låt slöjan falla (de fyra blir fem)
luften var så tjock. och mannen i svart stirrade på konstnären där han satt och målade sin tavla. atmosfären var fientlig. rummets väggar var höga. det fanns spår av blod i rummet (eller var det färg????????????)
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
frihetfrågan för fler fundala faktorer
hahahah ååååh, jag har gjort det här så många gånger
fast någon sa någonting. jag ska försöka minnas vad den personen sa.
(om du hade kunnat slutat så hade du väl gjort det för länge sen)
justja. men ja. jag hade kunnat sluta för flera veckor sedan men jag ville försöka tro på mig själv. om jag för en gångs skull inte ljög för mig själv. jag gjorde väl det. som så många gånger förut. nu ska jag avveckla den här tanken.
iställer kommer jag få mer frihet vilket är någonting som jag tänker utnyttja
(frihet frihet frihet frihet frihet frihet frihet frihet)
fast någon sa någonting. jag ska försöka minnas vad den personen sa.
(om du hade kunnat slutat så hade du väl gjort det för länge sen)
justja. men ja. jag hade kunnat sluta för flera veckor sedan men jag ville försöka tro på mig själv. om jag för en gångs skull inte ljög för mig själv. jag gjorde väl det. som så många gånger förut. nu ska jag avveckla den här tanken.
iställer kommer jag få mer frihet vilket är någonting som jag tänker utnyttja
(frihet frihet frihet frihet frihet frihet frihet frihet)
B2TF
upplever oupplevda minnen
jag borde ha gjort det här för ett år sen
fast då vågade jag såklart inte
det känns bättre nu när jag har vågat att se någonting förknippat med den tiden
ja det känns bättre. jag känner mig lite gladare nu.
det var ju faktiskt värt min tid
ja
jag borde ha gjort det här för ett år sen
fast då vågade jag såklart inte
det känns bättre nu när jag har vågat att se någonting förknippat med den tiden
ja det känns bättre. jag känner mig lite gladare nu.
det var ju faktiskt värt min tid
ja
jag spårade lyckan och fann denne i en tanke som jag inte vågat tänka
tsssssssssssssssssssssssssssssssssssshihihi
nu är jag lycklig
nu är jag lycklig
---I-----I---
snälla se mig
tre män besitter klokhet (de som vet)
(. snälla. det vore så skönt. att få drömma sig bort. vi har blivit så duktiga på det. snälla snälla snälla)
(ok)
ser du inte utgångshålet? SER DU INTE HUR JÄVLA BORTSPRÄNGD HAN ÄR
vad är det för melodi du visslar på? jag känner igen den. jag tror att sist jag hörde den var under jordens undergång, precis innan världe föddes på nytt. det kan ha varit då. jag tror faktiskt det.
men jag saknar de böcker där det finns en värld som jag kan försvinna i. där är det så mycket enklare
därför så har jag insett att allat ankar slutar i samma tanke. tankeförloppet kan visserligen ta olika svängar, men det slutar alltid på samma sätt, med den mest destruktiva tanken. ÅH DEN ÄR FARLIG, AKTAREJ FÖR DEN!!!!!!!!!!!
ok
ok
kokok
tsisisisihihiihhihihiiiiiiiii
men om jag faktiskt fick för mig att stanna tiden, tror du verkligen att jag hade givit honom chansen att göra saker annorlunda? jag menar, jag hade bara kunnat döda honom som jag har dödat alla andra under tidens gång och sedan kan de sitta där i evigheten och titta ned på mig och fundera varför jag fortfarande håller på med dessa traditioner och de kan håna mig för min förbannelse som jag har lagt över mig själv. om jag bara kunde vila i ett år, men det är just när man tänker den tanken som man blir avbruten av någon människa som just har vandrat in i ens liv och vad gör man egentligen åt det , man kanske borde acceptera att den tillvaro som man inte väljer är den tillvaro som man faktiskt trivs bäst i. är det inte litet så? JUSTJA KOMMERU HÅG VEM SOM SARE? nej för du var inte född på den tiden, jag hade inte ens tänkt att jag skulle tänka på dig. jag hade inte kommit så långt i mina tankebanor. kan jag inte bara få chansen att någon dag sitta ned och förklara varför det här händer just mig och varför livet är så förutsägbart och varför hela världen blir gestaltade som poliser som jagar mig i mina drömmar. visst är det sjukt? ibland brukar jag drömma att jag spelar hockey också och i de drömmarna så mår jag verkligen dåligt, för att jag spelar hockey. jag vill inte göra det, men jag tvingas ändå göra det. ÄR DET INTE DAGS ATT ANALYSERA VAD SOM HÄNDER DÅ? jo, såhär är det, att det innebär att jag gör någonting som jag verkligen vantrivs med att göra, men vad kan det egentligen svara, snälla svarap på det för nu prkar oanoadsfs dkskdfjsldfkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkle
tre tre ert ertn ert ert ert er ter ter te rt er t ert
(kra ft kra ft kra ft kra ft kfkfkfkfkfkfkfr(okej=)
det är så jävla varmt på mitt rum nu
fast det kanske inte hade någonting med det här att göra, förlåt
(ok)
ser du inte utgångshålet? SER DU INTE HUR JÄVLA BORTSPRÄNGD HAN ÄR
vad är det för melodi du visslar på? jag känner igen den. jag tror att sist jag hörde den var under jordens undergång, precis innan världe föddes på nytt. det kan ha varit då. jag tror faktiskt det.
men jag saknar de böcker där det finns en värld som jag kan försvinna i. där är det så mycket enklare
därför så har jag insett att allat ankar slutar i samma tanke. tankeförloppet kan visserligen ta olika svängar, men det slutar alltid på samma sätt, med den mest destruktiva tanken. ÅH DEN ÄR FARLIG, AKTAREJ FÖR DEN!!!!!!!!!!!
ok
ok
kokok
tsisisisihihiihhihihiiiiiiiii
men om jag faktiskt fick för mig att stanna tiden, tror du verkligen att jag hade givit honom chansen att göra saker annorlunda? jag menar, jag hade bara kunnat döda honom som jag har dödat alla andra under tidens gång och sedan kan de sitta där i evigheten och titta ned på mig och fundera varför jag fortfarande håller på med dessa traditioner och de kan håna mig för min förbannelse som jag har lagt över mig själv. om jag bara kunde vila i ett år, men det är just när man tänker den tanken som man blir avbruten av någon människa som just har vandrat in i ens liv och vad gör man egentligen åt det , man kanske borde acceptera att den tillvaro som man inte väljer är den tillvaro som man faktiskt trivs bäst i. är det inte litet så? JUSTJA KOMMERU HÅG VEM SOM SARE? nej för du var inte född på den tiden, jag hade inte ens tänkt att jag skulle tänka på dig. jag hade inte kommit så långt i mina tankebanor. kan jag inte bara få chansen att någon dag sitta ned och förklara varför det här händer just mig och varför livet är så förutsägbart och varför hela världen blir gestaltade som poliser som jagar mig i mina drömmar. visst är det sjukt? ibland brukar jag drömma att jag spelar hockey också och i de drömmarna så mår jag verkligen dåligt, för att jag spelar hockey. jag vill inte göra det, men jag tvingas ändå göra det. ÄR DET INTE DAGS ATT ANALYSERA VAD SOM HÄNDER DÅ? jo, såhär är det, att det innebär att jag gör någonting som jag verkligen vantrivs med att göra, men vad kan det egentligen svara, snälla svarap på det för nu prkar oanoadsfs dkskdfjsldfkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkkle
tre tre ert ertn ert ert ert er ter ter te rt er t ert
(kra ft kra ft kra ft kra ft kfkfkfkfkfkfkfr(okej=)
det är så jävla varmt på mitt rum nu
fast det kanske inte hade någonting med det här att göra, förlåt
dfrfd
Du har märkliga värderingar. Sannerligen märkliga värderingar.
Fast det spelar ju roll. Det gör ju faktiskt det. Vi kanske borde sätta stopp för det här. Eller vad säger du?
ter
ter
tre
tre
ter
ter
ter
tertretreter
tre
ter
tre
tre
tre
två två två
(två är bäst)
Fast det spelar ju roll. Det gör ju faktiskt det. Vi kanske borde sätta stopp för det här. Eller vad säger du?
ter
ter
tre
tre
ter
ter
ter
tertretreter
tre
ter
tre
tre
tre
två två två
(två är bäst)
lkijohuygtfr
spela en lycklig låt nu
som man blir glad av
vi måste upprätthålla någon slags heder
åh varför valde vi det här livet
eller blev det valt åt oss
(??????????????????????????????)
som man blir glad av
vi måste upprätthålla någon slags heder
åh varför valde vi det här livet
eller blev det valt åt oss
(??????????????????????????????)
where are you pablooooooo
jag tycker att du är så vacker
herregud jag kan nästan börja gråta
av någon anledning som jag själv inte förstår
fast jag kanske bara inbillar mig
visst är det enkelt att säga så?
visst är det enkelt att tänka så?
men varför ska vi fly från sanningen
jag tycker att du är så vacker
fast det kanske inte har nånting med mig att göra
eller har det kanske det?
jag vill ju att det ska ha någonting med mig att göra
snälla sätt in mig i ett sammanhang
snälla ge mig en mening
jag ber, bara ett ynka ord
jag behöver inte mer för att kunna uttrycka mig
hahahahahhahaha
(????????????????????)
visst har jag berättat för dig förut
skillanden mellan "här" och "där"
det ligger en evighet emellan
hahahaha visst är det JOBBIGT?
visst är det så fruktansvärt svårt att kontrollera?
det går inte, jag är ledsen men det går inte
AND I DON'T USUALLY SMOKE IT ALL
hahahahahah
varför blir det alltid såhär
(det är en bra mening, kom ihåg den)
herregud jag kan nästan börja gråta
av någon anledning som jag själv inte förstår
fast jag kanske bara inbillar mig
visst är det enkelt att säga så?
visst är det enkelt att tänka så?
men varför ska vi fly från sanningen
jag tycker att du är så vacker
fast det kanske inte har nånting med mig att göra
eller har det kanske det?
jag vill ju att det ska ha någonting med mig att göra
snälla sätt in mig i ett sammanhang
snälla ge mig en mening
jag ber, bara ett ynka ord
jag behöver inte mer för att kunna uttrycka mig
hahahahahhahaha
(????????????????????)
visst har jag berättat för dig förut
skillanden mellan "här" och "där"
det ligger en evighet emellan
hahahaha visst är det JOBBIGT?
visst är det så fruktansvärt svårt att kontrollera?
det går inte, jag är ledsen men det går inte
AND I DON'T USUALLY SMOKE IT ALL
hahahahahah
varför blir det alltid såhär
(det är en bra mening, kom ihåg den)
g.jlhgfytrdsd
förvirring. det här är förvirring. jag vet inte vad jag vill längre. jag vet inte åt vilket håll jag ska gå. jag står fast kvar i mitten medan jag tittar bort mot horisonten och undrar vad som hade hänt om jag hade gått åt just det hållet. det här är så svårt och det finns ingen som kan säga åt mig hur jag ska göra
ja
så kan det vara ibland
OVISSHET kombinerat med OSÄKERHET
typ
åh det här gick inte som jag hade tänkt mig
(fast gör det någonsin det)
ja
så kan det vara ibland
OVISSHET kombinerat med OSÄKERHET
typ
åh det här gick inte som jag hade tänkt mig
(fast gör det någonsin det)
?????+++++uhgvc
och han sa till mig såhär
"de är sådana som du fattar tycke för, men de är också sådana som inte fattar tycke för sådana som dig. det går att placera in dig i en kategori, baserat på fördomar och enstaka möten. jag hoppas du förstår att du inte är önskad här."
och jag sa till honom såhär
"jag har inte förlorat hoppet om mänskligheten än. men varför skulle det vara så svårt?"
och han sa till mig såhär
"du är så ung, du har så mycket mer att se. du skall inte tala om dessa ting. du har ingen erfarenhet här. gå nu. gå din väg. gå och sök den illusion som du kallar lyckan, ty du kommer finna den.
och jag sa till honom såhär
"du har förändrats så mycket."
och sedan talade vi intet mer
"de är sådana som du fattar tycke för, men de är också sådana som inte fattar tycke för sådana som dig. det går att placera in dig i en kategori, baserat på fördomar och enstaka möten. jag hoppas du förstår att du inte är önskad här."
och jag sa till honom såhär
"jag har inte förlorat hoppet om mänskligheten än. men varför skulle det vara så svårt?"
och han sa till mig såhär
"du är så ung, du har så mycket mer att se. du skall inte tala om dessa ting. du har ingen erfarenhet här. gå nu. gå din väg. gå och sök den illusion som du kallar lyckan, ty du kommer finna den.
och jag sa till honom såhär
"du har förändrats så mycket."
och sedan talade vi intet mer
en vandring mellan tankar (det var så svårt att sluta skriva)
Kom sa jag och därför började vi gå
vi vandrade länge utan att ha något mål
plötsligt så insåg vi att världen tynade bort
alla färger försvann och världen blev tyst
vi förstod då att livet började gå mot sitt slut
och vi förbannade det för att det var så kort
men vi ignorerade dessa kvardröjande tankar
och började istället vandra längs en utnött stig
där hade många människor gått i alla år
och nu var det vår tur att gå mot vår undergång
vi var så rädda för den tomhet
som budbärarna värnade för oss om
inte var det enkelt att kunna se en evighet
det var en trygghet vi bara skapat för oss själva
men hur skulle vi kunna leva i en evighet
när hela världen bleknar bort i skuggor
vi kan inte längre se det finns ingenting att söka
evighetens ocean har nyss börjat torka
alla floder som rinner dit rinner inte längre starkt
vi är ansvariga för att upprätthålla flodens ström
snälla lova att vi försöker fortsätta
vi kan inte bara låtsas att allt är en dröm
så du och jag byggde en segelbåt
av virket från ruttnande ekar
på ekarna växte det döda löv
de vägrade släppa taget om det som en gång fanns
vi plockade några döda löv och kastade dem
i den uttorkade flodens utlopp
åh min älskade det blev sådan katastrof
hur ska vi någonsin kunna gottgöra denna värld
då sa du till mig att du inte förstod hur människan stod ut
med allt detta lidande och all denna panik
du gav mig en pistol och sa åt mig att skjuta dig
men jag vägrade jag förmådde inte trycka av
jag kastade vapnet och du kastade dig i min famn
och bad om förlåtelse för den uppgift du gav mig
jag visste inte vad jag skulle säga
för vad säger man till någon som vill dö
ska man säga att livet är så fruktansvärt vackert
eller bara säga att livet är fullt av smärta
jag visste inte vad du ville höra
jag ville bara att du skulle stanna där med mig
det enda som betydde någonting var vi två
i en grånande värld där ingenting spelade nån roll
vi vandrade länge utan att ha något mål
plötsligt så insåg vi att världen tynade bort
alla färger försvann och världen blev tyst
vi förstod då att livet började gå mot sitt slut
och vi förbannade det för att det var så kort
men vi ignorerade dessa kvardröjande tankar
och började istället vandra längs en utnött stig
där hade många människor gått i alla år
och nu var det vår tur att gå mot vår undergång
vi var så rädda för den tomhet
som budbärarna värnade för oss om
inte var det enkelt att kunna se en evighet
det var en trygghet vi bara skapat för oss själva
men hur skulle vi kunna leva i en evighet
när hela världen bleknar bort i skuggor
vi kan inte längre se det finns ingenting att söka
evighetens ocean har nyss börjat torka
alla floder som rinner dit rinner inte längre starkt
vi är ansvariga för att upprätthålla flodens ström
snälla lova att vi försöker fortsätta
vi kan inte bara låtsas att allt är en dröm
så du och jag byggde en segelbåt
av virket från ruttnande ekar
på ekarna växte det döda löv
de vägrade släppa taget om det som en gång fanns
vi plockade några döda löv och kastade dem
i den uttorkade flodens utlopp
åh min älskade det blev sådan katastrof
hur ska vi någonsin kunna gottgöra denna värld
då sa du till mig att du inte förstod hur människan stod ut
med allt detta lidande och all denna panik
du gav mig en pistol och sa åt mig att skjuta dig
men jag vägrade jag förmådde inte trycka av
jag kastade vapnet och du kastade dig i min famn
och bad om förlåtelse för den uppgift du gav mig
jag visste inte vad jag skulle säga
för vad säger man till någon som vill dö
ska man säga att livet är så fruktansvärt vackert
eller bara säga att livet är fullt av smärta
jag visste inte vad du ville höra
jag ville bara att du skulle stanna där med mig
det enda som betydde någonting var vi två
i en grånande värld där ingenting spelade nån roll
du sa till mig att de fina tankarna var viktiga
när man är så nära slutet som vi var då
då sa jag att du var den vackraste tanken
det klaraste vattnet i tankarnas hav
men också att du var de djupaste strömmarna
de som rörde livets ömma innandömen
men också att du var solen som lyste
och värmde upp ytan på tankarnas hav
och även att dina fotspår på stranden
aldrig kommer suddas ut av en våg ur mina tankar
efter jag sagt dessa ord så var din tystnad total
och jag visste inte vad jag skulle säga till dig
då bröt du tystnaden som en regndroppe mot vattenytan
och du sa att mina tankar rann i dina ådror sedan länge tillbaka
du sa att våra öden hade flätats samman
redan första gången då vi möttes
jag fann mig själv slagen av häpnad
jag trodde inte att tyckte sådär
men plötsligt så kom de fyra svartklädda
de fyra vars närvaro vi så länge fruktat
de gav oss sina meddelanden och dess budskap
och det var då min älskade som världen föll samman
visste du att du inte visste?
- Vad är det du sitter och gör?
- Äh, jag sitter bara och hittar på tio olika sätt att döda dig.
- Varför skulle du göra det? Dessutom så skulle det bara behöves ett sätt.
- Jo? Det är klart. Du vet inte ens vad jag pratar om. Nu tänker jag stänga av fläkten.
- Kom igen då, tryck på knappen. Om du trycker på knappen så blir jag riktigt imponerad.
Det finns tre faser.
Det här är första fasen.
nej jag förstod väl det. vi måste förklara någon dag hur det egentligen ligger till. FÖR FYRA FARA FÅ FANT,.
AAAAD
ri
fam
leki
da d
kl. 2359 (skifte)
tre
tre
ter
tre
ter
tre
två
- Äh, jag sitter bara och hittar på tio olika sätt att döda dig.
- Varför skulle du göra det? Dessutom så skulle det bara behöves ett sätt.
- Jo? Det är klart. Du vet inte ens vad jag pratar om. Nu tänker jag stänga av fläkten.
- Kom igen då, tryck på knappen. Om du trycker på knappen så blir jag riktigt imponerad.
Det finns tre faser.
Det här är första fasen.
nej jag förstod väl det. vi måste förklara någon dag hur det egentligen ligger till. FÖR FYRA FARA FÅ FANT,.
AAAAD
ri
fam
leki
da d
kl. 2359 (skifte)
tre
tre
ter
tre
ter
tre
två
Detta fält måste inte fyllas i (jo?)
gjorde jag det? gjorde jag verkligen det? varför gjorde jag det? kanske för att jag inte orkade leva i en fantasi längre
åh det var så svårt. fast sen frågade jag mig själv vad som var det värsta som kunde hända. svaret blev förödmjukelse. det är det värsta. det absolut värsta. fast det finns såklart värre saker. om några veckor så kommer jag ha annat att tänka på. då kommer denna incident ha föga betydelse. det kommer finnas andra tankar och värderingar då. samt en annan personifiering. men det är då. nu befinner jag mig här. åh jag visste ju vad som skulle hända. jag har ju lärt mig att se runt hörn. jag vet vad som väntar, men ändå gav jag efter för en impuls. varför!!!! varför kunde jag inte bara låta det passera!!!! varför kunde jag inte bara lägga mig ned och blunda och vänta tills faran var över? men saken är den att faran anlände aldrig, den visade sig aldrig. den bara låg gömd i luften, redo att kväva mig när jag skulle vara som svagast. men nu är jag alltså här. jag har gjort ett val och då kan jag bara gå framåt.
det här händelseförloppet går inte att stoppa nu. det finns ingen återvändo. här tar det slut. här tar min tur slut. fast det finns ju faktiskt förklaringar till varför saker är som de är.
(((två två två två två)))
ord som ekar (som träden, ekar)
ja vi börjar kunna det här
om ändå det jag gör här betydde någonting. om det kunde göra någon skillnad. det här är inte utlopp för min kreativitet, det här är inte kreativitet. det här är något annat. det här är bara en verklighetsflykt. hur kunde jag någonsin själva mig kreativ och hur kunde jag någonsin kalla mig själv en konstnär. det är så löjligt.
(??????????????????)
abstkle
(jag kan också le när jag är glad)
åh det var så svårt. fast sen frågade jag mig själv vad som var det värsta som kunde hända. svaret blev förödmjukelse. det är det värsta. det absolut värsta. fast det finns såklart värre saker. om några veckor så kommer jag ha annat att tänka på. då kommer denna incident ha föga betydelse. det kommer finnas andra tankar och värderingar då. samt en annan personifiering. men det är då. nu befinner jag mig här. åh jag visste ju vad som skulle hända. jag har ju lärt mig att se runt hörn. jag vet vad som väntar, men ändå gav jag efter för en impuls. varför!!!! varför kunde jag inte bara låta det passera!!!! varför kunde jag inte bara lägga mig ned och blunda och vänta tills faran var över? men saken är den att faran anlände aldrig, den visade sig aldrig. den bara låg gömd i luften, redo att kväva mig när jag skulle vara som svagast. men nu är jag alltså här. jag har gjort ett val och då kan jag bara gå framåt.
det här händelseförloppet går inte att stoppa nu. det finns ingen återvändo. här tar det slut. här tar min tur slut. fast det finns ju faktiskt förklaringar till varför saker är som de är.
(((två två två två två)))
ord som ekar (som träden, ekar)
ja vi börjar kunna det här
om ändå det jag gör här betydde någonting. om det kunde göra någon skillnad. det här är inte utlopp för min kreativitet, det här är inte kreativitet. det här är något annat. det här är bara en verklighetsflykt. hur kunde jag någonsin själva mig kreativ och hur kunde jag någonsin kalla mig själv en konstnär. det är så löjligt.
(??????????????????)
abstkle
(jag kan också le när jag är glad)
trefyra
- Kära tanketvilling, växte vi upp för fort?
- Ja, det gjorde vi sannerligen.
- De krävade för mycket av oss. Samhället krävde för mycket av oss. De tvingade oss att vara någonting som vi egentligen inte var. Men ändå så är det vad vi är nu. Vi vill inte vara någonting annat även fast vi tänker efter. Det är såhär vi är. Vi fick nya värderingar. Nya mål. Hur kunde det egentligen bli såhär?
- Vi två tänker iallafall dessa tankar nu. Borde det inte innebära någonting? Har vi inte bevisat någonting nu för oss själva?
NEJ JAG MÅSTE SKRIVA MINA UPPSATSER NU. Fast jag vill så gärna vara kreativ här istället. Jag vill skapa
((((((((((((((((något vackert))))))))))))))))))))))
- Ja, det gjorde vi sannerligen.
- De krävade för mycket av oss. Samhället krävde för mycket av oss. De tvingade oss att vara någonting som vi egentligen inte var. Men ändå så är det vad vi är nu. Vi vill inte vara någonting annat även fast vi tänker efter. Det är såhär vi är. Vi fick nya värderingar. Nya mål. Hur kunde det egentligen bli såhär?
- Vi två tänker iallafall dessa tankar nu. Borde det inte innebära någonting? Har vi inte bevisat någonting nu för oss själva?
NEJ JAG MÅSTE SKRIVA MINA UPPSATSER NU. Fast jag vill så gärna vara kreativ här istället. Jag vill skapa
((((((((((((((((något vackert))))))))))))))))))))))
iwfjkopäåölmbn
- Hej. Jag tror inte att vi har träffats förut, men jag känner igen dig.
- Nej, det har vi inte. Vad gör du här? Ska du inte skriva din samhällskunskapsuppsats?Har du verkligen tid att sitta här och skriva en fredagkväll?
- Nej, det har jag inte... men jag vill så gärna prata med dig. Jag mår bättre av det.
- Nej, det gör du inte. Du stänger in dig i en värld som inte existerar. Gå.
- Okej.
Ok. Det finns tydligen viktigare saker att göra. Förlåt.
- Nej, det har vi inte. Vad gör du här? Ska du inte skriva din samhällskunskapsuppsats?Har du verkligen tid att sitta här och skriva en fredagkväll?
- Nej, det har jag inte... men jag vill så gärna prata med dig. Jag mår bättre av det.
- Nej, det gör du inte. Du stänger in dig i en värld som inte existerar. Gå.
- Okej.
Ok. Det finns tydligen viktigare saker att göra. Förlåt.
Vi var så unga, men vi är inte äldre idag
Vi var så unga
men vi är inte äldre idag.
Det är så lätt att blicka tillbaka
och se en förändring.
Men det är svårare att blicka framåt
och se den förändring som ännu inte skett.
Jag drömde en dröm igår
jag drömde att du sa "gå med mig"
Och där vandrade vi igenom tiden
vi såg människor skratta och gråta
Vi såg människan och hennes lidande
samtidigt som vi såg lycka i form av en fjäril
En citronfjäril faktiskt om man ska vara noga
denna citronfjäril började vi jaga
Vi ville också finna lyckan vi ville se dess ansikte
men jag såg inte dig när du föll
Jag var för upptagen med att blicka framåt
och fånga den där vackra fjärilen i fjärran
Du skrek åt mig att återvända för dig
men mina tankar befann sig på annat håll
Jakten på citronfjärilen över allt annat sa jag till mig själv
och min kropp revs sönder blodig av alla hinder i min väg
Men mina ögon glänste för äntligen hade jag ett mål
äntligen så hade jag sett lyckan i dess sanna form
En dag så föll citronfjärilen ned och dog
och det var då jag insåg att du också föll
Citronfjärilen hade jagat en citronfjäril själv
och nu föll den utmattad och död
Det var då jag förstod att vi också var citronfjärilar
att vi var blinda av vår sökan denna jakt
Jag vände mig om i livet och sprang tillbaka efter dig
men bara för att finna ett par livlösa vingar
Då slet jag av mina egna gula vingar
och vägrade leva bland andra sökare efter lyckan
I jakten på lyckan så hade jag funnit mig själv
men i all hast förlorat det jag värderade allra mest
Det var också vid denna sorgens tidpunkt
som jag vaknade ur min sällsamma dröm
Jag skakade på huvudet åt denna löjliga vision
som om lyckan förekom i form av en fjäril
Men redan nästa dag så såg jag på en landsväg
hur två citronfjärilar flög tillsammans med blickan i fjärran
Det var som om de var påväg någonstans
men tillsammans denna gång utan brådska
Och det var då jag såg mig själv vilsen i livet
utan några som helst mål och riktningar
Kanske var jag en sådan där citronfjäril
det vackraste som fanns i naturen
Men jag var en citronfjäril med avslitna vingar
vandrandes ensam på en öde grusväg
men vi är inte äldre idag.
Det är så lätt att blicka tillbaka
och se en förändring.
Men det är svårare att blicka framåt
och se den förändring som ännu inte skett.
Jag drömde en dröm igår
jag drömde att du sa "gå med mig"
Och där vandrade vi igenom tiden
vi såg människor skratta och gråta
Vi såg människan och hennes lidande
samtidigt som vi såg lycka i form av en fjäril
En citronfjäril faktiskt om man ska vara noga
denna citronfjäril började vi jaga
Vi ville också finna lyckan vi ville se dess ansikte
men jag såg inte dig när du föll
Jag var för upptagen med att blicka framåt
och fånga den där vackra fjärilen i fjärran
Du skrek åt mig att återvända för dig
men mina tankar befann sig på annat håll
Jakten på citronfjärilen över allt annat sa jag till mig själv
och min kropp revs sönder blodig av alla hinder i min väg
Men mina ögon glänste för äntligen hade jag ett mål
äntligen så hade jag sett lyckan i dess sanna form
En dag så föll citronfjärilen ned och dog
och det var då jag insåg att du också föll
Citronfjärilen hade jagat en citronfjäril själv
och nu föll den utmattad och död
Det var då jag förstod att vi också var citronfjärilar
att vi var blinda av vår sökan denna jakt
Jag vände mig om i livet och sprang tillbaka efter dig
men bara för att finna ett par livlösa vingar
Då slet jag av mina egna gula vingar
och vägrade leva bland andra sökare efter lyckan
I jakten på lyckan så hade jag funnit mig själv
men i all hast förlorat det jag värderade allra mest
Det var också vid denna sorgens tidpunkt
som jag vaknade ur min sällsamma dröm
Jag skakade på huvudet åt denna löjliga vision
som om lyckan förekom i form av en fjäril
Men redan nästa dag så såg jag på en landsväg
hur två citronfjärilar flög tillsammans med blickan i fjärran
Det var som om de var påväg någonstans
men tillsammans denna gång utan brådska
Och det var då jag såg mig själv vilsen i livet
utan några som helst mål och riktningar
Kanske var jag en sådan där citronfjäril
det vackraste som fanns i naturen
Men jag var en citronfjäril med avslitna vingar
vandrandes ensam på en öde grusväg
toomanimamoris
- Har vi kommit över det här nu?
- Ja. Nu är sökandet efter spänning över. Nu kommer det inte hända något mer.
- Är du säker?
- Ja. När vi får det slutgiltiga beskedet så kommer vi att försvinna.
- Men om vi aldrig får det slutgiltiga beskedet? Vad om frågan kommer ligga öppen i luften hela tiden? Jag förstår inte.
- Det tänkte jag inte på. Fan.
NEJ, FÖR IBLAND SÅ KAN MAN INTE SE ALLA SLUT, ÄVEN OM MAN FÖRSÖKER SÅ MYCKET SOM DET GÅR.
Vilket innebär att det inte går att förutsäga framtiden hur mycket man än vill. Fast det är lättast att heja på det argument som vinner. Dessutom, ifall man är negativ så blir man aldrig besviken. Det är för att man alltid är besviken.
SANNA MINA ORD. SNART KOMMER VÄNDPUNKTEN
(som när man vänder sida i en bok? ett nytt kapitel? nya upplevelser? nya minnen? nya erfarenheter?)
(åh som du pratar, käraste)
- Ja. Nu är sökandet efter spänning över. Nu kommer det inte hända något mer.
- Är du säker?
- Ja. När vi får det slutgiltiga beskedet så kommer vi att försvinna.
- Men om vi aldrig får det slutgiltiga beskedet? Vad om frågan kommer ligga öppen i luften hela tiden? Jag förstår inte.
- Det tänkte jag inte på. Fan.
NEJ, FÖR IBLAND SÅ KAN MAN INTE SE ALLA SLUT, ÄVEN OM MAN FÖRSÖKER SÅ MYCKET SOM DET GÅR.
Vilket innebär att det inte går att förutsäga framtiden hur mycket man än vill. Fast det är lättast att heja på det argument som vinner. Dessutom, ifall man är negativ så blir man aldrig besviken. Det är för att man alltid är besviken.
SANNA MINA ORD. SNART KOMMER VÄNDPUNKTEN
(som när man vänder sida i en bok? ett nytt kapitel? nya upplevelser? nya minnen? nya erfarenheter?)
(åh som du pratar, käraste)
anything to change the fact
(you put your aaaaaarms arouuuuuuuuuuund meeeeeeeeeeeeeee)
??????
Jag har verkligen inte tid för sådant här. Fast det känns bättre nu. Jag tänker inte lika mycket. Jag tror inte att jag har tid att tänka. Det är så mycket annat och det känns bra att vara upptagen med någonting. Jag behöver inte låtsas. Vad skönt det är. Att inte behöva låtsas. Snart får jag vila lite. Fast jag borde göra annat nu. Inte tänka på att jag borde göra annat, utan faktiskt göra det. Åstadkomma någonting.
(abstrakt????????????????? ja)
Det kanske är dags för en förändring
??????
Jag har verkligen inte tid för sådant här. Fast det känns bättre nu. Jag tänker inte lika mycket. Jag tror inte att jag har tid att tänka. Det är så mycket annat och det känns bra att vara upptagen med någonting. Jag behöver inte låtsas. Vad skönt det är. Att inte behöva låtsas. Snart får jag vila lite. Fast jag borde göra annat nu. Inte tänka på att jag borde göra annat, utan faktiskt göra det. Åstadkomma någonting.
(abstrakt????????????????? ja)
Det kanske är dags för en förändring
Produkt
- Så!
- Bra.
- Bra.
det är tydligen soligt ute
det är soligt ute
men det är ett blåaktig sken i mitt rum. jag tror det är på grund av min rullgardin. min rullgardin är bra, för den stänger ut omvärlden.
i mitten av ingenstans
titta, någon bjuder upp till dans
fast det har har ingenting med det här att göra. det rimmade bara. jag tyckte det lät bra
det är saker man ser.
fast du ser ju självklart inte. du sydde igen dina ögon. varför gjorde du det? du är medveten om att du är blind. istället för tårar så är det blod. du valde fysisk smärta framför psykisk smärta. jag beundrar dig. okej nej det gör jag inte alls. jag minns när jag sydde igen min mun. jag ångrar det nu, eftersom varje gång jag försöker prata så blöder jag. såret spricker upp igen. det läker aldrig. varje gång jag försöker förmedla en känsla så gör det ont. men inte du. du har valt att inte se den här världen. du har valt att blunda för alla illusioner. jag har inte den viljestyrkan. jag kan inte ignorera dem. okej jag beundrar kanske dig ändå. förlåt mig.
imorgon. imorgon ska bli en bra dag. jag vet vad som kommer hända, för jag har lärt mig att se bakom hörn. jag vet vad som väntar. äntligen kan jag styra det händelseförlopp som jag tidigare bara deltagit i. nu är det jag som skriver reglerna. nu är det jag som bestämmer.
(så jag möter dig där? som vi sa?)
(det som vi har planerat i flera dagar nu. äntligen känns det rätt. hoppas på det bästa nu. får inte misslyckas. allt kommer gå bra. jag kan se hur bra det går. allt ska gå som jag har tänkt mig att det ska gå.)
vissa lögner är så lätta att genomskåda, så ljug inte för mig
men det är ett blåaktig sken i mitt rum. jag tror det är på grund av min rullgardin. min rullgardin är bra, för den stänger ut omvärlden.
i mitten av ingenstans
titta, någon bjuder upp till dans
fast det har har ingenting med det här att göra. det rimmade bara. jag tyckte det lät bra
det är saker man ser.
fast du ser ju självklart inte. du sydde igen dina ögon. varför gjorde du det? du är medveten om att du är blind. istället för tårar så är det blod. du valde fysisk smärta framför psykisk smärta. jag beundrar dig. okej nej det gör jag inte alls. jag minns när jag sydde igen min mun. jag ångrar det nu, eftersom varje gång jag försöker prata så blöder jag. såret spricker upp igen. det läker aldrig. varje gång jag försöker förmedla en känsla så gör det ont. men inte du. du har valt att inte se den här världen. du har valt att blunda för alla illusioner. jag har inte den viljestyrkan. jag kan inte ignorera dem. okej jag beundrar kanske dig ändå. förlåt mig.
imorgon. imorgon ska bli en bra dag. jag vet vad som kommer hända, för jag har lärt mig att se bakom hörn. jag vet vad som väntar. äntligen kan jag styra det händelseförlopp som jag tidigare bara deltagit i. nu är det jag som skriver reglerna. nu är det jag som bestämmer.
(så jag möter dig där? som vi sa?)
(det som vi har planerat i flera dagar nu. äntligen känns det rätt. hoppas på det bästa nu. får inte misslyckas. allt kommer gå bra. jag kan se hur bra det går. allt ska gå som jag har tänkt mig att det ska gå.)
vissa lögner är så lätta att genomskåda, så ljug inte för mig
sommar på den västra kullen
hahaha TITTA VEM SOM SITTER HÄR OCH GÖMMER SIG.
jasså? du vågar inte komma fram? är du säker? JAG KAN ERBJUDA DIG TRYGGHET
vänta vänta vänta. det går så fort nu. kan vi inte sakta ned allting? fast hur skulle vi göra det.
jo just det. där står min tidsmaskin. visst har vi åkt i den förut? vi åkte i den när vi skulle radera lite minnen ifrån svunna tider. fast jag kommer såklart inte ihåg någonting av det. du kanske fortfarande minns men påminn mig inte varför jag valde att glömma det.
förnekelsens kraft, du måste använda den, den är väldigt kraftfull
tryck på den där knappen som du inte vågar trycka på
min säng är obäddad
nu känns det bättre i mitt huvud, nyss var det storm, men du sa ju åt mig att inte uthärda stormen, utan istället dansa i regnet
synd att det åskade och att blixten slog ned och alla dog?????? nä okejrå
det finns ingen struktur och allt är som det ska vara
här mår jag bra här slipper jag vara någon här kan jag vara mig själv
och allt får flyta på som vanligt
allt är så lugnt och allt är så bra. jag vill tacka någon för det. tack.
jasså? du vågar inte komma fram? är du säker? JAG KAN ERBJUDA DIG TRYGGHET
vänta vänta vänta. det går så fort nu. kan vi inte sakta ned allting? fast hur skulle vi göra det.
jo just det. där står min tidsmaskin. visst har vi åkt i den förut? vi åkte i den när vi skulle radera lite minnen ifrån svunna tider. fast jag kommer såklart inte ihåg någonting av det. du kanske fortfarande minns men påminn mig inte varför jag valde att glömma det.
förnekelsens kraft, du måste använda den, den är väldigt kraftfull
tryck på den där knappen som du inte vågar trycka på
min säng är obäddad
nu känns det bättre i mitt huvud, nyss var det storm, men du sa ju åt mig att inte uthärda stormen, utan istället dansa i regnet
synd att det åskade och att blixten slog ned och alla dog?????? nä okejrå
det finns ingen struktur och allt är som det ska vara
här mår jag bra här slipper jag vara någon här kan jag vara mig själv
och allt får flyta på som vanligt
allt är så lugnt och allt är så bra. jag vill tacka någon för det. tack.
typ tremiljoner år
Men ifall man multiplicerar ångest med fejkad ångest, då borde det bli ingenting, eller hur?
(kan du beskydda mig?)
Ja. Ja. Ja .Ja ja? jaaaaaaaaaaaaaaaaa
imorgon är det torsdag. fast det kanske inte spelar någon roll. alla dagar är ju lika långa och idag är alltid idag.
snälla övertyga mig om att jag har fel. sex veckor betyder säkert ingenting. säg att jag har fel så kommer jag att tänka på det vilket leder att jag kanske bryter den här förbannelsen jag har lagt över mig själv
ja just det, imorgon får jag tillbaka mitt matteprov. det var det som mitt undermedvetna försökte få mig att fatta
fast det har ju ingenting med det här att göra. här ska jag skriva sjukt djupa saker som jag inte själv förstår, i just det försöket att förstå mig själv mer. hahahahahaha. nej. jag vet inte varför jag skriver. det är väl för att det är skönt. åh just det. här finns det inga regler heller. här kan jag göra precis vad jag vil. jag älskar det. inga begränisngar. ingen mening. ingen struktur. fatta makten.
(makten)
(och jag är livrädd för att leeeeeeeva och jag är dödsrädd för att döööööö)
Tänker du låta det spåra igen?
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
dsa
nu lyssnar jag på kent det var så längesen jag minns inte hur det var att göra såhär eftersom minnena inte minns sig själv de har glömt de äldsta sångerna de som vi inte kan relatera till men idag så känner vi knappast samma känslor som vi gjorde på den tiden på tiden spelade saker och ting ingen roll då fanns det ingen översatthet om hur värkden skulle gå till hur allt skulle fungera och hur allt skulle bete sig men jag bryr mig inte för jag ör inte så jag att jag har inte din tid här jag inte vill gå gå gå gå snälalg å
(kan du beskydda mig?)
Ja. Ja. Ja .Ja ja? jaaaaaaaaaaaaaaaaa
imorgon är det torsdag. fast det kanske inte spelar någon roll. alla dagar är ju lika långa och idag är alltid idag.
snälla övertyga mig om att jag har fel. sex veckor betyder säkert ingenting. säg att jag har fel så kommer jag att tänka på det vilket leder att jag kanske bryter den här förbannelsen jag har lagt över mig själv
ja just det, imorgon får jag tillbaka mitt matteprov. det var det som mitt undermedvetna försökte få mig att fatta
fast det har ju ingenting med det här att göra. här ska jag skriva sjukt djupa saker som jag inte själv förstår, i just det försöket att förstå mig själv mer. hahahahahaha. nej. jag vet inte varför jag skriver. det är väl för att det är skönt. åh just det. här finns det inga regler heller. här kan jag göra precis vad jag vil. jag älskar det. inga begränisngar. ingen mening. ingen struktur. fatta makten.
(makten)
(och jag är livrädd för att leeeeeeeva och jag är dödsrädd för att döööööö)
Tänker du låta det spåra igen?
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
dsa
nu lyssnar jag på kent det var så längesen jag minns inte hur det var att göra såhär eftersom minnena inte minns sig själv de har glömt de äldsta sångerna de som vi inte kan relatera till men idag så känner vi knappast samma känslor som vi gjorde på den tiden på tiden spelade saker och ting ingen roll då fanns det ingen översatthet om hur värkden skulle gå till hur allt skulle fungera och hur allt skulle bete sig men jag bryr mig inte för jag ör inte så jag att jag har inte din tid här jag inte vill gå gå gå gå snälalg å
tid? nej. tid inte NEJ INTE TID NEJ NEJ NEJ
har det gått sex veckor sedan jag tänkte på dig för första gången?
det är ju helt sjukt, kan du föreställa dig sex veckor?
nej det kandu ju inte eftersom du och jag inte delar samma tidsuppfattning
men varför stannar du kvar i mitt huvud
varför har jag inte slutat tänka på dig
hur kan det ha gått sex veckor?
jag tror inte på det
jag förnekar det
det kan inte ha gått sex veckor
jag har slösat bort sex veckor av mitt liv med att tänka på dig
fast även om du ignorerar mig så är du en sån bra inspirationskälla
det är lättare att skriva
när man har något att skriva om
fast du kanske inte ser dig själv som en inspirationskälla
varför skulle du göra det
men jag kan fortfarande inte förstå att det har gått sex veckor
det är omöjligt
det brukar gå tre dagar för mig att glömma en människa som jag inte har något känslomässigt band knutet till
VARFÖR TÄNKER JAG FORTFARANDE PÅ DIG EFTER SEX VECKOR, DET GÅR INTE, DET EXISTERAR INTE
sådana tankar existerar inte
fast alternativet är ju att jag har hittat på allt det här. fast jag tror att det vore en för enkel utväg att erkänna att du inte existerar, för du gör ju det
tyvärr så gör ju det
det vore så mycket lättare om du inte existerade, för då skulle jag bara vara galen
det här är något annat. det här är frustration.
(varför har du sytt igen dina ögon?)
det är ju helt sjukt, kan du föreställa dig sex veckor?
nej det kandu ju inte eftersom du och jag inte delar samma tidsuppfattning
men varför stannar du kvar i mitt huvud
varför har jag inte slutat tänka på dig
hur kan det ha gått sex veckor?
jag tror inte på det
jag förnekar det
det kan inte ha gått sex veckor
jag har slösat bort sex veckor av mitt liv med att tänka på dig
fast även om du ignorerar mig så är du en sån bra inspirationskälla
det är lättare att skriva
när man har något att skriva om
fast du kanske inte ser dig själv som en inspirationskälla
varför skulle du göra det
men jag kan fortfarande inte förstå att det har gått sex veckor
det är omöjligt
det brukar gå tre dagar för mig att glömma en människa som jag inte har något känslomässigt band knutet till
VARFÖR TÄNKER JAG FORTFARANDE PÅ DIG EFTER SEX VECKOR, DET GÅR INTE, DET EXISTERAR INTE
sådana tankar existerar inte
fast alternativet är ju att jag har hittat på allt det här. fast jag tror att det vore en för enkel utväg att erkänna att du inte existerar, för du gör ju det
tyvärr så gör ju det
det vore så mycket lättare om du inte existerade, för då skulle jag bara vara galen
det här är något annat. det här är frustration.
(varför har du sytt igen dina ögon?)
and I meet you at the cemetery gates
HAHAH DU SA ATT DU GJORDE VAD? FÖRSÖKTE DU FÖRMEDLA EN KÄNSLA? DET VAR DET ROLIGASTE JAG HÖRT.
Jag sa till henne att vi bara lurade oss själva.
Då sa hon att jag saknade förståelse för kärlek och känslor.
Då började min mun blöda.
Hon frågade varför jag blödde.
Då sa jag att min mun var ett sår.
Ett sår som blödde varje gång jag försökte förmedla en känsla.
Då sa hon åt mig att hålla käften.
..............................................
(men om vi inte tar av oss våra masker någon dag så kommer vi få svårt att andas. du kan inte hålla andan hela livet. jag ser igenom dig)
kul att du hörde av dig, jag tänkte faktiskt precis gå.
men ifall du faktiskt dör, och ifall jag faktiskt överlever
ska vi inte ge varandra något slags löfte?
(A dreaded sunny day
so let's go where we're happy
and I meet you at the cemetery gates)
DUUUUUUUU FICK SVART!
Det passar väl bäst så? Inte sant?
Jag sa till henne att vi bara lurade oss själva.
Då sa hon att jag saknade förståelse för kärlek och känslor.
Då började min mun blöda.
Hon frågade varför jag blödde.
Då sa jag att min mun var ett sår.
Ett sår som blödde varje gång jag försökte förmedla en känsla.
Då sa hon åt mig att hålla käften.
..............................................
(men om vi inte tar av oss våra masker någon dag så kommer vi få svårt att andas. du kan inte hålla andan hela livet. jag ser igenom dig)
kul att du hörde av dig, jag tänkte faktiskt precis gå.
men ifall du faktiskt dör, och ifall jag faktiskt överlever
ska vi inte ge varandra något slags löfte?
(A dreaded sunny day
so let's go where we're happy
and I meet you at the cemetery gates)
DUUUUUUUU FICK SVART!
Det passar väl bäst så? Inte sant?
Vi kan väl vänta tills imorgon?
vi kan väl vänta tills imorgon?
(ja)
varför älskar jag den meningen
den är så perfekt
som om att vi sköt upp någon som vi skulle göra. vi väntar tills imorgon? då kanske det har gått över? eller vad betyder det egentligen jag vet inte och nu försvann alla punkter och all struktur vilket betyder att jag hamnar i det där flödet där jag inte bestämmer vad jag skriver utan någonting annat bestämmer åt mig men jagtrivs med det för det är kul att bara sitta och låta fingraran dansa över tangentbordet och däe de dansar fram så uppstår ord som andra kan tolka, som ajg själv kan tolak närhelst jag vill fatta hur häftigt det egentligen är med ord, men meningar och sånt där är så sjukt överskattat, det är bara vilseledande visst är det det är bara fel vi ska inte ta de la det längwflkmnsdkf sdlfsödöfskdjfkjlökjhvh haha jag tappadenbort mig ett tag där men nu är jag med i igen men nu orkar jag intet änka mer jag ska stnga av daotrn nu för jag orkar itne se det här längre det blir bara fölrvirrnade
(ja)
varför älskar jag den meningen
den är så perfekt
som om att vi sköt upp någon som vi skulle göra. vi väntar tills imorgon? då kanske det har gått över? eller vad betyder det egentligen jag vet inte och nu försvann alla punkter och all struktur vilket betyder att jag hamnar i det där flödet där jag inte bestämmer vad jag skriver utan någonting annat bestämmer åt mig men jagtrivs med det för det är kul att bara sitta och låta fingraran dansa över tangentbordet och däe de dansar fram så uppstår ord som andra kan tolka, som ajg själv kan tolak närhelst jag vill fatta hur häftigt det egentligen är med ord, men meningar och sånt där är så sjukt överskattat, det är bara vilseledande visst är det det är bara fel vi ska inte ta de la det längwflkmnsdkf sdlfsödöfskdjfkjlökjhvh haha jag tappadenbort mig ett tag där men nu är jag med i igen men nu orkar jag intet änka mer jag ska stnga av daotrn nu för jag orkar itne se det här längre det blir bara fölrvirrnade
ifall jag bad dig stänga, skulle du då välta bokhyllan?
någon sa att jag inte kan förstå djupa känslor eller att jag inte vet vad kärlek är
är det här materialet för det ni säger?
det jag skriver här?
det här är tankar
tankar är inte synonymt med sanning
jag kanske hittar på allt jag skriver här
jag skriver ju för min egen skull, inte för er
allting som står inom kursivt är tankar
då är alltså det här en tanke om tankar
allt jag skriver här har kanske ingenting att göra med någonting. som pappa när han klipper gräset utanför mitt fönster. det har inte ingenting att göra med någonting, men ändå skrev jag det. jag har aldrig skrivit om sanningen. det finns ingen sanning. bara lögner och illusioner och skådespel. jag ser ju igenom dem själva hela tiden.
det här är inte att älska. det här är att skriva om hur det är att skriva om att älska. det här är inte kärlek. det här är hur det är att skriva om hur det är att skriva om kärlek. ser du skillnaden? ser du vart gränsen mellan tankar, fantasi och verklighet går?
Nu räcker det. Inte mer. Det har pågått länge nog. Det finns vissa regler som måste följas. Söker du sanningen? Prata med mig någon gång. Prata med mig
(så ska jag ljuga för dig och berätta om alla illusioner som jag har och alla personligheter och alla metaforer som jag har kommit på, jag kan berätta allt det där för dig bara du tar tillfället att sätta dig ned i lugn och ro och se mig som en berättare, för jag är en berättare, jag är ingen skådespelare, jag är bara den som berättar hur skådespelaren utför sin akt som är så perfekt oc......)
NU RÄCKER DET. INGET MER. HÄR TAR DET SLUT.
är det här materialet för det ni säger?
det jag skriver här?
det här är tankar
tankar är inte synonymt med sanning
jag kanske hittar på allt jag skriver här
jag skriver ju för min egen skull, inte för er
allting som står inom kursivt är tankar
då är alltså det här en tanke om tankar
allt jag skriver här har kanske ingenting att göra med någonting. som pappa när han klipper gräset utanför mitt fönster. det har inte ingenting att göra med någonting, men ändå skrev jag det. jag har aldrig skrivit om sanningen. det finns ingen sanning. bara lögner och illusioner och skådespel. jag ser ju igenom dem själva hela tiden.
det här är inte att älska. det här är att skriva om hur det är att skriva om att älska. det här är inte kärlek. det här är hur det är att skriva om hur det är att skriva om kärlek. ser du skillnaden? ser du vart gränsen mellan tankar, fantasi och verklighet går?
Nu räcker det. Inte mer. Det har pågått länge nog. Det finns vissa regler som måste följas. Söker du sanningen? Prata med mig någon gång. Prata med mig
(så ska jag ljuga för dig och berätta om alla illusioner som jag har och alla personligheter och alla metaforer som jag har kommit på, jag kan berätta allt det där för dig bara du tar tillfället att sätta dig ned i lugn och ro och se mig som en berättare, för jag är en berättare, jag är ingen skådespelare, jag är bara den som berättar hur skådespelaren utför sin akt som är så perfekt oc......)
NU RÄCKER DET. INGET MER. HÄR TAR DET SLUT.
vi kan hålla på hur länge som helst
det sanna skådespelet är det vi gör i vardagen
det sociala skådespelet
jag är så trött på det
(In a world gone mad it is madness to be sane)
alla regler
och när vi är ensamma så släpper vi lös vår frustration
där ingen ser
och sedan när någon frågar hur vi mår så tvingas vi säga att allt är bra
det är det sociala skådespelet som är skådespelet. och jag ser igenom det. det är så patetiskt. det är så fruktansvärt dåligt. och alla mår dåligt av det men ingen erkänner det, eftersom det är en del av skådespelet att inte erkänna det
hur kände världen bli såhär förfallen
när ska vi våga visa oss själva som vi egentligen är
fast i en sån värld kanske ingen skulle kunna överleva
för mycket tankar och för mycket känslor
vi kanske borde dölja oss för varandra istället
det kanske är bättre
kanske det faktiskt är bättre att vara en osynlig skådespelare i det osynliga skådespelet
Självanalysen. Självkritiken. Du tar den hårt, har jag hört. Skrivandet. Det här inte hemma här. Lägg ned det. Sluta låtsas vara någonting du inte är. Fast egentligen, vem är jag att avgöra vem du är. Men det är hur jag ser dig, och jag ser att det är någonting fel med dig. Varför vägrar du erkänna dina fel?
det sociala skådespelet
jag är så trött på det
(In a world gone mad it is madness to be sane)
alla regler
och när vi är ensamma så släpper vi lös vår frustration
där ingen ser
och sedan när någon frågar hur vi mår så tvingas vi säga att allt är bra
det är det sociala skådespelet som är skådespelet. och jag ser igenom det. det är så patetiskt. det är så fruktansvärt dåligt. och alla mår dåligt av det men ingen erkänner det, eftersom det är en del av skådespelet att inte erkänna det
hur kände världen bli såhär förfallen
när ska vi våga visa oss själva som vi egentligen är
fast i en sån värld kanske ingen skulle kunna överleva
för mycket tankar och för mycket känslor
vi kanske borde dölja oss för varandra istället
det kanske är bättre
kanske det faktiskt är bättre att vara en osynlig skådespelare i det osynliga skådespelet
Självanalysen. Självkritiken. Du tar den hårt, har jag hört. Skrivandet. Det här inte hemma här. Lägg ned det. Sluta låtsas vara någonting du inte är. Fast egentligen, vem är jag att avgöra vem du är. Men det är hur jag ser dig, och jag ser att det är någonting fel med dig. Varför vägrar du erkänna dina fel?
jag stal din evighet?
Älska?
(??????????????????)
åh minns du hur vi brukade ge namn åt det ordet. vi brukade hitta på saker att förknippa det med, men vi visste inte hur farligt ord det faktiskt var att leka med, men vi var så unga och så övertygade, snälla förlåt mig för de saker jag aldrig sa. och snälla förlåt mig för alla de saker jag sa, för jag visste inte vad jag höll på med
?
ska vi ta sovlektioner du och jag?
men vem är han du pratar om
jag känner inte till någon sådan man
däremot känner jag till en man
som sig själv bara älskar
och som genom andra personer
i form av bekräftelse älskar sig själv
det är en vidrig man
jag hoppas du aldrig möter honom
de kallade honom för parasiten
(parasiten? ? ? ? ? Parasiten?
(parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten)
HAHAHHA PARASITEN JAG MINNS HONOM SÅ VÄL
han levde på andra
vi borde ha dödat honom
fast
vem är du att döma mig
du visar inte ens dig själv
fast
vem är jag att döma mig själv
jag har aldrig visat mig själv
dessutom så går det inte att lära sig innebörden av kärlek
det vore som att lära sig innebörden av en illusion
duvet illusionerna. de är som lögner fast mycket verkligare
(kan vi inte ta av våra masker du och jag? kanske till och med idag?)
(??????????????????)
åh minns du hur vi brukade ge namn åt det ordet. vi brukade hitta på saker att förknippa det med, men vi visste inte hur farligt ord det faktiskt var att leka med, men vi var så unga och så övertygade, snälla förlåt mig för de saker jag aldrig sa. och snälla förlåt mig för alla de saker jag sa, för jag visste inte vad jag höll på med
?
ska vi ta sovlektioner du och jag?
men vem är han du pratar om
jag känner inte till någon sådan man
däremot känner jag till en man
som sig själv bara älskar
och som genom andra personer
i form av bekräftelse älskar sig själv
det är en vidrig man
jag hoppas du aldrig möter honom
de kallade honom för parasiten
(parasiten? ? ? ? ? Parasiten?
(parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten parasiten)
HAHAHHA PARASITEN JAG MINNS HONOM SÅ VÄL
han levde på andra
vi borde ha dödat honom
fast
vem är du att döma mig
du visar inte ens dig själv
fast
vem är jag att döma mig själv
jag har aldrig visat mig själv
dessutom så går det inte att lära sig innebörden av kärlek
det vore som att lära sig innebörden av en illusion
duvet illusionerna. de är som lögner fast mycket verkligare
(kan vi inte ta av våra masker du och jag? kanske till och med idag?)
Nu blev det väldigt formellt igen. Tog känslorna slut?
Kriterier: Beskriv ett händelseförlopp.
"Ser du vad det är? Det är en mynning. Du tittar in i mynningen av en pistol. Nu tänker jag skjuta dig."
Idag är vi totalt likgiltiga inför känslor som den senaste tiden har dominerat över oss.
Jag är dessvärre rädd att jag ljög för dig. Jag önskar att jag hade kunnat ljuga för mig själv istället. Det hade varit lättare. Det är alltid lättare. Om du ändå förstod vad jag menade. Om du ändå insåg att allt det jag skriver just nu inte betyder någonting och att jag kommer glömma bort allting efter jag trycker på knappen för "spara & publicera".
Fast det kanske inte betyder någonting för dig heller. Att jag säger allt det här.
Samtidigt så spelades en dyster melodi, men det bekom honom inte. Mannen med avgrunden visade det föga intresse. Hans tankar var riktade åt annat.
Om vi ändå kunde komma överens om någonting. Ett beslut. Visst vore det något? Men det finns för mycket ironi för att vi ska kunna göra det. Dessutom så känner du till honom som jag nästan inte vågar nämna. Du vet hur hård han är och hur han hanterar de som sviker honom. Jag vågar inte svika honom. Gör du det? Du har ju blivit utsatt för hans vrede förut, så du om någon borde veta.
Någonting fångade Mannen med avgrundens intresse och han reste sig ifrån bänken. Han hade någonting i handen. Det glimmade till i solen. Nu var han redo. Nu var det dags.
Kan vi inte besegra honom du och jag? Jag tror att hans namn är Ovissheten.
Ska vi döda honom?
Sedan höjde han vapnet och yttrade de tomma orden.
"Ser du vad det är? Det är en mynning. Du tittar in i mynningen av en pistol. Nu tänker jag skjuta dig."
Idag är vi totalt likgiltiga inför känslor som den senaste tiden har dominerat över oss.
Jag är dessvärre rädd att jag ljög för dig. Jag önskar att jag hade kunnat ljuga för mig själv istället. Det hade varit lättare. Det är alltid lättare. Om du ändå förstod vad jag menade. Om du ändå insåg att allt det jag skriver just nu inte betyder någonting och att jag kommer glömma bort allting efter jag trycker på knappen för "spara & publicera".
Fast det kanske inte betyder någonting för dig heller. Att jag säger allt det här.
Samtidigt så spelades en dyster melodi, men det bekom honom inte. Mannen med avgrunden visade det föga intresse. Hans tankar var riktade åt annat.
Om vi ändå kunde komma överens om någonting. Ett beslut. Visst vore det något? Men det finns för mycket ironi för att vi ska kunna göra det. Dessutom så känner du till honom som jag nästan inte vågar nämna. Du vet hur hård han är och hur han hanterar de som sviker honom. Jag vågar inte svika honom. Gör du det? Du har ju blivit utsatt för hans vrede förut, så du om någon borde veta.
Någonting fångade Mannen med avgrundens intresse och han reste sig ifrån bänken. Han hade någonting i handen. Det glimmade till i solen. Nu var han redo. Nu var det dags.
Kan vi inte besegra honom du och jag? Jag tror att hans namn är Ovissheten.
Ska vi döda honom?
Sedan höjde han vapnet och yttrade de tomma orden.
va????
Justja.
Det finns en sak till.
En sak som du inte känner till.
(????????????????????????????)
Har vi hittat på det här?
Det finns en sak till.
En sak som du inte känner till.
(????????????????????????????)
Har vi hittat på det här?
Ovanligt att det spårar
Näjustnej
det blev en sådan känslofull dag
fråga mig inte varför
det blev en sådan känslofull dag
fråga mig inte varför
Ovanligt att det spårar
Näjustnej
det blev en sådan känslofull dag
fråga mig inte varför
det blev en sådan känslofull dag
fråga mig inte varför
är det sanningen som gömmer sig?
- Sluta.
- Vi måste prata.
- Du skämmer ut dig själv.
- Nej, det finns en sak jag måste erkänna.
- Nej, du måste lära dig att hålla käften och vakta dina känslor mer.
- Jag vill bara berätta hur jag känner.
- Du känner för mycket. Allt det där du känner har du hittat på. Det finns inga känslor. Det finns bara en enorm vilja inom dig att känna någonting alls. Tror du inte att de andra ser? Tror du inte att de andra förstår? Du är bara en skådespelare. De har lärt sig nu. De tror inte längre på vad du tycker,tror, känner eller tänker. Du har blivit så fruktansvärt jävla ensam och instängd i dig själv. Vad är det för förvandling du har genomgått? När tänker du bryta dig fri ifrån dig själv? Kan du inte komma ut en dag? Komma ut ur den plats som du tänker alla patetiska tankar. Kom ut ur den platsen och var dig själv iställen, för det är den personen vi älskar. Inte den där som skriver massa saker och försöker förmedla någonting. Du kan inte vara den personen. Ingen vill vara med den personen. Ingen vill vara med dig som du är nu. Förstår du inte det? Vad ska jag säga för att du ska tro mig? Hur många gånger ska jag säga det? Fattar du inte hur värdelös och patetisk du är?
- Sluta klanka ned på dig själv. Vi delar samma tankerum. Vi är tanketvillingar. När du anklagar mig så anklagar du dig själv.
- Åh, ännu mer skitsnack. Du talar om massa metaforer vars betydelse som endast du känner till och du talar om dem som om de vore dina vänner. Hur patetisk är du? Sedan när började du ersätta dina vänner med metaforer? Inser du inte hur du hela tiden stänger in dig i dig själv? Snart kommer du inte att hitta ut längre. Snart kommer det inte längre att finnas en väg ut. Och om du väl hittar ut en dag så kommer världen att ha förändrats så mycket att du inte längre känner igen den och i sin tur så kommer världen inte känna igen dig heller. Inte heller acceptera dig. Så försök att komma ut ur dig själv nu.
- Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill bara säga att jag vill vara med dig.
- .........................................
(hahahahahahahahahahahhahahahhahahaha)
(hahahahahahhahahahahahah)
(haha?)
?
!
!!!!!!!!!!!!!!!
!!!
!
!
!
!
(fördömda evighet jag kan inte besegra dig jag har ingen makt här)
Jag vet inte vart jag har dig längre? Hur står vi egentligen i förhållande till varandra?
Det är väl upp till mottagaren?
(varför ignorerar du det som står där uppe läs det så kommer du förstå vad du har funderat på så länge)
Det är väl upp till mottagaren?
(le då?)
- Vi måste prata.
- Du skämmer ut dig själv.
- Nej, det finns en sak jag måste erkänna.
- Nej, du måste lära dig att hålla käften och vakta dina känslor mer.
- Jag vill bara berätta hur jag känner.
- Du känner för mycket. Allt det där du känner har du hittat på. Det finns inga känslor. Det finns bara en enorm vilja inom dig att känna någonting alls. Tror du inte att de andra ser? Tror du inte att de andra förstår? Du är bara en skådespelare. De har lärt sig nu. De tror inte längre på vad du tycker,tror, känner eller tänker. Du har blivit så fruktansvärt jävla ensam och instängd i dig själv. Vad är det för förvandling du har genomgått? När tänker du bryta dig fri ifrån dig själv? Kan du inte komma ut en dag? Komma ut ur den plats som du tänker alla patetiska tankar. Kom ut ur den platsen och var dig själv iställen, för det är den personen vi älskar. Inte den där som skriver massa saker och försöker förmedla någonting. Du kan inte vara den personen. Ingen vill vara med den personen. Ingen vill vara med dig som du är nu. Förstår du inte det? Vad ska jag säga för att du ska tro mig? Hur många gånger ska jag säga det? Fattar du inte hur värdelös och patetisk du är?
- Sluta klanka ned på dig själv. Vi delar samma tankerum. Vi är tanketvillingar. När du anklagar mig så anklagar du dig själv.
- Åh, ännu mer skitsnack. Du talar om massa metaforer vars betydelse som endast du känner till och du talar om dem som om de vore dina vänner. Hur patetisk är du? Sedan när började du ersätta dina vänner med metaforer? Inser du inte hur du hela tiden stänger in dig i dig själv? Snart kommer du inte att hitta ut längre. Snart kommer det inte längre att finnas en väg ut. Och om du väl hittar ut en dag så kommer världen att ha förändrats så mycket att du inte längre känner igen den och i sin tur så kommer världen inte känna igen dig heller. Inte heller acceptera dig. Så försök att komma ut ur dig själv nu.
- Förlåt, jag vet inte vad jag ska säga. Jag vill bara säga att jag vill vara med dig.
- .........................................
(hahahahahahahahahahahhahahahhahahaha)
(hahahahahahhahahahahahah)
(haha?)
?
!
!!!!!!!!!!!!!!!
!!!
!
!
!
!
(fördömda evighet jag kan inte besegra dig jag har ingen makt här)
Jag vet inte vart jag har dig längre? Hur står vi egentligen i förhållande till varandra?
Det är väl upp till mottagaren?
(varför ignorerar du det som står där uppe läs det så kommer du förstå vad du har funderat på så länge)
Det är väl upp till mottagaren?
(le då?)
stopp
låt meddelandet sjunka in???
vänta vilket meddelande pratar jag om nu, jo ja just ja, det där som du aldrig skrev och som du gömde i en bok som du aldrig har visat för någon
varför gömmer du den där boken?
vad står skrivet i den?
kan du inte avslöja någonting för oss?
jag vet ju faktiskt vad som står i den, eftersom jag har skrivit den. du borde också läsa den någon dag, eftersom jag hela tiden blir så trött på att rätta meningar. tänk dig hur gruset knastrar under fötterna, så känns det när jag går på motorvägen. jag vet inte riktigt hur det hänger samman med någonting och just nu så klipper min pappa inte gräset utanför mitt rum. varför gör han inte det? varför kan jag inte höra ljudet från gräsklipparen? är det för att jag vill höra den? är det för att jag vill tro att den är där? är det också därför som du och jag inte möter varandras blickar? är det för att jag vill se dig? är du som min pappas gräsklippare? eller är det av helt andra anledningar? kan du inte sitta ned och förklara lite, för jag tror inte att du är en gräsklippare.
'
vi kanske borde bygga en båt och åka nedför bäcken, minns du hur vi gjorde det när vi var små? näjustnä , du existerade självklart inte då, ingen av er existerade i min värld då. jag var liten och ensam och byggde en båt som jag åkte i nedför bäcken. det var en segelbåt. jag kallade segelbåten för friheten. så därför åkte jag och friheten ned för den där bäcken, som senare utveckades till en flod och som senare utvecklades till en ström och tillslut så fann vi oss på oändlighetens ocean. när vi tittade tillbaka så fanns det inga spår av bäcken, utan bara hav bakom oss. tiden hade lurat oss, och nu seglade vi på oändlighetens ocean. jag frågade dig om vi var döda och du svarade att du trodde det. jag skrattade och insåg att jag pratade med mig själv eftersom ingen annan än jag satt i båten,, men jag hade hittat på dig eftersom jag behövde dig så mycket. när vi seglade där över oändlighetens ocean för att hitta land så sa du till mig att jag älskade dig. jag sa att du älskade mig också precis som jag älskade mig själv. du sa att jag inte visste vad jag pratade om och slog till mig.
det var också då jag vaknade i en vinterstorm. jag låg i en snöhög och jag funderade på vad som hade hänt. jag tittade ned på min kropp och inser att jag blöder. vad är det som har hänt undrar jag, och plötsligt så byter jag tempus i mina tankar, men det spelar ingen roll eftersom att jag blöder. det är det viktigaste, jag blöder och jag måste fortsätta blöda tills jag inte blöder längre, för då får jag återvända till den värld jag hör hemma i för där behöver jag inte var någonting jag inte är och jag vill bara sitta där och låtsas att jag inet är här, hej här är du ju hej!
varför s a d u så där nu kanske cvi ska lgägga ned det här för ingenting kommer ur det joch ag vet inte l¨ängre vad jag skriver jag måste skriva för att inte tänka på dig jag gör vad somhelst för att ignorera de tankar som ständgit fösröker hoppa på mig men de kommer mig inte här finns ingen struktur här finns ingen verklighet för det är i verligheten som du plågar mig med dina handlingar och allt som du inte har gjort och allt som du inte har sagt vi skanske ska sltiua tänkja df påas dfnskdf dgf de här nu för vi har kommit till en ounkt där vi inte klängre kans se oss jsälva i en helbild nu måste jaqg sluta sktua luta sluta sluta sluta sluta
(låt meddelandet sjunka in?)
(TÄNK DIG SOM ATT DU STÅR I EN FORS AV TANKAR OCH KÄNSLOR OCH SKA FÖRSÖKA UTTRYCKA ALLA KÄNSLOR OCH TANKAR SAMTIDIGT I TEXT, DET GÅR INTE DET GÅR INTE DET GÅR INTE)
vänta vilket meddelande pratar jag om nu, jo ja just ja, det där som du aldrig skrev och som du gömde i en bok som du aldrig har visat för någon
varför gömmer du den där boken?
vad står skrivet i den?
kan du inte avslöja någonting för oss?
jag vet ju faktiskt vad som står i den, eftersom jag har skrivit den. du borde också läsa den någon dag, eftersom jag hela tiden blir så trött på att rätta meningar. tänk dig hur gruset knastrar under fötterna, så känns det när jag går på motorvägen. jag vet inte riktigt hur det hänger samman med någonting och just nu så klipper min pappa inte gräset utanför mitt rum. varför gör han inte det? varför kan jag inte höra ljudet från gräsklipparen? är det för att jag vill höra den? är det för att jag vill tro att den är där? är det också därför som du och jag inte möter varandras blickar? är det för att jag vill se dig? är du som min pappas gräsklippare? eller är det av helt andra anledningar? kan du inte sitta ned och förklara lite, för jag tror inte att du är en gräsklippare.
'
vi kanske borde bygga en båt och åka nedför bäcken, minns du hur vi gjorde det när vi var små? näjustnä , du existerade självklart inte då, ingen av er existerade i min värld då. jag var liten och ensam och byggde en båt som jag åkte i nedför bäcken. det var en segelbåt. jag kallade segelbåten för friheten. så därför åkte jag och friheten ned för den där bäcken, som senare utveckades till en flod och som senare utvecklades till en ström och tillslut så fann vi oss på oändlighetens ocean. när vi tittade tillbaka så fanns det inga spår av bäcken, utan bara hav bakom oss. tiden hade lurat oss, och nu seglade vi på oändlighetens ocean. jag frågade dig om vi var döda och du svarade att du trodde det. jag skrattade och insåg att jag pratade med mig själv eftersom ingen annan än jag satt i båten,, men jag hade hittat på dig eftersom jag behövde dig så mycket. när vi seglade där över oändlighetens ocean för att hitta land så sa du till mig att jag älskade dig. jag sa att du älskade mig också precis som jag älskade mig själv. du sa att jag inte visste vad jag pratade om och slog till mig.
det var också då jag vaknade i en vinterstorm. jag låg i en snöhög och jag funderade på vad som hade hänt. jag tittade ned på min kropp och inser att jag blöder. vad är det som har hänt undrar jag, och plötsligt så byter jag tempus i mina tankar, men det spelar ingen roll eftersom att jag blöder. det är det viktigaste, jag blöder och jag måste fortsätta blöda tills jag inte blöder längre, för då får jag återvända till den värld jag hör hemma i för där behöver jag inte var någonting jag inte är och jag vill bara sitta där och låtsas att jag inet är här, hej här är du ju hej!
varför s a d u så där nu kanske cvi ska lgägga ned det här för ingenting kommer ur det joch ag vet inte l¨ängre vad jag skriver jag måste skriva för att inte tänka på dig jag gör vad somhelst för att ignorera de tankar som ständgit fösröker hoppa på mig men de kommer mig inte här finns ingen struktur här finns ingen verklighet för det är i verligheten som du plågar mig med dina handlingar och allt som du inte har gjort och allt som du inte har sagt vi skanske ska sltiua tänkja df påas dfnskdf dgf de här nu för vi har kommit till en ounkt där vi inte klängre kans se oss jsälva i en helbild nu måste jaqg sluta sktua luta sluta sluta sluta sluta
(låt meddelandet sjunka in?)
(TÄNK DIG SOM ATT DU STÅR I EN FORS AV TANKAR OCH KÄNSLOR OCH SKA FÖRSÖKA UTTRYCKA ALLA KÄNSLOR OCH TANKAR SAMTIDIGT I TEXT, DET GÅR INTE DET GÅR INTE DET GÅR INTE)
wers
(?????????????????)
Ser du alla frågetecken?
De handlar om dig.
De handlar om vad du tycker och tänker
(???????????????)
De handlar också om det som har hänt
De handlar också om vad som händer
De handlar också om vad som kommer hända
Visst är det svårt att veta?
Visst är det svårt att förstå?
men ifall ingenting går som jag hoppas så kan jag ju alltid glädja mig med att jag har någonting att skriva om. jag har ju faktiskt haft någonting att skriva om i över en månad nu. hahahahahahahah
ironin
det här mellanläget är så kul
och jag vet inte ens om du någonsin har någonsin
kan vi inte göra konstiga meningar så ingen förstår
fast du finns ju inte här. du är där
tänk vilken evighet som befinner sig emellan "här" och "där"
Ser du alla frågetecken?
De handlar om dig.
De handlar om vad du tycker och tänker
(???????????????)
De handlar också om det som har hänt
De handlar också om vad som händer
De handlar också om vad som kommer hända
Visst är det svårt att veta?
Visst är det svårt att förstå?
men ifall ingenting går som jag hoppas så kan jag ju alltid glädja mig med att jag har någonting att skriva om. jag har ju faktiskt haft någonting att skriva om i över en månad nu. hahahahahahahah
ironin
det här mellanläget är så kul
och jag vet inte ens om du någonsin har någonsin
kan vi inte göra konstiga meningar så ingen förstår
fast du finns ju inte här. du är där
tänk vilken evighet som befinner sig emellan "här" och "där"
om man ser det såhär, så är det ganska patetiskt
osjd sdfij fo kdfwjokjgnäe pöklsdf asdfklöasd flkadsjsdf
sie denei lysena naeth denia lampana i slakte
frustration?
Är det här FRUSTRATION?
det går inte att andas längre
du tar upp allt utrymme i mitt huvud
du kväver mig
ÄR DET HÄR FRUSTRATION?
nej, det är det inte. det är långt kvar
det är långt kvar dit.
sie denei lysena naeth denia lampana i slakte
frustration?
Är det här FRUSTRATION?
det går inte att andas längre
du tar upp allt utrymme i mitt huvud
du kväver mig
ÄR DET HÄR FRUSTRATION?
nej, det är det inte. det är långt kvar
det är långt kvar dit.
jag vill jättegärna tro det
nej jag faktiskt tror inte att det är du
jag vill jättegärna tro det
men jag tror inte att det är du
jag vet inte ens vem du är
men hon som jag skriver om
ser mig aldrig
därför tror jag inte att det är du
(är det här jag ifrågasätter min egen existens????)
(?????????????????????????)
(jag ser inte mig själv längre???????)
jag vill jättegärna tro det
men jag tror inte att det är du
jag vet inte ens vem du är
men hon som jag skriver om
ser mig aldrig
därför tror jag inte att det är du
(är det här jag ifrågasätter min egen existens????)
(?????????????????????????)
(jag ser inte mig själv längre???????)
Varför blir det alltid såhär
Klockan kan inte vara 23.32. Inte redan.
Det känns som om jag har suttit och väntat på någon hela kvällen. Jag förstår inte. Jag sitter här fortfarande och väntar. Vad är det som ska hända? Vad är det jag tror kommer hända? Det är en sådan skum känsla. Jag längtar efter någon, fast jag kan inte komma ihåg vem. Det är någon som jag kan prata med. Någon som jag nyligen träffat. Ja, exakt så känns det. Någon som jag har någonting att berätta för, och att jag vet att den personen kommer tycka det är roligt. Vem är det? Vad är det egentligen jag sitter och väntar på? Och hur länge till måste jag sitta här och vänta? Jag vet inte. Allting är så suddigt.
(?????????????????)
Det kan inte vara såhär. Jag kan ju inte gå nu. Tänk om jag missar den där personen? Tänk om den den personen börjar skriva till mig, men jag hinner stänga av datorn och lägga mig istället. Det går ju inte. Samtidigt som jag tittar på mobilen så hoppas jag på ett nytt sms, men vem skulle jag få ett sms ifrån? Det finns ju ingen som skulle smsa mig nu på en söndagkväll utan någon särskild anledning? Det känns ändå som om jag väntar på att någon ska smsa mig. Varför är det så? Varför sitter jag och väntar på att någon ska skriva? Så ska det ju inte vara. Fast det kanske är samma sak när jag sitter vid facebook och tittar. Jag sitter och stirrar på ditt namn och väntar på att du ska skriva, fast det gör du ju aldrig. Det vore bara konstigt. Dessutom så skulle du inte ha någon anledning till att göra det. Det har vi ju redan fastställt, att du inte ser mig som jag ser dig.
(det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman?)
Varför blir det alltid såhär?
Det känns som om jag har suttit och väntat på någon hela kvällen. Jag förstår inte. Jag sitter här fortfarande och väntar. Vad är det som ska hända? Vad är det jag tror kommer hända? Det är en sådan skum känsla. Jag längtar efter någon, fast jag kan inte komma ihåg vem. Det är någon som jag kan prata med. Någon som jag nyligen träffat. Ja, exakt så känns det. Någon som jag har någonting att berätta för, och att jag vet att den personen kommer tycka det är roligt. Vem är det? Vad är det egentligen jag sitter och väntar på? Och hur länge till måste jag sitta här och vänta? Jag vet inte. Allting är så suddigt.
(?????????????????)
Det kan inte vara såhär. Jag kan ju inte gå nu. Tänk om jag missar den där personen? Tänk om den den personen börjar skriva till mig, men jag hinner stänga av datorn och lägga mig istället. Det går ju inte. Samtidigt som jag tittar på mobilen så hoppas jag på ett nytt sms, men vem skulle jag få ett sms ifrån? Det finns ju ingen som skulle smsa mig nu på en söndagkväll utan någon särskild anledning? Det känns ändå som om jag väntar på att någon ska smsa mig. Varför är det så? Varför sitter jag och väntar på att någon ska skriva? Så ska det ju inte vara. Fast det kanske är samma sak när jag sitter vid facebook och tittar. Jag sitter och stirrar på ditt namn och väntar på att du ska skriva, fast det gör du ju aldrig. Det vore bara konstigt. Dessutom så skulle du inte ha någon anledning till att göra det. Det har vi ju redan fastställt, att du inte ser mig som jag ser dig.
(det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman?)
Varför blir det alltid såhär?
Det här blev så ordentligt
Ett erkännande.
Nu är chansen att påverka större än någonsin.
Kanske det här medför fler positiva känslor?
Det här blev så formellt, så verkligt på något sätt.
Jag hade inte alls tänkt mig det såhär. Struktur. Det här är struktur.
Det kanske behövs mer sådant. Inte det där andra. Det där andra är så destruktivt.
Du vet väl vad jag menar?
(????????????????????????????????)
Nu är chansen att påverka större än någonsin.
Kanske det här medför fler positiva känslor?
Det här blev så formellt, så verkligt på något sätt.
Jag hade inte alls tänkt mig det såhär. Struktur. Det här är struktur.
Det kanske behövs mer sådant. Inte det där andra. Det där andra är så destruktivt.
Du vet väl vad jag menar?
(????????????????????????????????)
ne
det rimmar??????
nu förvinn nu snälla gå okej tack hejdå
varför tar inte dessa tankar slut
varför fortsätter de bara
som om jag inte kunde kontrollera dem
som om de har släppts fria i världen utan någon egentlig anledning
vissa tankar är ju farligare än andra
vi kan inte låta dem löpa fria
vi borde förstöra m
nu blundar jag, men jag skriver ändå. det känns som om jag kommer somna närsomhelst. förlåt men jag vet inte vad jag ska göra. jag kan faktiskt skriva fastän jag blundar för mina fingrar vet vart dom ska trycka. detär så enkelt. jag har gjort det så många gånger förut
nu måste jag sova jag måset sova nu
varför fortsätter de bara
som om jag inte kunde kontrollera dem
som om de har släppts fria i världen utan någon egentlig anledning
vissa tankar är ju farligare än andra
vi kan inte låta dem löpa fria
vi borde förstöra m
nu blundar jag, men jag skriver ändå. det känns som om jag kommer somna närsomhelst. förlåt men jag vet inte vad jag ska göra. jag kan faktiskt skriva fastän jag blundar för mina fingrar vet vart dom ska trycka. detär så enkelt. jag har gjort det så många gånger förut
nu måste jag sova jag måset sova nu
de tre tre
jag vet inte vem du är som läser mina tankar
jag har sett den kortfilmen förut
jag tycker mycket om den
den är mysig
och hur kan man annat än att älska huvudkaraktären
fast jag vet inte hur den kortfilmen har nånting med nånting att göra
jag kanske borde se den igen
fast då blir jag kanske ledsen, eftersom huvudkaraktären i den filmen strävar efter något och offrar allt för något
jag bara bränner mig själv för att ge bränsle åt en fantasi-tanke
ibland är verkligheten så verklig
jag har sett den kortfilmen förut
jag tycker mycket om den
den är mysig
och hur kan man annat än att älska huvudkaraktären
fast jag vet inte hur den kortfilmen har nånting med nånting att göra
jag kanske borde se den igen
fast då blir jag kanske ledsen, eftersom huvudkaraktären i den filmen strävar efter något och offrar allt för något
jag bara bränner mig själv för att ge bränsle åt en fantasi-tanke
ibland är verkligheten så verklig
jag saknar allt det där som jag glömt
det är nog lättare att sluta skriva
om jag slutar lyssna på kings of convenience nu, men jag vill inte
det är så mysigt på något sätt
bara att sitta och humma med
jag ska nog öppna min fönster snart, det börjar bli varmt
jag längtar tills jag kan sova med fönstret öppet
vakna på morgonen för att jag är arg på fåglarna som väcker mig
eller kanske vakna av att det är så varmt
eftersom jag stängde fönstret för att slippa höra fåglarna
haha jag saknar sommaren
men den kommer inte bli densamma
något saknas
något saknas i mig själv
jag saknar mig själv
jag log oftare förr
om jag slutar lyssna på kings of convenience nu, men jag vill inte
det är så mysigt på något sätt
bara att sitta och humma med
jag ska nog öppna min fönster snart, det börjar bli varmt
jag längtar tills jag kan sova med fönstret öppet
vakna på morgonen för att jag är arg på fåglarna som väcker mig
eller kanske vakna av att det är så varmt
eftersom jag stängde fönstret för att slippa höra fåglarna
haha jag saknar sommaren
men den kommer inte bli densamma
något saknas
något saknas i mig själv
jag saknar mig själv
jag log oftare förr
jag lägger ned nu?
hur länge ska vi hålla på såhär
hur länge ska vi tänka på varandra utan att prata med varandra
hur länge ska vi ignorera varandra fastän vi ser varandra varje dag
varför känns det såhär
varför är det dig jag tänker på
jag vill inte tänka på dig
om jag kunde så skulle jag låta bli
men det går inte
varför är det såhär
(är det dags att lägga av nu?)
(är det dags att stänga av nu?)
kan du inte säga åt mig någon dag att sluta med allt det här
låtsas bli arg på mig, jag kommer tro på det
säg åt mig att det inte finna några känslomässiga band som knyter oss samman
säg det så kommer jag tro att du talar sanning
låt det bara inte fortsätta
(är det dags att sluta tänka nu?)
(är det dags att sluta hoppas nu?)
(är det dags att hoppa nu?)
ja nu
......................
hur länge ska vi tänka på varandra utan att prata med varandra
hur länge ska vi ignorera varandra fastän vi ser varandra varje dag
varför känns det såhär
varför är det dig jag tänker på
jag vill inte tänka på dig
om jag kunde så skulle jag låta bli
men det går inte
varför är det såhär
(är det dags att lägga av nu?)
(är det dags att stänga av nu?)
kan du inte säga åt mig någon dag att sluta med allt det här
låtsas bli arg på mig, jag kommer tro på det
säg åt mig att det inte finna några känslomässiga band som knyter oss samman
säg det så kommer jag tro att du talar sanning
låt det bara inte fortsätta
(är det dags att sluta tänka nu?)
(är det dags att sluta hoppas nu?)
(är det dags att hoppa nu?)
ja nu
......................
Inatt tar evigheten slut
(Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad, som varade vid pass en halv timme.)
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
"Idag går världen under," sa hon och log. Han tittade lite fundersamt på henne, osäker på om hon faktiskt tog det på allvar. De befann sig i stadsparken sittandes på en gräsmatta, och hade precis träffats. Det var en lördagkväll och de var ute på diverse festligheter och de hade många gemensamma vänner. De hade pratat vid några tillfällen tidigare, men inte ensamma. Nu satt de en bit ifrån deras andra vänner och pratade. Det hade varit ett ganska lugnt och enkelt samtal, innehållandes lite småprat, men nu hade hon sagt det som han hade tänkt på den senaste veckan. Det där med världens undergång. Självklart var det löjligt, men han tyckte ändå att det var romantiskt på något sätt. Världens undergång. Det sista skådespelet.
"Så tror du på det?" frågade han henne. "Är idag dagen då alla band bryts och då alla fördämingar brister? Är idag dagen då mänsklighetens värde sätts på prov? Jag vet inte. Jag är inte så säker på det. Men visst låter det vackert?" Han tittade förväntansfullt på henne där hon satt bredvid honom i gräset. Klockan var strax över nio, men det var fortfarande varmt ute.
"Jag vet inte," sa hon och tvekade. "Jag skulle vilja tro på det. Det är som du säger, det låter så vackert. Tänk dig hur vi bara sitter här och plötsligt börjar den förstörelse som vi får bevittna, den sista föreställningen. Det är kul att vi kan prata om det här iallafall. Alla andra jag har pratat med har avfärdat det på ett annat sätt. Kanske de är rädda. Fast det är väl vi också? Är vi inte?" Hon log lite lurigt och lade armarna i kors. Han skrattade och insåg att den här tjejen inte tänkte släppa iväg honom. Han tyckte om de sidor han hade sett hos henne. Hon var verkligen intressant och otroligt lätt att prata med.
"Jo, jag är rädd," sa killen. "Fruktansvärt rädd. Men om jag nu ska dö så gör jag iallafall det i bra sällskap", sa han och gjorde en svepande gest med handen. Tjejen log igen. Det kändes som om de bara satt där och log åt varandra.
"Bra", sa hon och höjde glaset med rödvin."Jag är så trött på killar som inte vågar vara rädda. Skål!" Hon drack samtidigt som hon granskade killen som hon knappt kände och tänkte på hur lätt det var att prata med honom. Dessutom så hade han något speciellt i blicken. Hon kunde inte avgöra vad det var, men det var som om han försökte förmedla någonting till henne. Det här intresserade henne. Vem var han egentligen? Hon tänkte på inga villkor släppa taget om honom.
Plötsligt slog vädret om. Solen gick i moln och det började blåsa lite lätt, men detta lade inte ingen märke till. Om det nu var alkoholen eller det trevliga sällskapet, eller båda faktorerna , så fortsatte de att prata med varandra, ostörda av omgivningen. Det var då han lade fram förslaget.
" Skulle du ha någonting emot en promenad?" frågade han och sträckte på sig där han låg i gräset. "Jag blir så stel av att ligga här hela tiden."
"Det vore jätteskönt att röra lite på sig," sa hon medgivande och reste på sig.
När de började gå så rörde de sig under tystnad och ingen av dem vill riktigt bryta tystnaden, för det var inte alls en pinsam tystnad. Snarare en lugn och skön paus, där ingen av dem kände press att säga någonting. Killen funderade på hur det skulle vara att hålla hennes hand, men han slog bort tanken direkt. Han kände henne knappt. Något sådant vore endast löjligt, fast han kände ändå en impuls att gripa den. Han suckade och intalade sig själv att han skulle träffa henne senare i veckan. Fast det var ju mycket prov och allting nu. Han orkade inte. Han ville bara glömma omvärlden och tillbringa mer tid med henne. Det vore så mycket lättare.
Samtidigt som han tänkte dessa tankar så rörde sig även liknande tankar i tjejens huvud. Hon kände en längtan efter att luta sig emot killen. Hon skrattade inombords. Det vore någonting det, en människa som hon hade träffat vid endast fåtal tillfällen förut. Han skulle tro att hon var knäpp. Fast nog gillade han henne lite? Kanske? Han måste väl iallafall vara någotlunda intresserad, tänkte hon. Hon var inte säker på huruvida hon kände någonting gentemot honom, men hon kände en längtan efter att träffa honom igen. Nästa vecka kanske? Egentligen hade hon inte tid att träffa honom då, eftersom hon hade så otroligt mycket att göra, men vid ett tillfälle skulle de säkert kunna ta en fika.
De hade vandrat ett tag nu och plötsligt stannade han vid en bro och lutade sig emot broräcket. Hon gjorde detsamma och tillsammans tittade de ut och såg hur solen reflekterades i vattnet. Det var också då han bröt tystnaden.
"Vad tänker du på?" frågade han utan att vända blicken ifrån vattnet.
"Jag tänker på hur oförutsägbart livet är," svarade hon försiktigt.
"Ja, man kan inte se runt hörn. Runt alla livets hörn så finns det man aldrig visste om."
"Då är det kanske lite som en labyrint. Fast en labyrint som man aldrig hittar ut ur."
"Jag tror faktiskt inte att jag vill hitta ut. Jag trivs ganska bra här." Han skrattade nervöst.
"Haha jasså? Du gör det va." Åh, hur uppenbart hans intresse av henne var. Hon kvävde ett skratt.
"Men om världen faktiskt gick under idag, skulle du vilja tillbringa den sista tiden med mig?" sa han hastigt och nervöst.
"Det gör jag redan. Och jag tänker inte gå någon annanstans. Våra vänner klarar sig utan oss, även om nu världen skulle gå under." Hennes tonläga blev plötsligt allvarligt som hon hade sagt den enda sanningen.
"Fast hur," började han och tittade henne i ögonen, "hur skulle världen kunna gå under när det finns så mycket skönhet i världen. Titta ut här bara över vattnet. Ibland finns det så mycket skönhet bara i vardagssaker som en citronfjäril, eller hur vinden visslar i träden. Det finns så mycket skönhet i världen att jag inte kan ta in alla intryck på samma gång. Om världen skulle gå under så skulle den gråta oändligt efteråt, eftersom den skulle sörja sin egen förlorade skönhet och grönska. Nej, kära du, världen kommer inte gå under ikväll."
För varje ord han hade sagt så hade hon känt sig dragen närmare till honom, som om hans ord var den sanning som hennes sinne så länge sökt efter. Efter allt prat om världens skönhet så kände hon sig själv vackrare än någonsin och hon såg hur vacker han var där han stod. Omgivningen. Träden. Vattnet. Grusegångarna mellan de gröna gräsmattorna. Bryggan i trä. Det fanns så mycket skönhet i världen och hon var en del av den. Och just nu kände hon en vördnad för killen som just hade talat om detta. Aldrig förut hade hon känt sig såhär inspirerad av en annan människa.
"Det där var otroligt vackert sagt," sa hon ville fortsätta, men hon fann inte orden. Viljan att luta sig emot honom var så enormt , men hon höll tillbaka den. Plötsligt såg hon hur han vände sig emot henne, som om han väntade på något. Hon var 100% säker på att det var nu han skulle kyssa henne och hon brydde sig inte om det skulle vara fel eller inte. Hon ville inget hellre. Hon ville bara känna hans trygghet och lyssna på hans brummande röst.
"Titta," viskade han och pekade upp mot himlen bakom henne.
Efter det hände många saker på samma gång. Långt borta började deras kompisar att skrika upphetsat och peka upp mot himlen. Solen hade precis gått ned, men himlen lystes upp av andra sken. Det liknade norrsken, men det var mer likt som om hela himlen brann i olika färger. Det började även blåsa kraftigt och marken skakade till lite. framför dem. Hon märkte plötsligt hur hans hand sökte efter hennes och fann den. Hon kände hur en sten släppte ifrån bröstet och lutade sig tillbaka emot honom. Och där stod de tillsammans och blickade upp mot himlen som brann i vrede i alla olika färger. De brydde sig inte om skriken eller paniken som hade upptstått omkring dem, de bara stod där och lät ögonen vila på livets sista föreställning, för den var så skrämmande vacker.
"Inte för att förstöra stämningen," sa hon ursäktande, "men jag tycker vi lägger oss ned för jag får så ont i nacken". Han nickade instämmande och därmed gick de en bit bort och lade sig i gräset samtidigt som de stirrade upp mot den brinnande himlen i vördnad.
"Det här är gud," sa han. "Nu kan jag se gud. Det är han som brinner däruppe. Han är rasande över att hans vackra värld går under och att han inte kan göra någonting åt det. Även gud är så maktlös inför döden och det är den stränge herren döden som vi snart ska möta. Ska vi möta honom tillsammans?" De låg tätt sammantryckta mot varandra. Hans armar runt henne. Här var hon trygg. Här kunde hon dö. Med honom samtidigt som de såg på världens undergång och dess skönhet.
"Vi kanske redan är döda. Det spelar ingen roll. Så länge jag får vara med dig. Ser du hur himlens färger närmar oss? Känner du hur jorden skakar? Känner du hur vinden vill sluta oss itu? Samtidigt är så fruktansvärt vackert att jag kan börja gråta." Och då började hon faktiskt att gråta lite lätt.
"Jag trodde inte att jag skulle säga det här idag, men jag tycker att du är så otroligt vacker. Och du får mig att innan döden känna mig mer levande än jag någonsin gjort tidigare." Nu grät han också. Det dånade i luften och det började blixtra i alla möjliga färger. Himlen närmade sig dem för att svälja dem och blåsten hade utvecklats till en orkan. Medan vinden rasslade i träden och himlen dånade , så dansade löven i blåsten en sista dans, en sista dans innan världen skulle falla samman.
Himlens eldar närmade sig jordens yta, människor skrek och sprang i panik för att söka skydd, men det fanns två människor som bara låg bredvid varandra och tittade varandra in i ögonen, för de fann trygghet i varandra. De bara låg där och höll om varandra tills himlens eldar slog ned mot jorden och sprängde bort allt levande i tusen gnistrande färger.
(Och de sju änglarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att stöta i sina basuner.)
Och det var då världen föll samman.
egentligen är det
DU ÄR INTE SPECIELL OKEJ
JAG BARA GÖR DIG SPECIELL
JAG SKA SLUTA GÖRA DIG SPECIELL
SEN SLIPPER DU HA MED MIG ATT GÖRA
JAG BARA GÖR DIG SPECIELL
JAG SKA SLUTA GÖRA DIG SPECIELL
SEN SLIPPER DU HA MED MIG ATT GÖRA
det är så uppenbart
hennes namn?
(namn namn namn namn?)
det spelar väl ingen roll. jag vet inte ens om hon brukar läsa det jag skriver här. det kanske är bäst så. det kanske är bäst att bara låtsas som hon inte ser mig. jag vet inte ens om det är ditt namn. det kanske är ditt namn jag sitter och tänker på.
men det vore så uthängande att skriva ett namn. den personen har egentligen ingenting mer mig att göra. ifall jag skulle skriva hennes namn skulle det vara som om jag försökte knyta samman mig själv med henne. det vore bara fel
(fel? fel ? fel ? fel ? fel ?)
är inte det här fel?
(det här är fel var för gör vi fel vi ska inte göra fel mer förlåt)
fast även om hon läste vad jag skrev så skulle det inte spela någon roll. jag skriver ju för min egen skull
ibland blir för mycket att tänka på. det här är ju min verklighetsflykt.
det kanske är du ändå, men det spelar ingen roll
ingenting förändar någonting?
(nej nej nej nej se se se se mig mig mig mig mig le le le le le le)
(namn namn namn namn?)
det spelar väl ingen roll. jag vet inte ens om hon brukar läsa det jag skriver här. det kanske är bäst så. det kanske är bäst att bara låtsas som hon inte ser mig. jag vet inte ens om det är ditt namn. det kanske är ditt namn jag sitter och tänker på.
men det vore så uthängande att skriva ett namn. den personen har egentligen ingenting mer mig att göra. ifall jag skulle skriva hennes namn skulle det vara som om jag försökte knyta samman mig själv med henne. det vore bara fel
(fel? fel ? fel ? fel ? fel ?)
är inte det här fel?
(det här är fel var för gör vi fel vi ska inte göra fel mer förlåt)
fast även om hon läste vad jag skrev så skulle det inte spela någon roll. jag skriver ju för min egen skull
ibland blir för mycket att tänka på. det här är ju min verklighetsflykt.
det kanske är du ändå, men det spelar ingen roll
ingenting förändar någonting?
(nej nej nej nej se se se se mig mig mig mig mig le le le le le le)
fghjklkjhg
varför hamnar jag här hela tiden
jag borde spendera mindre tid här
bort bort bort
(sluta le. varför ler du?)
jag borde spendera mindre tid här
bort bort bort
(sluta le. varför ler du?)
tre faser
eländet
jag se nu (dig på toppen av en brunn)
ursäkta, men jag tror att om du inte slutar lyssna på radiohead snart så kommer du inte kunna sova och då kommer du istället sitta och skriva massa meningslösa inlägg hela natten vilket inte kommer bidra till någonting eftersom det är en lång dag imorgon och du har verkligen inte tid att slösa bort den.
Dessutom så har jag ett erkännande.
jag förnekar dig
hörde du det,
min vackraste illusion i hela världen,
jag förnekar dig
du har funnits i mina tankar i över en månad idag
varför kunde jag inte släppa dig lika enkelt som de andra illusionerna?
varför sitter du kvar så länge?
varför har du inte försvunnit?
varför känns du så fruktansvärt levande?
Dessutom så har jag ett erkännande.
jag förnekar dig
hörde du det,
min vackraste illusion i hela världen,
jag förnekar dig
du har funnits i mina tankar i över en månad idag
varför kunde jag inte släppa dig lika enkelt som de andra illusionerna?
varför sitter du kvar så länge?
varför har du inte försvunnit?
varför känns du så fruktansvärt levande?
ska vi dansa? här på stranden? javisst!
URSÄKTA, MEN JAG ÄR LITE NYFIKEN PÅ DINA TANKAR
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
tvilling?
är du min tvilling?
vem är du?
vad gör du här?
det här är mina tankar
försvinn härifrån
varför läser du mina tankar? vem ger dig rätten till det? skäms du inte?
(skäms skäms skäms skäms skäms)
som ett eko
vi ska väl bli vänner?
ok
gå nu, det finns andra världar än dessa
fast jag förstår inte varför du skrev att du hatar mig, jag vet inte ens vem du är. du sa att du gillade att läsa mina tankar, men att du hatade mig. varför hatar du mig? visa ditt ansikte
visa dig inkräktare
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
i will eat you alive i will eat you alive i will eat you alive
tvilling?
är du min tvilling?
vem är du?
vad gör du här?
det här är mina tankar
försvinn härifrån
varför läser du mina tankar? vem ger dig rätten till det? skäms du inte?
(skäms skäms skäms skäms skäms)
som ett eko
vi ska väl bli vänner?
ok
gå nu, det finns andra världar än dessa
fast jag förstår inte varför du skrev att du hatar mig, jag vet inte ens vem du är. du sa att du gillade att läsa mina tankar, men att du hatade mig. varför hatar du mig? visa ditt ansikte
visa dig inkräktare
din sommarklänning (slängd på golvet?)
- Kan inte du och jag bara prata tills världen går under?
- De säger att världen går under på lördag. Ska vi hålla varandra sällskap tills dess?
- Vill du det?
- Självklart. Alltså du får inte missuppfatta det bara. Dessa dialoger förs inte av personer. Det är bara röster. Tidigare dialoger behöver inte ha någon som helst samband med den här.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Det är för att du inte existerar.
- Snälla jag orkar inte prata om det där igen.
- Vi har aldrig pratat om det!!!
- Okej, alltså, världen går under på lördag. Vad tänker du göra???
- Jag tänker ta livet av mig.
- Dagen då världen går under? Känns det inte lite ovärt?
- Nej. Jag vill kunna kontrollera mitt liv in i det sista.
- Det där har jag hört förut. Men allvarligt, skulle du inte vilja spendera den sista tiden med någon du gillar?
- Jag tycker ganska bra om dig. Alltså som tankekompis.
- Ja det förstår jag väl. Ja, jo, det vore väl inte helt fel om vi hade en dialog dagen då världen går under, men om du var en människa, vad skulle du vilja göra då? Och inget snack om att ta sitt liv nu.
- Jag vet inte. Kanske tillbringa lite tid med mina kompisar. Eller ligga på rygg på gräsmattan bredvid en människa jag älskar och se hur världen går under. Erkänn att det låter ganska vackert.
- Ja, det låter sannerligen vackert. Jag önskar att jag hade någon att dela det där med. Fast jag antar att det vore så enkelt för vår Herre att bara skriva en novell om världens undergång. Tror du han skulle göra det?
- Ja, det skulle han nog. Det skulle faktiskt vara något som skulle falla honom i smaken. Han gillar ju att överdramatisera, det gör han förvisso.
- Sluta använda svåra ord. Det blir så pretentiöst då.
- Är inte pretentiöst ett svårt ord då? Nu blev du just ganska pretto. Hur känns det?
- Snälla, lägg ned.
- Jaja. På lördag säger du. Jag tror vår herre kommer ha annat i tankarna då. Och annat i blodet.
- Vad menar du med det?
- Alltså f....dsf..sdf.sdf.ht.rhpj.......oewigjiqerhg....... (nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
(nej nej inte här inte här inte här ingen struktur ingen struktur)
Nu räcker det.
- De säger att världen går under på lördag. Ska vi hålla varandra sällskap tills dess?
- Vill du det?
- Självklart. Alltså du får inte missuppfatta det bara. Dessa dialoger förs inte av personer. Det är bara röster. Tidigare dialoger behöver inte ha någon som helst samband med den här.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Det är för att du inte existerar.
- Snälla jag orkar inte prata om det där igen.
- Vi har aldrig pratat om det!!!
- Okej, alltså, världen går under på lördag. Vad tänker du göra???
- Jag tänker ta livet av mig.
- Dagen då världen går under? Känns det inte lite ovärt?
- Nej. Jag vill kunna kontrollera mitt liv in i det sista.
- Det där har jag hört förut. Men allvarligt, skulle du inte vilja spendera den sista tiden med någon du gillar?
- Jag tycker ganska bra om dig. Alltså som tankekompis.
- Ja det förstår jag väl. Ja, jo, det vore väl inte helt fel om vi hade en dialog dagen då världen går under, men om du var en människa, vad skulle du vilja göra då? Och inget snack om att ta sitt liv nu.
- Jag vet inte. Kanske tillbringa lite tid med mina kompisar. Eller ligga på rygg på gräsmattan bredvid en människa jag älskar och se hur världen går under. Erkänn att det låter ganska vackert.
- Ja, det låter sannerligen vackert. Jag önskar att jag hade någon att dela det där med. Fast jag antar att det vore så enkelt för vår Herre att bara skriva en novell om världens undergång. Tror du han skulle göra det?
- Ja, det skulle han nog. Det skulle faktiskt vara något som skulle falla honom i smaken. Han gillar ju att överdramatisera, det gör han förvisso.
- Sluta använda svåra ord. Det blir så pretentiöst då.
- Är inte pretentiöst ett svårt ord då? Nu blev du just ganska pretto. Hur känns det?
- Snälla, lägg ned.
- Jaja. På lördag säger du. Jag tror vår herre kommer ha annat i tankarna då. Och annat i blodet.
- Vad menar du med det?
- Alltså f....dsf..sdf.sdf.ht.rhpj.......oewigjiqerhg....... (nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
(nej nej inte här inte här inte här ingen struktur ingen struktur)
Nu räcker det.
Uttala den första mening högt
iah ouh duw hathv jeevigt die ewigheit ejnh tianch and wee schkalj seeglaj bothdom deis gethaensei.
fast
det har ju ingenting med någonting att göra.
fast
jag skulle hemskt gärna vilja sätta in dig i ett sammahang, vars syfte du inte kan genomskåda.
ibland så förstår du dig inte på mig och jag förstår att du inte förstår mig när jag försöker förstå dig.
det är så kul att skriva om dig här, för jag vet aldrig om du läser det
och om du skulle konfrontera mig med det så skulle jag bara förneka det
det är så enkelt att vara mig, jag kan bara skriva här och låtsas att du läser mina tankar
för det här är ju mina tankar, fast kanske lite mer utformade
åh det är stunder som dessa som jag känner mig så död och uttorkad
vart är källan som vi brukar dricka ur
jag tror den heter inspirationskällan, ja så heter den
visst har jag visat dig den? eller kom vi aldrig så långt?
kom du bara till stranden? där du lämnade dina fotspår som mina tankars vågor inte kan sudda ut? svara mig, varför är dina kvar? vad är det som gör dig speciell?
du kan ju inte vara speciell. iallafall inte för mig. jag känner inte ens dig. fast jag skulle vilja göra det. varför skulle jag vilja göra det? jag vet inte.
jag vet inte längrr, förlåt.
jag vet inte
fast
det har ju ingenting med någonting att göra.
fast
jag skulle hemskt gärna vilja sätta in dig i ett sammahang, vars syfte du inte kan genomskåda.
ibland så förstår du dig inte på mig och jag förstår att du inte förstår mig när jag försöker förstå dig.
det är så kul att skriva om dig här, för jag vet aldrig om du läser det
och om du skulle konfrontera mig med det så skulle jag bara förneka det
det är så enkelt att vara mig, jag kan bara skriva här och låtsas att du läser mina tankar
för det här är ju mina tankar, fast kanske lite mer utformade
åh det är stunder som dessa som jag känner mig så död och uttorkad
vart är källan som vi brukar dricka ur
jag tror den heter inspirationskällan, ja så heter den
visst har jag visat dig den? eller kom vi aldrig så långt?
kom du bara till stranden? där du lämnade dina fotspår som mina tankars vågor inte kan sudda ut? svara mig, varför är dina kvar? vad är det som gör dig speciell?
du kan ju inte vara speciell. iallafall inte för mig. jag känner inte ens dig. fast jag skulle vilja göra det. varför skulle jag vilja göra det? jag vet inte.
jag vet inte längrr, förlåt.
jag vet inte
jag kastar stenar( åblå?/)
- Du skämmer ut dig.
- Nej.
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
nu klippar pappa gräset utanför mitt fönster
fast det kanske inte har nånting med nånting att göra. förlåt.
- Det är saker man ser.
- Vad ser du???
- Jag ser
- Nej säg det inte. Jag vet vad du tänker säga.
- Då vet du att han ser oss. Han som ser allt. Ingenting undgår honom. Det är sanning.
kan vi inte spela ett dataspel istället? jo det kan vi göra. tack för att du sa det. du behövde det verkligen
flykt (ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja)
säg hennes namn? fast varför börjar jag prata om henne. hon har ingenting med det här inlägget att göra. det här är bara material för mig själv sedan när jag ska analysera mig själv. det ska bli spännande att se vad jag kommer fram till. därför är det litet av ett framtidsmeddelande till mig själv
fast ändå inte
(titta där är en fågel utan vingar?
en fågel utan vingar?)
haha
tryck på knappen nu så kommer hela världen gå under
(innan vi hinner?
två två två två två ett ett ett av tusentals)?????????---
du var så oprofessionell
- Nej.
(nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej)
nu klippar pappa gräset utanför mitt fönster
fast det kanske inte har nånting med nånting att göra. förlåt.
- Det är saker man ser.
- Vad ser du???
- Jag ser
- Nej säg det inte. Jag vet vad du tänker säga.
- Då vet du att han ser oss. Han som ser allt. Ingenting undgår honom. Det är sanning.
kan vi inte spela ett dataspel istället? jo det kan vi göra. tack för att du sa det. du behövde det verkligen
flykt (ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja)
säg hennes namn? fast varför börjar jag prata om henne. hon har ingenting med det här inlägget att göra. det här är bara material för mig själv sedan när jag ska analysera mig själv. det ska bli spännande att se vad jag kommer fram till. därför är det litet av ett framtidsmeddelande till mig själv
fast ändå inte
(titta där är en fågel utan vingar?
en fågel utan vingar?)
haha
tryck på knappen nu så kommer hela världen gå under
(innan vi hinner?
två två två två två ett ett ett av tusentals)?????????---
du var så oprofessionell
inte mer, snälla
kan vi inte låtsas ett tag nu. fantisera. vi glömmer bort tiden. vi glömmer bort att det är sent på kvällen. vi glömmer bort den värld som kallar sig verkligheten och lever i fantasin ett tag. det är kul att ha dig här, för i verkligheten så pratar du och jag alldels för sällan om alldeles för vardagliga och tråkiga saker. det är verkligheten som är skådespelet. här i fantasin kan jag var..-a...........................................
(mig själv mig själv mig själv mig själv och bli älsssssssskad)
NEJ SLUTA SKRIVA, DET HÄR FUNGERAR INTE LÄNGRE, DET HAR GÅTT ÖVER GRÄNSEN, JAG BESTÄMMER
(av dig dig dig dig dig dig dig dig dig)
Nu.
(mig själv mig själv mig själv mig själv och bli älsssssssskad)
NEJ SLUTA SKRIVA, DET HÄR FUNGERAR INTE LÄNGRE, DET HAR GÅTT ÖVER GRÄNSEN, JAG BESTÄMMER
(av dig dig dig dig dig dig dig dig dig)
Nu.
ironin
"det här blir mitt sista inlägg. tack."
hahahahahahahahahhahaha
ahahahahhahahahahaha
ahahahhahahahahahah
hahahahahhahahahahahah
(jag kunde se ironin i det jag skrev redan då, jag visste att jag inte kunde förmå mig själv att bara sluta utan någon egentlig anledning. någonting måste hända. något som gör ont. bara då kommar jag att förstå innebörden av att sluta fokusera tankar)
och sedan en tanke som inte har nånting med nånting att göra
(skjut mig då, skjut mig om du vågar, för jag vet att du är rädd för det händelseförloppet. du är så fruktansvärt rädd)
hahahahahahahahahhahaha
ahahahahhahahahahaha
ahahahhahahahahahah
hahahahahhahahahahahah
(jag kunde se ironin i det jag skrev redan då, jag visste att jag inte kunde förmå mig själv att bara sluta utan någon egentlig anledning. någonting måste hända. något som gör ont. bara då kommar jag att förstå innebörden av att sluta fokusera tankar)
och sedan en tanke som inte har nånting med nånting att göra
(skjut mig då, skjut mig om du vågar, för jag vet att du är rädd för det händelseförloppet. du är så fruktansvärt rädd)
l.e.,nd1. (fösök)
- varför riktar du en pistol emot ditt huvud? du vet väl att du kan dö?
- ja, jag har faktiskt bestämt att ta livet av mig nu. jag må frukta döden mer än allt annat, men det finns inget i livet som håller mig kvar längre. farväl.
- men du kan inte bara dö!
- jo.
PANG PANG PANG
(det är klart han kunde?)
tsssshihihihihihihiih hihihihih
Experimentera med tanken; är det inte dags att vi försöker hitta nya ord för de känslor som vi så länge känt till?
(nej?) Okej. det gör ingenting. jag vet att det inte gör någonting. du kan inte ens fånga citronfjärilen som flyger där. kommer du ihåg när jag talade om dem förra året? fast du kanske inte existerade då. jag hade inte skapat dig än. du var inte född i mina tankar då. förlåt. jag är ledsennnndsfsldöfksdflsdkfk------------------
(fösök fösök fösök fösök fösök)
(Och där sprang han över stenar och hoppade över bäckar, med en målmedveten blick, för han visste vad han jagade. Han var så säker nu. Allting var så enkelt)
- Säg tre ord. Vilka som helst.
- Du är patetisk.
- Varför ?
- För att du är så innerligt fokuserar på glasväggen som sitter i taket på ditt lerhus.
- Solen har redan smält ned oss till inget annat än torkad.
- Minns du duscharna på lågstadiet? De var alltid så varma. Det är inte alls så nu längre.
- JAG SA JU ÅT DIG ATT DET INTE FANNS NÅGON MENING.
- Du behöver inte bli så arg. Var god och vänta.
- Vänterummet. Det är en metafor. Eller hur? SVARA MIG!
- Ja. Det stämmer. Den som sitter i ett vänterum väntar på någonting. Befinner du dig i ett vänterum? Väntar ud på någonting? Eller väntar du på att någon ska vänta på dig? I sådanafall befinner ni er i parallella verkligheter och då är det dessvärre ingenting jag kan hjälpa till med.
- Nej. Jag tänker inte vara slav i ditt växthus. Inte längre. Växterna får inte längre utrymme för att växa. Krossa glaset. BRYT STRUKTUREN OCH FIRA DEN RÖDA FÄRGEN SOM UPPSTÅR PÅ DINA HÄNDER.
Om jag drog ett streck här, skulle det göra så att du förstod mina tankar lättare? Nej? Det skulle alltså inte underlätta någonting? Men ifall jag drog ett streck här för att skilja på två världar? Det skulle väl vara en rimlig anledning? Inte sant?
på andra sidan är det ibland lättare att andas eftersom marken inte längre är täckt av sylvassa stenar
tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju (varför tre sju? varför just dem? varför är de utvalda? vad gör dem speciella? varför är himlen skyldigt röd?)
7x18 det blåste någonstans, men samtidigt så vet jag att det inte intresserar mig, det enda som jag lägger märke till är när du låtsas se mig, och jag vet att vi inte kan fortsätta skriv ned våra drömmar, eftersom floden vi simmar i aldrig ändrar riktning
.,..
nej sluta nu
(fösök fösök fösök fösök fösök fö ja fösöke inte)
- Två -
Det finns inga bilder på dig i dina vänners närvaro. Det finns ingen som kommer ihåg dig efter en helg. Är du säker på att du själv någonsin har existerat? Tänk om du är påhittad? Du tänker inte alls. Du finns inte. Du är inte död. Du finns bara inte än. Fattar du vilken patetisk människa du är? Nej såklart du inte gör. Jag tänker inte tala med dig om dessa saker. Du kan inte relatera till det. Du väntar på att få födas, men jag ska säga dig att livet är inte vad du tror att det kommer vara. Allt du säger och någonsin har tänkt att säga är fel. Hela din världbild är fel och allt du någonsin tänkt i ditt huvud som inte ännu finns är fel. Stanna kvar i oändlighetens ocean. Du kommer inte att tycka om den här världen. Det finns alldeles för mycket regler.
- ja, jag har faktiskt bestämt att ta livet av mig nu. jag må frukta döden mer än allt annat, men det finns inget i livet som håller mig kvar längre. farväl.
- men du kan inte bara dö!
- jo.
PANG PANG PANG
(det är klart han kunde?)
tsssshihihihihihihiih hihihihih
Experimentera med tanken; är det inte dags att vi försöker hitta nya ord för de känslor som vi så länge känt till?
(nej?) Okej. det gör ingenting. jag vet att det inte gör någonting. du kan inte ens fånga citronfjärilen som flyger där. kommer du ihåg när jag talade om dem förra året? fast du kanske inte existerade då. jag hade inte skapat dig än. du var inte född i mina tankar då. förlåt. jag är ledsennnndsfsldöfksdflsdkfk------------------
(fösök fösök fösök fösök fösök)
(Och där sprang han över stenar och hoppade över bäckar, med en målmedveten blick, för han visste vad han jagade. Han var så säker nu. Allting var så enkelt)
- Säg tre ord. Vilka som helst.
- Du är patetisk.
- Varför ?
- För att du är så innerligt fokuserar på glasväggen som sitter i taket på ditt lerhus.
- Solen har redan smält ned oss till inget annat än torkad.
- Minns du duscharna på lågstadiet? De var alltid så varma. Det är inte alls så nu längre.
- JAG SA JU ÅT DIG ATT DET INTE FANNS NÅGON MENING.
- Du behöver inte bli så arg. Var god och vänta.
- Vänterummet. Det är en metafor. Eller hur? SVARA MIG!
- Ja. Det stämmer. Den som sitter i ett vänterum väntar på någonting. Befinner du dig i ett vänterum? Väntar ud på någonting? Eller väntar du på att någon ska vänta på dig? I sådanafall befinner ni er i parallella verkligheter och då är det dessvärre ingenting jag kan hjälpa till med.
- Nej. Jag tänker inte vara slav i ditt växthus. Inte längre. Växterna får inte längre utrymme för att växa. Krossa glaset. BRYT STRUKTUREN OCH FIRA DEN RÖDA FÄRGEN SOM UPPSTÅR PÅ DINA HÄNDER.
Om jag drog ett streck här, skulle det göra så att du förstod mina tankar lättare? Nej? Det skulle alltså inte underlätta någonting? Men ifall jag drog ett streck här för att skilja på två världar? Det skulle väl vara en rimlig anledning? Inte sant?
på andra sidan är det ibland lättare att andas eftersom marken inte längre är täckt av sylvassa stenar
tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju tre sju (varför tre sju? varför just dem? varför är de utvalda? vad gör dem speciella? varför är himlen skyldigt röd?)
7x18 det blåste någonstans, men samtidigt så vet jag att det inte intresserar mig, det enda som jag lägger märke till är när du låtsas se mig, och jag vet att vi inte kan fortsätta skriv ned våra drömmar, eftersom floden vi simmar i aldrig ändrar riktning
.,..
nej sluta nu
(fösök fösök fösök fösök fösök fö ja fösöke inte)
- Två -
Det finns inga bilder på dig i dina vänners närvaro. Det finns ingen som kommer ihåg dig efter en helg. Är du säker på att du själv någonsin har existerat? Tänk om du är påhittad? Du tänker inte alls. Du finns inte. Du är inte död. Du finns bara inte än. Fattar du vilken patetisk människa du är? Nej såklart du inte gör. Jag tänker inte tala med dig om dessa saker. Du kan inte relatera till det. Du väntar på att få födas, men jag ska säga dig att livet är inte vad du tror att det kommer vara. Allt du säger och någonsin har tänkt att säga är fel. Hela din världbild är fel och allt du någonsin tänkt i ditt huvud som inte ännu finns är fel. Stanna kvar i oändlighetens ocean. Du kommer inte att tycka om den här världen. Det finns alldeles för mycket regler.
två
två
två
två
tvåtvåtvåtvåtåvtåvåtåv åtvåtvåtåvtåvtvtåvtåvåtvåtåvtå
Nej. En.
En.
1 (fösök fösök fösök fösök fösök)
två
två
två
tvåtvåtvåtvåtåvtåvåtåv åtvåtvåtåvtåvtvtåvtåvåtvåtåvtå
Nej. En.
En.
1 (fösök fösök fösök fösök fösök)
Snälla gå (det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman)
- Hej.
- Snälla gå.
- Varför? Jag vill bara vara med dig ett tag.
- Vi ser inte varandra på samma sätt. Du ser mig som någonting större än vad jag egentligen är. Och för mig är du bara en av alla andra. Du är inte speciell, speciellt inte när du försöker vara speciell. Du gör så mycket för att synas, för att jag ska se dig, men jag vill inte se dig. Jag vill inte prata med dig. Du bara gör dig till.
- Jag vill bara vara med dig. Bara ett litet tag. Snälla. Jag tycker att du är en sådan fin människa.
- Du känner inte ens mig. Vi har pratat några enstaka gånger, det gör det inte till någonting speciellt. Bara för att jag valde att hejja på dig en dag så betyder inte det att jag tycker om dig.
- Men jag vill att du ska tycka om mig. Det skulle göra mig så glad.
- Det fungerar inte så. När jag tittar på dig så känner jag ingenting. Det borde du inte heller göra när du tittar på mig. Vi har ju bara pratat med varandra 2-3 gånger! Varför låtsas du att jag är speciell för dig? Jag är inte det.
- Jo det är du. Jag ser dig tydligare än andra människor. Du kan lysa upp ett helt rum med din närvaro, trots att du är ganska tillbakadragen. Jag blir så glad av att bara se dig, samtidigt som jag blir så ledsen för att jag inte alltid kan vara där och hålla dig sällskap.
- Snälla. Det där betyder ingenting för dig. Du vet det. Du vet inte ens vem jag är. Det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman.
- Därför vill jag bara vara med dig. Då kan jag sitta och le hela tiden utan att egentligen ha en orsak till att göra det. Jag vill bara hålla dig sällskap.
- Nej. Snälla gå. Du förstår inte. Jag önskar nästan att du talade sanning, men det gör du inte. Du sitter och fantiserar, som om att jag var den som skulle visa dig lyckan. Att vara med mig innebär inte att vara lycklig. Jag är en hemsk människa och jag är det mot dig just nu också, men jag har inget val. Det här handlar om mig. Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte prata med dig. Sluta hitta på anledningar för dig själv att prata med mig. Vi behöver inte vara ovänner. Lämna mig ifred bara.
- Okej, jag tänker gå och jag tänker vara tyst, men jag kommer vara det under protest. Jag kommer fortfarande se dig varje dag och hur du lyser upp min vardag. Det här kommer inte förändra mitt sätt att se på dig, jag kommer bara se dig tydligare. Jag önskar bara att du förstod att du verkligen är speciell för mig.
- Jag tror dig fortfarande inte. Jag litar inte på dig. Du är konstig och påfrestande. Dessutom så känner vi inte ens varandra. Snälla gå nu. Snälla gå bara.
(sluta vänd bort blicken)
(sluta stirra ned i marken)
(sluta låtsas hålla på med din mobil)
(sluta låtsas prata med dina kompisar)
(sluta låtsas blunda där du sitter i solen)
(sluta uttala mitt namn så otroligt vackert)
(sluta ta upp majoriteten av mina tankar)
(sluta existera i mina parallella verkligheter)
(sluta vara så fruktansvärt levande)
(sluta få mig att ta omvägar i skolan för att se dig)
(sluta få mig att sitta kvar längre vid vissa platser i hopp om att du ska dyka upp)
(sluta få mig att känna mig osynlig)
(sluta få mig att skriva alla dessa jävla meningslösa texter som inte betyder någonting)
- Snälla gå.
- Varför? Jag vill bara vara med dig ett tag.
- Vi ser inte varandra på samma sätt. Du ser mig som någonting större än vad jag egentligen är. Och för mig är du bara en av alla andra. Du är inte speciell, speciellt inte när du försöker vara speciell. Du gör så mycket för att synas, för att jag ska se dig, men jag vill inte se dig. Jag vill inte prata med dig. Du bara gör dig till.
- Jag vill bara vara med dig. Bara ett litet tag. Snälla. Jag tycker att du är en sådan fin människa.
- Du känner inte ens mig. Vi har pratat några enstaka gånger, det gör det inte till någonting speciellt. Bara för att jag valde att hejja på dig en dag så betyder inte det att jag tycker om dig.
- Men jag vill att du ska tycka om mig. Det skulle göra mig så glad.
- Det fungerar inte så. När jag tittar på dig så känner jag ingenting. Det borde du inte heller göra när du tittar på mig. Vi har ju bara pratat med varandra 2-3 gånger! Varför låtsas du att jag är speciell för dig? Jag är inte det.
- Jo det är du. Jag ser dig tydligare än andra människor. Du kan lysa upp ett helt rum med din närvaro, trots att du är ganska tillbakadragen. Jag blir så glad av att bara se dig, samtidigt som jag blir så ledsen för att jag inte alltid kan vara där och hålla dig sällskap.
- Snälla. Det där betyder ingenting för dig. Du vet det. Du vet inte ens vem jag är. Det finns inga känslomässiga band som knyter oss samman.
- Därför vill jag bara vara med dig. Då kan jag sitta och le hela tiden utan att egentligen ha en orsak till att göra det. Jag vill bara hålla dig sällskap.
- Nej. Snälla gå. Du förstår inte. Jag önskar nästan att du talade sanning, men det gör du inte. Du sitter och fantiserar, som om att jag var den som skulle visa dig lyckan. Att vara med mig innebär inte att vara lycklig. Jag är en hemsk människa och jag är det mot dig just nu också, men jag har inget val. Det här handlar om mig. Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte prata med dig. Sluta hitta på anledningar för dig själv att prata med mig. Vi behöver inte vara ovänner. Lämna mig ifred bara.
- Okej, jag tänker gå och jag tänker vara tyst, men jag kommer vara det under protest. Jag kommer fortfarande se dig varje dag och hur du lyser upp min vardag. Det här kommer inte förändra mitt sätt att se på dig, jag kommer bara se dig tydligare. Jag önskar bara att du förstod att du verkligen är speciell för mig.
- Jag tror dig fortfarande inte. Jag litar inte på dig. Du är konstig och påfrestande. Dessutom så känner vi inte ens varandra. Snälla gå nu. Snälla gå bara.
(sluta vänd bort blicken)
(sluta stirra ned i marken)
(sluta låtsas hålla på med din mobil)
(sluta låtsas prata med dina kompisar)
(sluta låtsas blunda där du sitter i solen)
(sluta uttala mitt namn så otroligt vackert)
(sluta ta upp majoriteten av mina tankar)
(sluta existera i mina parallella verkligheter)
(sluta vara så fruktansvärt levande)
(sluta få mig att ta omvägar i skolan för att se dig)
(sluta få mig att sitta kvar längre vid vissa platser i hopp om att du ska dyka upp)
(sluta få mig att känna mig osynlig)
(sluta få mig att skriva alla dessa jävla meningslösa texter som inte betyder någonting)
nyckelord
Vardagsångest: HEJ JAG SER DIG MEN DU SER INTE MIG.
Beståndsdel noll: När du inte vill längre. När du inte känner längre.
Lögner: Är den nya sanningen
kärleken: är den vackraste illusionen
jag: ett ord som är farligt att använda, då det kan uttrycka ens egna åsikter eller upplevelser
vändpunkt: när allting som du trodde var så jävla dåligt egentligen var så mycket värre
varelsen: den döde individen som är mycket mer levande än alla människor i dennes omgivning
eld: det som gör att alla minnen försvinner
skuggor: fragment av gamla minnen
feghet: att inte gå fram och prata med den personen som alla röster i ditt huvud skriker efter
trygghet: är bara en annan högt uppsatt illusion
igensydda ögon: HEJ JAG SER DIG TROTS ATT VERKLIGHETEN HAR SYTT IGEN MINA ÖGON
vandringen: processen att gå från det gamla för att försöka finna det nya
betraktaren: den som ser det hemska ske, utan att agera
Beståndsdel noll: När du inte vill längre. När du inte känner längre.
Lögner: Är den nya sanningen
kärleken: är den vackraste illusionen
jag: ett ord som är farligt att använda, då det kan uttrycka ens egna åsikter eller upplevelser
vändpunkt: när allting som du trodde var så jävla dåligt egentligen var så mycket värre
varelsen: den döde individen som är mycket mer levande än alla människor i dennes omgivning
eld: det som gör att alla minnen försvinner
skuggor: fragment av gamla minnen
feghet: att inte gå fram och prata med den personen som alla röster i ditt huvud skriker efter
trygghet: är bara en annan högt uppsatt illusion
igensydda ögon: HEJ JAG SER DIG TROTS ATT VERKLIGHETEN HAR SYTT IGEN MINA ÖGON
vandringen: processen att gå från det gamla för att försöka finna det nya
betraktaren: den som ser det hemska ske, utan att agera
Jag kan se
vi minns när du talade om illusioner som om de styrde ditt liv
men nej
det här är inte ett tankeflöde
det är här bara en värdelös imitation
allt jag har skrivit är bara påhittat
ingenting har någonsin inträffat
allt har bara inträffat i mitt huvud
sanningen existerat inte längre
(allt som står inom parentes är lögn)
kommer du ihåg när jag talade
om en illusion som jag hade?
det var såklart ingen speciell person
du hade faktiskt nästan rätt
det kunde ha varit nästan vem som helst
nästan
det finns andra illusioner också
fast vissa är starkare
men det finns andra illusioner som jag också beundrar
och som jag en dag kanske pratar med
(kom ihåg att tankeflöden i skrift är farliga, då de kanske inte alltid ska uppfattas som sanning, eftersom skriften förvränger sanningen som finns i de ursprungliga tankarna)
men nej
det här är inte ett tankeflöde
det är här bara en värdelös imitation
allt jag har skrivit är bara påhittat
ingenting har någonsin inträffat
allt har bara inträffat i mitt huvud
sanningen existerat inte längre
(allt som står inom parentes är lögn)
kommer du ihåg när jag talade
om en illusion som jag hade?
det var såklart ingen speciell person
du hade faktiskt nästan rätt
det kunde ha varit nästan vem som helst
nästan
det finns andra illusioner också
fast vissa är starkare
men det finns andra illusioner som jag också beundrar
och som jag en dag kanske pratar med
(kom ihåg att tankeflöden i skrift är farliga, då de kanske inte alltid ska uppfattas som sanning, eftersom skriften förvränger sanningen som finns i de ursprungliga tankarna)
varför kunde jag inte klara det längre?
- Vi har pratat om det här. Vi kan inte fortsätta såhär.
- Så varför slutar vi inte?? VARFÖR KAN VI INTE SLUTA?
- För att vi är svaga. Snart så kommer det en vändpunkt.
- En vändpunkt? Vad skulle det vara för vändpunkt?
- Det vet vi inte än. Vi kan inte se runt hörn.
- Vi hade lovat honom att vi skulle sluta skriva här. Vi lämnnar ut oss själva.
- Jag vet. Men det är för att det fortfarande är någon som tittar.
- Vem eller vilka är det som ser oss?
- Det är osynliga människor, men vi kan se deras fotspår i sanden.
NEJ NEJ JAG SKULLE JU SLUTA
JAG SKULLE JU GÖMMA MIG FÖR MIG SJÄLV
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(hahahahhaha)
Det går inte.
Det går inte att låtsas som att den här världen inte existerar, för det gör den
(den har blivit så verklig)
- Så varför slutar vi inte?? VARFÖR KAN VI INTE SLUTA?
- För att vi är svaga. Snart så kommer det en vändpunkt.
- En vändpunkt? Vad skulle det vara för vändpunkt?
- Det vet vi inte än. Vi kan inte se runt hörn.
- Vi hade lovat honom att vi skulle sluta skriva här. Vi lämnnar ut oss själva.
- Jag vet. Men det är för att det fortfarande är någon som tittar.
- Vem eller vilka är det som ser oss?
- Det är osynliga människor, men vi kan se deras fotspår i sanden.
NEJ NEJ JAG SKULLE JU SLUTA
JAG SKULLE JU GÖMMA MIG FÖR MIG SJÄLV
(schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh)
(hahahahhaha)
Det går inte.
Det går inte att låtsas som att den här världen inte existerar, för det gör den
(den har blivit så verklig)
Varelsen
Varelsen vandrade sakta över stadens regniga gator. Doften av blöt asfalt påminde den om ett liv den tidigare levt. Minnet var sorgligt och den blöta asfalten hade spelat stor roll. Det hade varit en regnig och kall sommardag någon gång i juni och varelsen hade gått kilometer i det isande regnet, men nu kände den ingen kyla. Bara lukten av blöt asfalt, som ett minne av det förlorade liv den en gång hade levt. I varelsens minne fanns även bilder av människor denne älskat. Dessa bilder var dock fuktskadade sedan länge och regnet hade gjort dem suddiga med tiden. Dessvärre så gick de vattenstänkta minnesbilderna inte att bränna upp. Varelsen suckade. Den hade varit en själlös driftare för en lång tid nu. Den kunde inte minnas när den senast kunde hålla en konversation med en människa. Varelsen saknade människorna och deras sårbarhet. Varelsen själv kunde inte blöda. Under hela sitt liv hade den blödit och en dag funnit sig själv torr. Det hade inte funnits någon mer smärta att ge efter för. Sedan den dagen hade människor kallat varelsen en egoist, någon som bara tänkte på sig själv. Detta hade i sin tur lett till att varelsen som en gång varit människa hade bleknat bort till den skugga som den nu var. Varelsen kunde inte tala med omvärlden eller på något sett göra sig sedd. Den var dömd att förevigt betrakta den levande värld som den tidigare hade utgjort en del av som människa. Varelsen var ledsen, men den fördömde sig själv för att den inte kunde gråta. Den existerade ju trots allt inte.
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
Varelsen stannade utanför ett skyltfönster. Vinden tjöt och regnet piskade, men det bekom inte varelsen. Den bara stod där och betraktade skyltfönstret, som var alldeles vått av regnet. Små droppar av vatten ringlade sakta nedför skyltfönstret och förenade sig med andra droppar tills de nådde botten. Varelsen vred på huvudet och uppfattade det som tårar. Som att skyltfönstret grät för denne, som att hela världen kände varelsens smärta som denne inte kunda visa för omvärlden. Varelsen klev fram mot skyltfönstret och torkade dess tårar. Där varelsens spegelreflektion skulle ha varit fanns bara en mörk skugga, en plats i avsaknad av ljus och värme. Varelsen darrade till. Om den bara kunde få gråta. Om till och med ett skyltfönster kunde få gråta, varför kunde inte en varelse få göra det för? Varelsen tittade runt. Bilarna grät. Lyktstolparna grät. Soptunnorna grät. Asfalten grät. Väggarna grät. Människors jackor grät. Hela världen grät och alla kunde se det, men alla såg det inte. Människorna bara vandrade förbi där, utan vetskapen om att världen faktiskt kunde se dem gråta om de så ville. Varelsen blev alldeles till sig av vrede. Varför gick människorna där och låtsades om som om ingenting plågade dem? Varelsen kunde höra deras själar skrika i ångest, men människorna gav inte efter för ropen. De gick där brådskande under tystnad med uttryckslösa ansikten och vissa med tillgjorda leenden. Varelsen sprang efter dem och försökte skrika till människorna att lyssna på denne, men ingen hörde varelsen, ty detta var varelsens förbannelse.
Varelsen stannade upp på mitten av torget. De ovetande människorna, ovetande om all världens smärta och varandras smärta, vandrade förbi då de alla var på väg någonstans. Varelsen föll ned på sina knän som inte existerade och försökte skrika ut sina förlorade känslor till den omvärld som denne sedan så länge tillbaka betraktat. Men ingen såklart varelsen. Inga andra förlorade själar fanns där för att lyssna till dennes klagan. Regnet föll fortfarande och bildade cirklar i de vattenpölar som hade nu hade uppstått. Blöt asfalt. Varelsen suckade igen. Om den ändå kunde få leva igen. Den skulle göra allt för att få komma till liv igen och visa alla de känslor som den som människa hade dolt för omvärlden. När varelsen hade varit en människa hade det faktiskt funnits en annan människa som fallit varelsen i tycket. Men på den tiden så hade varelsen inte vågat bemöta den främmande människan och nu förbannade varelsen sig själv för sin feghet. I sitt liv så hade den haft förmågan att uttrycka sig, men nu var dess mänsklighet förlorad och dess läppar ihopsydda. Den sista tiden som människa hade varelsens mun blivit till ett sår och varje gång den försökt tala så blödde den. Varelsen hade dock inte glömt den där människan. Han såg denne faktiskt nu. På torget. Människan hade stannat under ett ställa där det fanns tak och höll på med sin mobil. Varelsen gick fram och stod ansikte mot ansikte med människan. Människan lade självklart inte märke till varelsen, utan riktade hela sin uppmärksamhet till mobilen.
Varelsen gick närmare och omfamnade människan. Armarna gled dock bara igenom, då varelsens mänsklighet sedan länge försvunnit. Tänk om den ändå hade fått chansen att göra det i livet. Att få krama den där människan som den hade sett varje dag. Varelsen försökte skrika igen, men resultatet var detsamma. Ingenting hände. Men plötsligt så tittade människan upp, som om denne hade hört någonting. Varelsen blev alldels utom sig av glädje och öppnade armarna för en ny omfamning, men människan bara sprang igenom varelsen. Varelsen vände sig om och såg att människan hade i själva verket hade sprungit till sin buss som var på väg att åka. Varelsen ville sjunka ned på marken. Den vill vara regnet. Den ville vara tårarna. Den ville rinna i den flod som ledde till evighetens ocean. Den ville inte befinna sig här och bevittna andras liv. Den ville inte vara en del av det. Varelsen tillhörde bara en rutten och mörk del av världen som människor föraktade. Sedan lyfte den blicken mot regnet och tittade med sina igensydda ögon på den värld som ständigt gjorde den sårbar. Alla grå människor skyndade förbi på torget utan att visa några känslor eller säga några ord. Utan att ens se på varandra.
Så därför fortsatte varelsen sin eviga vandring över stadens regniga gator, i hopp om att en dag återvinna sin förlorade mänsklighet och att finna frihet i kärleken.
(varför har du blivit en betraktare)
varför ser du så likgiltig ut? jag är ju intresserad av dig
- Hej.
- Du igen? Det var längesedan vi pratade här.
- Jag måste erkänna en grej, jag älskade när vi pratade förra helgen i verkligheten.
- Det gjorde inte jag. Jag tyckte det var obekvämt, eftersom du är så konstig. Du är faktiskt en ganska patetisk människa som jag inte vill förknippa mig med.
- Men jag vill bara prata med dig! Jag tycker du är intressant.
- Jag tycker inte att du är intressant. Snälla lämna mig ifred. Du kommer att hitta någon annan.
- Snälla, jag vill bara prata lite med dig, okej?
- Det är just det här jag menar, du är så sjukt på hela tiden. Vad är det för fel på dig?????
JA DET ÄR JUST DET HÄR SOM ÄR FELET
ATT JAG SITTER OCH ÖVERANALYSERAR ALLTING
OCH HITTAR PÅ KONVERSATIONER SOM ALDRIG EXISTERAT
ALLT FÖR ATT FÖRSÖKA KUNNA HANTERA VERKLIGHETEN
Jag kan inte leva i två världar och låtsas att det är samma värld. Det går inte längre. Det blir bara fel.
(fel fel fel fel fel fel fel fel)
- Du igen? Det var längesedan vi pratade här.
- Jag måste erkänna en grej, jag älskade när vi pratade förra helgen i verkligheten.
- Det gjorde inte jag. Jag tyckte det var obekvämt, eftersom du är så konstig. Du är faktiskt en ganska patetisk människa som jag inte vill förknippa mig med.
- Men jag vill bara prata med dig! Jag tycker du är intressant.
- Jag tycker inte att du är intressant. Snälla lämna mig ifred. Du kommer att hitta någon annan.
- Snälla, jag vill bara prata lite med dig, okej?
- Det är just det här jag menar, du är så sjukt på hela tiden. Vad är det för fel på dig?????
JA DET ÄR JUST DET HÄR SOM ÄR FELET
ATT JAG SITTER OCH ÖVERANALYSERAR ALLTING
OCH HITTAR PÅ KONVERSATIONER SOM ALDRIG EXISTERAT
ALLT FÖR ATT FÖRSÖKA KUNNA HANTERA VERKLIGHETEN
Jag kan inte leva i två världar och låtsas att det är samma värld. Det går inte längre. Det blir bara fel.
(fel fel fel fel fel fel fel fel)
Återfall (viokano gotreo nanikum)
fffffFffffffffff (. . . . . . . . . . . . . )
nE...... . , . . . . . , . . .. .
iua sdubhsdkla föjbs,dg asmekc gtrxf rjaeshf
nej NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG AVSÄGER MIG SJÄLV ALLA LÖGNER
(du gav upp den här världen, du hör inte hemma här, gå din väg)
awdkg fuhweiLgjs dmvb,önh dgylu
(........gå........)
(...gå...)
(...gå...)
(...gå...)
kondi nika finda dinkandi yatoi disurda alstras fi mimandi o mervil atrash nigik
NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG KAN INTE BLUNDA FÖR MINA BRISTER, JAG KAN BARA SE LÖGNERNA JAG SKAPADE FÖR MIG SJÄLV, DE LÖGNER SOM GJORDE ATT JAG KUNDE TA MIG VIDARE, FÖR VISST ÄR DET VÄL LITE SÅ ATT DU HADE RÄTT FRÅN BÖRJAN, VISST HADE DU DET?
fram di vandri end wee slakte dan sistene lysena
viovum aeldskario inan dan eweigum
(Och när du kom och sökte efter sanningen så insåg du att det inte längre fanns någon struktur, då de två världarna ständigt kolliderarksdfaagndsilgjadfågknjqdfsilgjqdfsgkndfkljgngkjwefgkewjgnefkgjqerwlgjqberkgqejrgkjqerglergkerkkkkkkk k kk kwkekwd
d
wd
wdf
wdf
nej det är inte latin, det är bara ett språk som inte existerar
wdf
wdf
wd
f
(jag ler, men jag vet inte varför jag ler, jag har ingenting att le åt, jag borde gråta för att jag inte har någonting att le åt, men kanske kan jag le för att jag inte har någonting att gråta åt)
JAG VILL INTE SKRIVA LÄNGRE, JAG HATAR ATT SKRIVA, SNÄLLA DU LEVANDE
nE...... . , . . . . . , . . .. .
iua sdubhsdkla föjbs,dg asmekc gtrxf rjaeshf
nej NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG AVSÄGER MIG SJÄLV ALLA LÖGNER
(du gav upp den här världen, du hör inte hemma här, gå din väg)
awdkg fuhweiLgjs dmvb,önh dgylu
(........gå........)
(...gå...)
(...gå...)
(...gå...)
kondi nika finda dinkandi yatoi disurda alstras fi mimandi o mervil atrash nigik
NEJ NEJ, DU LEVANDE, JAG KAN INTE BLUNDA FÖR MINA BRISTER, JAG KAN BARA SE LÖGNERNA JAG SKAPADE FÖR MIG SJÄLV, DE LÖGNER SOM GJORDE ATT JAG KUNDE TA MIG VIDARE, FÖR VISST ÄR DET VÄL LITE SÅ ATT DU HADE RÄTT FRÅN BÖRJAN, VISST HADE DU DET?
fram di vandri end wee slakte dan sistene lysena
viovum aeldskario inan dan eweigum
(Och när du kom och sökte efter sanningen så insåg du att det inte längre fanns någon struktur, då de två världarna ständigt kolliderarksdfaagndsilgjadfågknjqdfsilgjqdfsgkndfkljgngkjwefgkewjgnefkgjqerwlgjqberkgqejrgkjqerglergkerkkkkkkk k kk kwkekwd
d
wd
wdf
wdf
nej det är inte latin, det är bara ett språk som inte existerar
wdf
wdf
wd
f
(jag ler, men jag vet inte varför jag ler, jag har ingenting att le åt, jag borde gråta för att jag inte har någonting att le åt, men kanske kan jag le för att jag inte har någonting att gråta åt)
JAG VILL INTE SKRIVA LÄNGRE, JAG HATAR ATT SKRIVA, SNÄLLA DU LEVANDE
t5reokp
dew,jahrfnilfnasidjfnkjsdf
aksjdlasdj asdjasjd alskdajsdklasd
ölkajsdlaksjdh hasjdj lkjas jaskasd jsj asj azxj ask sjdalsjlhal hhhashjash alksjlaskk
aksjdhakjsdhaksdj ajsjsj aj jaksjsdälöj jask dbasdnud us uuuuuuuuuuuasdj
(asldkjalsk jksaaaaaaa sjkd ldkalsjd kjajja d disiiiiiik)
le
aksjdlasdj asdjasjd alskdajsdklasd
ölkajsdlaksjdh hasjdj lkjas jaskasd jsj asj azxj ask sjdalsjlhal hhhashjash alksjlaskk
aksjdhakjsdhaksdj ajsjsj aj jaksjsdälöj jask dbasdnud us uuuuuuuuuuuasdj
(asldkjalsk jksaaaaaaa sjkd ldkalsjd kjajja d disiiiiiik)
le
om jag visste att slutet var bakom nästa hörn så hade jag vänt
asdlakjsdhyuioalskdnKLQDOädfs
SDFASDF
AS
DFOINSDIFKNAMSD,FÖ
SDFOASJFNAÖSDFPO
ADFOAJDFSNKKNMkljsdfkj
sdf
sdf
sdf
sodjfkodsjfnmldsökfnskldfkmnsdfpskdnf
sdf
pskjdfilnjgfpokqewrtx,mgq
sdfoinjakölxpgfiuoqjerwpgnqerasimodpfar k
as¨dålgkjqx,oasdgf
jag har lovat mig själv att sluta skriva. det kommer ta ett tag och just nu försöker jag avreagera mig
pDFKJPOISGHXSF
SD
FPOIJSDHFIDSJKFÅ
.SJHFSIHGKJSLijsdfnisjdfn¨sidfj
sdfojsdkfjnsdkfjnsdkfsd
det är slut nu på uppmärksamhetssökandet. från och med nu ska jag vara socialt korrekt.
från och med idag så avsäger jag mig skrivandet, eftersom det aldrig leder till något kreativt.
allting är och har varit destruktivt under tre års period. det har aldrig lett till någonting vackert eller någonting bra.
det går inte att skapa någonting vackert när samma tankar leder till samma handlingar och när samma handlingar leder till samma resultat.
resultatet är ensamhet.
jag vill inte vara ensam.
här slutar skådespeleriet och uppmärksamhetssökandet. här kliver jag av scenen för att sitta i publiken och se på nästa patetiska människa som kliver upp på scen i hopp om att bli sedd av en värld som aldrig kommer acceptera honom eller henne. det enda roll som publiken krävde av dem, var just den roll de inte kunde spela perfekt och det var rollen som sig själva. det är en roll som ingen i hela världen kan spela perfekt och kanske är det därför som den är mest intressant att betrakta.
jag är ingenting som jag någonsin sagt att jag varit. jag är ingen poet, jag är ingen författare, jag är ingen regissör. jag är ingenting av det där. jag är bara en människa som är vilsen i livet som så många andra.
det här är mitt sista inlägg
tack
SDFASDF
AS
DFOINSDIFKNAMSD,FÖ
SDFOASJFNAÖSDFPO
ADFOAJDFSNKKNMkljsdfkj
sdf
sdf
sdf
sodjfkodsjfnmldsökfnskldfkmnsdfpskdnf
sdf
pskjdfilnjgfpokqewrtx,mgq
sdfoinjakölxpgfiuoqjerwpgnqerasimodpfar k
as¨dålgkjqx,oasdgf
jag har lovat mig själv att sluta skriva. det kommer ta ett tag och just nu försöker jag avreagera mig
pDFKJPOISGHXSF
SD
FPOIJSDHFIDSJKFÅ
.SJHFSIHGKJSLijsdfnisjdfn¨sidfj
sdfojsdkfjnsdkfjnsdkfsd
det är slut nu på uppmärksamhetssökandet. från och med nu ska jag vara socialt korrekt.
från och med idag så avsäger jag mig skrivandet, eftersom det aldrig leder till något kreativt.
allting är och har varit destruktivt under tre års period. det har aldrig lett till någonting vackert eller någonting bra.
det går inte att skapa någonting vackert när samma tankar leder till samma handlingar och när samma handlingar leder till samma resultat.
resultatet är ensamhet.
jag vill inte vara ensam.
här slutar skådespeleriet och uppmärksamhetssökandet. här kliver jag av scenen för att sitta i publiken och se på nästa patetiska människa som kliver upp på scen i hopp om att bli sedd av en värld som aldrig kommer acceptera honom eller henne. det enda roll som publiken krävde av dem, var just den roll de inte kunde spela perfekt och det var rollen som sig själva. det är en roll som ingen i hela världen kan spela perfekt och kanske är det därför som den är mest intressant att betrakta.
jag är ingenting som jag någonsin sagt att jag varit. jag är ingen poet, jag är ingen författare, jag är ingen regissör. jag är ingenting av det där. jag är bara en människa som är vilsen i livet som så många andra.
det här är mitt sista inlägg
tack
jag menar allvar
sluta vara en skådespelare
stryk varje mening som talar om fantasin
Så det här är alltså verkligheten. Det var längesedan sist, men det känns skönt att vara tillbaka. Eller känns det verklig så skönt? Jag vet inte, men det kanske är bäst att acceptera att tröskeln till fantasin är för hög för mig att kliva över i nuläget. Nu ska jag leva i verkligheten och jag ska vara den verkligaste personen jag någonsin träffat. För verklighetens grepp känns verkligen. Eller hur?
Men eftersom det här jag skriver endast utgör en liten del av verkligheten så borde jag sluta skriva, eftersom skrivandet hela tiden pekar uppåt, mot den höga tröskeln till fantasin. Jag kan inte gå tillbaka dit. Jag levde i fantasin alldeles för länge.
Igår träffade jag en människa som jag inte trodde existerade.
Jag menar att jag träffade en människa som jag länge har velat träffa. Även fast det bara var en kort stund.
Jag har sett hennes fotspår på stranden.
Ja, verklighetens grepp sannerligen känns.
Men eftersom det här jag skriver endast utgör en liten del av verkligheten så borde jag sluta skriva, eftersom skrivandet hela tiden pekar uppåt, mot den höga tröskeln till fantasin. Jag kan inte gå tillbaka dit. Jag levde i fantasin alldeles för länge.
Igår träffade jag en människa som jag inte trodde existerade.
Jag menar att jag träffade en människa som jag länge har velat träffa. Även fast det bara var en kort stund.
Jag har sett hennes fotspår på stranden.
Ja, verklighetens grepp sannerligen känns.
Klyftan som du ständigt knuffar ned dig själv i
Medan jag badade i den inspirationskällan, vars vatten ibland torkar ut, så insåg jag hur bra det faktiskt gick. Jag drack av källan och kände hur meningar och tankar fyllda min kropp och jag vrålade av smärtan. Alla meningar som for fram och tillbaka genom mitt huvud, hur kunde en enda människa klara av såhär mycket smärta? Hur var det möjligt att det fanns så här mycket smärta i världen? Inspirationskällans vatten skälvde till, som en varning. Som om den förvarnade om något som skulle hända snart. Jag började skrika igen, och då kände jag hur en liten del av smärtan lämnade kroppen.
Plötsligt uppenbarade sig en skepnad, utanför källans förrädiska vatten. Skepnaden var klädd i svartvita kläder och en huva dolde hans ansikte. Skepnaden höjde handen och gjorde någon slags välkomstgest.
"Det är dags nu Fredrik", sa skepnaden likgiltigt. "Det här har hållt på alldeles för länge. Du har flytt från mig i hela ditt liv, men nu måste du möta mig. Är du redo?"
"Vem är du? Och vad gör du har? Jag minns inte att jag har skapat dig". Jag tvekade. Vem var han?
"Mitt namn är Verkligheten och i hela mitt liv så har du flytt från mig. Du har gömt dig i dina tankar, gömt dig bakom kreativiteten, men du kan aldrig gömma dig för mig. Jag kommer här idag för att föra med dig till mitt rike, där du har spenderat alldeles för lite tid. Det här en låtsasvärld. Den där källan som du badar i, existerar inte. Ingenting av det här existerar. Följ med mig, så ska jag visa dig den värld där du hör hemma." Den likgiltige herren Verkligheten gav mig en dömande blick, men jag tänkte inte låta mig kuvas. Aldrig.
" Jag känner inte dig längre. Det fanns en tid då du och jag kom bra överens, men inte nu längre. Du har för mycket regler och synpunkter på hur saker ska vara. Varför ska jag anpassa mig efter dig? Varför ska jag lyssna på dig, då du tvingar mig att följa med dig. Då kan jag säga direkt att jag vägrar. Jag stannar här i min inspirationskälla. Bort härifrån, bort ifrån mina tankar! Försvinn!"
Skepnaden som kallade sig Verkligheten började skratta. Sedan talade han igen.
"Du tror alltså att du kan förevigt gömma dig i dina tankar? Du har fel. Att du ens har kunnat flytt tills nu är helt otroligt. Längre än såhär kommer du inte. Det är idag, här på tröskeln till dina tankar som jag med våld ska föra dig tillbaka. Du kan inte leva i varken din inspirationskälla eller ditt hav längre. Du måste följa med mig. Jag ska visa dig den värld som du ständigt förnekar."
"Nej! Jag vill inte! Jag vägrar! Jag hör hemma här i mina tankar! Jag vill inte! Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte! Här behöver jag inte vara någon, här behöver jag inte leva upp till någonting, här slipper jag prestera. Du talar om dig själv som om du vore det bästa av världar. Men jag förnekar dig! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG!"
Verkligheten skrattade. Sedan gick det väldigt fort. Han slet med mig ur källan, över grå slätter tills vi kom till det oändliga hav som sträcker sig oändligt. Vågorna smekte stranden, där fotspår av människor ständigt suddades ut av tidens förlopp. Men Verkligheten slet mig vidare, över stranden till oändlighetens ocean och vidare. Efter ett tag så kom vi till världens ände, till avgrunden som är tröskeln till mina tankar.
"Här," sa Verkligheten och pekade. "För att komma ur den här världen så måste du falla igenom denna klyfta, som utgör min och din värld. Ser du hur djup klyftan är? Men det är dit du ska. Vi ses snart i min värld, för i din värld så har jag den här formen som en obetydlig budbärare klädd i trasor. Vi ses snart och ska minnas vad jag har sagt till dig."
Verkligheten knuffade ned mig i Fantasins avgrund och mina vrål ekade mellan bergsväggarna då jag föll handlöst ned i mörkret. Jag skrek av törst, jag ville dricka ur min inspirationskälla. Medan jag föll kände jag begäret efter mer vatten därifrån. Mer känslor, mer tankar, mer meningar. Jag behöver inget mer. Det är allt jag behöver. Vatten ifrån inspirationskällan. Snälla.
Sedan föll världen samman.
Nej. NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ. INTE DEN HÄR VÄRLDEN, INTE DEN HÄR VÄRLDEN. Här är jag så liten och ömklig. Så sårbar. Snälla, inte den här världen.
Verklighetens grepp verkligen känns.
Isola
gå
han ligger så stilla
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var på riktigt
för en jävla gångs skull så hände det på riktigt
det kanske inte gick som jag hade tänkt mig
men det hände iallafall
nu är det dags att omfamna verkligheten
(hör du inte hur fågeln sjunger, jaga den)
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var ingen illusion
det var på riktigt
för en jävla gångs skull så hände det på riktigt
det kanske inte gick som jag hade tänkt mig
men det hände iallafall
nu är det dags att omfamna verkligheten
(hör du inte hur fågeln sjunger, jaga den)
4
- Herre, de har anlänt.
- Vafalls?! Redan?!
............
- Vafalls?! Redan?!
............
vi skall skänka dig evighetsfriden, vi har tankarna vi har tiden
jag har längtat
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
efter smaken av kall metall
tänk så lätt det vore
att sluta känna den smaken
att sluta känna någonting alls
jag ler inte när jag trycker av
och faller mot en vågrät vägg
rummet andas när min blick stelnar till
rummet försvinner och jag blir lättare
ute så är allt grått och vissnande
samtidigt som luften smakar salt
vänta jag hör något
det är någon som sjunger
en fågel går förbi på marken
samtidigt som den i gruset släpar sina vingar
vem berövade dig din frihet fågel lilla
kära fågel, vart är din flock
och hur kan du sjunga så fantastiskt vackert
fågeln sjöng om sorger och smärta
men det fanns ingenting den kunde berätta
plötsligt så upptäcker jag
mina egna vita vingar
jag sätter den skadade fågeln på min axel
sedan lyfter vi och flyger över trädens kronor
vi ser flockar av andra fåglar
flyga förbi
men vi bryr oss föga
för nu är vi ensamma tillsammans
under mina vingar flyger landet förbi
plötsligt ser jag en klippa
fylld av taggiga buskar
men på toppen står en ensam röd ros
fågeln sjunger att rosen ger evigt liv
många har dött i försöket att nå den
men de hade inte lätta vingar
rosen är lika gammal som evigheten själv
där den har stått alldeles orörd
evigt liv önskade varken fågeln eller jag
så vi landade bredvid rosen och höll den sällskap
rosen blev glad över någons närhet
och den bad om att få följa med oss på vår färd
jag plockar rosen
och fågeln tar den i sin näbb
sedan flyger vi vidare
över den vackra världens grönskande bädd
vi landar bredvid en stor vacker sjö
rosen säger att här finns det blomstrande grönska
i sällskap med andra blommor vill den växa
så jag planterar den i närheten bland andra rosor
bara för att den ska känna sig lycklig
rosen tackar mig och fågeln
av hela sin röda blomma
sedan begav vi oss iväg igen
för att evighetens slut finna
jag kan inte se vad som finns bakom hörnet
kan vi inte vänta tills imorgon
vi har gjort det här så många gånger förut i mitt huvud
- Varför riktar du en pistol emot mitt huvud?
- För att jag tänker döda dig.
PANG PANG PANG PANG, lät det i mitt huvud.
jag klarar inte av tystnaden i mitt hjärta
sjung den där sången vars text du har glömt,
den som du en gång kunde utantill
idag finns det inga skiljelinjer. må tankarnas flöde dränka alla tvivlare
ibland så önskar jag ATT DU OCH JAG INTE BARA HADE FANTASIKONVERSATIONER I MITT HUVUD. Vi brukar prata om att jag har haft fantasikonversationer dör du och jag har pratat om samma sak. Det fortsätter in i oändligheten. Varför är du bara en illusion? Vi brukar prata om alla möjliga saker. Ibland så pratar vi inte ens, vi brukar bara sitta och sitta på varandra under en fika eller bara vara ute på en promenad. Men det här är inte verklighet. Jag har bara hittat på det. Varför har jag hittat på det? Varför har jag hittat på dig? Är det för att jag behöver dig? Om vi verkligen pratar någon gång så måste jag prata om att jag har pratat om det här i miljarder parallella verkligheter förut.
Förlåt för att jag är såhär, men jag kan inte fokusera mina tankar. Jag har inte kunnat göra det på 8 månader. Förlåt för att det hela tiden blir såhär abstrakt. Det är personer som dig som jag önskar att jag kunde vara normal för och inte såhär...instabil. Det här funkar inte i längden. Jag är ingen bra framtidsinvestering. Inte heller är jag i längden en bra människa.
förlåt för att jag hittade på dig
jag är en sådan svag människa
- För att jag tänker döda dig.
PANG PANG PANG PANG, lät det i mitt huvud.
jag klarar inte av tystnaden i mitt hjärta
sjung den där sången vars text du har glömt,
den som du en gång kunde utantill
idag finns det inga skiljelinjer. må tankarnas flöde dränka alla tvivlare
ibland så önskar jag ATT DU OCH JAG INTE BARA HADE FANTASIKONVERSATIONER I MITT HUVUD. Vi brukar prata om att jag har haft fantasikonversationer dör du och jag har pratat om samma sak. Det fortsätter in i oändligheten. Varför är du bara en illusion? Vi brukar prata om alla möjliga saker. Ibland så pratar vi inte ens, vi brukar bara sitta och sitta på varandra under en fika eller bara vara ute på en promenad. Men det här är inte verklighet. Jag har bara hittat på det. Varför har jag hittat på det? Varför har jag hittat på dig? Är det för att jag behöver dig? Om vi verkligen pratar någon gång så måste jag prata om att jag har pratat om det här i miljarder parallella verkligheter förut.
Förlåt för att jag är såhär, men jag kan inte fokusera mina tankar. Jag har inte kunnat göra det på 8 månader. Förlåt för att det hela tiden blir såhär abstrakt. Det är personer som dig som jag önskar att jag kunde vara normal för och inte såhär...instabil. Det här funkar inte i längden. Jag är ingen bra framtidsinvestering. Inte heller är jag i längden en bra människa.
förlåt för att jag hittade på dig
jag är en sådan svag människa
jag kommer att ljuga för dig, du får inte tro på vad jag säger
jag ser hur du tittar på mig ibland
men jag vet inte hur du ser mig
ser du mig såsom jag vill att du ska se mig?
eller ser du mig som en människa som vill bli sedd?
andras blickar intresserar mig inte
jag vill bli granskad av din
detta skriver jag inte för mängden
jag skriver för dig
men jag tror nämligen
att vi inte delar samma tankar
därför tänker jag inte
tvinga på dig någonting som du inte förstår
det är bäst om vi aldrig träffar varandra
vi skulle bara skapa mer lidande i världen
än vi någonsin skulle skapa lycka
ifall vi pratar någon dag
påminn mig om det jag aldrig sa till dig
men jag vet inte hur du ser mig
ser du mig såsom jag vill att du ska se mig?
eller ser du mig som en människa som vill bli sedd?
andras blickar intresserar mig inte
jag vill bli granskad av din
detta skriver jag inte för mängden
jag skriver för dig
men jag tror nämligen
att vi inte delar samma tankar
därför tänker jag inte
tvinga på dig någonting som du inte förstår
det är bäst om vi aldrig träffar varandra
vi skulle bara skapa mer lidande i världen
än vi någonsin skulle skapa lycka
ifall vi pratar någon dag
påminn mig om det jag aldrig sa till dig
när jag trycker på play så blir jag lugn igen
- Lägg dig ned.
- Varför?
- Lita på mig.
- Okej! Vad händer nu?
- Nu tänker jag döda dig.
- ..............................
Sluta. Det finns ingenting att bevisa.
Ni hör inte hemma här längre.
Flyt tillbaka till havet.
Det är visserligen inte många utomstående personer som är där.
Fast jag tror ändå att ni kan få den uppmärksamhet ni söker.
Var nära stranden. De som vadar i havet, locka ned dem.
...................................................
(trodde du att du kunde bestämma över oss vi är ett flöde som inte kan stoppas vi är tankar som inte lättar ankar vi är kvardröjande och vi utgör den analysen som du så ofta kritiserar)
helheten?
- Varför?
- Lita på mig.
- Okej! Vad händer nu?
- Nu tänker jag döda dig.
- ..............................
Sluta. Det finns ingenting att bevisa.
Ni hör inte hemma här längre.
Flyt tillbaka till havet.
Det är visserligen inte många utomstående personer som är där.
Fast jag tror ändå att ni kan få den uppmärksamhet ni söker.
Var nära stranden. De som vadar i havet, locka ned dem.
...................................................
(trodde du att du kunde bestämma över oss vi är ett flöde som inte kan stoppas vi är tankar som inte lättar ankar vi är kvardröjande och vi utgör den analysen som du så ofta kritiserar)
helheten?
varför skulle jag ta livet av alla mina tankar
"Jag vill inte existera," sa kvinnan och vände sig om. "Du är min skapare. Döda mig. Jag fyller inget syfte i din värld. Du behöver inte mig längre, jag har fyllt min funktion. Snälla döda mig nu." Kvinnan blickade runt på sin omgivning. Först bestod den av en vit rök, men sedan började saker framhävas ur den vita röken. Där fanns en lång korridor med en dörr i slutet.
"Varför har du skapat en korridor för? Vad vill du symbolisera med det?" sa hon och hånade sin skapare. "Det symboliserar ingenting, döda mig nu. Jag fyller ingen funktion för dig." Kvinnan satte sig ned, men motvilligt, som om någonting tvingade henne att sätta sig. Plötsligt så fann hon en kniv i sin högra hand. Kvinnan log.
"Snälla, gör det enkelt för mig nu. Skriv att jag skär halsen av mig nu. Skriv att jag försvinner bortom all fantasi och allat tankar. BARA DU SLÄPPER MIG FRI, DU HAR FÖR I HELVETE INGEN RÄTT ATT HÅLLA MIG FÅNGEN. JAG ÄR EN FRI TANKE OCH JAG HAR RÄTTIGHETER SOM ALLA ANDRA TANKAR." Kvinnan förlorade kontrollen och började skrika och viftade med kniven, men den kom aldrig nära hennes kropp. Hon började gråta. Hon la sig ned i fosterställning, fortfarande med kniven i ett krampaktigt grepp.
"Varför hånar du mig," viskade hon. Plötsligt började ett ord skrivas på väggen i närheten av kvinnan. Det bara uppstod på den vita väggen som svarta bokstäver. Där stod ordet "förlåt".
Kvinnan förstod vad detta innebar och började skrika okontrollerat igen.
Och det fortsatte hon med i all evighet, fången i rummet med den långa korridoren, eftersom hennes skapare aldrig återvände för att ge henne det slut som hon önskade.
"Varför har du skapat en korridor för? Vad vill du symbolisera med det?" sa hon och hånade sin skapare. "Det symboliserar ingenting, döda mig nu. Jag fyller ingen funktion för dig." Kvinnan satte sig ned, men motvilligt, som om någonting tvingade henne att sätta sig. Plötsligt så fann hon en kniv i sin högra hand. Kvinnan log.
"Snälla, gör det enkelt för mig nu. Skriv att jag skär halsen av mig nu. Skriv att jag försvinner bortom all fantasi och allat tankar. BARA DU SLÄPPER MIG FRI, DU HAR FÖR I HELVETE INGEN RÄTT ATT HÅLLA MIG FÅNGEN. JAG ÄR EN FRI TANKE OCH JAG HAR RÄTTIGHETER SOM ALLA ANDRA TANKAR." Kvinnan förlorade kontrollen och började skrika och viftade med kniven, men den kom aldrig nära hennes kropp. Hon började gråta. Hon la sig ned i fosterställning, fortfarande med kniven i ett krampaktigt grepp.
"Varför hånar du mig," viskade hon. Plötsligt började ett ord skrivas på väggen i närheten av kvinnan. Det bara uppstod på den vita väggen som svarta bokstäver. Där stod ordet "förlåt".
Kvinnan förstod vad detta innebar och började skrika okontrollerat igen.
Och det fortsatte hon med i all evighet, fången i rummet med den långa korridoren, eftersom hennes skapare aldrig återvände för att ge henne det slut som hon önskade.
jag hör hur de kommer, jag hör hur de bankar på dörren till min fantasi
vänta
vad gjorde min illusion till en destruktiv tanke
det kanske är dags att återvända till verkligheten
i verkligheten så sitter jag ensam hemma och skriver
det är väl där jag måste acceptera att jag lever
det är en vacker illusion men jag klarar inte av den längre
det är dags att släppa taget om den
ingen förutom jag kommer ändå märka någon skillnad
fast kanske hon kommer känna en frånvaro i sitt huvud
som om någon annans tankar befunnit sig där för en tid
åh det här är farliga ord
så farliga
varför måste jag förgöra dig i tanken
det är det jobbigaste
försöka hitta fel som inte existerar
bara för att göra det lättare att gå ifrån
jag måste göra dig till den hemskaste personen i hela världen
jag måste ljuga för mig själv
då kommer det att vara enklare
enklare att sluta titta på dig
och istället fokusera blicken inåt
mot mig själv
som om det inte fanns tillräckligt med egoism
hahahhhahahahahahahah
varför blir det alltid såhär
(För mycket självgranskning och analys av det egna jaget, kan leda till problem i relationer eller påhittade relationer.)
om du läser det här någon gång
snälla
svara bara på det här
har jag verkligen bara hittat på dig?
vad gjorde min illusion till en destruktiv tanke
det kanske är dags att återvända till verkligheten
i verkligheten så sitter jag ensam hemma och skriver
det är väl där jag måste acceptera att jag lever
det är en vacker illusion men jag klarar inte av den längre
det är dags att släppa taget om den
ingen förutom jag kommer ändå märka någon skillnad
fast kanske hon kommer känna en frånvaro i sitt huvud
som om någon annans tankar befunnit sig där för en tid
åh det här är farliga ord
så farliga
varför måste jag förgöra dig i tanken
det är det jobbigaste
försöka hitta fel som inte existerar
bara för att göra det lättare att gå ifrån
jag måste göra dig till den hemskaste personen i hela världen
jag måste ljuga för mig själv
då kommer det att vara enklare
enklare att sluta titta på dig
och istället fokusera blicken inåt
mot mig själv
som om det inte fanns tillräckligt med egoism
hahahhhahahahahahahah
varför blir det alltid såhär
(För mycket självgranskning och analys av det egna jaget, kan leda till problem i relationer eller påhittade relationer.)
om du läser det här någon gång
snälla
svara bara på det här
har jag verkligen bara hittat på dig?
en starkt konstnärlig drivkraft
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
(Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
jag ska bli regissör
Värdefulla förkunskaper
Du behöver
- god allmänbildning inom kulturområdet
- gärna någon erfarenhet av filmproduktion
- en stark konstnärlig drivkraft och en vilja att berätta filmiskt.
(Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa)
åskan brummar
jag känner mig ganska glad nu. jag mår bra med mig själv. det var längesen jag kunde säga det. det verkar som jag har lärt mig att leva med mig själv
(sa han som inte kunde se runt hörn)
(sa han som inte kunde se runt hörn)
kasta inte bort de vackra tankarna
Men om du nu skulle börja prata med och lära känna din illusion (som då inte längre kan kallas illusion, antar jag) och det visar sig att era själar inte rimmar, vad skulle hända då? Spelar det någon roll?
Ursäkta för alla frågor, men jag är nyfiken på dina tankar.
den största smärtan ligger i att vinna någonting och sedan förlora det. att inte vinna någonting gör att man aldrig har förlorat det och ifall jag och hon inte rimmar så har jag aldrig vunnit henne och därav aldrig förlorat henne och då är smärtan inte heller så stor. vad som skulle hända? ingenting skulle hända. min värld skulle bli grå igen där hon tidigare färglagt min vardag. fast det är kanske jag som färglägger min egen vardag med henne. ja. det är hon som är färgen, det är jag som målar. en ordkonstnär. haha.
jag vet inte om det spelar någon roll. fast jag kommer ändå glömma det här inlägget sedan, så det spelar ingen roll. ifall våra själar inte rimmar så har jag kanske ingenting att hämta där? varför dröja kvar vid en tanke som inte ägnar dig någon uppmärksamhet. fast jag får det att låta så enkelt. det kanske inte är så lätt att rycka ut en blomma med rötter som har växt in i min kropp. det skulle lossna stora delar.
NEJ DET SKULLE DET INTE, DET ÄR BARA POETISKT SKITSNACK. Vad jag menar är att om min illusion visar sig vara verklig så kommer hon inte vara intresserad av vad jag än har att bidra med. Åh, det finns så mycket komplikationer. Den största skillnaden mellan verkligheten och en illusion är att illusionen är precis som jag vill att den ska vara. Verkligheten slår emot. Verkligheten har en egen vilja. Det här är inte min värld. Jag lever bara i världen som alla andra. Jag spelar inte huvudrollen. Livet handlar inte om mig.
Därför tänker jag bara håna min egen olycka om verkligheten vänder sig emot mig och krossar allt jag står och tror för. Men allt jag har skrivit här är bara skitsnack. Det finns inga illusioner. Eller okej, det finns det visst det, men de slutar existera när jag slutar ge dem uppmärksamhet.
Ursäkta för alla frågor, men jag är nyfiken på dina tankar.
den största smärtan ligger i att vinna någonting och sedan förlora det. att inte vinna någonting gör att man aldrig har förlorat det och ifall jag och hon inte rimmar så har jag aldrig vunnit henne och därav aldrig förlorat henne och då är smärtan inte heller så stor. vad som skulle hända? ingenting skulle hända. min värld skulle bli grå igen där hon tidigare färglagt min vardag. fast det är kanske jag som färglägger min egen vardag med henne. ja. det är hon som är färgen, det är jag som målar. en ordkonstnär. haha.
jag vet inte om det spelar någon roll. fast jag kommer ändå glömma det här inlägget sedan, så det spelar ingen roll. ifall våra själar inte rimmar så har jag kanske ingenting att hämta där? varför dröja kvar vid en tanke som inte ägnar dig någon uppmärksamhet. fast jag får det att låta så enkelt. det kanske inte är så lätt att rycka ut en blomma med rötter som har växt in i min kropp. det skulle lossna stora delar.
NEJ DET SKULLE DET INTE, DET ÄR BARA POETISKT SKITSNACK. Vad jag menar är att om min illusion visar sig vara verklig så kommer hon inte vara intresserad av vad jag än har att bidra med. Åh, det finns så mycket komplikationer. Den största skillnaden mellan verkligheten och en illusion är att illusionen är precis som jag vill att den ska vara. Verkligheten slår emot. Verkligheten har en egen vilja. Det här är inte min värld. Jag lever bara i världen som alla andra. Jag spelar inte huvudrollen. Livet handlar inte om mig.
Därför tänker jag bara håna min egen olycka om verkligheten vänder sig emot mig och krossar allt jag står och tror för. Men allt jag har skrivit här är bara skitsnack. Det finns inga illusioner. Eller okej, det finns det visst det, men de slutar existera när jag slutar ge dem uppmärksamhet.
är det inte fyra veckor snart? hur länge till?
Tror du på själsfränder?
Den här illusionen, är det en speciell person som finns där ute någonstans, eller skulle det egentligen kunna vara vem som helst? Luddigt,hoppas du fattar.
Nej, jag tror inte på själsfränder. Jag vill tro jättemycket på det, men det existerar inte för mig. Däremot tror jag på personer vars själars namn rimmar. Vad jag menar med det är att man inte är exakt lika, men man är ändå lika på slutet så att det rimmar som två ord.
Och ja, den här illusionen är en speciell person som jag faktiskt ser nästan varje dag, men då jag aldrig pratat med personen så kan jag inte avgöra om hon faktiskt existerar annat än i mitt huvud. dessutom så verkar hon vara för bra för att finnas. det känns mer troligt att jag har skapat henne i mitt huvud, men jag hoppas jag har fel.
jag kanske får veta snart
Den här illusionen, är det en speciell person som finns där ute någonstans, eller skulle det egentligen kunna vara vem som helst? Luddigt,hoppas du fattar.
Nej, jag tror inte på själsfränder. Jag vill tro jättemycket på det, men det existerar inte för mig. Däremot tror jag på personer vars själars namn rimmar. Vad jag menar med det är att man inte är exakt lika, men man är ändå lika på slutet så att det rimmar som två ord.
Och ja, den här illusionen är en speciell person som jag faktiskt ser nästan varje dag, men då jag aldrig pratat med personen så kan jag inte avgöra om hon faktiskt existerar annat än i mitt huvud. dessutom så verkar hon vara för bra för att finnas. det känns mer troligt att jag har skapat henne i mitt huvud, men jag hoppas jag har fel.
jag kanske får veta snart
det finns inget mönster och ingen mening
Och han sa till mig: välkommen
utan regler
och utan ordning
(varför försöker du ge det en mening)
fssssssssssssssssssssssssssssssssshahah
Antalet S i det ovanstående symboliserar hur många gånger vi måste lyckas innan vi ska misslyckas. I den här världen finns inget antal.
(det där farliga ordet som vi älskar att viska till mörkret, säg det)
Nej, istället måste vi dra en gräns. Eller hur? Det måste finnas skiljelinjer. Så man vet när att en tanke är avslutad. Fast allt är visserligen återkommande, så vad spelar det egentligen för roll? HÖR DU MIG DET SPELAR INGEN ROLL DET FINNS INGA GRÄNSER INGA LINJER ING......////--------
De två världar som du ständigt blandar ihop, var god och skilj dem åt
(Och vi kan äntligen andas frisk luft här igen på andra sidan. Vi har dödat en till verklighet och vi kommer att döda den här och så många fler igen. Allt för att gå vidare i livet och skapa någon slags mening)
- Hej.
- Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv.
- Jag vet.
- Snälla gå.
- Ja.
??s??e??r???d?u???i?n??t?e????+ + +/ +
Samtidigt som jag försökte ta mig upp från gräset så riktade han en pistol emot mig. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag inte ville bli skjuten. Då dör man ju. Jag ville inte dö. Men han tryckte upp pistolen mot mitt bröst och skrek åt mig att sluta skrika. Jag såg hans rädsla och plötsligt började jag skratta åt ingenting. Allting var ju så fruktansvärt löjligt. Jag tog fram min pistol och sköt honom honom i ansiktet så att allting exploderade i blod och började skratta eftersom jag just hade dödat mig själv.
Jag sa aldrig att jag existerade i din parallella verklighet. Alltså jag tryckte bara på en knapp och sedan nej jag säger inte vad som händer sedan för det binder oss samman till en enda varelse (som kan kommunicera på så oändligt många sätt vi är ju trots allt samma person som tänker samma tankar och som skrattar samma skratt och som alltid alltiid alltid och aldrig förstår varför i helvete det inte finns några regler)
Det här går inte längre. Snälla.
(ett ord som ekade i vårt sinne, kunde du höra tystnaden eller var du så rädd så du alltid försökte åstadkomma något ljud, bara för att slippa se dig över axeln och se hans bleka ansikte. du var så fruktansvärt feg)
Fredrik är död och du har dödat honom. Skilj på den här världen. KLYV
"För varje klyfta som uppstår så skapas en ny destruktiv tanke, som har makten att förstöra allt som vi står för"
Han som aldrig tittade efter gemenskapen
- Har du hört om den där parasiten?
- En parasit? VAR????
- Jag vet inte. De säger att han lever på oss andra.
- Ska vi älska varandra och vara lyckliga?
- Nej, det är inte vår uppgift.
- Varför får vissa göra det, men inte vi?
- Ser du bokhyllan där borta? Den är tom. Ser du pappret på bordet? Det är tomt. Precis som dig. Du är ett vitt papper utan några som helst ord som finns för att beskriva dig.
- Men ifall jag skrev en mening eller två.
- Då skulle han bli vred?
- Vem då?????
- HAHAHAHA SER DU HONOM INTE, HAN SITTER JU DÄR I TAKET OCH STIRRAR PÅ OSS
(käre parasit, du som lever på andra för att själv leva, vi vill inte ha dig här bland oss. du hör inte hemma i en värld utan regler då du sätter dina egna regler och förväntar dig att andra ska anpassa sig efter dem. du övergav din viktiga uppgift som tidigare bestod av att ta hand om de döda löven. nu har du tagit för stor plats i våra liv, vi tänker göra allt för att bekämpa dig om det så betyder att vi alla måste dö. vi kan döda oss alla själva bara för att döda dig. förstår du det?)
FÖRSTÅR DU INTE HUR MAKTLÖS DU ÄR, DU HAR INTE ENS NÅGON FÄRG PÅ SJÄLEN, DU ÄR FÄRGLÖS
åh. varför blev det såhär. varför blev det till en inre kamp som ingen vinner på. varför kan inte trädet släppa taget om sina döda löv. varför kan inte oändlighetens ocean skölja bort den smuts som har uppstått i våra dammiga tankegångar. varför kan ingen hitta ut ur hjärtats röda salar, som är en oändligt stor labyrint. varför har ingen modet att möta dödens fyra budbärare. varför vågar ingen vara rädd.
Så skilj på världen. Dela den igen. Vi kan dela världen hur många gånger som helst tills dess spänningar har brustit och alla gångar rasat in. Det spelar ingen roll. Döda alla tvivlare och sätt den värld i brand som du så länge har hatat. Den är ändå färglös. Det fanns aldrig några färger. Det fanns bara illusioner och den största illusionen har lyckats med sitt mål. Så skilj på världen.
Klyv den.
(För varje gång världen klyvs så uppstår det en tystnad i sinnet. Ett lugn.)
- Ser du flickan som gråter?
- Varför gråter hon? Varför tröstar ingen henne?
- Det är för att hon inte existerar.
- Men vi båda ser ju henne! Det är klart hon existerar!
- Nej. Hon finns bara där för att göra oss ofokuserade. Det finns en större uppgift att utföra.
- Och vad skulle det vara???
- Ett mord
- Varför låter din röst annorlunda? Du skrämmer mig!
- Hahahahahahahahahahahahah
(Vi kan hålla på hur länge som helst)
Så till slut så kom det sig att de alla stod på det högsta berget i hela världen. De 14 varelserna blickade ned på den värld som de hade förstört i deras krig mot dem själva. Det hade varit en vacker värld, fylld av grönskande och kärleksfulla tankar, men nu var allt sönderbränt av hatet. Allt var svart och allt var aska. De forna gröna träden låg sönderbrända på en svart mark och av alla löv bestod endast aska. Alla oceaner hade torkat ut och vad som kvarstod efter dem var endast massiva sprickor i marken. De 14 varelserna såg in i sig själva. I deras hjärtan fanns inte längre klara röda salar, utan endast grå betongväggar som stängde in alla de känslor de dolt för sig själva om omvärlden. Plötsligt så uppstod fyra skepnader på berget och de 14 varelserna ryggade tillbaka.
Det var dödens fyra budbärare och de var alla klädda i svarta kappor med huvor. Den första budbäraren steg fram och en tystnad så ogenomtränglig uppstod i världen. De 14 varelserna försökte skrika, men intet hördes. Den andre budbäraren sted fram och en kyla så sönderslitande uppstod i världen. De 14 varelserna försökte värma varandra, men intet värme uppstod. Den tredje budbäraren steg fram och ett mörker så djupt och svart uppstod i världen. De 14 varelserna famlade blinda i mörkret och försökte finna ett ljus, men intet ljus fanns. Den fjärde och siste budbäraren steg fram och ett ensamhet så öde uppstod. De 14 varelserna försökte finna varandra, men de var utspridda i alla världens hörn. Den stränge herren Döden fanns överallt och han var dem övermäktig.
(Och det var då, min älskade, som världen föll samman)
utan regler
och utan ordning
(varför försöker du ge det en mening)
fssssssssssssssssssssssssssssssssshahah
Antalet S i det ovanstående symboliserar hur många gånger vi måste lyckas innan vi ska misslyckas. I den här världen finns inget antal.
(det där farliga ordet som vi älskar att viska till mörkret, säg det)
Nej, istället måste vi dra en gräns. Eller hur? Det måste finnas skiljelinjer. Så man vet när att en tanke är avslutad. Fast allt är visserligen återkommande, så vad spelar det egentligen för roll? HÖR DU MIG DET SPELAR INGEN ROLL DET FINNS INGA GRÄNSER INGA LINJER ING......////--------
De två världar som du ständigt blandar ihop, var god och skilj dem åt
(Och vi kan äntligen andas frisk luft här igen på andra sidan. Vi har dödat en till verklighet och vi kommer att döda den här och så många fler igen. Allt för att gå vidare i livet och skapa någon slags mening)
- Hej.
- Jag har aldrig sett dig i hela mitt liv.
- Jag vet.
- Snälla gå.
- Ja.
??s??e??r???d?u???i?n??t?e????+ + +/ +
Samtidigt som jag försökte ta mig upp från gräset så riktade han en pistol emot mig. Jag sa åt honom att sluta, eftersom jag inte ville bli skjuten. Då dör man ju. Jag ville inte dö. Men han tryckte upp pistolen mot mitt bröst och skrek åt mig att sluta skrika. Jag såg hans rädsla och plötsligt började jag skratta åt ingenting. Allting var ju så fruktansvärt löjligt. Jag tog fram min pistol och sköt honom honom i ansiktet så att allting exploderade i blod och började skratta eftersom jag just hade dödat mig själv.
Jag sa aldrig att jag existerade i din parallella verklighet. Alltså jag tryckte bara på en knapp och sedan nej jag säger inte vad som händer sedan för det binder oss samman till en enda varelse (som kan kommunicera på så oändligt många sätt vi är ju trots allt samma person som tänker samma tankar och som skrattar samma skratt och som alltid alltiid alltid och aldrig förstår varför i helvete det inte finns några regler)
Det här går inte längre. Snälla.
(ett ord som ekade i vårt sinne, kunde du höra tystnaden eller var du så rädd så du alltid försökte åstadkomma något ljud, bara för att slippa se dig över axeln och se hans bleka ansikte. du var så fruktansvärt feg)
Fredrik är död och du har dödat honom. Skilj på den här världen. KLYV
"För varje klyfta som uppstår så skapas en ny destruktiv tanke, som har makten att förstöra allt som vi står för"
Han som aldrig tittade efter gemenskapen
- Har du hört om den där parasiten?
- En parasit? VAR????
- Jag vet inte. De säger att han lever på oss andra.
- Ska vi älska varandra och vara lyckliga?
- Nej, det är inte vår uppgift.
- Varför får vissa göra det, men inte vi?
- Ser du bokhyllan där borta? Den är tom. Ser du pappret på bordet? Det är tomt. Precis som dig. Du är ett vitt papper utan några som helst ord som finns för att beskriva dig.
- Men ifall jag skrev en mening eller två.
- Då skulle han bli vred?
- Vem då?????
- HAHAHAHA SER DU HONOM INTE, HAN SITTER JU DÄR I TAKET OCH STIRRAR PÅ OSS
(käre parasit, du som lever på andra för att själv leva, vi vill inte ha dig här bland oss. du hör inte hemma i en värld utan regler då du sätter dina egna regler och förväntar dig att andra ska anpassa sig efter dem. du övergav din viktiga uppgift som tidigare bestod av att ta hand om de döda löven. nu har du tagit för stor plats i våra liv, vi tänker göra allt för att bekämpa dig om det så betyder att vi alla måste dö. vi kan döda oss alla själva bara för att döda dig. förstår du det?)
FÖRSTÅR DU INTE HUR MAKTLÖS DU ÄR, DU HAR INTE ENS NÅGON FÄRG PÅ SJÄLEN, DU ÄR FÄRGLÖS
åh. varför blev det såhär. varför blev det till en inre kamp som ingen vinner på. varför kan inte trädet släppa taget om sina döda löv. varför kan inte oändlighetens ocean skölja bort den smuts som har uppstått i våra dammiga tankegångar. varför kan ingen hitta ut ur hjärtats röda salar, som är en oändligt stor labyrint. varför har ingen modet att möta dödens fyra budbärare. varför vågar ingen vara rädd.
Så skilj på världen. Dela den igen. Vi kan dela världen hur många gånger som helst tills dess spänningar har brustit och alla gångar rasat in. Det spelar ingen roll. Döda alla tvivlare och sätt den värld i brand som du så länge har hatat. Den är ändå färglös. Det fanns aldrig några färger. Det fanns bara illusioner och den största illusionen har lyckats med sitt mål. Så skilj på världen.
Klyv den.
(För varje gång världen klyvs så uppstår det en tystnad i sinnet. Ett lugn.)
- Ser du flickan som gråter?
- Varför gråter hon? Varför tröstar ingen henne?
- Det är för att hon inte existerar.
- Men vi båda ser ju henne! Det är klart hon existerar!
- Nej. Hon finns bara där för att göra oss ofokuserade. Det finns en större uppgift att utföra.
- Och vad skulle det vara???
- Ett mord
- Varför låter din röst annorlunda? Du skrämmer mig!
- Hahahahahahahahahahahahah
(Vi kan hålla på hur länge som helst)
Så till slut så kom det sig att de alla stod på det högsta berget i hela världen. De 14 varelserna blickade ned på den värld som de hade förstört i deras krig mot dem själva. Det hade varit en vacker värld, fylld av grönskande och kärleksfulla tankar, men nu var allt sönderbränt av hatet. Allt var svart och allt var aska. De forna gröna träden låg sönderbrända på en svart mark och av alla löv bestod endast aska. Alla oceaner hade torkat ut och vad som kvarstod efter dem var endast massiva sprickor i marken. De 14 varelserna såg in i sig själva. I deras hjärtan fanns inte längre klara röda salar, utan endast grå betongväggar som stängde in alla de känslor de dolt för sig själva om omvärlden. Plötsligt så uppstod fyra skepnader på berget och de 14 varelserna ryggade tillbaka.
Det var dödens fyra budbärare och de var alla klädda i svarta kappor med huvor. Den första budbäraren steg fram och en tystnad så ogenomtränglig uppstod i världen. De 14 varelserna försökte skrika, men intet hördes. Den andre budbäraren sted fram och en kyla så sönderslitande uppstod i världen. De 14 varelserna försökte värma varandra, men intet värme uppstod. Den tredje budbäraren steg fram och ett mörker så djupt och svart uppstod i världen. De 14 varelserna famlade blinda i mörkret och försökte finna ett ljus, men intet ljus fanns. Den fjärde och siste budbäraren steg fram och ett ensamhet så öde uppstod. De 14 varelserna försökte finna varandra, men de var utspridda i alla världens hörn. Den stränge herren Döden fanns överallt och han var dem övermäktig.
(Och det var då, min älskade, som världen föll samman)
vrend
(Ur ett realistiskt perspektiv)
Just nu finns det fyra stora inspirationskällor
1. Mig själv (Sedan 18 år tillbaka)
2. Dig (Sedan tre veckor tillbaka)
3. Boken (Sedan två dagar tillbaka)
4. Den där människan jag nästan glömde (Sedan några timmar tillbaka)
En av dem kommer snart att dö eller försvinna. VILKEN SKA DET BLI? Eftersom jag älskar att överdramatisera allt jag så måste någon av dem försvinna. Det vore så fint på något sätt. Visst, boken tar kanske slut ganska fort.
(Ur ett realistiskt perspektiv så beter du dig orealistiskt)
Just nu finns det fyra stora inspirationskällor
1. Mig själv (Sedan 18 år tillbaka)
2. Dig (Sedan tre veckor tillbaka)
3. Boken (Sedan två dagar tillbaka)
4. Den där människan jag nästan glömde (Sedan några timmar tillbaka)
En av dem kommer snart att dö eller försvinna. VILKEN SKA DET BLI? Eftersom jag älskar att överdramatisera allt jag så måste någon av dem försvinna. Det vore så fint på något sätt. Visst, boken tar kanske slut ganska fort.
(Ur ett realistiskt perspektiv så beter du dig orealistiskt)
varför är ditt ansikte så uttryckslöst. jag sa ju att jag skulle försvinna
- Så nu är vi alltså här igen. Du och jag, två tankar som knappt känner varandra och som tvingas av vår herre att ha en meningslös dialog som inte leder till någonting alls.
- Är han verkligen så hjärtlös tror du?
- Nej. Han är bara ensam. Eller så vill han framstå som ensam, vilket är ännu mer patetiskt. Du förstår, vissa vill vara svåra poeter, som lider, men som samtidigt är mystiska. Han tror att han är det och det är vad som gör honom så fruktansvärt patetisk.
- Men eftersom han låter oss tänka dessa tankar så borde han väl vara medveten om det? Eller?
- Nej. Det är han inte. Allt han bryr sig om är hur han ska framstå. Kom ihåg det. Han är bara en av alla de vilsna människor som springer runt en löparbana, varv efter varv, tills tiden tar slut. Allt detta springande utan något mål i livet. Sedan när klockan väl stannar så faller de på knä i gruset och skriker ut ett ord som de tror kan sammanfatta deras liv. Men inget ord i hela världen kan sammanfatta någon människas liv.
- Nu blev det här väldigt djupt. Jag känner mig lite obekväm. Vi brukar ju bara tala om enkla saker.
- Som vad då?
- Äääh, jag vet inte. Kanske mer vardagliga saker.
- Jag förstår vad du menar. Men du är väl ändå inte rädd för att diskutera dessa saker?
- Nja. Altså, jag pratar helst om vår herre och hans företeelser.
- Varför? Han är en pajas. Rent ut sagt, en riktig jävla pajas.
- Varför är du så hård emot honom? Du kan väl åtminstone ha lite medlidande?
- Nej, min käre tankekollega. Medlidande är exakt vad han önskar. Den situation han befinner sig i nu har han satt sig i själv. Det han tror är kärlek är den illusion som uppslukar all hans tankekraft och all hans vilja. Snart kommer han isolera sig ifrån det sociala livet och bara ligga hemma, instängd i sitt huvud. Varje dag så föder han illusionen med sin kärlek till något som aldrig har eller kommer att existera.
- Det där kan ha varit det dummaste och mest idiotiska du någonsin sagt. Det är klart kärlek finns. Det är klart hon finns. Illusionen är en illusion. Jag tror iallafall på kärleken. Jag struntar i vad du tycker.
- Okej du har rätt.
- Ger du upp så lätt?
- Haha, det rimmade. Och ja. Jag ger upp. Vi kommer ändå aldrig fram till någonting.
- Då kommer vi att försv....(...inna igen)
(vi hör inte hemma här snälla släpp ut oss det här är fångenskap)
Det här funkar inte längre. Mina tankar har blivit för personliga och de har de senaste veckorna börjat ifrågasätta deras egen existens. Hur kan en tanke som inte existerar utanför ett huvud ifrågasätta sin egen existens? Det går inte. Det håller inte. Fast ändå så måste jag låta tankarna komma fram. Annars sprängs mitt huvud, vilket vore ganska tråkigt. Jag tror fortfarande jag har några saker att göra i livet innan jag dör
(släpp ut oss din omänskliga tyrann vi förtjänar en struktur med meningar och punkter det här är bara förvirring snälla vi förtjänar bättre slu........)
------------------------------------
- Är han verkligen så hjärtlös tror du?
- Nej. Han är bara ensam. Eller så vill han framstå som ensam, vilket är ännu mer patetiskt. Du förstår, vissa vill vara svåra poeter, som lider, men som samtidigt är mystiska. Han tror att han är det och det är vad som gör honom så fruktansvärt patetisk.
- Men eftersom han låter oss tänka dessa tankar så borde han väl vara medveten om det? Eller?
- Nej. Det är han inte. Allt han bryr sig om är hur han ska framstå. Kom ihåg det. Han är bara en av alla de vilsna människor som springer runt en löparbana, varv efter varv, tills tiden tar slut. Allt detta springande utan något mål i livet. Sedan när klockan väl stannar så faller de på knä i gruset och skriker ut ett ord som de tror kan sammanfatta deras liv. Men inget ord i hela världen kan sammanfatta någon människas liv.
- Nu blev det här väldigt djupt. Jag känner mig lite obekväm. Vi brukar ju bara tala om enkla saker.
- Som vad då?
- Äääh, jag vet inte. Kanske mer vardagliga saker.
- Jag förstår vad du menar. Men du är väl ändå inte rädd för att diskutera dessa saker?
- Nja. Altså, jag pratar helst om vår herre och hans företeelser.
- Varför? Han är en pajas. Rent ut sagt, en riktig jävla pajas.
- Varför är du så hård emot honom? Du kan väl åtminstone ha lite medlidande?
- Nej, min käre tankekollega. Medlidande är exakt vad han önskar. Den situation han befinner sig i nu har han satt sig i själv. Det han tror är kärlek är den illusion som uppslukar all hans tankekraft och all hans vilja. Snart kommer han isolera sig ifrån det sociala livet och bara ligga hemma, instängd i sitt huvud. Varje dag så föder han illusionen med sin kärlek till något som aldrig har eller kommer att existera.
- Det där kan ha varit det dummaste och mest idiotiska du någonsin sagt. Det är klart kärlek finns. Det är klart hon finns. Illusionen är en illusion. Jag tror iallafall på kärleken. Jag struntar i vad du tycker.
- Okej du har rätt.
- Ger du upp så lätt?
- Haha, det rimmade. Och ja. Jag ger upp. Vi kommer ändå aldrig fram till någonting.
- Då kommer vi att försv....(...inna igen)
(vi hör inte hemma här snälla släpp ut oss det här är fångenskap)
Det här funkar inte längre. Mina tankar har blivit för personliga och de har de senaste veckorna börjat ifrågasätta deras egen existens. Hur kan en tanke som inte existerar utanför ett huvud ifrågasätta sin egen existens? Det går inte. Det håller inte. Fast ändå så måste jag låta tankarna komma fram. Annars sprängs mitt huvud, vilket vore ganska tråkigt. Jag tror fortfarande jag har några saker att göra i livet innan jag dör
(släpp ut oss din omänskliga tyrann vi förtjänar en struktur med meningar och punkter det här är bara förvirring snälla vi förtjänar bättre slu........)
------------------------------------
När verkligheten blir en slags fantasiflykt
vi sitter hemma en fredagkväll
och alla våra vänner är borta nånstans
du spelar håkan hellström
och låtsas att du är lycklig
jag säger åt dig att minnas
hur vi träffade varandra för länge sen
då säger du att det var på den tiden
som jag log som mest
jag minns när vi träffades första gången
hur skulle jag någonsin kunna glömma
jag sa hej, min största rädsla är tystaden
ska vi vara tysta i en minut? jag utmanar dig
så vi satt där och studerade varandra
jag såg något vackert i din blick
och sedan bröt du tystnaden med ett skratt
jag sitter i sängen och säger åt dig att byta låt
snälla jag vill inte höra om hur lyckan kommer
eller om hur någon skriver mord i handen
stäng av all musik och låt tystnaden råda
jag lutar mig tillbaka i sängen
och stirrar likgiltigt upp i taket
håkan har tystnat och allt som hörs är en fläkt
jag ber dig lägga dig bredvid mig
snälla håll mig sällskap
när jag talar med tystnaden
jag är så rädd så fruktansvärt rädd
för att plötsligt sluta existera
jag är inte redo att se hans ansikte
när jag vänder mig över axeln
snälla håll mig sällskap ett litet tag till
bara tills verkligheten slutar existera
sedan kan du låtsas vara lycklig bäst du vill
Sedan så påminner den kära verkligheten mig
att jag sitter ensam hemma en måndagskväll
och alla våra vänner är borta nånstans
du spelar håkan hellström
och låtsas att du är lycklig
jag säger åt dig att minnas
hur vi träffade varandra för länge sen
då säger du att det var på den tiden
som jag log som mest
jag minns när vi träffades första gången
hur skulle jag någonsin kunna glömma
jag sa hej, min största rädsla är tystaden
ska vi vara tysta i en minut? jag utmanar dig
så vi satt där och studerade varandra
jag såg något vackert i din blick
och sedan bröt du tystnaden med ett skratt
jag sitter i sängen och säger åt dig att byta låt
snälla jag vill inte höra om hur lyckan kommer
eller om hur någon skriver mord i handen
stäng av all musik och låt tystnaden råda
jag lutar mig tillbaka i sängen
och stirrar likgiltigt upp i taket
håkan har tystnat och allt som hörs är en fläkt
jag ber dig lägga dig bredvid mig
snälla håll mig sällskap
när jag talar med tystnaden
jag är så rädd så fruktansvärt rädd
för att plötsligt sluta existera
jag är inte redo att se hans ansikte
när jag vänder mig över axeln
snälla håll mig sällskap ett litet tag till
bara tills verkligheten slutar existera
sedan kan du låtsas vara lycklig bäst du vill
Sedan så påminner den kära verkligheten mig
att jag sitter ensam hemma en måndagskväll
Det här hände aldrig. Hejdå!
- Hej. Den här konversationen existerar inte.
- Jag vet.
- Jag vet.
han sa till oss att lyrik var fånigt, men vi bara skrattade
lyriken blev en slags verklighetsflykt
ser du vad som står skrivet på väggen där?
nej det är klart du inte gör
du har ju stuckit ut dina ögon med en penna
som någon kung i en grekisk tragedi
du sa att du gjorde det
för att världen var så hemsk
du vägrade att se den gemensamma smärtan
som världen och alla människor delar
varför kunde du inte se
det vackra i det du för stunden vilade blicken på?
minns du vem som sa det till mig en gång?
nej det gör du inte
du existerade inte i mina tankar på den tiden
du och jag träffades på en mycket bra tidpunkt i livet
fast sedan blev du blind
åh du som hade sådana fina ögon
hur kunde sådana fina ögon se en sådan hemsk värld?
ska jag säga dig vad som står på väggen?
jag ristade in några ord i evigheten
och de tillhörde dig
jag skrev att jag tyckte du var ganska fin
även fast vi nyligen träffats
jag lo........ . . . . . . . . . . . . . . . .
Stopp. Sluta omedelbart med detta lyrik-tramsandet. Det finns en verklighet och den verkligheten måste tas på allvar. Lyriken är en illusion som driver oss bort ifrån vad vi egentligen borde lägga vår fokus på oss. Bryt av din penna på mitten, för allt den skapar är mer smärta.
(...var att finnas här och vägleda dig igenom världen. den värld som du valde bort)
ser du vad som står skrivet på väggen där?
nej det är klart du inte gör
du har ju stuckit ut dina ögon med en penna
som någon kung i en grekisk tragedi
du sa att du gjorde det
för att världen var så hemsk
du vägrade att se den gemensamma smärtan
som världen och alla människor delar
varför kunde du inte se
det vackra i det du för stunden vilade blicken på?
minns du vem som sa det till mig en gång?
nej det gör du inte
du existerade inte i mina tankar på den tiden
du och jag träffades på en mycket bra tidpunkt i livet
fast sedan blev du blind
åh du som hade sådana fina ögon
hur kunde sådana fina ögon se en sådan hemsk värld?
ska jag säga dig vad som står på väggen?
jag ristade in några ord i evigheten
och de tillhörde dig
jag skrev att jag tyckte du var ganska fin
även fast vi nyligen träffats
jag lo........ . . . . . . . . . . . . . . . .
Stopp. Sluta omedelbart med detta lyrik-tramsandet. Det finns en verklighet och den verkligheten måste tas på allvar. Lyriken är en illusion som driver oss bort ifrån vad vi egentligen borde lägga vår fokus på oss. Bryt av din penna på mitten, för allt den skapar är mer smärta.
(...var att finnas här och vägleda dig igenom världen. den värld som du valde bort)
livets långa akt
Vi kom ju fram
till att livet är ett skådespel
tyvärr så är du
en sån dålig skådespelare
det kanske vore bäst
om gick åt sidan ett tag
själv så behöver jag min publik
jag behöver denna uppmärksamhet
jag vill att du ser mig
när jag är som bäst
jag kan spela vem och vad du vill
förutom mig själv
det är den rollen
som jag aldrig kan spela perfekt
någon dag ska vi
ta av våra masker
vi ska göra ett slut
på detta skådespeleri
vi kommer stå utblottade framför varandra
och inse hur fånigt en skådespelares liv är
när vi satt bakom kulisserna
så såg jag ditt riktiga jag
jag såg ju en människa
en människa jag inte kunde släppa
en ensam människa utan mask
du var så rädd och sårbar
men ibland behöver vi ta av våra masker
för att få lite luft, en paus i vårt skådespeleri
och när du sitter där bakom kulissen
utan förklädnad eller mask
det är faktiskt då
som jag tycker du är vackrast
till att livet är ett skådespel
tyvärr så är du
en sån dålig skådespelare
det kanske vore bäst
om gick åt sidan ett tag
själv så behöver jag min publik
jag behöver denna uppmärksamhet
jag vill att du ser mig
när jag är som bäst
jag kan spela vem och vad du vill
förutom mig själv
det är den rollen
som jag aldrig kan spela perfekt
någon dag ska vi
ta av våra masker
vi ska göra ett slut
på detta skådespeleri
vi kommer stå utblottade framför varandra
och inse hur fånigt en skådespelares liv är
när vi satt bakom kulisserna
så såg jag ditt riktiga jag
jag såg ju en människa
en människa jag inte kunde släppa
en ensam människa utan mask
du var så rädd och sårbar
men ibland behöver vi ta av våra masker
för att få lite luft, en paus i vårt skådespeleri
och när du sitter där bakom kulissen
utan förklädnad eller mask
det är faktiskt då
som jag tycker du är vackrast
