cocacolacowboys

Dear Death, I salute you


Embrace me

Anonym om Titta! En känsla! Fånga den!:

varför inte vara sårbar i den riktiga världen? det är så man får möjlighet att växa.

---

Fast då kommer det där med att skilja mellan fantasi och verklighet. Ibland är gränsen väldigt tunn. Så väldigt, väldig tunn. Ibland finns inte fantasi och verklighet, ibland finns det bara en sanning som ingen har makten att ifrågasätta. Och hur ska man kunna växa om man ständigt gör sig sårbar? Hur ska jag kunna växa om jag hela tiden blöder? Hur ska jag överleva livet om jag inte försöker göra någonting för att laga mig själv? Med öppna sår i livet så skadar man bara sig själv. Det finns aldrig någon möjlighet att växa. Snarare att krypa ihop till en liten instängd varelse vars namn ingen längre kan minnas. De minns bara att han öppnade sina sår för världen och lät dem granskas av livets alla ansikten.

Den riktiga världen är verkligheten och från ett utomstående perspektiv så är det den världen jag egentligen lever i. Även fast fantasin är den plats jag föredrar, eftersom den är en förskönad version av verkligeten. För mig är den riktiga världen bara en skiss. Ett byggnadsställning utan varken tag eller väggar. En gran utan barr. Snälla. Fantasin är så fantastiskt mycket vackrare och den är oändlig. Den är evig.

Skilj mellan fantasi och verklighet, minns det, för det är det viktigaste jag någonsin har sagt i hela ditt liv

(Vem är du kär i egentligen?) (Vem är du kär i egentligen?)

(Vem är du kär i egentligen?)                                           
(Vem är du kär i egentligen?)                    

(Vem är du kär i egentlige?)                (Vem är du kär i egentligen?)            (Vem är du kär i egentligen?)





Det är fel fråga. Ställ den rätta frågan så kommer du få ett värdigt svar. Men det är fel fråga. DET ÄR FEL FRÅGA, FÖRSTÅR DU INTE DET?

(Nej)

Jag ska fortsätta skriva,fast tänk om jag inte vill då?!!! Fast jag har ju inget val. Om jag försökte sluta skriva så skulle mitt huvud sprängas av alla tankar som jag måste komma ihåg att jag har tänkt. Fast varför just skriva? Finns det inget annat sätt att fokusera sina tankar på? Jo det är klart det finns. Som att regissera en film. Skriva ett manus. Jag vill göra det. Jag vill inte plugga till ett franskprov. Jag vill skriva en berättelse om två personer som är kära. Jag vill skriva om när jag drömde att jag dog. Jag vill skriva om de två sista människorna och hur de överlevde när världen gick vidare. Varför måste jag tala ett annat språk för? Och jag måste dessutom tala det bra, så jag får ett betyg och så jag kan sorteras in i det mänskliga samhället. Franskprov är just vad jag behöver, de är till för att evigt påminna mig om hur värdelös jag faktiskt är.

hihihihihihihiihihihhihihihi


Sedan det där med att jag skulle skaffa en vanlig tråkig blogg är uteslutet. Haha, eftersom jag är en sådan pass tråkig människa så skulle det bli en tråkig blogg om en tråkig människa som ingen skulle läsa. Jag tror grejen med sådana bloggar är att man skriver för andras skull och inte för sin egen. Det är ju bara för min egen skull som jag skriver saker här. Det är ändå ingen som läser. Det är därför jag vill skapa filmer istället. Det är den sanna kreativiteten. Vad jag skriver här är bara en skymf mot den gud som Kreativiteten är. En film vore ett rättfärdigt offer.

Det finns inget mönster

Nu tänker jag låtsas plugga franska


“Man is born crying,’’ says the Fool. “When he’s cried enough he dies.’’

Ibland önskar jag att jag hade en normal och tråkig blogg om vad jag gör på dagarna, istället för vad som händer i mitt huvud. Det vore så mycket mer givande. Att reflektera på mina handlingar och min omgivning, istället för att skriva psyk-inlägg. Fast det känns så befriande. Ja, ibland känns det så fruktansvärt skönt att vara sårbar. Jag tänker inte säga att det krävs styrka för att visa sig svag, men det krävs vilja. Viljan att lägga sig ned och inte orka mer. Fast jag har nog aldrig riktigt känt så. Det finns alltid tröst i att gå vidare (patienten står stilla i livet) och lämna saker bakom sig. Det är trygghet.

(Och ibland önskar jag att du kunde se mig när jag är som vackrast)

(Det är när jag ser på dig som jag känner att jag inte existerar, du får mig att känna mig så död)

Jag har tidigare pratat om att kärlek är en illusion i verkligheten, men det finns också en slags kärlek som existerar inom fantasin. Ifall du ser dig själv som en realist och inte är öppen för drömmar så kommer du inte finna någon mening i dessa texter, då de syftar på en värld där (jag är kung) realism är irrelevant. Jag försöker inte vara realistisk. Jag försöker inte vara poetisk. Jag försöker bara skapa en slags drömvärld som jag kan träda in i då verklighetens grepp om mig blir för starkt. (i min värld)


Vi vandrar. På nötta sommarstigar där sommarens grönska ständigt påminner oss om ljuset i våra bröst. På vår högra sida rinner en bäck vars vatten reflekterar solljuset. Fåglar kvittrar i träden och vi skrattar, för det är såhär sommaren är som vi minns den. Där allting är grönt och så underbart levande. Även vi är så underbart levande och välmående, trots att vi är döda. Vi dog ju tillsammans i den där undergången. Vi minns inte händelsen så mycket, bara brännsåren ifrån en värld som inte älskade. En värld som slutade tro på människans godhet och övergav förnuftet för makt. Men det ligger bakom oss nu och för varje steg vi tar på den nötta stigen så glömmer vi allt mer om vad vi lämnade bakom oss. Vi fortsätter att vandra och vi funderar på när vi ska nå gläntan vid stigens slut. Jag tittar på dig och självklart ler du tillbaka, för vad annat kunde du göra i en plats så vacker som denna. Men det viktiga är att du faktiskt ler åt mig, åt min närvaro och åt min inre värme. Jag ler tillbaka åt dig, för utan dig så är världens vackraste plats värdelös. Om jag så befann mig på världens vackraste plats, så skulle jag inte kunna dela det minnet med någon annan än mig själv, och det vore förvisso ett dåligt minne. Därför är din närvaro viktig. Känslan hur ditt underbara skratt ekar igenom mitt sinne och hur din svala hand känns i min. Men med vilka ord ska jag rättfärdiga dina ögons intensitet, och med vilka meningar ska jag formulera kärleken i dina tankar? Det finns inga ord för den verksamhet vi driver, det finns inga meningar för den väg vi vandrar, så varför gör jag ett sådant patetiskt försök att beskriva det? Att säga att jag älskar dig skulle kanske sammanfatta allt jag försöker berätta, men de orden skulle inte visa hur jag älskade dig. Endast handlingar utgör de ord som används för att beskriva en känsla. Så därför säger jag ingenting. Vi vandrar vidare utan att tänka dessa tankar, för de är onödiga tankar, fyllda av ångest och förtvivlan. Vi älskar varandra, även fast tystaden ligger på våra läppar, för vi behöver inte dessa ord för att förstå.

Vi vandrar vidare i sommarlandskapet och bryr oss föga om vår omgivning, för vi andas tillsammans.












Det slutar med att de bara vandrar vidare, eftersom det inte finns några lyckliga slut så får det bara fortsätta. Alla slut är olyckliga. Det finns inga lyckliga slut. Det var jättenära att jag skrev ett slut på den, men jag lät bli. För min egen skull. Jag behöver inte fler destruktiva tankar. Jag behöver inte fler slut. Ibland så behöver jag en evighet att tänka på, bara hur två personer vandrar på en nött sommarstig utan slut. Det känns okej.


Kära evighet, du som vet

(kom ihåg att allt som står inom parenteser är lögner)



Jag önskar att (och efter de orden så insåg jag att jag inte hade något vettigt att säga. att uttrycka vad man önskar är destruktivt tänkande och sätter endast upp ett mål som man inte kan nå. en stege utan stegpinnar. en trappa utan trappsteg. sådan är min väg, där det som kan föra mig uppåt endast är min vilja. i en värld där fysisk styrka spelar föga roll. verkligheten är en värld där jag inte är kung och inte kan regera med min outgrundliga visdom. verkligheten är den eviga påminnelsen om hur mänsklig jag faktiskt är. åh du eviga verklighet, du är den siste fienden som förintas innan döden. kärlek är dock inte någon fantasi som jag själv tror ibland, utan kärlek är i själva verket en illusion i den verklighet jag tvingas leva i. kärleken känns ibland så fruktansvärt verklig, men den är bara den starkaste illusionen jag kan frambringa för mig själv. det farliga med verkligheten är att jag inte heller kan lita på någon. alla ljuger. du ljuger. jag ljuger. vi skapar våra lögner för att vi ska kunna hantera verklighet. men lögner är dock inte illusioner, för lögner ser jag igenom. illusionen försvinner aldrig och förändras aldrig, men lögnen kan jag genomskåda så lätt, så de lögner jag skapar för mig själv är värdelösa. sedan så finns det en slags sanning, men saken är den att det finns så många sanningar. vad ska jag tro på? ska jag tro på sanning ett eller sanning två? för inget av dem är ju lögn, eller hur? för lögner kan man se igenom. sanningar däremot, är genomskinliga och utstrålar oskyldighet. det låter logiskt) du var kär i mig






Vi skrattade och höll om varandra. Sedan föll världen samman.



(Illusioner, spegelglas)

INGEN SJÄLVKÄNSLA

ett ord kanske förstöra allt

Fast egentligen så var det kanske bara en dröm. Det låter ju alldeles för bisarrt annars. Varför skulle hon säga det? Hon känner inte mig, fast ändå så sa hon ju det som är sant. Men VARFÖR behövde hon säga det? Jag visste ju redan. Tror hon verkligen inte att jag visste? Självklart visste jag. Jag har ju varit medveten om det så länge, men jag har lärt mig att leva med det. (Och det är då den läskigaste och farligaste tanken kommer, som kan förstöra allt)

Så  vad är jag rädd för? Jo jag är rädd för att ifall de vet så kommer de ta avstånd ifrån mig. De kommer se mig som en trasig människa. Åh varför var hon tvungen att säga det som jag tänker på hela tiden. Fast det var ju oundvikligt. Egentligen så borde jag ha förväntat mig det mycket tidigare. Tänk på hur lång tid som har gått. Det är ju det jag gör här som förstör det jag bygger upp. Varför skriver jag? Jag hatar att skriva. Det är nog det värsta jag vet. Fast det känns ju så skönt att försöka fokusera sina tankar och se dem i meningar  med form och struktur. Men likväl så hatar jag det. Jag hatar varje subjekt. Jag avskyr alla konsonanter. Dessa substantiv äcklar mig. Alla verb hånar mig. Alla adjektiv sätter färg på mina svartvita tankar. Och så vidare................



Så i slutändan så handlar det om rädslan att bli ensam. Shit vad klyschigt. Jag som trodde jag hade blivit bra på att undvika sådana saker. Fast det som är bra med mig är att jag aldrig kommer vara ensam. Men jag vill inte vara ensam med mig själv. Jag vill höra en annan människas röst och känna hur den ger mig nya perspektiv på saker och ting, istället för att se livet ur den döda synvinkeln.

(shadow, embrace us)

de vet inte hur de ska hantera dig


(det vet inte du heller)

fast de behöver inte hantera mig. låt mig bara som jag är. låt mig vara en spegel


(en spegel????? sämsta metaforen...)


jag vill vara fri. jag vill vara en fjäril


(en citronfjäril.)



gå och ät lunch istället                                               ja


Kreativitet, jag vet (regissera en film! regissera en flm! utlopp för destruktiv kreativitet,hahahahhahahaha)












varför blev det såhär

- You are the most charming man I've ever met!!!!!!!!!
- I know.

Har jag drömt allt eller hände det verkligen? Inträffade det bara i min fantasi eller i någon slags parallel verklighet? Fanns det en plats där vi kunde vara ostörda ifrån omvärlden, eller var det bara en vacker plats i mina tankar? Där vi sprang på öde stränder, skrattandes och skrikandes åt ödets alla ansikten, för ja, det var en upplevelse. Det var ett äventyr. Hur skulle det inte kunna vara verklighet? Jag minns det ju så väl. Fast egentligen så kanske det inte är mer än oupplevda minnen, oknutna trådar i evighetens spindelväv. Varför kunde vi inte avsluta det på ett värdigt sätt? Varför kunde vi inte skriva våra namn i sanden och minnas våra själars namn? Hur kunde vi glömma den sång som vi brukade sjunga? Den text som vi skrev tillsammans? Åh, den var ju så vacker. Jag minns när du skrev en rad, så skrev jag den andra, och så fortsatte det tills evigheten hann ikapp oss. Visst var det vackert? På dessa slätter vi sprang på flykt undan ödet. Vi ville inte sa sanningen när fantasin var så mycket vackrare. Men trots fantasins eviga värld så fanns det en slags verklighet i vår fantasi, och den var vi som var verkligheten. Vi var verkligheten i vår egen fantasi, det var vi som inte hörde hemma i den värld som vi skapat i våra tankar. Det var en plats där ting tilläts att växa, men i verkligheten var vi sådana förstörare.

Till ljudet av musik så byggde vi den värld som vi trodde skulle vara så vacker, vi byggde vår världs u glas för det reflekterade ljuset av våra själar vilket bländade oss när vi såg på den värld som vi hade byggt endast med våra tankar. Men ironiskt nog så skulle alla speglar krossas, då allt börjar med en liten spricka. Det slutade med att v¨ra själars ansikten srpack och verkligheten var en förödande jordbävning som skrattade åt vårt patetiska försök att skapa en skyddad plats från destruktiva tankar. Åh vi var sådana dårar, för verkligheten är den siste fienden som förintas innan vi möter döden och får dränka oss i glömskans hav.


Åh, du är så fin men jag minns inte vad din själ heter


(Vi har aldrig träffats förut)

Det verkar som jag har förlorat förmågan, haha. Jag fick höra det igår. Magin finns inte längre i min atmosfären och jag kan inte använda den efter min vilja. Jag kan inte längre göra om tankar till meningar och ord, den förmågan är förlorad. Jag kan inte längre fokusera mina tankar på en sak. Fast är det en sådan stor förlust? Jag vet inte. Jag saknar inte den tiden då jag kunde fokusera mina tankar. Det var en tid som var så kaotisk, men jag hade en sak vid den tiden. Något att hålla fast vid. Jag kunde hålla fast i en klippa även om stormen piskade runt mig. Hur ont det än gjorde så höll jag fortfarande fast  om den klippan, men nu är det annorlunda. Nu är det jag som är stormen. Det är jag som sprider förstörelse där jag går fram och mina tankar bidrar inte till någonting. Den där känslan att vara behövd existerar inte längre, för där stormen härjar fram ska människor och tankar fly. Ingen kan hålla andan, eftersom jag har sugit bort all luft. Det finns ingen mark att stå på, för grunden har sedan länge piskats bort av den fruktansvärda stormen.

Fast allt det där är ju bara skitsnack egentligen. Egentligen så har jag alltid varit stormen och det är mig själv som jag har härdat i hårda väder. Jag har skapat och format min egen miljö och därför är alla mina problem och misstag mina egna görningar. Det finns således ingenting att skylla på. Ingenstans att ta betäckning.


hahahahahahahahahah patetiskt försök, patetiskt försök, du har ingenting att skriva om





Okej jag försökte men jag har verkligen ingenting att skriva om. Det verkar som om jag har förlorat förmågan, hahahahahahahhahahahahahahahahahaha


(ja det var menat så)



(Skriv för din egen skull och inte för andras. Du borde ha lärt dig vid det här laget. Det är du som sätter gränserna. Det är du som målar världen i svartvitt, eftersom det inte finns några färger att måla med. Åh du är en sådan konstnär)





hhahahahahahaha (och det känns så bra igen)

alla ideal är gamla och döda






fast







fast nej. skriv din saga och din själ du ska laga



wieeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh

Fredrik Andersson säger:

glöm inte att skilja på fantasi och verklighet. ibland är gränsen väldigt tunn.
glöm inte de här orden, för det är det viktigaste jag någonsin har skrivit i hela mitt liv'



tack

Nu börjar det igen och ingen kan hålla emot för att stoppa det. Ingen har makten att stoppa det som kommer att anlända. Åh, destruktiva tankar flammar upp, lågor som lever av hat. hihihiihihihihhiihihihih

(I can see you Richard)

Men det var tvungen att börja någonstans och låt mig få det första ordet sagt. Jag tycker verkligen inte om dig. Fast när jag tänker på att jag inte tycker om dig så tänker jag istället på en annan människa som jag gillar. Ett leende kan ju betyda så mycket? VISST KAN DET? SÄG ATT DET KAN GÖRA DET. SÄ........................................

(you look so underfed)

.................g prata inte om sådana saker. det är en dåres ärende och du vet att det är sant. skriv om sanningen istället
(allt som står inom parentes är lögn)

(sanning)                 (sanning)                                (sanning)
(sanning)                         (sanning)

hihihihihihihihihihihihihihihiih SKILJ PÅ DESSA VÄRLDAR DU EVIGA TVIVLARE

(åh tack)

---

på andra sidan känns det bättre

Men verkligheten har aldrig nått oss som den kanske borde ha gjort. Vi kan fortfarande se den genom våra ögon, men är det verkligheten vi ser? Är inte livet bara mer än en illusion som vi har skapat för oss själva. Minns du inte i början av livet när någon sa till dig att du skulle glömma allt om den stunden, allt som tidigare hade hänt. Du skrek att det var omöjligt men nu sitter du här och du minns ingenting av innan du föddes. Det var inte meningen att du skulle minnas heller, men likväl så börjar du upptäcka en förbjuden gren av livet. Förstår du inte? Det var inte meningen

Ödet älskar inte dig

( I finally made it ) haha ååååååååååååååååååååååååååh, varför tittar du upp på stjärnorna när du vet att de tittar ned på dig? det finns inget fokus i dina tankar, bara strömmar som strömmar åt de håll de själva väljer. förstår du inte livets gåtor du eviga tvivlare

Fast jag önskar verkligen att vi kunde ha kommit överens bättre. Jag menar, titta på dig. Du är hel. Jag är förstörd. Vi har förvisso redan talat om dessa ting, men vad spelar det för roll? Vi kan prata om dem tusen gånger till för vi kommer glömma. Glömskan och döden samarbetar, förstår du. De kan inte verka utan att ta en del av varandra. Kanske vi alla redan vandrar i mörkret och livet är ljuset till våra ögon.

FATTAR DU INTE HUR JÄVLA ONDSKEFULL VÄRLDEN ÄR? MÅSTE JAG TALA OM DET FÖR DIG? jag förstår mig inte på dig. varför gör du såhär? det spelar ingen roll (hihihihihih ingenting spelar någon roll längre, gör det?) jag kommer att förgöra alla i slutändan och skratta åt ödet (KINSLAYER)

Skilj på fantasi och verklighet, skilj på skönhet och mig

---

skilj oss åt blinda dåre


hihihihihiihhihiihihihhihihihihihi (nej)

Varför kan jag inte minnas vad hon sa till mig? Varför kan jag inte minnas hennes röst i mitt huvud? Varför kan jag inte minnas hennes doft? Varför kan jag inte minnas hur en kyss känns? Varför kan jag inte minnas hur hennes hand kändes i min. Varför? Varför? Varför?

(därför att det aldrig hände. det var bara en dröm. hihihihihihihihihihiihihihih)

HAHAH DET MÅSTE JU HA HÄNT, DESSA MINNEN (det fanns ju inga minnen?) KAN INTE OMINTETGÖRAS. De finns ju fortfarande där! Och påminner mig om hur det brukade vara! Det kan inte vara fantasi!!!!!! Det måste ha inträffat. SLUTA LJUG MIG RÄTT UPP I ANSIKTET, DET MÅSTE HA HÄNT, DET KAN INTE HA VARIT OUPPLEVDA MINNEN, JAG KAN INTE HA FANSTISERAT ALLTIHOPA. DET ÄR OMÖJLIGT. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA

Hahahhahahahahahahahahhaahhahahah (våra själar rimmar med varandra)
hahahahahahahahahahhahahahahahaha (och de dansar en vacker dans)
hahahahahhahahahahahahahahahahahah(även fast vi älskar varandra mer än allt annat)
haha. (men vi har inte bara träffat varandra på riktigt än. våra själar har inte presenterat sig för varandra)
dåre. (förstår du? min själ älskar din)

åh.

Skilj världen, bryt världen så alla fördämningar ska skaka. BRYT UPP, BRYT UPP!

---

Slutligen så finns den en person (det finns jättemånga personer???) som ockuperar mina tankar. Och ja, det är du. Du vet att det är du. Du vet att det är du i samma ögonblick som du läser det här. Känner du inte det? Känner du inte hur mina tankar riktas mot dig i just detta ögonblick? Känner du inte hur atmosfären plötsligt fylls av spänning?

Förstår du inte hur speciell du är?


(jo förresten, läs rubriken baklänges så fattar du kanske lite mer, om du inte var smart nog att redan ha gjort det, men jag vågade inte skriva ditt namn där, förlåt)


åh dessa parenteser sammansmältning

hjärta

- Hahhahahahahh
hahahahahahha
hahahahahahhah
ahahahahahhaha
ahahahahahahhhha
hahahahahahahahah, åhhh


- Vad är det som är så roligt? Jag blir orolig


- hahahahahahah
ahhahahahahaha
ahahahahahahhaAHAHHA
HAHAHAHAHAHhAHAHAHAHHAHAHAHAHAAHHAH, DET ÄR SÅ JÄVLA ROLIGT. FATTAR DU INTE HUR IRONISKT DET ÄR? HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAH


Ödets vägar är outgrundliga

sluta, det är inte roligt

hihihihihihihihihihihihihihi



Destruktiva tankar


ehhh

(du vet att du kommer ångra dig, eh)

hihihihihihiiiiiiiiiiiihihihigfokdpofijwpeofjnpweiuotfhpweiuhiwpeuf

fsdf
sdf
waerf
wer
werf
wrg
ewrg
wg


(Men du kommer få uppleva det igen och igen och igen och igen och igen och igen. Ha bara inte så bråttom. Det kommer när ödet vill, för ödet älskar dig)

BARA DU TVÄTTAR BORT BLODET I DIN PANNA, SNÄLLA