cocacolacowboys

I begynnelsen fanns det bara kaos. Tidens klocka hade precis börjat ticka och kaoset började forma sig efter tidens strömmar. Dessa strömmar i sin tur skulle komma att leda till det som skulle kallas Evighetens Ocean, men det var ännu lång tid dit. Endast när tiden dör så skall evigheten komma att existera. I begynnelsen fanns många tankar och dessa härjade vilt i det tomrum som sakta började fyllas av ännu fler tankar. Små plattformar började forma sig runt tidens strömmar vilket skulle komma att bli öar av samlade tankar. Det rådde fortfarande kaos i den nya världen och anarkin rådde mellan de brutala tankar som slogs om öarnas herravälde. Det förekom även sig så att vissa tankar blev förvisade ned i tidens strömmar av de dominerande tankarna. I detta kaos var det ett skräckvälde som rådde och ingen mänsklighet existerade, det fanns endast tankar.

På en av dessa öar vaknade Konstnären. Konstnären reste sig upp och kunde inte minnas någonting. Vem var han? Han visste instinktivt att hans namn var Konstnären, men det fanns inget minne han kunde förknippa med det namnet. Vad betydde det egentligen? Och var befann han sig egentligen? Han tittade sig runt, men han kunde intet se, världen var omgiven av mörker. Konstnären blev alldes upprörd, och tänkte en tanke om syn, om att kunna se en omgivning. I sitt sinne så målade han upp en bild om hur världen skulle se ut, han visste inte ens vad det innebar att måla, men det var precis vad han gjorde. Han använde sig av något han kallade för färger för att beskriva hur världen såg ut. Med hjälp av något han kallade penslar så målade han en hel värld med dessa färger och det var en vacker värld han såg i sitt sinne. Men han upptäckte till sin fasa att när han öppnade ögonen så fanns det fortfarande inget. Det var fortfarande bara mörker. Då insåg konstnären sitt misstag. Från ljuset i sin själ så gav han ljus och världen och han flämtade till i chock när en stor röd boll reste sig upp bakom honom över en kant och gav ljus åt världen. Då fick han beskåda den värld som han hade målat upp i sitt sinne och den var så vacker, men ännu inte fullbordad. Han befann sig på en ö, prydd av gigantiska träd, med gröna färger och ängar som sträckte sig långt. Det fanns även andra öar, men det fanns vita fläckar på dem som han ännu inte hade bestämt sig för. Han tänkte att han skulle besöka dem sen. Mellan öarna rann strömmar av vatten, en klar vätska som fascinerade Konstnären. Han insåg att det där vattnet hade en viktig del i den här världen.

Himlen fann han dock ännu mer fascinerande. Den var i all slags färger, där fanns lila, grön, rosa, blå , gul , röd, alla möjliga färger och i alla möjliga former och figurer. Det såg ut som om himlen hade exploderat i olika färger och konstnären fann detta så otroligt vackert. Han la sig ned i det han kallade gräs och bara tittade upp mot himlen, den där stora bilden ovanför honom. Dessa ting på himlen kallade han för stjärnor, galaxer, nebulosor, planeter. Han visste inte vad dessa märkliga ord kom ifrån, men de lät bra i hans sinne. Konstnären var mycket nöjd, världen bestod inte längre av mörker. Men plötsligt så började han känna en märklig känsla, hur fruktansvärt kallt det var i denna världen. Därför tänkte han en tanke om något som värme, vilket innebar att man kunde ligga i gräset utan att skaka och skallra tänder. Då blev det också så att den röda bollen som nu hade börjat röra sig över himlavalvet sände ut strålar av det som han kallade värme. Genast kände han sig mycket bekvämare i världen, nu när han inte längre frös. Han var mycket nöjd, men det fanns fortfarande mycket att göra insåg han. Plötsligt reagerade han på en sak, ingenting hördes. Han visste inte riktig vad innebörden av ett ljud var, men han trodde att han kunde skapa det. Därför tänkte han en tanke om musik, men han visste inte riktigt var det innebar. Det ledde till ett slags hummande i hans hals vilket sedan blev till ljud. Konstnären skrattade. Ett nytt ljud! Vad innebar detta? Att skratta? Det måste vara något bra, trodde Konstnären, eftersom han kände sig så nöjd.

Plötsligt uppstod en explosion av det som Konstnären kom att kalla musik och en melodi spred sig över hela världen. Detta var begynnelsens sång och den sjöngs av världen och dess innandömen. Samtidigt som melodin spelades i sin harmoniska takt så uppstod även det forsande ljud ifrån tidens strömmar. Den första vinden blåste igenom träden och Konstären satt upp och hörde med häpnad trädens viskande språk. Det som kallades löv rasslade i träden och Konstnären skrattade ännu en gång för att han tyckte det var så underbart. Men han insåg snabbt när han tittade sig runt omkring att någonting saknades. Han var ensam. Därför försökte han tänkte en tanke på någon som han själv, men han kunde inte komma på någon. Han kunde inte tänka på något som honom själv i hela den här världen. Han försökte tänka på en bild av sig själv, men inget hände när han målade upp den bilden i huvudet. Han blev ledsen. Han visste inte vad det innebar att vara ledsen, men han insåg att det var motsatta saken till att vara nöjd och skratta. Konstnären blev alldeles bekymrad, av den anledningen att han inte kunde skapa det han ville. Han misstänkte att det här med att skapa hade någonting att göra med hans namn, men han var inte säker.

Plötsligt kom ett moln av mörker emot honom på ön och han kände kyla och tystnad igen. Konstnären blev rädd och började skaka av kylan. I det mörka molnet kom en man, en man i svarta kappor närmande sig. Hans ansikte var övertäckt och det fanns ingen möjlighet att se det. Fast Konstnären ville inte se vad som fanns under den huvan. Han ville inte. Mannen i svart gled fram, Konstnären kunde inte se att hans fötter nuddade marken och det gjorde honom ännu räddare. Vad var detta för varelse? Var detta en människa? Var detta en tanke? Vad var det egentligen? Och då talade mannen i svart.

"Jag misstänkte att du inte kunde försvinna så lätt," sa mannen i svart. "Men jag hade inte väntat mig det här. Jag trodde att det var omöjligt. Jag trodde kreativiteten var död. Fast, kreativteten kanske går att döda, men det verkar som att tanken om kreativiteten är odödlig. Jag beundrar dig till viss del ändå, käre Konstnär. Du har en stark inre drivkraft som jag saknar. Du ser rädd ut, men jag är inte här för att göra dig illa. Jag är faktiskt bara här för att ge dig ett tips för cykeln skall starta igen, för om du inte fortsätter att skapa den här världen så kommer jag aldrig att kunna existera. Därför måste du förstå att du inte kan skapa ensamheten själv. Visserligen kanske det motsäger sig själv, men du kan inte skapa en tanke eller en människa. Inte än. Du har inte sett tillräckligt av den världen du har skapat än. Redan innan du anlände här så fanns det redan tankar och halvmänniskor. Dessa tankar, likt dig själv, söker också efter gemenskap och de har tack vare din hjälp också gjort det. Det är du som har skapat ljuset, ljudet och värmen vilket de utnyttjar. Men du kan inte skapa gemenskap, käre konstnär, du måste söka den själv. Börja vandra i den riktningen." sa mannen i svart och pekade in mot skogen av de gigantiska ekträden. "Där kommer du finna gemenskap, men kanske inte det som du uppfattar som gemenskap. Där och bara där kommer du finna en viktig del i skapandet av denna världen. Så skynda dig Konstnär, du har inte en evighet på dig. Och när du väl är klar med ditt livsverk, när tiden väl dör om miljarders miljontals år så kommer jag vänta på dig vid Evighetens Ocean där tidens flod tar slut och där i Evighetens Ocean skall du bada i glömska. Du har sett mitt ansikte förut och när du ror på Evighetens Ocean så skall du se det igen för sista gången. Du förstår, du måste dö för att Evigheten skall kunna fortsätta ostört. Och med de orden måste jag försvinna. Farväl, du faderns kreativitet."

Mannen i svart och det mörka molnet bleknade bort och efter några sekunder var det som han aldrig varit där. Konstnären var förvirrad och rädd. Vem var denne man i svart? Och vad var egentligen hans syfte? Och kunde han egentligen känna till Konstnären? Mannen i svart hade även talat om gemenskap. Att Konstnären inte kunde skapa det. Han skulle vara tvungen att söka det. Konstnären suckade. Det hade varit så enkelt med de tidigare sakarna. Varför skulle motsatsen till ensamhet var svårare? Han var inte säker, men han insåg att han hade ett uppdrag att utföra. Den röda bollen stod högt på himlen och det var varmare än någonsin. Konstnären insåg att det skulle vara lika bra att söka efter gemenskapen i den där skogen.

Han reste sig upp och började gå.

Förord och inledning:

kan inte du och jag bara sätta oss och prata om alla dessa saker som människor vanligtvis inte  vågar prata om snälla kan vi inte sitta uppe en natt aldeles vakna och prata om alla dessa saker som människor bara tänker, dessa saker som är så farliga att säga, känslor och alla de tankar som vi döljer för varadra, kan vi inte bara sitta ned en natt och tala om alla de saker som vi tänker om varandra.  tänk om vi har gått igenom livet utan att ha simmat i varandras tankar hur skulle vi klara det hur skulle vi överleva det här går inte jag måste prata med dig nu snälla snälla snälla snälla

Syfte och frågeställning:

kan du inte bara säga vem du är och vad du egentligen tycker och tänker snälla jag tror det skulle vara givnade vi är två intelligenta människor som behöver att behövas det är just det som är felet det där med behovet att behövas men snälla älskade svara mig tror du verkligen inte att jag skulle klara av det? jag tro  r nog att du skulle tro att jag kunde det men jag hoppas att du finns hä r med mig när vi går igenom livets alla faser det är så ju sfarligtr och så jobbigt jag orkar inte tänka på dert snälla vi går och lägger oss nu okej okej





Avhandling:

det fanns väl ingen annan utväg

så vad tänker du göra nu?
tänker du hitta på någon annan att tänka på? för ifall du inte har någon att tänka på så är du ensam, och är du verkligen redo att möta ensamheten nu?

(men alla dessa saker finns ju redan i livet????????????)

varför har du blivit så elak? var för har du blibt s åg grå? du börejar bleka bort
vänta. jag tror att någon är förvirrad. jag känner någon slags förvirring här.  vem är egentligen du?

och precis där. precis här. precis nu

ja tanken om vacker, fast vacker. vad är det för ord? vad tänker du på när du hör det ordet? vad tänker du på egentligen? snälla berätta. (jag ser ett hav. ett hav som jag har pratat om så många gånger förut.

VÄNTA LITE HÄR. JAG TROR VIS(varför tror inte du och jag på samma sak?)ST ATT NÅGON FÖRSÖKTE BLI PERSONLIG. NU SKA VI INTE SITTA HÄR OCH FANTISERA IHOP LÖGNER OCH OMÖJLIGA SCENARION. VISST FINNS DET MÅNGA ANSI(kan vi inte bara komma överens någon dag?)KTEN SOM SER OSS MEN VI SER INTE DEM.

på så vis finns det en slags sammanhang som måste knytas samman med de människor som in the slutända betyder något. på så sätt har vi skapat en cirkel av harmoni

SOM BARA KAN BRYTAS AV RÄDSLAN, DU MÅSTE PASSA DIG FÖR DET ÄR EN FARLIG KÄNSLA SOM KOMMER ATT DOMINERA DIG.

men varför bryr jag mig. varför är det såhär fysiskt suddigt att se den mentala delen.

hahahahaa
y                       du får mig att. . . att . .. nej jag kommer inte på någonting. snälla förlåt. SNÄLLLA FÖRLÅT SNÄLLA


åh

(det börjar bli en vana, men om jag sa till dig att jag tyckte om dig,, hade du blivit rädd då ? hade du låtit rädslan dominera dig då? snälla du måste förstå att jag är en sån fruktansvärt bra lögnare, du får aldrig lita på någonting jag någonsin säger till dig. snälla kom bara ihåg det, jag kommer ljuga så fruktansvärt mycket för dig, men jag kommer göra det så bra så att du aldrig kommer få reda på det. jag hade velat att du gjort samma sak mot mig för jag kan levai  en lögn om jag tror att det är en vacker sanning så snälla ljug för mig då kommer allt att ordna sig och alla kommer vara bra)


ffffffffffffförvirring, fast jag tycker om dig ändå

jag tycker om dig om du tycker om mig




Slutsats:

Den enskilde individen söker bekräftelse, oftast i form av starka känslor. Individen även bekräftelse i många andra former. En vanlig form av dessa är konstnärsskapet. Individen låtsas att denna är en djupt plågad konstnär som bara har sin kreativitet i livet, och samtidigt är väldigt olycklig. Individen får det att framstå som om denne konstnär är mycket missförstådd i sitt skrivande samt sitt sociala liv. Ur det utomstående perspektiv (se källhänvisning) så skrivs det att den enskilde individen är den mest patetiska av människor. Detta beror framförallt på uppmärksamhetssökandet i form av konstnärsskapet, men även sökandet efter bekräftelse. Den enskilde individen kan därför utveckla starka känslor till människor som denne inte ens känner eller har träffat tidigare. Detta beror på att individen är besatt av tanken på gemenskap och att finna en annan enskild individ att dela dessa konstnärliga tankar med. Men den enskilde individen framstår endast som patetisk i sitt försök att låtsas vara speciell för mängden. Det utomstående perspektivets författare är okänd, vilket läsaren bör notera i sin granskning av de 18 självbiografierna.

I granskningen av den enskilde individen så finns det även ett flertal svaga punkter. Den enskilde individen bör inte utsättas för stress eller känslor som kan förknippas med ångest. Ifall detta sker så kan individen isolera sig ifrån omvärlden, vilket resulterar i ännu mer ångest och självdestruktivt beteende. En positiv aspekt ur detta är att omvärlden slipper ha med den enskilde individen att göra vilket resulterar i att världen kan fortsätta som vanligt, som att ingen har avbrutit dess normala tempo. Detta beror på att den enskilde individen är besatt av att synas och höras och källmaterialet säger även att den enskilde individen har ett speciellt sätt att nå omvärlden med sina tankar, men hur denne då går tillväga är fortfarande okänt. Källor som är till viss grund opålitliga säger att den enskilde individen använder sig av internet, men det finns som sagt inga påståenden som styrker detta. Till följd av individens framfart så måste omgivningen ständigt anpassa sig efter individens behov och önskningar. Ifall detta inte sker så hamnar individen i ett ångestliknande tillstånd som präglas starkt av de tecken som talar om självdestruktivt beteende.

Det bästa sättet att få bort den enskilde individen är att ignorera denne, eftersom så faller allt denne har jobbat för. Uppmärksamhetssökandet slutar eftersom det inte finns någon publik och konstnären dör eftersom det inte finns några kritiker. Dessa i sin tur resulterar i att den enskilde individen utvecklas till en social och sympatisk människa som andra människor i sin tur lär sig att älska. Men detta är än så länge bara en hypotes, det finns inga bevis eller källor som styrker att en enskilde individen kan bli en människa.

Källor: Andersson Fredrik, Det egna jaget, 1993
Andersson Fredrik, Spegelbilden rör sig när jag blundar, 1994
Andersson Fredrik, Titta en känsla! Fånga den!, 1995
Andersson Fredrik, Tio steg för att bli lögnare, 1996
Andersson Fredrik, I min värld är jag kung, 1997
Andersson Fredrik, När jag viskar mitt namn i mörkret, 1998
Andersson Fredrik, Det sista steget är det första steget i tanken, 1999
Andersson Fredrik, Ångesten heter min världsdel, 2000
Andersson Fredrik, Individen och dess frihet i fantasin, 2001
Andersson Fredrik, Den mänskliga människan, 2002
Andersson Fredrik, I verkligheten finns inga känslor, 2003
Andersson Fredrik, Nu känner jag dödens blick i min nacke, 2004
Andersson Fredrik, Illusionernas bländande skönhet, 2005
Andersson Fredrik, Livet ur dödens synvinkel, 2006
Andersson Fredrik, Jag vaknade upp i drömmen och var lycklig, 2007
Andersson Fredrik, När jag insåg att du inte utgjorde en del av  mig, 2008
Andersson Fredrik, Nio sätt att börja om, Tio sätt att ge upp, 2009
Andersson Fredrik, Snälla släck din själ, den brinner ju, 2010
Andersson Fredrik, Fantasin är inte en del av verkligheten, den är den nya verkligheten, 2011
?????????????????, Det utomstånde perspektivet, ????

det var en historia som var så bra så att jag vilja att den var sann. dessutom, låt mig få påpeka hur du har växt som människa. det är så fantastiskt att se. du ler oftare nu. jag blir glad då.

jag önskar bara att du var verklig. lika verklig som mig. fast någon kanske har hittat på mig också. jag kanske också bara är en tanke i någons huvud som någon har givit liv åt. jag önskar dock bara att du och jag befann oss på samma nivå. då skulle jag kanske äntligen sluta låtsas, sluta fantisera. även om det skänker mig en viss sinnesfrid så behöver jag leva i verkligheten, annars kommer jag blekna bort.

kan inte du och jag konversera någon dag som jämnlikar? kan inte du och jag sätta oss ned i livet för att tala om alla dessa ting som ingen ens vågar tänka på. kan inte du och jag växa som människor tillsammans och utveckla en slags gemenskap med varandra. vi har varandra gemensamt. eller hur?

kan inte du och jag bara kramas?



(?????????????????????????)

(vad hade det här med någonting att göra släpp mig fri istället den här platsen har blivit så tom på känslor så tom på äkthet allt du tillför är en slags falskhet som rotnar djupt inom dig själv kan du inte bara vara dig själv ett tag den där människan som blir älskad istället för missförstådd snälla var inte så svår försök inte att vara så svår du är inte en sådan person du är bara en vanlig människa med vanliga behov du vill bli älskad precis som alla andra och det är bara patetiskt att försöka dölja det)


"Släpp mig fri," sa den instängda känslan i känslofängelset. "Jag klarar inte av att vara instängd här längre, jag vill vara fri och förmedla mitt budskap till världen. Både du och jag kommer må bra av det."



( ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja )

- du skulle skratta om jag sa allt jag hade velat få sagt
- det är skillnad nu. du saknar någonting inom dig. vem ska du nu rikta dina tankar åt?
- ja, jag förstår inte. för så tänkte jag på en person samtidigt som jag kände mig ensam. men det är inte riktig ensamhet. den sanna ensamheten är när man inte har någon att tänka på. förstår du?
- nej

-----------------------



snartsnartsnartsnartsnart snart

snart ett nytt händelseförlopp

jag tror vi tappade bort varandra någonstans i livet
men jag minns inte vart
vad var det du kallades
nej jag minns inte längre
men jag minns att vi tyckte om varandra
jag vet inte om du kan höra mig nu
men jag önskar att du gjorde det
någon dag kanske du minns mig

fast allt det där spelar såklart ingen roll
det är så ensamt nu
jag saknar någon som mig själv
vart tog alla dessa människor vägen
_--------------------------------



Nej. Det saknar struktur. Det saknas någonting som håller världen samman. Detta är vad jag talar om. Utan strukur så kan man inte bygga upp en tanke eller liknande. För att få en fullständig text krävs det struktur. Inte kaos. Kaos bidrar endast till abstrakta och helt oförståeliga tankar. Det finns ingen mening i att inte ha struk.,.,,,,.,,...................


-.aijklök.wekrnjslkfl



schhhhhhhhhhhhhhhhh

jag hör en realist
en realist som försöker
var det verkligen så länge sedan nu?
det är inte att det fortfarande har betydelse för mig
det är bara att det har gått så länge
så länge sedan världen var på väg att falla samman
åh jag får nästan lust att skriva om det
men första ska alla de från den gamla världen dö

och ni som trodde att det var enkelt att döda en tanke
det kan vara svårt eftersom i processen så kan man döda sig själv

MEN DET SPELAR JU INGEN ROLL ELLER HUR FÖR ALLT DET HÄR ÄR SÅ SJUKT JÄVLA ABSTRAKT SÅ ATT DET SAKNAR BETYDELSE ÄVEN FÖR MIG. DET FINNS INTE HELLER NÅGON STRUKTUR EFTERSOM DET VORE BARA LÖJLIGT ATT FÖRSÖKA GLORIFIERA SAKEN PÅ DET SÄTTET. JAG KAN SITTA HÄR OCH SKRATTA ÅT DET SOM JAG VÄLJER ATT SKRIVA EFTERSOM DET I SLUTÄNDAN INTE BETYDER NÅGONTING FÖR MIG.

fast det kanske det gör ändå till viss del
(fast snarare som en viskning)

fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
fast i ett annat liv
NU TAR VI STORA KLIV

det var kul eftersom det rimmade, annars hade jag inte skrivit det

fast nu skrev jag istället om varför jag skrev att det rimmade


och nu skrev jag om hur jag skrev om varför jag skrev att jag rimmade

och sen kan man hålla på så i evigheter för det tar aldrig slut, att fortsätta tänka på vad man tänkte att man gjorde

det tar aldrig slut älskling

på tal om det ordet, jag gillar att använda det, för jag använder det så sällan
jag tror det var första gången jag skrev det på många månader nu
sist så skrev jag inte det TILL någon, utan jag bara använde det i en text
nu gjorde jag det igen. det är kul. att kunna ha det som ett oanvänt ord

fast det där har såklart ingenting med nånting att göra.


(det absolut enklaste vore om du dödade honom, eftersom det skulle skapa spirituell harmoni.)

SKULLE ALLA DANSA? SKULLE DE GÖRA DET? SNÄLLA BERÄTTA, SNÄLLA VÄNLIGEN

dansa? av vad? satisfaction?

och varför skrev jag ordet på engelska? jag vet inte

DET HÄR ÄR FÖRVIRRING

(borde jag isolera mig?)
(eller isolera Isola?)

kom igen gör det enkelt för mig






åååhhhh så patetiskt
allt det här är



MEN FÖR EN GÅNGS SKULL SÅ HAR JAG FAKTISKT LYCKATS MED NÅGONTING, EFTERSOM VERKLIGHETEN HAR SLUTAT FORMA SIG EFTER FANTASIN, FÖR NU ÄR DET TVÄRTOM. FANTASIN FORMAR SIG EFTER VERKLIGHETEN OCH JAG TYCKER DET ÄR SÅ JÄKLA SYND EFTERSOM FÖRUT SÅ FANNS DET EN SLAGS TANKE OM SKÖNHET. DET EXISTERAR INTE LÄNGRE. NU FINNS DET BARA EN KLAGAN OCH ENORM AVSAKNAD AV SAMHÖRIGHET OCH NÄRHET.

Detta innebär att det bästa vore att isolera sig.

(som förra sommaren, som förra sommaren, som förra sommaren)

fast det var andra omständigheter då
eller var det verkligen det?
?????????????????????????
?????????????????+++




alltså den här världen
den som kallar sig själv verkligheten
jag kommer aldrig förstå den




(du kan inte se runt hörn, ingen kan se runt hörn)

ett klingande ljud ekade i fjärran och mannen i svart klev ut ur skuggorna. via uråldriga tankegångar hade han nu anlänt till den plats där han skulle utföra sitt uppdrag. han klev upp för en höjd och blickade ut över det landskap som nu sträckte sig mot horisonten. en stad i glas. solen glimmade över de tusentals byggnader helt gjorda i glas från grund till toppen. gatulyktorna var av glas, brandposterna var av glas, allting i hela staden var helt gjort av glas. staden sträckte sig långt ändå bort till horisonten och mannen i svart undrade hur han skulle hitta det han sökte i denna stad. det var möjligt att han hade varit här förut, men som vanligt så kunde han inte minnas. det var en av nackdelarna med hans kraft. han kunde inte minnas tidigare uppdrag, vilket gjorde honom till den ultimate tjänaren. mannen i svart hade endast en vag minnesbild av sig själv och han visste att han levt ett tidigare liv någonstans, men han visste inte var.

han blev plötsligt avbruten i sina tankar då en flock med fåglar flög precis ovanför honom. till hans förvåning var även de gjorda i glas. de såg ändå otroligt levande ut där de flög fram under himlen mot staden i glas. mannen i svart insåg att det inte fanns tid att dröja så han fortsatte ned via en trappa i glas för att komma ned till staden. efter en lång vandring nedför trappan så kom han fram till ett stängsel i glas som omringade staden. alldels brevid honom fanns en port i stängslet. men framför porten stod två människor, och precis som allt annat, endast gjorda i glas. de höjde långa genomskinliga svärd mot mannen i svart.

"vem är ni och vad söker ni i vår stad?" frågade en av vakterna i en dämpad ton. det fanns inget spår av ansiktsuttryck på vakten och inte heller rörde han läpparna när han talade.

"jag är mannen i svart och jag söker Glasmästaren." sa mannen i svart och väntade på en reaktion. de båda vakterna tittade snabbt på varandra sedan tvekade de.

"vår herre, skaparen av glas, vill inte ha några inkräktare. var vänlig ge er iväg." vakterna höjde svärden i en hotande gest som att de verkligen menade allvar. men mannen i svart bara skrattade.

"då skall jag visa er mitt sanna ansikte, ni kreationer av glas." sa mannen i svart och lät huvan falla från ansiktet.

världen vibrerade och glasväktarna exploderade i tusen bitar som for åt alla håll. men de glasbitar som flög mot mannen i svart förvandlades till sand i samma ögonblick som de nuddade honom. porten i stängslet sprack även och exploderade i tusen bitar. plötsligt hörde mannen i svart ett skrik långt inifrån staden, ett skrik av ångest och klagan. han skyndade sig in i staden, sprang förbi alla förvånade glasmänniskor. han sprang över trottoaren i glas och över gator där han mötte bilar i glas. han tittade upp och insåg vart skriken kom ifrån. mitt i staden reste sig ett gigantiskt torn i glas som var så högt att det bara fortsatte uppåt. han kunde nästan urskilja toppen och där såg han att någon eller något fortfarande byggde på tornet. han såg även att på toppen så blixtrade till ibland och det ständiga klingandet var starkare nu än tidigare. skriket fortsatte och han skyndade sig emot det gigantiska tornet. när han var framme vid entrén så fanns det till hans förvåning inga vakter.

han slet upp dörren och det första han fick se när han klev in i byggnaden var sig själv. tusentals reflektioner bemötte honom i en spegelsal. det fanns inte några spår av Glasmästaren eller någon av hans kreationer. han kunde fortfarande höra klingandet, men nu hade det blivit intensivare och mer regelbundet. plötsligt fick han se en av kreationerna springa mot honom. han gjorde sig beredd att släng av sig huvan men kreationen höll upp sin glashand i en vänlig gest.

"man i svart, vänta och låt mig få tala med er." sa glasmannen. "endast ni kan hjälpa denna stad i kampen emot dess tyrann, Glasmästaren. han må vara vår skapare, men vi är bara hans slavar. vi lever endast för att fylla hans syften och han ser inte på oss som om vi lever. vi må vara gjorde av glas, men vi har droppar av Evighetens Ocean inom oss och jag kan känna hur det rinner igenom mina ådror. vi förtjänar inte det öde som vår skapare har satt oss och därför vill jag hjälpa er." glasmannen tystnade och väntade på en reaktion.

"då är det alltså som de höga herrerna befarade," sa mannen i svart och suckade. "att Glasmästaren har rört vid Evighetens Ocean och fått förmågan att avbilda liv. samtidigt så bygger han sitt torn mot oändligheten i hopp om att finna vetskapen som skall ge honom evigt liv. han vet att ifall han bygger tillräckligt högt så kommer han komma utanför universums gränser där det inte finns några fysiska lagar eller regler."

"det stämmer, man i svart, men låt mig hjälpa er." glasmannen vädjade.

"och vad önskar du i utbyte, du kreation av glas? jag kan inte skänka dig något." sa mannen i svart.

"jag önskar bara att ni förstör hela staden, jämnar den med marken och dödar allting. då kommer alla vi glaskreationer att få färdas till Evighetens Ocean och vara fria. det är en dröm som vi så länge har haft, att få känna känslor. det finns inom oss, men vi kan inte få fram dem. trots att vi reflekterar varandra varje dag som vandrande speglar så kan vi inte få en inblick i oss själva. vi kan bara i alla andra hur de känner och hur de är, men inte på oss själva. så snälla man i svart, jag vädjar, döda Glasmästaren och befria oss."

mannen i svart lät det inte dröja och accepterade glasmannens hjälp och tillsammans med denna kreation färdades de två genom tornets mystiska vägar. mannen i svart insåg snabbt efter alla gångar och trappor att han aldrig hade funnit sin väg utan glasmannens hjälp. sista biten färdades de via en mystisk hiss som krävde någon slags kod vilket glasmannen hade tillgång till. efter en kvart i hissen kom de till näst högsta våningen. de klev ut ur hissen och gick upp för den sista trappen till den högsta våningen.

vinden slet i hans kappor när mannen i svart klev upp för det sista trappsteget och såg sitt mål. klingandet var här öronbedövande och Glasmästaren stod med sin hammare av glas och svingade i luften och där han slog bildades glas som han använde för att bygga vidare på tornet. han slog frenetiskt med hammaren samtidigt som han skrek i ångest. han slutade plötsligt när han insåg att han hade besök. han sänkte hammaren och gick fram emot mannen i svart med ett leende. sedan talade han.

"vi har alltså besök ser jag, HAHAHA, och vem kan du vara, du svartklädde?" sa Glasmästaren och lät road.

"jag är mannen i svart och representerar den rättvise herren Verkligheten. jag är utsänd av honom för att sätta stopp för dina planer. det du ämnar att göra kommer bara inte förstöra den här världen, utan även påverka andra världar. jag tänker inte tillåta dig att utnyttja Evighetens Ocean. De Röda Salarna har redan blivit förstörda på grund av de andra härskarna. här tar det slut, käre Glasmästare."

Glasmästaren började vandra runt mannen i svart i en cirkel samtidigt som han gjorde yviga gester i luften med sin hammare. han log fortfarande, som om han visste att någonting skulle hända.

"så ytterst roande, HAHAHHA!" började Glasmästaren och skrattade. "du tror alltså att du kan komma in här i mitt rike och påstå att jag bryter mot någon regler? den kosmiska harmoni som du talar om existerar inte, det är bara något som de höga herrarna har lurat i dig. i den här världen får vi alla chansen att skapa något eget och se! hela mitt rike har jag byggt upp alldeles själv utan någon hjälp och nu ska jag plötsligt avrättas? vad finns det för meningen med det? mina kreationer är mina egna och med dem gör jag vad jag vill. du är en dåre, man i svart, som kommer hit och försöker bestämma över mig. försvinn ifrån mitt rike."

"du har vanhelgat Evighetens Ocean med ditt smutsiga sinne!" sa mannen i svart och pekade på Glasmästaren. " Du torterar oskyldiga själar för att du ska få ha en egen värld där du kan bestämma allt själv. se på denna glasman här tillexempel!" mannen i svart pekade på glasmannen som fortfarande stod bredvid honom. "denna själ är fångad i en kropp av glassom du har skapat. jag tänker inte låta det fortgå!"

"må så vara," sa glasmästaren och nu log han inte längre. "dö då din dåre." sa han och svingade sin hammare.

mannen i svart kastade sig åt sidan och fällde upp sin huva. vibrationen kom men till hans förvåning så tittade inte Glasmästaren på honom. Glasmästaren var på väg mot glasmannen för att tortera sin slav. mannen i svart var oförmögen att stoppa kraftflödet och till slut utlöstes det.

Hela världen exploderade i glas och skärvorna for överallt. Byggnader störtade samman det regnade glas ifrån himlen. bilar exploderade, hundar , affärer, trottoarer, allting som Glasmästaren någonsin byggt upp förstördes på mindre än tio sekunder. den gigantiska byggnaden som de stod på började längst nere att explodera och till slut spred sig explosionen enda upp. Glasmästaren, fortfarande vid liv, föll ned i skärvorna samtidigt som han skrek. mannen i svart föll efter men glas som nuddade honom blev bara till sand.

efter ett långt fall landade de både på marken. vibrationerna slutade. allt var tyst. sedan hörde mannen i svart Glasmästaren flämtningar. mannen i svart såg hur glasmästaren, halv begraven under glas, försökte kravla sig ut ur resterna. tusentals glasskärvor trängde in i hans kropp på alla ställen, men hans ansikte var fritt. han blödde kraftigt och det slutade inte. alldeles vit i ansiktet tittade han upp mot mannen i svart som fortfarande hade huvan nedfälld.

"allt som jag har kämpat för," viskade Glasmästaren och stirrade med vidöppna ögon. "allt som jag någonsin byggt upp. detta var mitt livsverk, det enda jag hade att leva för. nu är det förstört, jag ligger här och förblöder och min glashammare har spruckit. och du. om jag vissten tidigare vad som funnits under huvan hade jag lämnat denna plats. hur kan du ge mig ett värre öde. snälla låt mig bara dö här, ha nåd. låt mig ligga här och förblöda. NEJ, SLUTA GÖRA SÅDÄR, SNÄLLA FÄLL NED HUVAN SNÄLLA; NEJN ENJ JN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ........................"

Glasmästaren skrek ut det sista i sina lungor sedan var han borta. kvar fanns bara resterna av glas. det fanns inga spår av Glasmästaren eller hans blod. mannen i svart reste sig och fällde tillbaka huvan. han tittade ut över landskapet. hela staden var förstörd. allt som kvarstod var bara skärvor. men det var Glasmästarens egen görning. det var ödets vilja att han skulle se sin värld falla innan han försvann. hotet mot Evighetens Ocean var undanröjt. det var högsta prioriteten. men det fanns fler namn på den lista han hade fått av den rättvise herren Verkligheten. det fanns fler namn som hotande denne herres undersåtar.

mannen i svart suckade. han lämnade hela tiden förstörelse bakom sig, men var inte ämnad för att skapa saker. han fortsatte sin vandring och för att finna de resterande härskarna.