kanske inte för mycket. Inte så mycket att det bidrar till högmodet som jag är så livrädd för. Kommer även till det här med att "alla är speciella". Ifall alla är speciella så är ingen speciell. Haha. Däremot så finns det människor som sticker ut. ÄR JAG EN SÅDAN? Brukar fråga mig själv det ibland. Det bästa är nog att inte svara på den frågan. Jag VILL ju sticka ut. Vara speciell. Är det fel? Är det fel av mig att vilja vara det? Jag vet inte. Hoppas det inte är så. Är livrädd för att jag ska få någon ska tycka att jag är en uppblåst egoist, men jag försöker vara så ödmjuk som det går.

Så nu när jag börjar tvåan så kommer jag förmodligen gå runt och låtsas att många vet vem jag är. Hahahahaha. Det låter så fruktansvärt löjligt och fel, jag vet, men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken. Fast vem är jag i verkligheten jämfört med här? Jag har sagt det förut och jag är nog ganska tråkig i verkligheten. Ifall internet inte existerade så skulle ingen av er kunna ta del av mina tankar här. Frågan är ifall jag skulle skriva ändå och jag tror att jag skulle göra det, för jag älskar att skriva. Jag skiter i om det gör mig speciell eller bra på något sätt, för jag älskar verkligen att skriva och det kanske är det som egentligen betyder någonting. Sedan om jag är "någon" är en annan sak. Det är nog viktigare att vara speciell för de jag har nu. Mina vänner. Mina närmaste. Ja, jag tror att jag nöjer mig med det. Det är väl det viktigaste.

Fast jag blundar inte för strålkastarljuset.

Drömde att jag drömde inatt. Fick värsta inception-feeling då. Fast drömmen i drömmen var bara jobbig. Jag gick i en öken som sedan förvandlades till ett jättestort hav och när jag simmade där så fick jag massa MANETER i ansiktet. Jag hatar maneter. Seriöst. Men just då så lyckades jag övervinna min manet-fobi och jag bara torkade bort dem ur ansiktet (haha). Jag mindes att jag tänkte något i stilen med: Åh, men jag är stark och jag måste övervinna det här nu. Måste fortsätta simma, det finns ingen återvändo.

Kanske det är mitt undermedvetna som försöker berätta något för mig. Känner mig faktiskt lite besviken. Jag och mitt undermedvetna som brukar komma så bra överrens. Varför göra allt så invecklat med massa metaforer i drömmar? Jag tycker det här med det undermedvetna är ganska spännande. Som om att mitt undermedvetna vet saker som inte jag vet. Haha!

Ledsen att tråka ut er med så här konkreta saker, men jag får skylla på att jag bara har varit vaken i två timmar, haha. Kanske gör en ny blogg där jag skriver om mitt otroligt intressanta liv, fast ur en mer konkret synvinkel. OM nu någon vore intresserad.

Ordets makt och vanmakt.

Ledsen att jag inte kunde vara den du ville att jag skulle vara. Jag är så fruktansvärt ledsen för allt, för alla misstag, för alla felsägning, för alla sanningar, allt det där. Jag är ledsen att jag inte levde upp till din bild av mig, den bild där det inte fanns några fläckar. För vad är jag utan det du gör mig till? Utan dig så försvinner all storhet, all skönhet och all kärlek. Vad du lämnar kvar är en förvrängning av det jag brukade vara. En imitation. En skugga. Aldrig mer kommer du se det som du såg i början. Aldrig mer så kommer jag att glänsa för dig. Aldrig mer så kommer du se in i mina ögon i beundran, för det är vad allt handlar om, eller hur? Det handlar inte om dig. Det handlar om mig. De ord som ekar i mitt dunkla sinne. Jag, jag, jag. Där fanns bara jag. Bara jag. Ingenting annat. Du fanns till för att jag skulle kunna älska mig själv via dig. Det var vad allt handlade om. Att bli älskad. Inte att älska. Det fanns ingenting att älska. Det vara bara en genväg. Tröttnade du på att vara mellanhanden till mig? Tröttnade du på att jag älskade mig själv mer än dig? Blev du ledsen? Sårade jag dig? Nej det gjorde jag inte. Du tog ett självständigt beslut. Ett moget beslut. Kanske ett vuxet beslut. Fast jag kritiserar dig nu. Det är så lätt att finna brister i andra, jag behöver inte ens anstränga mig. Förstår vad som är på väg att hända? Det här är sista skedet. Sista nivån, sedan när den är över så är det slut på riktigt. Då tar bitterheten slut och en annan känsla tar över.

Men vilken? Det vet jag inte än. Just nu brinner min glöd för sig själv och den livnär sig på olycka. På negativa känslor, på hemska upplevelser och minnen. Det är ett starkt men farligt bränsle som kan orsaka mycket skada. Inte bara till mig själv, utan till min omgivning. Du tillhör inte längre min omgivning, för du valde att gå iväg. Försvinna. Försvinna hur mitt liv. Visst. Det gjorde ändå inget, för jag hade inga planer på att följa efter dig. Jag gick min egen väg, den ensamma vägen. Vissa argumenterar om att vi alla alltid är ensamma och det kanske är sant, men det finns stunder då vi inte känner oss ensamma, och dessa stunder delade jag med dig ibland. Jag kände mig aldrig ensam med dig. Aldrig. Så varför blev det såhär? Varför blev det så fel? Ingen förutom mig själv kan rädda mig nu, men jag har ingen drivkraft och inte heller något mål. Jag följer bara med strömmen, glider med och låter den få ett grepp om mig. "Fredrik, vad tycker du?" På den frågan så svarar jag att det inte spelar någon roll, för min åsikt är krympts. Det är egentligen bara en sak jag vill, men till och med den saken har jag börjat tveka på nu. Vad finns det då kvar att kämpa för? För min egen överlevnad? Nej, den behöver jag inte kämpa för. Det enda jag behöver kämpa för är att få tillbaks det hopp, det hopp som bygger upp allt jag tror på bara för att förstöra det senare. Det här är livet. Det här är att leva och jag är knappast den förste som säger att jag hatar det här. Vi är alla hatare, och jag är knappast den största om man nu kunde mäta känslor på det sättet.

Så vad är jag för något? En hatare? Jag vet inte. Jag vill kunna påstå att jag är något mer, men jag är bara en ynklig parasit som är för svag för att klara sig på egen hand. Jag livnär mig på andra människor, jag hoppar från människa till människa bara för att stilla mitt begär, begäret av att märkas, av att vara speciell. Det är min förbannelse, men är det lindrigare för att jag känner till den? Jag vet inte. Men jag har inte alltid varit en parasit. Det fanns en tid då jag förändrade och inspirerade människor till det bättre. Det var dock längesedan. Jag minns inte så mycket av det. Jag har fallit för långt och jag faller än. När jag äntligen slår i botten (åh ett sådant hårt slag det kommer bli) så tänker jag börja min strävan för att klättra uppåt. Det kommer vara mörkt. Det kommer vara kallt. Det kommer vara tyst, men framförallt så kommer det vara ensamt. Det är inte vackert, men det är min väg. Jag kommer att klättra uppåt och uppåt, upp mot bättre tider, mot glada och lyckliga människor. Jag kommer nå toppen av världen.

Bara för att falla igen.

Nu är det spännande. Riktigt spännande.

Fast samma problem återstår. Det där med att synas. Med att hitta mig själv.

Fast jag är en man i många former. Beroende på vilken människa jag träffar så får blir en form dominerande.

Anpassning. Jag har ju alltid varit så bra på det.

Så anpassa dig till ensamheten.

Vi gör det för att komma över det.
Vi gör det för att det känns rätt.
Vi gör det för att försköna verkligeten och minnas det som vi ville att det skulle ha skett.
Vi gör det för att vi ser skönheten i vårt lidande.

Vi? Den där samhörigheten. Den där gemenskapen. Den som aldrig funnits. Den där gemenskapen som vi inte känner, men som vi bara få se en liten glimt av. Det är en del i den stora skönheten som döljer sig bakom en slöja av mystik.

Det finns inget vi. Det fanns aldrig något vi. Inte eller fanns det du, det fanns bara jag. Jag är hela världen, fast från olika perspektiv. Olika synvinklar. Annorlunda aspekter. Jag, jag, jag. Tusen röster ropar samma sak, men de hör bara dånet från sin egen röst. Jag.

Hahahahahhaha. Kaos. Hem i brand.

Men vad är det vi gör?

Jo. Vi ljuger för oss själva. För jag.

Jag.

Ibland när jag glömmer någon person som jag har i tankarna hela tiden så kan jag fortfarande minnas känslan. Haha det här är svårt att förklara, men jag ska försöka. Det är ganska vanligt på msn. Jag trycker ned dialogrutan och gör något annat, sen blinkar den igen. Då minns hjärnan inte direkt vem jag pratade med, men den minns KÄNSLAN som jag hade angående den personen. Det här brukar inte vara en negativ känsla, inte alls, utan det kan även vara positiva känslor som hopp och nyfikenhet. Beroende på vilket min inställning är till den personen så lagrar hjärnan en speciell känsla. Så ifall jag tänker att jag ska träffa den personen idag, så finns känslan där, men det kan vara svårt att skymta den för man fokuserar istället på alla detaljer om just den personen.

Det här kan funger på andra sätt också. Det kan vara ifall man bråkar med sin partner i ett förhållande. Under den tiden då det inte sägs någonting (låt henne tänka), så förknippar man oftast den personen med en dålig känsla. En klump i magen. Det kanske är samma sak ifall man tröttnar på sin partner. Att känslan till den personen har förändrats, att man känner att man måste träffa denne bara för att man är tillsammans. Vore det möjligt att förebygga sådant här? Jag vet inte. Jag önskar att jag visste. Det vore lättare att acceptera mina misstag då. Men för att återgå till känslorna och den fråga som rinner i mitt huvud hela tiden. Går det att manipulera känslor?

Svaret på den frågan är både ja och nej. Det är kanske individuellt. Personligen så är jag expert på att manipulera mina känslor. Och nej, det är ingen ursäkt för att det ska kännas lättare att bli avvisad, utan det här är sanning som jag ser den. Nu kommer jag in på ett sidospår, men jag vill bara klargöra att det här är ingen försvarsmekanism av min hjärna som försöker dämpa min ångest. Så, klart. För att återgå till känslor, JA, det går att manipulera känslor för mig. Iallafall mina egna. Haha det var faktiskt en sak som en vän till mig sa, att jag skriver saker (här) så jag TROR att jag är kär. Jag tyckte att det var ett lustigt sätt att uttrycka det på, men det kanske ligger lite sanning i det. Jag är ju trots allt en person som är expert på att visa mina känslor, men allt det som jag har att ge, all kärlek, det är ju inte till en enskild individ? Det kan vara till vilken tjej i hela världen, bara hon får mig att känna mig UPPSKATTAD. Så ur en speciell synvinkel blir jag kär i mig själv via en annan person. Visst är det löjligt? Sitter och skrattar här för mig själv nu. Jag hoppas att jag har fel.

Då kommer jag till en annan fråga, vad är det som jag egentligen behöver? Behöver jag någon att "bli kär i" så jag ska kunna älska mig själv mer? (det låter sjukt egoistiskt, jag vet) Kanske det funkar ifall den andre personen känner samma sak. Ifall hon också älskar sig själv mer via mig. Det låter väl logiskt? Ett gemensamt utbyte av känslor? Det kanske inte är vad alla behöver, men JAG behöver nog det. JAG. JAG. JAG.

Ett annat av mina problem. Det där ordet. JAG. Ska försöka jobba på det lite mer.

Men för vems vinning?

Faller tillbaks i samma vanor. Rutin, rutin.

Igår (idag egentligen klockan tre) så hände det något oplanerat. Ska inte göra om det. Får inte göra om det. Känner eftersmaken nu och den är bitter, men vad hade jag förväntat mig? Det här är verkligheten. Den bittra verkligheten. Jag önskar bara att jag hade (en drivkraft?) ett mål. Någonting att sträva efter. Något att längta efter. Visserligen har jag hela livet utbrett för mig, men det är sällan något som tonåringar tänker på. Igår så gjorde jag ännu en gång misstaget att prata. Att ta kontakt. Det funkar inte så. Ifall du har ett infekterat sår på handen så funkar det inte med plåster, du måset hugga av hela armen istället. Rensa bort det ruttna köttet. Sedan så får du gå där stympad inför alla andra och bli dömd (bedömd?). Jag medger att jag är inte är lika ledsen längre, men det är något annat som gnager. Vad är det? Jag gillar ju att vara ensam. Det är inget fel på det här. Saknar bara en mening i tillvaron. Hahahha, fan vad jag tjatar om det, men jag tror att det är viktigt. Sedan har jag ju fått höra att man inte ska leva för någon annan, men det tycker jag är skitsnack.

Det sinnsessjuka med mig är att jag gör samma misstag igen. Igår så gjorde jag samma misstag som jag gjorde för flera veckor sedan. No hard feelings. Varför lär jag mig inte av mina misstag? Inte ens när jag sitter och analyserar dem här så kommer jag någon vart. Jag brukar också tänka tankar, farliga tankar, om andra misstag som jag har en aning om att jag skulle kunna göra. Det finns ingen som jag har förtroendet att berätta det för, eftersom i princip alla kan drabbas. Ska du ljuga Fredrik, så ljug jävligt bra. Haha. Eftersom jag i min synvinkel tycker att jag tar saker väldigt bra så funderar jag på hur jag skulle kunna hantera jobbiga saker som görs emot mig. Det blev en lång mening, men vad jag menar är att jag är bra på att förlåta. Det beror nog på att jag sätts i en maktposition där jag i min fantasi blir till en mäktig kejsare som viftar med en finger och ger min förlåtelse. Detta är en jättelöjlig tanke, men det funkar faktiskt rätt bra. Så ifall du gör något förjävligt emot mig någon gång, var inte rädd för att berätta det. Det VÄRSTA som skulle kunna hända är att jag skulle bli helt tom i blicken och bara stirra ned i marken. Jepp, sådan är jag.

Mina misstag är några som jag inte vill skylta med, eftersom de förstör allt jag bygger upp. En persons blick kan förändras genom hur länge den har känt mig. I början (ja det här har jag också tjatat om) så är blicken glödhet och väldigt levande, men allt eftersom tiden går så falnar glöden. Det är inte samma hetta som i början. Jag är ledsen för er som står ut med mig, men I'm not a good person. Jag är en elak människa. En tyrann. En maktgalen virrpanna som utnyttjar andra för sina egna behov. Som en parasit. Fast jag kanske bara säger sådär. Typ som på förskolan, "titta vad fult jag ritar". Ändå så känns det här annorlunda. Jag känner mig lugnare när jag accepterar att jag är en elak människa, för då kan jag hantera mina brister mycket enklare. Hahaha, jag får det att låta så enkelt! Och det är det.

Samtidigt som jag är en elak och hemsk människa så har jag också otroligt mycket att ge. Jag är ganska bra på att förändra människor (fast ej på ett manipulativt sätt?) till det bättre. Fast vad är det bättre egentligen? Så de passar mig bättre? Jag har ju anpassat mig efter dem, så då borde väl de anpassa sig efter mig också? Man är ju alltid sig själv, oavsett vad man gör. Budskapet i typ alla American-Pie filmer är ju att man ska vara sig själv så man får ligga. Egentligen, kan man vara någon annan än sig själv? Det har jag också tagit upp förut, men jag tar upp det igen för jag tycker det är så intressant. När man säger att man inte är sig själv så visar man en del av sig själv som inte gillar. Så att "inte vara sig själv" är en ursäkt för att inte våga acceptera den sida av sig själv som man visar. Jag brukar säga att jag inte bara är Fredrik, jag är många människor i en kropp. Jag är människorna i min omgivning och alla de människorna tillasmmans gör mig hel. FREDRIK som ensam är ingen människa. Inte du heller som ensam är en människa. Det är dina medmänniskor som formar dig, samtidigt som de formar dig. Tur att människan är ett flockdjur, annars vore vi ganska ointelligenta va? Jo, jag tror fan det.

Som vanligt så skriver jag på utan att ha en aning om vad jag egentligen skriver, men det blir så när jag har mycket att säga och ingen att prata med. Det som är bra med min blogg är att jag kan skriva hur mycket som helst utan att den avbryter mig och vill säga något själv. Hahaha. Så typiskt. Idag blev den ett blandat inlägg om mina tankar och om mig själv som person. Ett ganska personligt med andra ord. Shit, fatta hur bra ni egentligen känner mig. Vem orkar känna mig i verkligheten när man kan känna mig här liksom? Här är jag ju (förhoppningsvis) någon. Kanske någon att eftersträva. Någon att bli inspirerad av. Jag är ju så horig med mina känslor och tankar. Bara publicerar dem såhär. Fattar ni hur sjukt BILLIG jag är egentligen? Men jag känner att det här inlägget måste få ett slut nu, annars kommer jag att skriva hela dagen.

Tänk på att inte tänka för mycket!

Är det bara jag som tycker Star Wars är otroligt poetiskt? Kanske. Här är några andra rader som jag älskar. Innerst inne är jag en elak människa. Det har jag alltid sagt.

Peace is a lie. There is only passion.

Through passion, I gain strength.

Through strength, I gain power.

Through power, I gain victory.

Through victory, my chains are broken.

The Force shall free me.

Behövde lite vägledning idag, tack George Lucas.

There is no emotion, there is peace.

There is no ignorance, there is knowledge.

There is no passion, there is serenity.

There is no chaos, there is harmony.

There is no death, there is the Force.

Jakten.

Det långa och utdragna sökandet att finna de man älskar. En del av mig vill att jag ska hitta det jag söker och nöja mig med det, men en annan del av mig säger att jag ska fortsätta jakten och aldrig nöja mig. Bli aldrig nöjd. Slå dig inte ned för att vila. Du kan stanna och rasta ibland, men sen så måste du fortsätta gå. Vi måste alla fortsätta gå. Gå vidare. Stanna vid andra rastplatser. Vid vissa stannar man längre. Vid vissa fastnar ens sinne totalt och man tror att man hör hemma där, men vår syfte är att fortsätta att gå. Förändringen kräver det av oss. Den som stannar vid rastplatsen stannar i utvecklingen, för det är i förändringens fas som sinnet försöker få tillbaka allt det den har förlorat. Det jag älskar nu är bara en skugga av det jag älskade förut. En skugga i mitt minne. Vad är det egentligen jag minns? Minns jag bara bra saker? Nej. Jag minns brister som jag skrattar lite torrt åt, samtidigt som jag pekar ut mina egna brister. Det här är livet.

Jag läste en mening. Det utlöste en tanke inom mig. Det fick mig att skriva det här inlägget. Vad jag behöver är någon som fyller mig som jag i sin tur kan fylla. Men de destruktiva tankarna finns där hela tiden, redo att förstöra det jag bygger upp. Samtidigt så växer det fram en balans av lögn och sanning. Ett nödvändigt medel för att kunna övertyga människor. För att kunna leva enkelt. Visserligen är sanningen alltid det rätta svaret, men det kanske inte alltid är det bästa. Låt fantasin ta över, men låt inte fantasin ta över dig. Jag är herre över mitt eget sinne, men ibland ifrågasätter jag min makt. Varför gjorde jag sådär? Vore det inte lättare om jag skyllde på någon annan? Jo, jag personifierar en negativ känsla i min kropp och jag använder sen som syndabock för all dåligt jag gör. En pessimist. Jag klarar inte av att vara sådan själv, så jag skapar någon som kan vara det åt mig. Någon som kan träda fram när jag inte orkar. Det är väl inte fel?

Men helt plötsligt så delas vägen i två delar och jag står inför ett val. Vilket val jag än gör så kommer jag ångra mig i resten av mitt liv, och döende så kommer jag grubbla på vad som hade hänt ifall jag hade valt den andra vägen. Det finns två vägar. En till vänster, en till höger. Så vad gör jag? Jag sätter mig ned och väntar medan jag försöker brottas med mina tankar. Vad händer ifall jag tar den? Men kanske om jag tar den? Plötsligt så fylls jag av en övertygelse så stark att hela kroppen skälver till av den.

Jag skapar min egen väg.

Idag när jag var ute och gick på gården så jag förbi vår pool (ja vi har en riktigt pool). Tänkte bara gå förbi den först, för jag hade lurarna i och var djupt inne i mina egna tankar. Plötsligt så låter jag blicken glida ut emot vattnet och på ytan där simmar det någon slags klump.

Jag böjer mig ned för att se vad det är, och när jag väl har kommit nära så ser jag att klumpen består av myror. Det är fyra eller fem myror som kämpar emot den främmande miljön och håller sig till varandra. De kämpar mot den främmande värld som de har hamnat i och det var då jag blev så tagen. När jag lät blicken glida längre ut så såg jag fler myror, men dessa myror var utsplittrade och ensamma. De sprattlade med sina små insektsben där på vattenytan i ett försök att komma till någon annan myra, men utan att lyckas.

Det var då tanken slog mig att de där myrorna skulle kunna vara människor som försöker överleva i den värld som de har kastats in i. De simmar och simmar, för att överleva och inte bara sjunka till botten och drunkna. Kanske det är människans strävan efter att överkomma hindren, för att kämpa sig till en bättre tillvaro. Det är hoppet som håller oss över ytan och får oss att sparka med armar och ben av alla krafter för att fortsätta kämpa. För att överleva. Hoppet håller oss vid liv, samtidigt som det plågar oss till döds. I slutet så finns hoppet fortfarande där och när det slocknar så slocknar viljan att fortsätta leva. Den som har givit upp att hoppas är egentligen redan död inuti. Vissa säger att hoppet är det sista som lämnar en människa, men jag tror inte det. Hoppet kan lämna dig före, ifall du överger det. Det som är kvar då är övertygelsen om att du gör det rätta, en övertygelse som har spridit sig som ett gift i din kropp. Inte heller kan någon ifrågasätta din övertygelse, men påverka den.

De  myrorna som var samlade i en klump höll sig till varandra. De höll ihop under de svårigheter som fanns, men det var få klumpar som flöt där på vattnet. För det mesta så var det ensamma myror som försökte hitta någon att haka sig fast vid. Fungerar inte alla människor så? Vi försöker hitta någon att haka fast oss vid, någon att hålla fast vid igenom alla svårigheter. Precis som de ensamma myrorna som flöt därute så känner jag mig. Jag sprattlar med ben och armar, men jag kommer ingen vart. Jag lyckas bara hålla mig själv och hoppet vid liv. Trots att hoppet plågar mig så håller jag ändå fast vid det, för jag vill leva. Jag vill hitta en annan människa att hålla fast vid, en annan människa att älska så vi kan flyta omkring i min pool tills frosten fryser sönder oss och vi kommer till en annan värld.

När jag har observerat myrorna ett tag så puffar jag till dem för att de skulle komma till varandra och bli en enda klump. Jag lyckas och de håller fast vid varandra och jag tror nästan att de vill tacka den stora jätten som hjälpte dem. Samtidigt så så tittar jag ut över poolen och ser alla andra myror som ligger där och kämpar. Det finns miljontals människor och jag kan inte hjälpa dem alla. Jag kan inte lindra deras lidande, jag kan bara hjälpa dem att hålla deras hopp vid liv så de plågas ännu mer. Men då plötsligt så hör jag en bekant röst i mitt huvud. Det är Itzak Stern från Schindler's list och han viskar Whoever saves one life, saves the world entire. Då slås jag av makten. Då slås jag av min gudomligthet. Jag blir plötslig medveten om att jag är en gud som tittar ned på myrorna, utan att göra någonting. För dem så är jag en gud och i deras ögon kan jag utföra mirakel. Så vad gör jag? Jag plockar upp myrorna. En efter en. Jag lyfter upp dem ur poolen och flyttar dem till gräsmatten som ligger några meter bort. Jag känner hur pulsen höjs och jag räddar myra efter myra, jag räddar liv efter liv och för myrorna sker det ett mirakel. De ser upp på mig som en barmhärtig gud, men jag bara fortsätter att rädda fler. Jag tar itu med de ensamma myrorna också, en efter en. Whoever saves one life, saves the world entire.

Till slut ger jag upp, faller ned på mina knän framför poolen. Hur många har jag räddat nu? Jag minns inte. Jag känner att det räcker nu och beger mig inåt och fördriver tiden några timmar utan att ägna tanken på myrorna något mer.

Senare så sitter jag här och skriver det här inlägget, och vad känner jag? Jo, jag känner skuldkänslor, för om jag hade fortsatt så hade jag kunnat rädda fler liv... En minut till så hade jag kanske kunnat rädda tre fyra myror? Eller hur? Tre-fyra LIV. Det är faktiskt liv vi pratar om. Jag kunde ha räddat fler. Jag kunde...

Vill se Inception igen. Fast Director's cut.

Har tusen tankar om filmen, men vill inte dela med mig av dem här. Måste se den igen först.


We're sitting on a train.
A train that will take us far away.
We don't know where this train is going,
yet it doesn't matter - because we'll be together.

Idag ska jag se inception, hoppas den är lika bra som alla säger.

Kanske skrivet något kort om den senare ifall jag orkar.

Ikiru är djupt insjunken i sina tankar, samtidigt som han hör högtalarens dån.




"Fast de sex värsta dagarna i mitt liv (hitills) är iallafall över. Nu vet jag ju hur det ligger till. Fast samtidigt så är det ju farligt att hoppas. Väldigt farligt."

DET ÄR NÄR MAN JÄMFÖR SOM MAN SER DEN UTMÄRKANDE SKILLNADEN. DET ÄR NÄR MAN JÄMFÖR HENNE MED EN ANNAN HANS HENNE SOM RESULTATEN RESULTERAR I SAMMANBITNA BLICKAR OCH SMÄLLANDE KÄFTAR.

"Hahahaha, det är ju sant! Jag saknar dock när jag (vi?) tittade på den där filmen som du (jag?) tyckte var så bra. Vad tyckte du egentligen om den? Du säger aldrig något nuförtiden. Du har blivit så tyst. Vem har tystat dig?"

DET ÄR NÄR MAN SÖKER GEMENSKAP SOM MAN SKA FINNA FIENTLIGHET. DET ÄR NÄR MAN IFRÅGASÄTTER SANNINGN SOM MAN INTE ACCEPTERAR LÖGNEN. DET SKRIFTLIGA ORDET KAN INTE MÄTA SIG MED TALETS KRAFT, TAG ER I AKT.

"Nu närmar sig klättringen uppåt! Alla lever för evigt och de som inte är troende blir nedknuffade! Hahahah! Det är viktigt att tro månntro. Klättringen uppåt går långsamt och tar tid, men sedan, vägen ned, den är snabb och enkel! Haha! Ned kommer man alltid!"

DET ÄR NÄR MAN TROR ATT MAN HAR LYCKATS SOM FARAN ÄR SOM STÖRST OCH HOPPET ÄR SOM STARKAST. DET ÄR NÄR MAN SLUTAR HOPPAS SOM DEN SANNA SANNINGEN UPPENBARAR SIG UR MÖRKRET OCH BRÄNNER TILL.

"Åh jag är en sådan cocacolacowboy. Jag vill originalet. Jag vill efterlikna livsidealet, men jag är bara plast. Jag är bara fejk. Allt det här är en dröm och snart kommer jag vakna. Snälla, inte mer, snälla rara älskade sluta nu."

DET ÄR NÄR MAN TROR ATT SLUTET ÄR NÄRA SOM MAN KOMMER SOM NÄRMAST SIN EGEN GUDOMLIGHET. DET ÄR NÄR ALLT HAR MISSLYCKATS SOM TUNGORNA VÄSSAS SKARPA. AKTA ER FÖR DET VACKRA ORDET, NI HAR SNÄRJTS AV EN SILVERTUNGA.

Vissa skjuter upp det.
Somliga låtsas inte om det.
Andra bryr sig inte.

Du är Alfa och när du knyter dig samman med en annan människa, Omega, så har du påbörjat händelseförloppet till det oundvikliga slutet. Ensam, så är Alfa oändlig, men när den knyter sig samman med Omega så finns det en början och ett slut. Ditt eget liv kommer alltid att fortsätta, opåverkat av vad som händer med människorna i din omgivning. Ditt liv kommer alltid fortsätta, tills döden för dig vidare. Döden är inget slut. Det är mellanrummet. Så då sitter man där i dödens vänterum och blickar tillbaka på sitt liv, för att sedan falla i glömska.

Någon gång för längesedan så måste världen ha skapat sig själv, för annars skulle vi inte existera. Tänk makten att skapa sig själv. Det låter ju nästan som att gud finns. Tyvärr så tror jag inte på gud, av den simpla anledningen att gud inte tror på mig. Vi har inget bra förhållande, jag och Herren. Därför så har vi sagt upp vår vänskap. Ifall man vill kalla kraften som skapade världen för gud, så tycker jag det är okej. Själv har jag ännu inget namn på den, så den kan få heta Alfa. Begynnelsen. Visst låter det vackert? Men när Alfa (gud) hittar sin motsats eller partner så kommer tidscykeln att få ett slut och alla världar och alla liv ska släckas. Jag vill tro att livet är evigt, men så är inte fallet. Så vad kan guds motsats vara? Alfa är någonting som skapar sig själv och då måste Omega vara någonting som förgör sig själv? En gudomlig kraft som förgör sig själv? Jag vill inte kalla den för satan, för det känns lite löjligt. Inte heller behöver den motsatta kraften vara ond. Är alla slut i världen onda? Det tvivlar jag på. Det är där Omega kommer in. Slutet. Självförstöraren.

Undra vad Alfa tänkte när han skapade världen. Kanske han tänkte att denna skapelse ska vara förevigt, på grund av att den är för bra för att förloras. Det Alfa kanske inte tänkte på var att en värld kan förgöra sig själv, precis som människan kan förgöra sig själv. Alfa gav inte bara liv åt världen, utan även en anledning att förgöra sig självt. Så det kanske inte finns något stort slut som omfamnar världen i mörker, utan ett långsamt plågsamt slut som redan påbörjades samma dag som den första stjärnan föddes? Det är också därför du och är gudar, eftersom vi har samma makt att påverka våra egna liv. När ett förhållande tar slut så är det du (Alfa) och den andre personen (Omega) som har påbörjat det oundvikliga slutet. Då en av er valde att ge ett slut på den värld som ni hade skapat, var det slutet bara ont då? Eller fanns det bra saker med det? Eftersom du är en gud så kan du bara skapa en ny värld med någon annan motsvarighet. Världar dör och återföds varje dag, varje timme och kanske varje sekund.

Gud är bara en författare. Precis som jag är. Den enda skillnaden mellan gud och mig är att gud har skapat sig själv. Det har inte jag. Jag valde inte att bli född. Kanske inte heller världen valde att skapa sig själv heller. Vi är bara en tråkig slump som klamrar sig fast vid någon slags mening i livet. Det finns ingen mening med livet. Man skapar sin egen mening. De som klamrar sig fast vid gud är rädda för att deras liv är meningslösa precis som alla andras. De som är oberoende av gud är övertygade om att människan klarar sig mycket bättre utan sådana slags band till en högre makt.

Du är också en författare. Till ditt eget liv. Alla vi andra finns bara här för att påverka dig, men du ska minnas en grej och du ska minnas den tydligt. Du är inte huvudkaraktären i din bok. Du är bara författaren. Du har skapat huvudkaraktären, men det är inte du. Du har inte skapat dig själv. Det är det bara gud som har lyckats med. Så när ett förhållande ta slut, tänk inte på allt du har förlorat, utan på allt du lyckades skapa. All denna magi som gör människan gudomlig.

Vi skapar och vi förgör.
Vi lever och vi dör.

Tiden då jag satt och bläddrade i skolkatalogen i och letade efter snygga tjejer känns väldigt avlägset nu. Jag tänker inte säga att det var lättare då, men jag levde inte i samma vuxenvärld som jag är på väg att ramla in i nu. När jag var mindre så fanns det också väldigt mycket regler. Inte springa i mediateket. Inte knuffas i matkön. Räcka upp handen (Jag minns att jag var jättedålig på det sistnämnda). Nu har dessa regler (iallafall de flesta) förvandlats till normer. Istället så har det tillkommit nya regler, som man inte kan smita ifrån på samma sätt. Jag minns hur kul det var att springa i mediateket, vilken adenalinkick det var. Vuxenvärldens regler kan inte brytas på samma sätt, eftersom de alla är sammanlänkande.

Det kanske är på grund av detta som det är så jobbigt att  växa upp. Att acceptera att allt inte längre är en lek längre, utan att saker och ting fungerar på ett visst sätt. Ifall jag väljer att bryta en regel i vuxenvärlden så kan jag räkna med att få konsekvenser. Åh, jag minns hur arg Barbro blev när vi sprang i mediateket. Jag skämdes så mycket efter det, och jag minns fortfarande ilskan i hennes röst. Hon fanns där för att säga vad som var rätt och fel, men det är också något som försvinner i vuxenvärlden. Det är där den egna åsikten växer fram. Det är olagligt med olaglig fildelning. Är det rätt att göra det då? (den ena åsikten hugger till och vips) Jaa, jag tycker inte det är fel.

Sista saken med vuxenvärlden är också hur saker lätt kan försvinna som man har tagit för givet. När man är barn så älskar man sina föräldar (förhoppningsvis) mer än allt annat i världen, och man kan inte acceptera ifall dom skulle försvinna. I vuxenvärlden så kan man lära sig att älska en människa lika mycket, men de kan plötsligt ge sig av på grund av att de inte längre älskar dig. På det sättet så har man inte samma band. Man får helt enkelt acceptera att den människan inte längre vill spendera tid med en. Det är ungefär som att mamma och pappa skulle vägra att leka med mig. Visst är världen grym?

Men ju äldre jag blir så kommer jag att glömma massa saker. Jag kommer att glömma hur kär jag var nu, jag kommer glömma vad min första kärlek på dagis hette. Allt det där kommer försvinna och ersättas av så mycket annat. Jag har redan börjat glömma saker. Det är en oundviklig process som jag tror att alla går igenom. Så när jag är en gammal gubbe, vad kommer jag minnas? Kommer jag minnas det här? Nej. Förmodligen inte.

Förhoppningsvis så kommer jag minnas allt det goda.

Jag kan leva på en lögn om den gör mig lycklig.

Det är också därför som jag ibland ljuger för dem jag älskar. De säger att de värdesätter sanningen över lögnen, vilket jag också gör. Jag älskar ärlighet, men vissa saker är det dumt att vara ärlig om. Det finns lögner som jag fortfarande har kvar, som inte skulle ha någon betydelse ifall jag berättade. Kanske skulle jag såra den personen, men ifall jag hade berättat det då, så hade den personen lidit ännu mer. Dessa lögner är saker som jag kommer ta med mig i graven, eftersom deras betydelse är både för stor och för liten för att kunna ha någon betydelse. Det är då jag kommer till poängen, varför ljög jag från första början?

Många säger att de hellre blir sårade av sanningen, än glad av lögnen. Jag tror inte på det. Man kan njuta av lögnen lika mycket som sanningen, så länge man inte vet att lögnen är  en lögn. Så ifall du någon gång ska ljuga, ljug jävligt bra. Inte heller går det att hoppa av efter halva vägen, man måste leva lögnen fullt ut, och ifall du är beredd att göra det så ljug. Jag ljuger endast för de som är värda att lida för, för dem jag älskar. Ibland gör det ont och jag känner att jag vill berätta sanningen, men då biter jag ihop och låter lögnen fortsätta leva. Man kanske blir sårad av sanningen, men det gör jävligt ont att ljuga också. Efter ett tag så ser jag inte längre lögnen som en lögn, utan som en parallell sanning. Inte den sanna sanningen, utan den önskade sanningen.

Så ifall du ska ljuga för mig, ljug jävligt bra, eller ljug inte alls. Ifall du ser att jag blir lycklig av lögnen, så sluta inte ljuga. När du väl har börjat, så måste du fortsätta. Om du någon gång skulle berätta sanningen för mig istället, så är det okej, men jag kommer istället inte att lita på dig längre. En lögnare ljuger för alla, till och med sig själv. Glöm inte heller att du måste ha en riktigt bra anledning att ljuga också. När du väl har givit dig in så finns det ingen återvändo. Till slut så kommer du vara fast i ett nät av lögner, då du inte heller kommer kunna skilja sanningen från lögnen.

Men oftast så kommer det något helgon och berättar sanningen för den du har ljugit. Det är därför som du inte kan lita på någon förutom dig själv, för sådan är människa. Hon väljer att bevara en hemlighet ifall den inte betyder något för henne. Om det däremot finns något att vinna på att berätta det för någon, så gör hon det. Du kan även ganska lätt vinna någon annans förtroende genom att berätta vidare en hemlighet. Visst är det lustigt? Den personen känner sig utvald av dig för att få ta del av någon annans hemlighet. Människan sätter sig själv i centrum. Alltid samma egoist.

Så ifall du ska ljuga för mig, ljug jävligt bra.

Är kär.

Fast på fel sätt.

Jag vill hitta mig själv. Fast i en annan person. Det är alltid roligast i början när man upptäcker att man har saker gemensamt. Det blir ännu roligare i längden när man upptäcker att man har allt gemensamt. Det blir tråkigare när man upptäcker att man faktiskt inte har allt gemensamt. Man upptäcker varandras brister och lär sig att hata förakta dem. Till slut så blir dessa brister för påfrestande för att man ska kunna hantera den andre personen. Man får inte ut något av den. Man blir bestulen på energi.

Så istället för att tänka på allt positivt så aktar jag mig för det negativa. Vilken härlig solstråle jag är. Ibland undrar jag ifall jag verkligen har bidragit till någonting med någonting jag har gjort. Något jag har sagt. Något jag har skrivit. Jag känner mig inte värdelös, utan bara onödig. Jag vill betyda något för någon. På samma sätt som förut, fast ännu mer samtidigt som jag vill att någon ska betyda för mig. Just nu känner jag ingenting. Inte ett skit. Jag hatar det. Jag vill känna någonting.

Alla säger att jag är otålig och jag håller med. Det är bara det att jag hatar att vänta. Jag vet inte ens vad jag väntar på. Fredrik Andersson 17 år, det är min etikett. Den säger inte ett skit om mig. Haha vad är det här? Det känns som om jag är 14 igen och inte 17. Allt suger och ingenting betyder något. Det är kul att se det positiva i livet.

hahah.

Hade mycket idéer igår och kände mig mer eller mindre hoppfull. Just nu känner jag mig bara tom och tråkig.

"Men fredrik, det är du inte alls!"

Det är  väl vad man gör det till. Som vanligt. Som alltid. Livet är så förbannat förutsägbart. Hoppas jag sitter om något år och skrattar vad jag skrev nu. Vilken lättnad. Och då kommer jag tänka; var jag sådär bitter? Japp. Det var jag. Tycker synd om de som tvingas stå ut med mig (och ja jag vet att det är dåligt att tycka synd om sig själv, men jag kan inte låta bli). Haha. Jag hatar redan det här inlägget. Jag vet inte varför jag skriver det. Jag vet inte ens vad det handlar om eller om det finns något budskap. Just nu är jag sur och hungrig. Skulle behöva prata med någon. Alltså inte prata "prata", utan bara snacka med någon. I telefon dårå. Älskar att prata i telefon.

Men jag var iallafall duktig idag. Jag försökte le idag när jag såg henne promenera förbi. Jag försökte faktiskt le, även om det var svårt. Jag tror det blev ett plågat leende. Som ett öppet sår som spricker upp när jag ler. Det kanske är så. Jag vet ju vad jag behöver. Jag behöver bli kär i någon (i någon). Jag är bra på att vara kär. Grymt bra faktiskt. Tror jag är bättre än de flesta på att vara kär. Fast jag kan bara låtsas att jag är kär. Jag vill bara vara kär. Jag kanske aldrig har varit det. Vad ironiskt det skulle vara, men det är bara lite fantasier från min sida. Haha. (Livet är så förutsägbart?)

Jag vet många som säger efter ett förhållande att de vill vara själva ett tag. Jag har börjat fundera på om det är rent skitsnack. Vem vill vara singel? De kanske bara säger så för att känna sig mindre sårbara. När ett förhållande har tagit slut för mig så vill jag inget hellre än att få ett nytt förhållande så fort som möjligt. Är det fel? Är det falskt? Jag vet inte. Jag är en missbrukare. Missbrukare av kärlek. Fredrik Andersson, kärleksmissbrukare, när ska du blir kär igen? Vad kul om man visste hela livet i förväg. Då skulle jag veta när saker och ting skulle bli lite  roligare igen. Lite mening i tillvaron, remember? Nu säger jag emot mig själv, eftersom ett av mina favoritord är nyfikenhet. DUBBELMORAL. Jag vet inte riktigt vad jag vill nu. Känns jobbigt (eller känns det befriande?). Jag brukar ju veta vad jag vill. Skrev lite idag iallafall när jag satt på stan. Kreativt, men jag vet inte hur jag ska binda ihop det med det andra jag har skrivit. Lite jobbigt.

Hade en annan lustig tanke på bussen också. Jag vill helst att man blir kär i mig genom att läsa min blogg. I verkligheten är jag ganska tråkig och tillbakadragen, men här är jag intressantare på något sätt. Det är det här som GÖR mitt liv intressant. Jag kanske är jättesjälvgod nu, men jag vill bara få fram det här. Det känns jätteklyschigt att säga att det är insidan som räknas, men yeah. Det är grejen. Det är det här som räknas. Älska det här så älskar du automatiskt mig. Visst är världen enkel?

Hatar det här inlägget. Kommer förmodligen att radera det imorgon. Det skulle kännas skönt. Var dock tvungen att skriva det för att lugna min förvirrade hjärna.

Nu ska jag äta och titta på film. Haha, som att någon bryr sig. Jag är inte mig själv idag. Hejdå.

Hopp är farligt.

Men nu har jag en idé. En riktigt bra en idé. Jag tackar Stephen King, samt Nick Hornby för att de finns i mitt liv och lyser upp min tillvaro. Äntligen så förstår jag vad det är jag ska göra. Vad som krävs av mig. Vad jag kräver av mig själv. Det är vad jag kommer göra det till och jag kommer göra det bra. Riktigt jävla bra.

Hopp kanske är farligt, men är det inte ännu farligare att aldrig hoppas? Att aldrig våga chansa, för vart ska vi då ta vägen? Ska vi sitta i ett hörn och gömma oss för alla faror.

Det är inte att leva. Det är att överleva.


Jag vet vad jag ska göra nu. Hit it. Go. Kör nu för fan.