Andreas Val
Jo juste, tänkte ta tillfället i att berätta om det medan jag fortfarande minns det.
Idag på vasaskolan i gävle så var det en drogdag för tvåorna. Jag minns såväl hur skeptisk jag var i början när jag fick höra det. Hallå liksom? Drogdagar har jag haft sen jag gick i sjuan. Varför skulle det behövas nu? Så onödigt. De bara tjatar om samma saker hela tiden. "Drick inte, blablabla, ni förstör era hjärnceller, blabla". I hela mitt liv så har jag hört samma saker.
Men idag var det annorlunda. Jag satte mig ned i de obekväma träbänkarna i aulan och väntade på att det skulle bli tyst. Efter ett tag så tar någon tant mikrofonen och presenterar någon som heter Andreas Karlsson. Jahapp tänkte jag. Här är en annan som inte lyckades fixa vänner när han var ung och blir föreläsare om något för ungdomar. Kan dom inte komma på något nytt? Plötsligt så börjar Andreas prata, men vad fan säger han? Jag kväver ett skratt då jag hör han slöddrar och med en dialekt ifrån borlänge. Ska jag lyssna på den här killen i ungefär en timme? Det klarar jag aldrig. Fortfarande så försöker jag hålla mig för skratt, men efter fem minuter så släpper det.
Efter 10 minuter så har han mitt intresse.
Efter 20 minuter sitter jag och gapar.
Efter en halvtimme så gråter jag. Gråter? Ja. Jag sitter i aulan på vasaskolan i gävle, en regnig dag i augusti och gråter. Jag sitter och gråter för jag hör hur en ung man berättar om hur han levde sitt liv till en punkt då han praktiskt taget dog. Han borde ha dött. Han skulle ha dött. Men det gjorde han inte. Han överlevde. I sitt förra liv så gjorde han ett val som ledde till det livet han lever idag. I sitt förra liv valde han att sätta sig i en bil där alla var alkoholpåverkade bara för att krascha in i en husvägg. Han borde ha dött. Han borde för fan har dött, men han står där livs levande framför mig. Jag har sett en bild på en ihopknycklad bil, men jag kan inte tänka mig att han har funnits där inne, lealös och blödande ur alla öppningar i ansiktet. Det existerar inte. Den tanken går inte att tänka.
Innan olyckan så var han ung och hade drömmar. Som vi alla har. Han spelade hockey också och var målvakt. Ganska duktig enligt sig själv och vi log. Sedan inträffade olyckan och han kunde helt plötsligt inte gå. Fick öva i någon jävla bassäng och de bilderna som jag såg ifrån det är något jag aldrig har skådat. Det var psykisk tortyr. Att ligga där och vara beroende av sjusköterskornas hjälp. Att bli långsamt nedsänkt i iskallt vatten för att träna sin upp sin klena kropp, för att få muskler igen. För mig är denna tortyr otänkbar, bortom varje förmåga.
Två drömmar hade han på sjukhuset. Under tortyren så bildade han två tankar i sin trasiga hjärna, att spela hockey igen och börja föreläsa. Det var hans mål. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då. Hockey? Med den sönderslitna kroppen? Med den traumatiserade hjärnan? Men nej. Det gick. Några år efter olyckan så fick han vara med och spela en match som hans lag vann. Grejen jag älskar är inte att han även lyckades vinna, utan hur han strävade efter sin dröm och lyckades nå den. Flera gånger under föreläsningen så sa han att han hade haft tur. Han hade haft tur. Han nämnde även att han hela tiden, varje dag, varenda minut hade en smärta i vänster fotled som aldrig gick över. Han sa att det var ungefär som att sätta ned foten i iskall snö. Så kändes det. Varje minut, varenda dag, varje år. Konstant smärta. Hela jävla tiden.
Men den värsta grejen har jag inte kommit till än. När jag hörde om den där "tortyren" så tänkte jag att det inte kunde finnas något värre, men det kunde det tydligen. Han fortsatte berätta om hur han hade föreläst för någon skola och hur presentatören där hade hånat honom och fått med publiken på sin sida. Jag uppfattade inte riktigt hur presentatören på skolan hade gjort det, men hur Andreas hade känt när 400 människor hade skrattat åt honom. Fyfan. Jag fylldes av ett sådant hat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, samtidigt att det lika gärna var jag som kunde ha suttit där i publiken. Minns ni hur jag tänkte om Andreas ibörjan? Inte? Scrolla upp och titta då, och se hur trångsynt jag var.
Det som gör det här till en sådan otrolig speciell händelse för mig är att se hur mycket han verkligen uppskattade livet. Han älskar verkligen att leva, trots att han har skador för livet. Han älskar verkligen att stå där och föreläsa och berätta om allt skit han har fått uppleva, allt skit för att han gjorde valet att sätta sig i den där bilen? Hur fan kan han leva med det? Hur kan han leva med att det var hans val? Han måste vara så otroligt sjukt stark. Jag hade inte klarat det. Jag hade förmodligen grubblat ihjäl mig och tagit livet av mig, i ren feghet. Vad jag fick höra idag var inte en historia om alkohol, utan om hur drömmar kan krossas, men hur hoppet ständigt kan hålla dig vid liv. Hur människan klamrar sig fast vid de saker som betyder så mycket. Hur vi klamrar oss fast vid varandra. Hur mycket det är värt att leva egentligen.
Efteråt så gick jag och pratade med Andreas och ställde några frågor. Det såg ungefär ut såhär.
- Hur gick det med de andra i bilen då? Dog dem?
- Nej, de klarade sig.
- Men hur då? Vad hände med dem?
- Kan tyvärr inte säga, jag har tystnadsplikt.
- Blev de värre eller lindrigare skadade än dig?
- Det var värre för dem. Jag hade tur.
Han hade haft tur.
Idag på vasaskolan i gävle så var det en drogdag för tvåorna. Jag minns såväl hur skeptisk jag var i början när jag fick höra det. Hallå liksom? Drogdagar har jag haft sen jag gick i sjuan. Varför skulle det behövas nu? Så onödigt. De bara tjatar om samma saker hela tiden. "Drick inte, blablabla, ni förstör era hjärnceller, blabla". I hela mitt liv så har jag hört samma saker.
Men idag var det annorlunda. Jag satte mig ned i de obekväma träbänkarna i aulan och väntade på att det skulle bli tyst. Efter ett tag så tar någon tant mikrofonen och presenterar någon som heter Andreas Karlsson. Jahapp tänkte jag. Här är en annan som inte lyckades fixa vänner när han var ung och blir föreläsare om något för ungdomar. Kan dom inte komma på något nytt? Plötsligt så börjar Andreas prata, men vad fan säger han? Jag kväver ett skratt då jag hör han slöddrar och med en dialekt ifrån borlänge. Ska jag lyssna på den här killen i ungefär en timme? Det klarar jag aldrig. Fortfarande så försöker jag hålla mig för skratt, men efter fem minuter så släpper det.
Efter 10 minuter så har han mitt intresse.
Efter 20 minuter sitter jag och gapar.
Efter en halvtimme så gråter jag. Gråter? Ja. Jag sitter i aulan på vasaskolan i gävle, en regnig dag i augusti och gråter. Jag sitter och gråter för jag hör hur en ung man berättar om hur han levde sitt liv till en punkt då han praktiskt taget dog. Han borde ha dött. Han skulle ha dött. Men det gjorde han inte. Han överlevde. I sitt förra liv så gjorde han ett val som ledde till det livet han lever idag. I sitt förra liv valde han att sätta sig i en bil där alla var alkoholpåverkade bara för att krascha in i en husvägg. Han borde ha dött. Han borde för fan har dött, men han står där livs levande framför mig. Jag har sett en bild på en ihopknycklad bil, men jag kan inte tänka mig att han har funnits där inne, lealös och blödande ur alla öppningar i ansiktet. Det existerar inte. Den tanken går inte att tänka.
Innan olyckan så var han ung och hade drömmar. Som vi alla har. Han spelade hockey också och var målvakt. Ganska duktig enligt sig själv och vi log. Sedan inträffade olyckan och han kunde helt plötsligt inte gå. Fick öva i någon jävla bassäng och de bilderna som jag såg ifrån det är något jag aldrig har skådat. Det var psykisk tortyr. Att ligga där och vara beroende av sjusköterskornas hjälp. Att bli långsamt nedsänkt i iskallt vatten för att träna sin upp sin klena kropp, för att få muskler igen. För mig är denna tortyr otänkbar, bortom varje förmåga.
Två drömmar hade han på sjukhuset. Under tortyren så bildade han två tankar i sin trasiga hjärna, att spela hockey igen och börja föreläsa. Det var hans mål. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta då. Hockey? Med den sönderslitna kroppen? Med den traumatiserade hjärnan? Men nej. Det gick. Några år efter olyckan så fick han vara med och spela en match som hans lag vann. Grejen jag älskar är inte att han även lyckades vinna, utan hur han strävade efter sin dröm och lyckades nå den. Flera gånger under föreläsningen så sa han att han hade haft tur. Han hade haft tur. Han nämnde även att han hela tiden, varje dag, varenda minut hade en smärta i vänster fotled som aldrig gick över. Han sa att det var ungefär som att sätta ned foten i iskall snö. Så kändes det. Varje minut, varenda dag, varje år. Konstant smärta. Hela jävla tiden.
Men den värsta grejen har jag inte kommit till än. När jag hörde om den där "tortyren" så tänkte jag att det inte kunde finnas något värre, men det kunde det tydligen. Han fortsatte berätta om hur han hade föreläst för någon skola och hur presentatören där hade hånat honom och fått med publiken på sin sida. Jag uppfattade inte riktigt hur presentatören på skolan hade gjort det, men hur Andreas hade känt när 400 människor hade skrattat åt honom. Fyfan. Jag fylldes av ett sådant hat att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, samtidigt att det lika gärna var jag som kunde ha suttit där i publiken. Minns ni hur jag tänkte om Andreas ibörjan? Inte? Scrolla upp och titta då, och se hur trångsynt jag var.
Det som gör det här till en sådan otrolig speciell händelse för mig är att se hur mycket han verkligen uppskattade livet. Han älskar verkligen att leva, trots att han har skador för livet. Han älskar verkligen att stå där och föreläsa och berätta om allt skit han har fått uppleva, allt skit för att han gjorde valet att sätta sig i den där bilen? Hur fan kan han leva med det? Hur kan han leva med att det var hans val? Han måste vara så otroligt sjukt stark. Jag hade inte klarat det. Jag hade förmodligen grubblat ihjäl mig och tagit livet av mig, i ren feghet. Vad jag fick höra idag var inte en historia om alkohol, utan om hur drömmar kan krossas, men hur hoppet ständigt kan hålla dig vid liv. Hur människan klamrar sig fast vid de saker som betyder så mycket. Hur vi klamrar oss fast vid varandra. Hur mycket det är värt att leva egentligen.
Efteråt så gick jag och pratade med Andreas och ställde några frågor. Det såg ungefär ut såhär.
- Hur gick det med de andra i bilen då? Dog dem?
- Nej, de klarade sig.
- Men hur då? Vad hände med dem?
- Kan tyvärr inte säga, jag har tystnadsplikt.
- Blev de värre eller lindrigare skadade än dig?
- Det var värre för dem. Jag hade tur.
Han hade haft tur.
Kommentarer
Trackback
