tretreterter och Nio
En pappa och hans barn vandrade någonstans på en skogsstig en varm sommardag. Bredvid dem, på en äng, hörde de två människor skrika åt varandra. Det var en man och en kvinna. Barnet blev fundersamt och fortsatte att iaktta dem medan pappan ignorerade dem. Plötsligt slet mannen fram en kniv och började hugga kvinnan upprepade gånger i bröstet samtidigt som han skrek av ångest. Barnet såg detta och ryckte sin pappa i ärmen.
"Pappa, varför dödar de där människorna varandra?" frågade barnet och tittade med stora ögon på sin pappa.
"De är olyckliga." sa pappan utan att slita blicken från vägen framför dem.
"Pappa, varför är de olyckliga?" frågade barnet och väntade ivrigt på svar.
För första gången tittade pappan på de två människorna på ängen och suckade.
"Jag vet inte. De kanske bara inte kom överens."
"Men pappa, varför finns det olycka egentligen? Varför finns det så mycket smärta i livet egentligen? Hur kan människorna förväntas ta så mycket smärta hela tiden? Finns det ingen gräns för den smärta de upptar i sina sinnen? Finns det ingen nådig gud som kan befria dem ifrån deras melankoli?" barnet tittade upp på sina pappa, fortfarande med stora ögon.
"Vem har lärt dig att prata sådär?" sa pappan och tittade med stora ögon tillbaka.
Plötsligt så förhöll det sig så att pappan slutade existerade och barnet inte längre var ett barn och barnet vandrade själv på skogsstigen. Men barnet som inte längre inte var ett barn fann inte detta det minsta märkvärdigt och fortsatte vandra längs stigen. Barnet kom att kalla sig själv Nio, eftersom det var ett namn som sammanfattade barnets egenskaper.
Nio betraktade de människor på ängen som han hade betraktat dem för 20 år sedan. De slogs fortfarande, mannen högg kvinnan som i sin tur skrek. Det hade pågått så fruktansvärt länge, redan innan Nio föddes. Nu när Nio var äldre och när hans pappa var död så kunde han för första gången tala med människorna. Därför begav han sig emot ängen, där de fortfarande sprang runt i cirklar, precis som de gjort under en period av 20 år och kanske längre.
"Hörni! Ni där borta! Ni torterade individer! Varför är ni olyckliga? Varför denna ångest? Varför dödar ni varandra? Snälla berätta för mig, jag förstår inte livets regler. Snälla berätta för mig om olycka, snälla vänligen."
Efter Nio hade talat klart så blev det tyst på ängen. Mannen med kniven tystnade. Kvinnan tystnade. Allting var tyst och de betraktade Nio som inte längre var ett barn. Då talade mannen med kniven.
"Varför tror du att litteratur innehåller smärta? Varför tror du att filmer innehåller ångest?" frågade mannen med kniven. "Varför tror du att människor väljer att se en film som de vet kommer innehålla smärta? Varför tror du att de väljer att läsa en bok som är sorglig, en bok som kommer få dem att gråta? Varför läser de inte istället en glad bok där ALLA SITTER OCH SKRATTAR OCH ISTÄLLET ÄR GLADA? VARFÖR VÄLJER DE INTE ATT BARA GÖRA LYCKLIGA SAKER HELA TIDEN?" avslutade mannen och skrek ut det sista.
"tre. tre tre ter ter ter ter ter ter tre tre ter tre tre." stammade kvinnan fram och hennes ögon rullade.
"Så om det fanns en gud. Säg att vi inte existerar," sa Nio. "Låtsas att vi bara är några rader på ett papper som en författare har skrivit. Varför skulle han då skriva om att vi är olyckliga? Han borde väl skriva om att vi är lyckliga och visa hur lyckliga vi är. Varför skulle han välja att skriva om smärta?"
"Det kanske inte är ett val," sa mannen med kniven och högg kvinnan ännu en gång. Kvinnan skrek, men tystnade snabbt igen. "Precis som att världen är uppbyggnad med smärta. Ta mig och henne här som exempel. När vi träffades för första gången så visste vi att vi inte skulle leva lyckliga i resten av våra dagar. Vi visste att vi tillsammans skulle utgöra en del av smärtan som finns i världen, men samtidigt att vi skulle bidra till lyckan i världen. Vi visste bara inte vilken del som skulle vara övervägande, men nu vet vi det."
(det finns alltid någon som ser)
(ser ser ser ser ser ser ser)
(jag minns inte riktigt hur den här historien slutar men jag tror den slutar med att Nio som inte längre är ett barn blir vän tillsammans med mannen med kniv och hans kvinna och att de lever lyckliga i resten av sina dagar.)
(eller så slutar den med att mannen med kniv dödar alla och sedan tar livet av sig)
(eller så spelar det ingen roll eftersom de bästa historierna aldrig har ett slut, men det är är ingen bäst historia, det blev inte vad jag hade tänkt mig)
(kanske en annan gång)
(jag tycker så mycket om dig)
(frihet ligger i dina ögons fängelse)
"Pappa, varför dödar de där människorna varandra?" frågade barnet och tittade med stora ögon på sin pappa.
"De är olyckliga." sa pappan utan att slita blicken från vägen framför dem.
"Pappa, varför är de olyckliga?" frågade barnet och väntade ivrigt på svar.
För första gången tittade pappan på de två människorna på ängen och suckade.
"Jag vet inte. De kanske bara inte kom överens."
"Men pappa, varför finns det olycka egentligen? Varför finns det så mycket smärta i livet egentligen? Hur kan människorna förväntas ta så mycket smärta hela tiden? Finns det ingen gräns för den smärta de upptar i sina sinnen? Finns det ingen nådig gud som kan befria dem ifrån deras melankoli?" barnet tittade upp på sina pappa, fortfarande med stora ögon.
"Vem har lärt dig att prata sådär?" sa pappan och tittade med stora ögon tillbaka.
Plötsligt så förhöll det sig så att pappan slutade existerade och barnet inte längre var ett barn och barnet vandrade själv på skogsstigen. Men barnet som inte längre inte var ett barn fann inte detta det minsta märkvärdigt och fortsatte vandra längs stigen. Barnet kom att kalla sig själv Nio, eftersom det var ett namn som sammanfattade barnets egenskaper.
Nio betraktade de människor på ängen som han hade betraktat dem för 20 år sedan. De slogs fortfarande, mannen högg kvinnan som i sin tur skrek. Det hade pågått så fruktansvärt länge, redan innan Nio föddes. Nu när Nio var äldre och när hans pappa var död så kunde han för första gången tala med människorna. Därför begav han sig emot ängen, där de fortfarande sprang runt i cirklar, precis som de gjort under en period av 20 år och kanske längre.
"Hörni! Ni där borta! Ni torterade individer! Varför är ni olyckliga? Varför denna ångest? Varför dödar ni varandra? Snälla berätta för mig, jag förstår inte livets regler. Snälla berätta för mig om olycka, snälla vänligen."
Efter Nio hade talat klart så blev det tyst på ängen. Mannen med kniven tystnade. Kvinnan tystnade. Allting var tyst och de betraktade Nio som inte längre var ett barn. Då talade mannen med kniven.
"Varför tror du att litteratur innehåller smärta? Varför tror du att filmer innehåller ångest?" frågade mannen med kniven. "Varför tror du att människor väljer att se en film som de vet kommer innehålla smärta? Varför tror du att de väljer att läsa en bok som är sorglig, en bok som kommer få dem att gråta? Varför läser de inte istället en glad bok där ALLA SITTER OCH SKRATTAR OCH ISTÄLLET ÄR GLADA? VARFÖR VÄLJER DE INTE ATT BARA GÖRA LYCKLIGA SAKER HELA TIDEN?" avslutade mannen och skrek ut det sista.
"tre. tre tre ter ter ter ter ter ter tre tre ter tre tre." stammade kvinnan fram och hennes ögon rullade.
"Så om det fanns en gud. Säg att vi inte existerar," sa Nio. "Låtsas att vi bara är några rader på ett papper som en författare har skrivit. Varför skulle han då skriva om att vi är olyckliga? Han borde väl skriva om att vi är lyckliga och visa hur lyckliga vi är. Varför skulle han välja att skriva om smärta?"
"Det kanske inte är ett val," sa mannen med kniven och högg kvinnan ännu en gång. Kvinnan skrek, men tystnade snabbt igen. "Precis som att världen är uppbyggnad med smärta. Ta mig och henne här som exempel. När vi träffades för första gången så visste vi att vi inte skulle leva lyckliga i resten av våra dagar. Vi visste att vi tillsammans skulle utgöra en del av smärtan som finns i världen, men samtidigt att vi skulle bidra till lyckan i världen. Vi visste bara inte vilken del som skulle vara övervägande, men nu vet vi det."
(det finns alltid någon som ser)
(ser ser ser ser ser ser ser)
(jag minns inte riktigt hur den här historien slutar men jag tror den slutar med att Nio som inte längre är ett barn blir vän tillsammans med mannen med kniv och hans kvinna och att de lever lyckliga i resten av sina dagar.)
(eller så slutar den med att mannen med kniv dödar alla och sedan tar livet av sig)
(eller så spelar det ingen roll eftersom de bästa historierna aldrig har ett slut, men det är är ingen bäst historia, det blev inte vad jag hade tänkt mig)
(kanske en annan gång)
(jag tycker så mycket om dig)
(frihet ligger i dina ögons fängelse)
Kommentarer
Trackback
