cocacolacowboys

"Du har förändrats", säger hon och tittar mig i ögonen. "Vad hände med Fredrik jag kände? Den Fredrik som faktiskt gillade mig?"
Jag vill skrika åt henne vilken naiv jävla idiot hon är, men jag biter mig i tungan och säger inte de ord som jag så gärna vill kasta i hennes ansikte. Men det är inte värt det. Hon har också förändrats, men hon har inte förändrat sitt sätt att tänka på mig. Jag kanske är annorlunda nu, men jag har alltid varit mig själv. Att hon inte förstår det.
"Alla förändras", säger jag och spänner blicken i henne. "Det är så världen fungerar, ständig utveckling." Jag ler ett urskuldfyllt leende. Hon kommer att förstå någon gång också. Eller så gör hon inte det. Mig kvittar det.
"Men inte såhär! Du bryr dig inte om någonting längre ju! Du lever ju inte! Du bara kommer och går som en skugga, ibland är du där, ibland inte. Förut så fanns du alltid där, vem är du? Jag känner inte igen dig längre. Du har blivit en främling för mig, en man utan ansikte." Jag ser hur hennes andetag blir snabbare och rodnaden i hennes ansikte. Wow, hon är riktigt upprörd nu.
"Snälla, lugna ned dig. Du behöver inte höja rösten. Jag förstår att du känner dig sviken och jag tänker inte heller förneka att jag har betett mig illa, men mina ursäkter betyder ingenting längre. Det är försent, har du inte förstått det än? Jag har gått vidare. Dessutom så brukar vara människor som förändrar, som skapar och formar oss. När jag träffar en ny människa, faktiskt när jag träffade dig, så förändrade du mig. Jag blev inte någon annan, för jag tror inte att man kan vara någon annan människa, hur mycket man än försöker. Man är alltid sig själv. Nu har jag blivit något främmande för dig och jag ser skräcken i dina ögon. Du är rädd för att förlora det som du själv har skapat i mig. Är det en sådan fruktansvärd förlust?" Jag vänder bort blicken och tittar ned i marken samtidigt som tankarna dundrar i huvet som en trumma. Ikiru, ikiru , ikiru, ikiru , IKIRU.
"Du skrämmer mig Fredrik", säger hon och ser förvirrad ut.
Och då börjar jag skratta, jag bara skratta som en vansinnig dåre utan paus. Efter en lång stund så slutar jag och torkar glädjetårarna ur ögonen. Jag ser ned på henne som en gång betydde mycket för mig, ja, jag ser ned på henne, för jag känner mig mycket större nu. Jag har växt, och i skuggan av mig så har hon stannat till. Är det här den utveckling jag strävar efter? För att dominera över andra? Tanken slår mig igen, jag är ingen god människa.
Men gör det mig direkt till en ond människa? Det tror jag inte. Det här är bara bitterhet. Inte hat. Jag är för bra för att hata. Även fast det är skönt att få hata lite ibland. Jag tittar ned (jag har växt) på henne igen samtidigt som jag reser mig för att gå. Det finns inget mer att hämta här.?
"Vart ska du gå?" Hon darrar lite på rösten när hon säger det, men jag förstår henne. Allt det här kan inte ha varit lätt. Det har inte varit lätt för mig heller, men jag har tjänat på det. Hon är ännu mer vilsen nu än när hon först kom. Stackars flicka. Hon behöver någon som tar hand om henne. Inte någon som testar henne. Inte någon som försöker göra henne starkare. Inte någon som vill göra henne till sin jämlike. Hon behöver inte mig. Hennes fråga ringer i mina öron igen, (vart ska du gå? Fredrik? Vart ska du gå nu? DU HAR INGENSTANS ATT TA VÄGEN.)
"Jag ska gå hem. Eller där jag växte upp. Det är inte mitt hem längre. Mitt hem bor i mig själv och jag tar med mig det vart jag än går. Och du, hitta en trevlig kille. Jag är inte värd besväret." Hon sitter där tyst och tittar på mig när jag går med tunga steg bort ifrån henne. Jag vill att hon ska följa efter mig, men det gör hon inte. Hon sitter bara där tyst. Sedan vänder jag bort blicken och hon försvinner ur mitt synfält.

Ja, jag har nog förändrats.

Jag hatar när någon måste "gå" på msn. Jag är en sådan som kan sitta hela natten, men alla jag känner måste gå. Varför då? Varför kan vi inte stanna och prata hela natten tills ljuset tittar fram genom mitt fönster? Varför måste du gå? Varför stannar du inte med mig? Du lämnar bara en skugga i mina tankar, en skugga som dansar och svävar fram. Det kanske kommer en dag då jag bara har mina skuggor. Jag räknar dem och till slut så faller jag i sömn. Då tar drömmarna över. Varför pratade vi inte hela natten som vi gjorde i mina tankar? Varför går du? Snälla stanna med mig. Jag klarar inte av ensamheten, jag klarar inte av tystnaden som uppstår efter det att du lämnar min närvaro. Jag klarar inte av hur sången i mitt hjärta tystnas efter det att du har givit dig av. Din skugga och jag, vi pratar hela natten, men skuggan har ingen röst. Inte heller har den något ansikte. Den är bara en dålig imitation av ditt sanna jag, varför lämnar du blott en skugga åt mig? Är jag inte värd mer?

Men samtidigt när jag vaknar så inser jag att jag lämnar skuggor i de människor jag älskar, jämt och ständigt. Skuggor vars former kanske är skarpare, skuggor vars röster fortfarande klingar, men ändå bara som ett eko av den forna rösten. Din skugga försöker ropa mitt namn, försöker återkalla mig, men det bryts av som vågen emot klippan. Skummet krusar över den utslitna klippan, och det är då jag inser att jag är klippan och du är vågen. Dag för dag, år för år, liv efter liv så fortsätter vi vår outröttliga kamp tills världens stjärnor inte längre lyser och tills den eviga tysnaden sveper in oss i sitt mörker. Istället för ljus så uppstår en dimma. En imitation av ljus, och ändå inte mörker. Den blockerar solens strålar och vi befinner oss i en grå värld där allting förblir detsamma, där alla människor säger samma saker och där termen "imorgon" inte existerar, för allting är idag, allting händer idag. Hela livet och evigheten är just idag. Allting blir till en enda lång dag, en dag som börjar med ljus och avslutas med mörker. Nästa dag är nästa evigheten, som liksom den förra dagen, kommer ta slut, för evigheten är en illusion.


Jag vill hitta någon som sitter med mig hela natten. Jag vill hitta någon som sitter med mig tills solen har slutat att gå upp. Jag vill hitta någon att dela den här evigheten med, om det ändå bara vore så för en dag. Jag vill hitta någon som inte tittar på klockan, utan bara stirrar in i mina skinande ögon, som glänser av beundran, där tidens begrepp inte har någon betydelse. Vart är du, den del av mig själv som jag saknar och som jag aldrig har träffat. Jag längtar ju efter dig. Vi ska sitta uppe du och jag och titta på när världen går under. När alla hav har torkat, när alla eldar har slocknat, när alla människor har slutat älska, då ska vi vara tillsammans och aldrig skiljas. Då ska vi skapa den evighet och aldrig blunda. Varje sekund kommer räknas, för den kommer vara en evighet av evigheten. Och som vi skulle älska varandra, älskade. En kärlek vars like ingen hade skådat. Ett obrytbart band av tillit, en förbindelse så stark att världens innandömen skälver till vid dess syn. Vi är Alfa och Omega, början och slutet. Där jag börjar, slutar du. Tillsammans så är vi evigheten.


Du och jag.

Wow. Jag säger bara det. För något år sedan när jag såg Steven Spielbergs mästerverk Schindler's list, så var jag övertygad om att det var den bästa film jag sett någonsin i hela mitt liv. Inte heller trodde jag att någon film skulle peta ned den från första platsen, men nu har det hänt. Spielberg är slagen. Grattis Akira Kurosawa, du har just fulländat mitt liv. Regissören av min nya nr 1 film heter just Akira Kurosawa. En japan. Vem fan trodde det? Men i filmvärlden så är Kurosawa lika stor som Spielberg om inte större, men jag trodde ändå inte att den skulle slå Schindler's list. Åh jo, för att inte dra ut mer på spänningen, mitt livs film heter Ran som är japanska och betyder "Kaos".

Jag vill försöka att undvika till att göra det här till någon slags filmreview, men jag måste ta tillfället i akt och berätta om hur vacker filmen egentligen är. Jag tänker bespara er detaljerna, jag vill bara försöka visa hur mästerlig filmen är. I varje aspekt så lyckas Kurosawa fånga människans brutalitet och när denne är som mörkast. Kanske är det överlevnadsinstinkten och viljan att leva som gör den här filmen så pass verklig att den faktiskt utan tvekan skulle ha kunnat hänt. Detsamma gäller för termen förändring, då Kurosawa visuellt visar oss att den egenskapen inte bara gör människor sårbara, utan även ger dem hoppet att resa sig efter ett hårt slag.

Det är inte bara filmen i helhet som gör detta till Akira Kurosawas magnum opus, utan även de små scener som bara kan vara i några sekunder. Det är dessa scener, dessa penseldrag som gör det till ett mästerverk. Alla karaktärers handlingar känns plötsligt så meningsfulla och den poetiska tanken i hela filmen när Hidetora sådde förintelsen säd och fick den vänd emot sig. Aldrig förut så har en film påverkat mig så djupt som den här filmen och därför vill jag avsluta med ett citat som kommer ifrån den mästerliga dialogen i filmen.

In a world gone mad it is madness to be sane

Huvudvärk. Känner en enorm prestationsångest och vill skriva något vettigt här, men min huvudvärk hindrar det. Istället så bidrar jag med ett urdrag ur The stand som jag fann väldigt träffande.

Om du kommer åt det här hållet igen och förnyar ditt erbjudande om att "hänga med", Stu, kommer jag antagligen att göra det. Det är mänsklighetens förbannelse. Flockinstinkten. Jesus borde ha sagt: "Sannerligen säger jag er, så snart två eller tre av er sluter er samman kommer ni vilja slå ihjäl någon annan". Ska jag tala om för dig vad sociologin lär oss om människor? Du ska få det i ett nötskal. Har du en ensam man eller kvinna så har du ett helgon. Har du två kommer de att bli förälskade i varandra. Har du tre stycken kommer de att införa den underbara förteelse som vi kallar "samhälle". Har du fyra så kommer de skapa en hierarki. Har du fem kommer de göra en till en utstötting. Har du sex kommer de att lägga till sig fördomar. Har du sju kommer de efter sju år att börja kriga igen. Människan kanske är skapad till guds avbild, men det mänskliga samhället är skapat till hans motståndares avbild, och det strävar alltid efter att komma dithän.

Hemma efter sex dagar i Rom.

Har skrivit konstant mycket och när jag känner att jag har tid (snarare ork) så kommer jag publicera det här, men just nu så måste jag vila upp mig lite.

Pusta ut.

Åker bort i en vecka nu. Rom. Italien. Rätt skönt faktiskt, jag kan behöva lite semester. Det innebär också att jag inte kommer kunna blogga på en vecka också, ifall ni undrar varför jag är så lam på att uppdatera. Därför tar jag nu farväl på en vecka, för att sedan återkomma med nya friska tag!

Ses.

För exakt ett år sedan så tog det slut med min förra tjej. Det var den 18 juli. Nu har det gått ett år. Det är lustigt hur tiden går så fort. Men jag minns fortfarande exakt vad jag tänkte då, vad jag skulle känna och tänka om exakt ett år. Skulle jag vara lycklig då? Skulle jag ha en annan tjej då? Ja och nej. Jag sitter i samma situation som jag gjorde för ett år sen. Det är lite ironiskt. Fast det är så livet funkar. Upp och ner.

Så även nu riktar jag tankarna till om ett år. Vad kommer jag känna då? Kommer jag sitta och sörja någon förlorad kärlek då också? Kanske. Vem vet? Men jag antar att jag klarar av det, för det är ju inte bara dåliga saker som har inträffat. Jag har lärt mig så otroligt mycket på det här året och jag känner att det finns fortfarande så otroligt mycket att lära. Det är en betryggande tanke.

Men ett år går varken sakta eller snabbt och jag har inte bråttom dit. Jag tänker utnyttja tiden. Inte slösa bort den som jag har gjort tidigare. Så ifall jag sitter där om ett år och skriver ett liknande inlägg, säg då åt mig vad jag tänkte nu. Säg att jag inte ångrade någonting. Säg att allt jag gjorde, gjorde jag för att det kändes rätt i stunden.

Men du måste lära dig att tänka mer än fem sekunder framåt, för att undvika de största misstagen.

Jo visst. Det där med att planera sin tillvaro. Wiho. Jag hoppas att den 18-årige Fredrik är lite smartare  än den 17-årige. Jag hoppas att han gjorde mindre misstag och att han gjorde många bra saker. Nu tänker jag vänta.

Tiden är en flod och allt vi kan göra är att flyta med.

Det är lustigt hur vi kan dölja saker för varandra, för att verka mindre konstiga eller för att vi skäms för någonting. Jag minns så väl när jag var yngre, då brukade jag jämt fantisera om att ha en tjej på mitt rum. Det första jag skulle göra dock, innan hon kom in, var att gömma alla mina fantomentidningar! Herregud, tänk om hon såg att jag läste fantomen, då skulle hon ju tycka att jag var värsta tönten. Inte kan någon gilla en kille som läser fantomentidningar? Haha herregud. Jag fattar inte hur jag tänkte. Skämdes jag för den jag var? Antagligen. Jag minns att det var andra saker jag försökte dölja för tjejer också. Att jag spelade World of Warcraft (ja, jag har faktiskt gjort det). Det var absolut jättepinsamt ifall någon skulle tro att jag var värsta nörden. Oerhört pinsamt. Ingen gillar/respekterar killar som spelar WoW (det ligger faktiskt lite sanning i det, haha). Jag minns att jag jämt hittade på saker att säga till vissa tjejer när jag egentligen skulle spela. "Vad gör du då?" "Nej, ingenting. Chillar bara lite". Haha, så patetiskt nu när jag tänker tillbaka på det.

Men även idag så finns det saker som jag väljer att dölja, av den anledningen att jag vill ha en viss image. För inte skulle jag kunna säga att jag gillar Pokémon, eller till exempel att jag älskar soundtracket till sagan om ringen? Fast nu har jag ändå avslöjat några grejer. Jag minns även för några månader då jag träffade en ny människa och jag tyckte hon hade så bra musiksmak och var imponerad. Då sa hon att hon gillade Tokio Hotel och då sjönk mitt förtroende lite, haha. Hon sa även att hon hade dolt det för många och hon valde att inte säga att hon lyssnade på det. Jag tyckte det var lite lustigt. Precis som med mina fantomentidningar för några år sedan. Vad är det vi är så rädda för? Att bli avvisade för sådana små saker? Haha det vore lustigt ifall jag övergav en av mina vänner bara för att hon gillar Tokio Hotel.

Det kan också finnas mer allvarliga saker som man kan välja att dölja för "mängden". Till exempel ifall man är homosexuell. Där finns det ju större risk för att man ska bli avvisad, så är det därför man väljer att dölja det? För man är inte riktigt redo att ta smällen? Jag vet inte. Och ifall man nu är bög, hittar man då på massa undanflykter på att säga att man inte är det? Det är så invecklat det där. Att hitta på smitvägar. "Vad gör du i helgen?" Skulle personen som frågar mig det tappa respekt för mig ifall jag sa att jag skulle lana då? Det var också en grej som jag var orolig över för en tid sedan. Så istället för att säga vad jag egentligen skulle göra så sa jag bara att jag skulle "chilla". Ett ganska neutralt ord.

Jag tror att alla har någonting som de döljer för varandra. Låter det inte logiskt? Något som man skäms lite för. Något som kan sabba den bilden andra har av en. Äh vafan, innan jag tittar på ett pokémon avsnitt nu så har jag en fråga till alla er som läser det här.

Vad döljer du?

Vi sitter på en bänk och tittar ut på alla människor som ligger och solar i gräset. Jag undviker att möta hennes blick, eftersom jag vet att jag inte klarar av att hålla den. Av någon anledning så gör hon samma sak, hon söker inte min blick heller.
"...men vi kan väl fortsätta vara vänner?" Hon ler svagt och försiktigt åt mig, men jag undviker hennes vemodiga blick. Plötsligt så känner jag hur alla murar faller och hur alla barriärer krossas. Detta var oundvikligt. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna besgra livets regler? Hur kunde jag tro att jag stod över allt det där? Vilken dåre jag var.
"Om du verkligen vill det", svarar jag och darrar på rösten. Fan, jag klarar inte det här. Snälla snälla snälla, gör så allt blir bra igen, snälla.
"Det är klart jag vill, har du inte förstått det ännu?" Hennes leende bleknar bort. Munnen blir till en smal springa och hon ser plötsligt helt allvarlig ut.
"Jag är så rädd för att förlora dig igen", häver jag ur mig och det är då allting brister. Knuten i mitt bröst löses upp och piskar mig i bröstkorgen och skriker till mig att vakna. Det här är verkligheten. Det finns inga lyckliga slut. Kanske det inte ens finns några slut. Jag känner hur mina kinder blir fuktiga och då inser jag att jag gråter. Jag tittar upp och möter hennes blick. Totalt likgiltig. Trots det så ser jag en strimma medlidande i hennes ögon. Samtidigt så tänds en annan lykta i mina ögon. Hoppet.
"Du kommer endast att förlora mig om du själv släpper taget. Jag tänker inte överge dig, du är betyder fortfarande så mycket för mig, men inte på samma sätt." Hon skrapar med foten i gruset under bänken där hon sitter. Nästan som ett djur i en bur som vill släppas lös. Tårarna slutar rinna och jag känner hur vinden torkar dem på mitt ansikte. Båda öppnar därefter munnen samtidigt för att säga någonting och båda avbryter sig samtidigt.
"Du först", säger jag och snörvlar till. Alltid lika svag och ynklig.
"Tycker inte du att det viktigaste i ett förhållande är att man är vänner?" Hon ser allvarligt på mig, men inte likgiltigt. Jag tittar henne rakt i ögonen och jag ser en ärlighet som är så övertygande. Fan vad jag älskar henne.
"Jo det är klart, det är nog det allra viktigaste", säger jag. Helt ärligt denna gången också. Inte heller darrar jag på rösten, men jag låter fortfarande som om jag vore väldigt liten och ynklig.
"Och genom att fortsätta vara vänner så förlorar vi ju inte det. Vi kommer att ha kvar det allra viktigaste, bara det att vi inte kan göra allt det där andra, de där småsakerna. Vad betyder de egentligen? Vad är det egentligen som är allra viktigast?" Hennes ögon glänser. De glänser av styrka och vishet. Kraften och ärligheten i hennes röst får mig att nästan att börja gråta igen, men jag håller tillbaka. Fan, det hon säger är ju sant. Jag får ju behålla det allra viktigaste. Det är väl det som betyder någonting? Det är det väl?
"Får man krama sina vänner?" frågar jag helt oskyldigt. Hennes stela ansikte brister ut i ett leende, som skiner upp hela henne. Aldrig ska jag glömma varför jag älskar henne. Aldrig.
"Ja, det får man", säger hon och omfamnar mig. Genast så släpper all den där ångesten jag burit på under sådan lång tid. Allting försvinner när hon ger mig den där kramen. Att det kunde så betyda mycket. Plötsligt så hör en annan röst inom mig. En röst från en människa som en gång där fanns för mig, men som försvann. Du kommer fortsätta att hoppas. Du aldrig att ge upp hoppet på att ni ska bli tillsammans igen. Som den dåre du är så kommer du aldrig sluta hoppas. Gör dig själv en tjänst och gå vidare. Jag lyssnar inte till rösten, istället så sliter jag mig ifrån kramen och tittar in i hennes ögon. Där fryser det ögonblicket. Allting stannas upp. Ännu en gång tittar jag ut på alla människor som också har stannat upp. De är mitt uppe i en handling, alla gör någonting. Jag tittar på henne igen och jag ser att hennes ögon ler. Hon är glad för min skull. Fan vad jag älskar henne. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. Du kommer inte alltid göra det. Nej, det kommer jag inte alltid göra, för kärleken måste dö. Det är därför den är så vacker.
"Jag vill vara din vän. Det skulle betyda så otroligt mycket. Du är för bra för att förlora." Jag känner hur jag blir stärkt av de orden. Mina egna ord. De är förvisso sanna. Kanske är det därför. Det är då jag inser att det här inte är slutet. Inte heller är det början på någonting nytt. Det här är fortsättningen, för ingenting tar slut. Det här är den fortsättning som jag har väntat på och kärleken ska befria mig.

Älskade, varför måste kärleken dö?

Varje dag är den längsta i mitt liv och bara de sekunderna jag tänker på dig är värda att räkna. De är värda att leva för. De är värda att kämpa för. Just därför är de värda att kämpa för. Just därför är varenda sekund så ovärderlig, just för att kärleken måste dö. Varför har jag inte insett det tidigare? Varför förstod inte det tidigare? Självklart för att jag såg inga sekunder. Jag såg inga minuter. Jag såg en flod. En flod där vattnet flyter i all evighet och rinner ut i glömskans hav. Men det finns ingen flod. Floden är en illusion. Floden är en dagdröm för dårar, en bekväm tanke för kära människor. Det finns ingen evighet i kärleken och det är kanske därför den är så vacker. Kanske det är därför den är värd att kämpa för, för varför skulle jag annars våga hoppas?

Inte heller har mitt hopp dött ännu. Det är en dåres hopp, men det finns fortfarande där. Hur tydligt känner jag inte hur hon flyter igenom mig? Hur hon växer inom mig (som en röd orkidé). Hur mina tankar livnär sig på henne. Fast allt det där kanske bara är fantasier. Jag kanske bara inbillar mig allt det där och det inte riktigt är sant, men ifall det verkligen är så, min älskade, varför gör det så ont? Varför känner jag mig så otillräcklig för mig själv? Varför känner jag alla dessa känslor, som spikar i min hud? Ska jag hänga på korset tills jag har blödit min sista droppe? Tills jag har blivit torr? Ska jag ta all denna smärta för att jag älskar henne? Ja det ska jag. Jag ska dö som en martyr. Och icke desto mindre så tänker jag sluta hoppas. Aldrig. Inte heller så tänker jag sluta tro. Tro på det som är värt att kämpa för, och kämpa för det som är värt att tro på. Kärleken, jag är beredd att dö för dig.

Fast det kanske är just det som är problemet. Att jag är beredd att dö. Det vore väl fel? Kärleken kanske inte är värd att dö för, för döden är en lätt väg att ta. Det är den feges väg att ta. Döden leder heller ingenstans. Den vägen leder bara bort ifrån allt det där, men jag har ju just konstaterat att jag kan ta smärta? För det kan jag ju. På den senaste tiden så har psykisk smärta samt fysisk smärta slagits tillsammans till en enhet. Till en enda känsla. Den omfattar att vart jag än är, vilken tid det än är, så finns den där outhärdliga oron alltid där. En klump som växer sig i magen. En parasit som livnär sig på lyckliga tankar. Allt jag ser är skuggor som dansar framför mina ögon och de viskar. De säger alla möjliga saker, från att det kommer att ordna sig till att hon aldrig kommer tillbaka. Men ingen av de rösterna spelar egentligen någon roll, för djupt inne i mitt hjärta så känner jag att jag älskar henne och det är allt jag behöver veta. Jag kan inte ifrågasätta det, för det är precis vad jag känner. Inte heller kan någon ifrågasätta det, för de känner inte vad jag känner. Tänk om världen vore så enkel.

Det kanske därför kärleken är så vacker. För att den måste dö. För att vad jag än gör för att hålla den vid liv, så kanske jag måste släppa taget om den och låta den dö. Låta den falla ur mitt grep. Kanske är det vad jag borde göra, men jag vägrar. Jag tänker kämpa för det jag tror och älskar på och jag skiter ifall någon tycker jag är barnslig eller naiv. Aldrig förut har jag varit så övertygad om någonting, aldrig förut i hela mitt liv så har jag känt en sådan styrka och när jag tittar mig i spegeln så ser jag den där lågan som brinner i mina ögon. Den brinner starkare för henne än den någonsin gjort förut. Aldrig förut så har jag känt den här överygelsen för någon annan människa, om det här är att älska så har jag aldrig gjort det förut. Om det här är att leva, så har jag aldrig känt mig så levande förut.

Så, min älskade, varför måste kärleken dö?

För att det gör den värd att leva för.

Inatt är en vaken natt.

Jag sitter och lyssnar på klassisk musik och har inga planer på att lägga mig. Delvis för att det är alldeles för varmt och ljust. Det är ingen idé. Inte heller så är det någon vaken nu. Inte en enda själ. Det är vad jag inbillar mig iallafall. En sak som jag vet säkert är att alla mina vänner sover. De har det bra, haha.

Oftast på natten så känner mig ganska betydelselös. Jag ligger och lyssnar på fåglar som kvittrar, hur ljuset letar sig in igenom mitt fönster och svider i mina ögon. Tänk att allt det där finns. På något sätt så finns allt det där och jag är en del av det. Jag andas samma luft, dricker samma vatten, allt det där. Som att det betydde någonting. Kanske det är vad de flesta människor söker i sin tillvaro. Någon slags mening med alltihopa. Så vad är det för meningen att jag sitter här klockan fyra och skriver en blogginlägg som någon kommer läsa men förmodligen glömma redan dagen efter? Vad är poängen med allt? Vad är meningen? Kanske det inte finns någon mening med allt. Kanske allt jag gör är helt slumpmässigt och jag går obemärkt igenom livet. Fast det där låter ju helt meningslöst. Inte kan livet vara meningslöst? Det låter helt absurt. Så ifall det finns en mening, varför har jag ännu inte funnit den?

Som svaret som på så många andra frågor så kanske svaret finns inom mig själv. Det är väl det sista stället man letar på antar jag. Fast det är farligt att anta saker. Jag ska sluta med det. Ifall jag inte vet något så ska jag inte låtsas som om jag vet det. Det vore bara löjligt, fast jag har ju gjort det misstaget förut. Om det nu är ett misstag det vill säga. Jag tänker inte läsa det här inlägget när jag har skrivit det, jag kommer kanske aldrig att läsa det igen. Inte heller så kommer jag minnas vad jag har skrivit heller. Så typiskt. Tänk ifall jag skrev något bra utan att jag fattade det. Haha. Bidrog med lite mening till tillvaron. Så vackert det låter. Synd att livet inte alltid är vackert, för det här är att leva. Tror jag. Jag är ju trots allt bara 17 år. Det är inte mycket att komma med. När jag är en gammal vis man med vitt skägg så ska jag ge alla råd. Det skulle nog passa mig bättre. Jag är ganska dålig på att var tonåring, eller så är jag ganska bra på det. Jag vet inte. Det är svårt att säga, men jag längtar efter att få bli vuxen. Det verkar skönt. Jag kommer vara lite smartare, ta mer ansvar och allt sådant där. Det skulle nog passa mig. Kan vi inte hoppa över några år?

Åter tillbaka till den meningslösa känslan. Solen kommer lysa imorgon utan mig, fåglarna kommer kvittra imorgon utan mig och hela jävla världen kommer gå vidare utan mig. Det är först nu jag inser hur individen är så otroligt meningslös. Jag kan inte göra ett skit för att påverka världen, men kanske jag kan påverka någons värld? Det är en fin tanke och jag tror faktiskt att den är sann på något slags vis. Att tjusa till någons tillvaro. Hahaha, det här med tillvaro börjar spåra ut. Jag måste sluta snart. Det ligger en bok i min säng och väntar på mig. Den ser faktiskt extremt lockande ut, men jag vet inte om jag orkar läsa nu. Jag kommer inte kunna sova heller, hur jävla trött jag än är, så jag får allt sitta här resten av de återstående timmarna tills det blir dag. Jag tror faktiskt att pappa vaknar om typ två timmar. Det är ju alltid trevligt med lite sällskap såhär på morgonen. Det är ju redan så jävla ljust ute. Haha.

Allt det här kommer förmodligen sluta med (fortsätta med) att jag tittar på en film eller läser en bok. Det vore passande och ett trevligt sätt att spendera de kommande timmarna. Självklart så skulle jag kunna skriva på mitt eget arbete, men jag känner att jag verkligen inte orkar göra det just nu. Det är inte det att jag är trött, utan att jag har för tillfället har noll inspiration. Jag vill prata med någon. Med en vän, men alla mina vänner sover. Visst är det dåligt? Att bara ligga och sova sådär när jag behöver prata med dem. Jag är en sådan påfrestande människa, haha. Är det vad vänner är till? Att alltid finnas där? Det låter väldigt fint, men jag tror de skulle bli skitsura ifall jag ringde och väckte dem, så jag tänker inte göra ett försök. Fast jag skulle nog uppskatta att bli ringd mitt i natten. Som om att jag betydde något för någon. JA! Hoppas jag får uppleva det någon gång. Fast jag skulle nog vara skitsur ändå när jag skulle vara sådär nyvaken.

Nu känner jag dock att jag måste sluta skriva för tillfället. Ifall jag orkar så kanske jag skriver ett annat meningslöst inlägg som det här. Hahahah, så torrt på något sätt. Jag har ingenting att komma med. Bara massa natt-tankar som jag har glömt imorgon, fast det blir inget imorgon. Imorgon är idag. Visst är det ironiskt? Men jag måste sluta nu.

Bort. Försvinn. Läsa(sova). Farväl

H om Sitt still:

Okej. Bra. Får jag fråga en sak? (Jag gör det ändå). Hur vet man att man är kär? Snälla svara inte "man bara vet". Och hur träffar man någon som tycker om en, på riktigt? Förlåt, jag vet att du inte är någon relationsexpert.. men du har alltid intressanta tankar.

---

Mitt svar skulle kunna vara en mening långt, men för din och alla andras skull så tänker jag expandera mitt svar lite.

Vad jag tänker berätta nu är vad jag har känt och upplevt och det behöver naturligtvis inte vara så för alla kära människor, men jag tänker göra mitt bästa för att göra det så klart och tydligt som möjligt. Det är faktiskt en väldigt lätt fråga, men när jag tänker efter så är den ganska svårt. Hur vet man egentligen att man är kär?

Det första jag tänker ta upp är kärlek vid första ögonkastet. Själv så har jag aldrig upplevt något sådant, men jag har upplevt något liknande. Jag skulle inte välja att kalla det kärlek, utan mitt favoritord (jaa, ni kommer få höra det många gånger) nyfikenhet. Det kan vara de där brännheta blickarna, som du inte vill släppa. Den där gnistan som finns i den andre personens ögon, redo att bara flamma ut, men enligt min erfarenhet så är det ganska sällsynt. Det är nog mycket vanligare i ett förhållande än mellan två personer som knappt känner varandra. Den kärlek som man kan stöta på i (ähum) Twilight känns lite fel vinklad tycker jag. Jag vet att det är meningen att Bella och Edward ska älska varandra för evigt, bara för att det är fint och vackert, men vad ser de egentligen hos varandra förutom att de blir sjukt påtända av varandra? Gah, sådan kärlek är så utseendefixerad. Twilight är bara Stephenie Meyer´s dagdrömmar om hur kärlek ska vara. Släng in det i ett triangeldrama så det blir jättespännande. Men jag ska inte sitta här och klanka det på Twilight, för att återgå till ämnet, nej jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet. Det finns bara nyfikenhet.

För det andra så tänker jag ta upp gamla människor. I vissa klyschiga filmer så kan ju huvudkaraktären leta efter tjejer, men han får dissen av dem gång på gång. SEDAN på slutet så blir han kär i en tjejkompis som har varit med honom under hela hans resa. Sådant tror jag inte heller på. Att man plötsligt inser att man är kär i en person som har funnits där enda sedan barndomen. Därifrån jag kommer så kan jag se att människor som har känt varandra hela livet, plötsligt blir tillsammans. Jag fattar inte riktigt grejen med det. Att typ bli kär i sin granne som man har känt i hela sitt liv. Det är en gåta för mig, men jag tänker inte gräva djupare i det. Jag är glad för deras skull att de äntligen har funnit varandra. Själv så vore det omöjligt för mig att bli tillsammans med en gammal människa. Hemska tanke.

Den tredje punkten är såklart motsatsen. Nya människor. För mig så finns det inget annat när jag blir kär. Jag behöver en ny människa, en ny människa att utforska. Både dess inre och dess yttre och jag blir alldeles exalterad av tanken att det finns ett helt djup därinne som kanske ligger orört. Så där är det nyfikenheten som driver mig. Och för att vara helt ärlig så tror jag att man kan spendera en livstid att utforska en människa, för det kommer nya saker hela tiden. Ett helt liv fyllt av inspiration. När man väl kommer till den punkt då man kan säga att man känner sin partner (eller vän), då älskar man den istället ännu mer och man vet hur man ska göra den lycklig också. Sådant saknar jag. De där att den andre vet exakt vad man älskar och gör den grejen för en. Det är en av de underbaraste sakerna med kärlek.

Den fjärde saken jag vill ta upp är att ibland så är man inte säker på att man är kär. Det kan vara att man har börjat träffa en ny människa, då som vänner, fast man anar redan då att det är något speciellt med den här personen. Man kan känna sig lite extra nervös i dennes närhet, eller så känner man bara ett lugn. Ett berusande lugn och det är en känsla jag älskar. När jag träffade henne de första gångerna så kunde vi bara sjunka in i en tystnad som inte alls var pinsam. Ingen kände något behov av att säga någonting och det kan vara ett tecken på att man trivs så otroligt bra med varandra. Man känner sig så avslappnad i dennes personens närhet att man inte tänker på att man ska bete sig på ett speciellt sätt. Det är då man nog är sig själv också, då man kan slappna av helt hållet. Det är då man nästan vet att man har träffat rätt människa, en som man bara kan sitta med. Självklart så finns det fall av nervositet också, men jag tror att jag har vuxit ifrån det på något sätt. Visst är jag lite nervös i början, men det försvann väldigt fort. Självklart så är det individuellt, eftersom alla är olika, men det är så jag kände. Men för att återgå till frågan, visste jag att jag var kär då? Visste jag det? Svaret är att jag inte gjorde det. Jag kände mig bara så bekväm i den personens närvaro, så jag tänkte inte på det så mycket. Efter hon och jag hade träffats några fler gånger efter det så såg jag den där gnistan i hennes ögon. Den gnistan som glödde för mig. Den gnistan som älskade mig. Det var då jag visste att jag var kär. När jag såg den gnistan brinna för mig, då var jag så jävla kär så att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Det femte och sista saken som jag har ett berätta är att hur man träffar någon som tycker om en. Faktum är att jag inte tror att någon kan tycka om dig innan du har träffat den personen. I början så är det bara nyfikenheten som driver på. Man skapar då ett band till varandra, men det behöver nödvändigtvis inte alltid sluta i ett förhållande. Inte heller kan du tvinga någon till att gilla dig, utan känslor de har en egen vilja. De böjer sig inte för någon. De är bortom vår makt att kontrollera. Så vad finns det att göra? Svaret är enkelt, men i praktiken så är det svårt. Träffa nya människor. Hur fan gör man det då? Det brukar jag fråga mig själv, men jag brukar inte få något konkret svar tillbaka. Det gäller helt enkelt att leva, att leva ta vara på de människor man möter. Jag vet att det låter jätteklyschigt, men det finns någon som passar dig också. Så det enda råd som jag egentligen kan ge är att blir kär i någon som är kär i dig. Komplikationer uppstår när man blir kär i någon som inte är kär i en själv. Tro mig, det har hänt mig alldeles för många gånger.

Så hur vet man att man är kär? Det vet man inte. Man känner det i hela kroppen. Man ser det i ögonen på den man är kär. Man ser sig själv. Man ser kärlek.

Kärlek.

Nej det är inte Frans som skriver, men han är en vän till mig.

Jag hade en annan blogg förut, men jag bloggar inte där med. Det är därför några känner till mig sen tidigare. Det är ingen stor grej.

Det var en tanke som slog mig för några dagar sedan, en tanke som faktiskt skänkte mig lite av det jag hade förut tillbaka. Det var så att jag pratade i telefon med en nära vän till mig. Jag sa till den personen att jag inte kände mig ensam längre. Hur kunde det vara så? Hur var detta möjligt?

Efter att ha haft ett förhållande, ett relativt kort förhållande, som tog slut så plötsligt och hastigt så kände jag mig genast ensam och så otroligt vilsen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Det fanns ingenstans att gömma mig. Alla sa åt mig att glömma henne, att glömma henne och gå vidare. Hela tiden så fick jag höra, från alla olika håll. Är det så man hanterar sorg och ensamhet? Genom att gå vidare? Jag tvivlar på det. Ingen kan någonsin fly från sorgen genom att fly från de platser där den är som starkast. Det kan vara till exempel en låt jag och hon hade gemensamt och som jag förnknippade med henne. Det är en plats av sorg, men jag skiter i det. Jag lyssnar på den låten och låter alla minnen skölja över mig igen, jag tänker aldrig göra ett försök i att glömma det jag faktiskt hade. Att försöka glömma det vore en skymf mot både henne och för mig själv. Jag skiter i om det gör ont, för jag tänker minnas och le. Aldrig förut så hade jag känt mig såhär ensam och övergiven. Aldrig.

Så hur försöker jag hantera det istället? Det finns en tanke som stärker mig, som stärker hela min tillvaro och det är den att jag älskar henne mer än allt annat. Mer än mig själv. Mer än något annat i hela världen. Kanske det låter klyschigt, kanske det låter alldeles för använt, men det skiter jag i. Jag känner det i hela kroppen och min kropp ljuger inte för mig. Jag kan ljuga för mig själv, men min kropp talar sanning och vad jag känner är sanning. Sanningen är att jag älskar henne. Så enkelt är det bara, fast det egentligen inte är enkelt, men den tanken stärker mig och gör att jag klarar av det här. Det finns dessutom den motsatta känslan att hon inte älskar mig och det är den tanken som gör att jag har svårt för att sova om nätterna, samt att jag hatar att vakna upp på morgonen. Jag hatar att vakna upp av den tanken att hon inte älskar mig och det är som ett knytnävsslag i magen.

Varje dag, vart jag än är, så ser jag henne överallt. Det kan vara när jag tittar på en film som jag minns var henens favorit. Det kan även vara att jag ser på en film som jag vet att hon aldrig har sett, men att hon skulle gilla den. Det är också tillfällen då jag diskuterar något med en vän och då undrar jag vad hon hade sagt om saken. Det kan vara att jag ligger ute och solar och jag hade velat att hon låg där bredvid mig. Det när jag är ute på en springtur och jag önskar att hon hade varit där och sprungit med mig. Det kan vara när jag lyssnar på en låt och så vidare...

Är det här egentligen att vara ensam? Är det? För några dagar sedan då jag pratade med den här personen i telefon så sa jag att jag aldrig kände mig ensam längre. Under hela tide så tänker jag på henne konstant, men det är inte ensamhet. Det vet jag nu. Ensamhet är när man inte har någon att tänka på. Så därför är jag inte ensam. Hon finns där med mig hela tiden, för jag är så känslomässigt nära henne nu. Närmare än jag någonsin varit förut i hela mitt liv. Aldrig så har jag känt henne flöda igenom mig, som en kristallklar vätska som fyller min själ. Det här är inte att vara ensam. Jag är inte ensam.

Och den tanken stärker mig.

När jag lär känna en ny människa så brukar de oftast vara väldigt stängda och släpper bara in mig försiktigt. Till en början så är det lite nervöst, för man vet inte riktigt hur den andre personen tänker eller hur den skulle reagera ifall man sa fel saker. De flesta relationer (inte bara kärleksförhållanden) är någonting man jämt och ständigt bygger uppåt, som ett korthus (av speglar, glas) vilket sträcker sig upp emot himlen. Ibland rasar det lite, men man bygger hela tiden på det, om och om igen. Man inser att man kan lita på den andre personen och då får man större bitar att bygga med. Byggnaden växer och växer, speciellt i början av relationen, då man får sin grund att bygga på.

Sedan finns det en sak som kan förstöra allt det här. Det är just att vara stark. Eller låtsas vara stark. Det spelar ingen roll. Ifall man alltid är stark och aldrig visar sig svag för den andre personen, hur ska då den andre personen kunna fylla en del i rollen av att vara en vän? För visst, när man är en vän så ska man kunna lyssna på sin andre väns bekymmer och problem. Men det som är ännu viktigare är att man pratar med den personen sedan om ens egna problem. Det är då det skapas att band av tillit mellan de två personerna, som bara kan brytas av (för att dramatisera det) förräderi. Så att visa sig svag för dem man älskar, det är inte svaghet, det är egentligen styrka. Att kunna öppna sig för en annan människa, det är styrka samt tillit. Så genom att göra dig själv svag så kan du förvandla det till en styrka. Ta min blogg som exempel. Jag skriver om allt hur jag känner och hela mitt jävla liv, jag gör mig oerhört svag och utsatt för omvärlden. Vem som helst skulle kunna titta in här och läsa hur jag känner. Så gör jag mig själv svag här? Är jag verkligen så utsatt? Kanske.

Fast spelar det egentligen någon roll? Antingen så bryr man sig om mig eller så gör man inte det. Jag tvivlar på att det finns någon om läser min blogg och blir UNDERHÅLLEN. Det här är ju inte direkt underhållning. Det är mera vad jag känner. Jag har ju alltid (inte alltid) älskat att skriva. Så varför lägger jag mitt liv i främlingars händer på det här sättet? Jag vet inte. Jag skulle ju kunna säga vad jag heter, vart jag bor, ja för fan till och med lägga ut mitt telefonnummer, men vad skulle jag tjäna på det? Jag kanske tänker negativt nu, men det är vad jag skriver här som gör mitt liv intressant (och värt att leva för) fast det kanske ändå är svårt att säga. Jo det är det nog. Tids nog så kommer jag väl gå ut offentligt (haha), men jag vill fortfarande ha den där slöjan av mystik. Det gör allt det här mycket mer spännande. Det tycker iallafall jag.  Sedan så är det ju många som redan vet vem jag är, men det finns några (Hoppet) som ännu inte vet det. Lite roande tycker jag faktiskt att det är, men sanningen är att jag inte vet vilka ni är heller. Jag ser ju bara siffror på min statistik. Som om att den betydde något. Ifall jag skriver något så räcker det med att NÅGON läser det varje dag, men självklart så är det roligt när fler gör det.

För att återgå till det här med människor, så vill jag påpeka att det inte heller alltid är bra att visa sig svag. Det är dumt att göra det för fel personer. Fel personer enligt mig, är människor som helt enkelt inte bryr sig ett skit om vad du känner eller vad du tänker på. Själv så skulle jag inte kalla en sådan person en vän, men det finns vissa som sätter värde på andra egenskaper. Jag tycker dock att tillit är det viktigaste (ironiskt nog) i en relation. Men jag tjänar ingenting på att gräva i det förflutna och jag tänker inte anstränga mig i onödan. Det är bara svårt när människor lägger alla ägg i samma korg. Det uppstår komplikationer. På senaste tiden så har jag lyckats hantera dem bättre än tidigare, men jag har fortfarande mycket att lära mig. Det finns ingen perfektion, bara en strävan efter en perfektion.

Nu kände jag att det här blev ett långt inlägg (omg, jag har ju inte bloggat på en dag), men det känns samtidigt som jag har så mycket att skriva om. Allt som har hänt. Alla sekvenser. Alla bilder. Allt bara blixtrar förbi, men det är en annan historia. För nu så nöjer jag mig såhär. Ett blandat inlägg om relationer och vad jag tycker är viktigt.

Men det viktigaste är glömt.

Imorse klockan fem så blev jag klar med en dikt som jag hade skrivit. Det hade tagit sju timmar att skriva den och klockan fem var jag klar. Det har aldrig tagit så lång tid för mig att skriva en dikt. Det kändes bra. Det kändes faktiskt jävligt bra. Jag kämpar vad jag tror och älskar på, för det är inte bara värt att dö för, det är värt att leva för. Jag stötte på många problem när jag skrev den här dikten, det tog ju trots allt så lång tid. Men det var ett problem jag inte kunde lösa. Sista raden. Jag visste inte vad jag skulle skriva där, men då så insåg jag att det var inte jag som skulle skriva den. Det är hon som ska skriva den, och det är ingen annan som kan göra det. Bara hon. Bara hon kan skriva den sista raden så det blir fulländat. Men här är det jag skrivit:


Din nonchalanta röst,
hånar min nyfunna tragedi
För mig så finns det ingen tröst,
då jag drunknar i all kronisk nostalgi.
När jag medger mina misstag ,
så låtsas du inte förstå.
När jag är med dig,
så är jag aldrig ensam.
Älskade, varför är det inte vi två?

Din dystra uppsyn,
värnar om att något är fel.
För jag är oförmögen att ta hänsyn
då jag förut kände mig hel.
När jag viskar vackra verser,
så inser jag att jag är mer än kär.
När du är med mig,
så får du vara dig själv.
Älskade, är jag bara till besvär?

Din fuktiga kind,
smakar salt i all melankoli.
För jag inser nu att jag är blind,
då jag hör kärlekens klara symfoni.
När jag försöker förneka förlusten,
så går det inte ihop.
När vi är med varandra,
så är vi alltid lika trygga.
Älskade, kan vi inte bara glömma alltihop?

Dina ögon gråter tårar,
och de blandas med mina.
Ensamma så är vi blinda dårar,
men tillsammans är vi så fina.
Och jag viskar de vackraste ord jag vet,
Matilda jag älskar dig,
här i all min ensamhet.
Du är allt jag vill ha,
och någonsin behöver.
Älskade,...

Hoppet om Känsloprincipen:

För mig känns det som att känslor kan förintas. Eller kanske inte förintas, men försvinna för ett tag. Det låter konstigt, men det känns som jag har perioder i mitt liv. Ibland är allt som vanligt, men sen kommer det timmar/dagar/veckor där jag inte känner någonting. Vet inte vad det beror på, men jag känner inte glädje, inte ilska, inte kärlek, ingenting. Kan inte säga vad jag vill göra/ha överhuvudtaget. Har ingen aning om vad det beror på och jag förstår att det låter konstigt. Men för mig försvinner känslor ibland. Men sen kan de komma tillbaka. Så du kanske har rätt, att de finns någonstans där ute...

(Skriver aldrig såhär långa kommentarer i bloggar vanligtvis. Men när jag läst ett nytt inlägg här, så får jag så många tankar, så jag bara skriver ner dom. Hoppas du inte tycker det är jobbigt att läsa.)

---

En gång så sa en vän till mig att det hon kunde ta smärta och sådant, men det värsta hon visste var just att känna ingenting. Jag förstod det inte då, men jag tror att jag börjar förstå det nu. Jag gråter inte längre, men jag har den där jävla knuten i mitt bröst som knyts åt allt hårdare, för varje dag. På natten så släpper den lite, men precis när jag vaknar så är den stenhård. Som en rosett av järn, så kall och oförstörbar. Platsen i mitt hjärta som tillhörde henne är nu tom och när en iskall vind drar igenom där så ryser jag till. Hur kunde det bli såhär? Men hur mycket jag än vet, så kunde jag inte se slutet komma. Ifall jag hade sett slutet komma, hade det varit lättare då? Jag vet inte, men jag tvivlar på det. Det finns ingen lätt väg ut ur det här, det finns ingen genväg. Så ge mig något som känns. Ge mig något som gör mig svag och eländig, ge mig någonting som känns, för jag hatar den där tystnaden i min kropp. Ljudet av ingenting, som ensamhet är. Talande tystnad, jag skriker, men inget ord lämnar mina läppar. Bara en ynklig flämtning.

Så jag andas in igen, i hopp om att knuten i mitt bröst ska lösas upp lite, men den spänns allt hårdare. Pressen ökar och frågorna anländer plötsligt. Vad gjorde jag för fel? Fanns det någonting jag kunde göra för att förhindra det här? Varför var jag inte tacksam för det jag hade? Men det är bara obesvarade frågor som flyter på ytan av mitt hav. Eftersom det inte finns några svar på de frågorna, så blir jag tvungen att besvara dem med ännu fler frågor. Ironiskt, eller hur? Men allt det där spelar ingen roll längre. Jag känner fortfarande något och jag vet inte om jag ska glädjas över det eller inte. Även jag har haft mina perioder av tomhet.

Sedan så tror jag inte att känslorna finns någonstans där ute. De finns inom dig, där de döljer sig, redo att hoppa fram igen och gnaga på ditt samvete. Känslor är inget man kan styra över, men man kan använda andra känslor för att hantera dem. Det är just därför tomhet är så svårt att hantera. Eftersom det inte riktigt är en känsla, utan en okänsla så är det lite svårare att hantera just den. Tomhet är som ett vitt papper och du kan inte förändra det, för du har tappat bort alla dina färgpennor, det vill säga alla dina känslor, de döljer sig någonstans. Inom dig. Det låter kanske klyschigt, men svaret finns inom dig. I de outforskade områdena, de vita fläckarna på kartan. Jag önskar att jag kända mig själv helt och hållet och att jag gör allting korrekt, men det gör jag inte. Ibland kan det vara bra med ett annat perspektiv än det egna.

Ge mig något som känns. Låter det göra jävligt ont, för jag kan ta det, bara jag slipper den förbannade tomheten.
Slit sönder mig i flera delar, bara jag slipper vara en sammansatt tystnad av tomhet. Rensa mitt hjärta från det som inte finns, fyll det där hålet med vad som helst, bara det slipper vara tomt. Gör vad som helst utom att ropa inuti mig och lyssna på ekot efter din röst.

Ingen hör, även fast de finns där. Du sitter mitt i en folkmassa, men trots det så är du ändå så otroligt ensam. För vad är egentligen värst? Att sitta ensam i ett rum eller att vara i ett rum fyllt av människor som får dig att känna dig ensam?

Ingen hör.


(Och jo, jag älskar när ni kommenterar, jag blir så inspirerad)

"Energiprincipen säger att energi inte kan skapas eller förintas, bara omvandlas mellan olika former."

(Nationalencyklopedin)


Känslor fungerar ju ungefär på samma sätt. Inte har mina känslor försvunnit eller förintats? Det har de väl inte? Nej. Det har det inte. De finns fortfarande där och gömmer sig i kroppen och attackerar mig när jag minst anar det. Det är värst på morgonen. Alltid på morgonen. Den känslan som jag brukade känna var kärlek, gemenskap och trygghet. Nu känner jag förvirring, ångest och ensamhet. Det är för att de känslorna som jag kände först har övergått till det här. Negativ energi. Slöseri med energi. Slöseri med positiv energi.

Inte heller kan jag hitta på känslor. Jag kan inte skapa nya känslor. Det är något jag inte råder över, lika lite som hon gjorde. Hon rådde inte över sina känslor och det sa hon också, men det gjorde inte allting lättare. Jag var bara tvungen att acceptera att känsloprincipen hade verkat. Att den hade svikit mig. Först så gladdes jag åt den, för länge sedan, då den förändrade min ensamhet till gemenskap, men nu har det omvandlat allting igen. Så plötsligt och så hastigt. Jag hinner inte med. Det går för fort. Stanna. Stanna hela världen, så jag får hämta andan.

Så i nuläget så drivs jag med negativ energi. Inte positiv energi. Positiv energi har större verkningsgrad, vilket betyder att jag får mer ut av att använda positiv energi, men som sagt så är det inget jag råder över. Men jag vet att det kommer en dag då min negativa energi tar slut och jag får börja använda positiv energi igen. Den omvandlar då. Allting blir bättre. Allt jag gör blir effektivare. Ett förhållande betyder så mycket. Jag skiter i hur klyschigt det är. För när man är i ett förhållande så har man alltid någon som finns där. Det är alltid någon som man kan vända sig till. Någon att söka tröst hos, någon att anförtro sig åt.

Men allt det där existerar inte längre, det är bara skuggor som dansar runt i min fantasi. Skuggor med otydliga former, utan skarpa linjer och framförallt utan några förpliktelser. De dansar runt där i sin gemenskap och smälter sedan ihop till en helhet. Det är vad som fattas i mitt liv. En helhet. Ett hav. Ett oändligt hav där evighetens vind blåser. Fast jag har mitt eget hav att tänka på, alltså mina egna tankar. Oändligheten är utom min räckvidd och jag har ett liv att leva först. Eller överleva. Fast jag tror inte att någon har överlevt livet. Alla har ju dött. Alla. Men eftersom känsloprincipen säger att inga känslor kan förintas, så vad händer då med alla känslor när de dör? Eftersom de inte kan dö så måste något annat hända, de kanske blir del av den helhet som jag har sökt efter i hela mitt liv. Den helhet som omfattar alla känslor och där varken positiv eller negativ energi existerar.

Oändlighetens hav.

Och jag har inte ens doppat fötterna.

Shit vad jag älskar det ordet. Nyfikenhet. Speciellt när det används i sammanhanget kärlek. Det är nog ett av de finaste sakerna jag känner till. Fast det är inte ordet jag älskar. Jag menar förstås att jag älskar känslan. Den där känslan av att vara nyfiken på en ny människa man har träffat.

Jag minns när jag träffade henne för första gången. Jag hade absolut inga förväntningar alls. Ingenting. Och hur förvånad jag skulle bli. Hur det skulle förändra allt jag stod för och trodde på, så hastigt. När jag tittade in i hennes ögon för första gången, så såg jag en gnista. Några veckor gick och efter det så lärde jag mig att det var den där gnistan i hennes ögon som älskade mig. Ifall jag undrade hur hon kände för mig, så behövde jag bara se in i hennes ögon. Det är många saker jag saknar, men det är en av sakerna som jag saknar mest. Att se in i hennes ögon, möta den där gnistan med min egen, och skapa den där spänningen mellan våra blickar. Det var så otroligt underbart. Det betydde så otroligt mycket för mig att betyda så mycket för en annan människa. Jag har aldrig känt det på samma sätt förut. Aldrig någonsin så har jag känt mig sådär nödvändig.

Men allt det där ligger förstås i det förflutna. Det har redan hänt och jag kan inte påverka det, hur mycket jag än vill. Jag kan bara minnas det och le svagt. För det där är inte fantasier. Det är verklighet, eller det var åtminstone verklighet ett tag. Det tackar jag för. Nej, jag tackar mig själv. Tack för att jag förstår vad det betydde för mig. Men jag har utvecklats sedan dess (jag är väldigt ivrig med att medge att jag har utvecklats) och nu måste jag tänka framåt.

För dig som inte känner mig, så antar jag att du är ganska nyfikna. Ifall du inte är det, så läser du antagligen inte min blogg heller. Inte heller behöver det just handla om kärlek. Det kan handla om en sådan sak att du är nyfiken på mig som person. Visserligen så var det exakt så mitt förra förhållande började, men det spelar ingen roll. Jag blir ju nyfiken på dig också. För inte fan handlar det om statistik. Jag skulle kunna nöja mig med en läsare om dagen, bara ifall den personen uppskattar det. Jag brukar jämföra mitt läsarantal med hur många personer som skulle få plats i mitt rum och helt plötsligt så blir det trångt när jag tänker i de banorna.

Men för att återgå till ämnet nyfikenhet, jag kan bli jävligt nyfiken ibland på kommentarer. Speciellt ifall de är väldigt kryptiska. Typ du som kallar dig H. Eftersom jag inte vet ditt namn så tänker jag döpa dig till Hoppet. Det kanske är precis vad jag behöver nu. Lite hopp. Någon nytt att tänka på, fylla min härdade själ med lita ny tankar. Är det inte vad varje människa behöver? Vad vet jag. Jag vet vad jag behöver iallafall.

Trots alla tänkvärda kommentarer så kommer det inte ta mig närmare till det som jag saknar allra mest. Att få betyda allt för någon. Att få titta in i en annan människans och se den där gnistan, den gnistan som tänder eld på min själ och får mig att brinna för den personen. Den eld som håller mig vid liv och skänker mig värme. Den eld som nu är en matt låga, likt ett stearinljus på väg att brinna ut. Jag behöver nytt bränsle. Jag behöver leva igen.

Leva och brinna för någon jag älskar.

För det är livet.

H om Vakna nätter:
Jag vill också älska någon.


Kanske den mest osjälviska kommentaren, eller överhuvudtaget tanken jag någonsitt sett på länge. "Jag vill också älska någon". Jag tänker inte tala om detta som om jag vore någon auktoritet, utan bara vad jag känner, för det är en grej jag är jävligt bra på, att säga hur jag känner. Därför så tänker jag presentera den ultimata smärtan för er, här och nu. För det här är verkligheten. Inte som i en av mina förbannade noveller, för det här är så mycket värre. Så otroligt mycket värre.

Så vad är det som gör det här så mycket värre än i en novell. Det första är nog att en novell tar slut. När man har vänt sista sidan, så har det antagligen varit ett slut där allt slutade lyckligt eller där allt slutade hemskt. I vilket fall som helst så tar det slut. Allt tar slut. I verkligheten så tar inte allt slut. Det är bara ditt förhållande och den personen som du älskar som tar slut. Allt annat fortsätter. Det där förbannade livet som vi lever. Det fortsätter helt opåverkat av hur du mår eller hur du inte mår. Livet skiter i hur du mår, bara du överlever det. Visst kommer jag överleva, men till vilket pris? Kommer jag bli mycket klokare av det här? Kommer jag sitta om några år och sucka och berätta för mina vänner hur mycket jag lärde mig av den tjejen jag hade då?

Förmodligen. Men det där är i framtiden, och hur mycket jag än vill det så lever jag i det patetiska nuet. I nuet, där allting existerar och upphör existera. Så vad känner jag i detta nu? Ilska? Befrielse? Lättnad? Sorg? Jag tror den känslar som dominerar mest är att jag aldrig kommer hitta någon så bra som henne. Förmodligen kommer jag inte göra det heller. Man är aldrig så kär som man är när man är ung, och ung, det är jag. Jag har hela mitt förbannade liv framför mig, så varför hänger jag upp mig på det här? Jo, för att det händer just fucking nu. Jag kommer sova dåligt, jag kommer äta dåligt. Allt det där är bara bieffekter av vad det här. Det värsta av allt var att jag accepterade tanken idag, den tanke att hon inte älskar mig. Det svider så jävla mycket i kroppen att säga det, det är ungefär som att slita ut hjärtat ur kroppen och rista in det med naglarna, "HON ÄLSKAR INTE MIG", sedan stoppa in det i käften och svälja det. Ungefär så känns det.

För det var just idag, för några minuter sedan faktiskt, som jag accepterade att hon inte älskade mig längre. Förut hade den tanken varit löjlig, för vi älskade ju varandra? Ja det gjorde vi! Och hon hade aldrig känt såhär för någon förut! Jag var så lycklig över att få betyda så mycket för en annan människa, det är kanske det jag saknar mest i detta nuläge. Att betyda så mycket. Visst, nu kanske du tänker att jag betyder mycket för dig här, genom det jag skriver, men jag är en människa också. Jag lever i verkligheten. Det här är inte verkligheten. Det här bara min skildring av verkligheten. Jag hoppas att jag gör den rättvisa och ifall du tycker att jag svamlar så säg det. Jag har kanske bara varit trångsynt hela tiden, en blind kär dåre som måste öppna ögonen. Det kanske var precis det hon gjorde i samma ögonblick som hon slutade älska mig. Kärlekens slöja rycktes undan och hon såg vem jag egentligen var och att jag inte var den hon älskade.

Så självklart, människor utvecklas. Eftersom det gick så jävla fort under den tid hon var med mig så måste hon ha utvecklats jättemycket under så kort tid, så det är ju kul att jag har bidragit till något. Men det viktigaste var att hon älskade mig då. I det förflutna. Det som gör så jävla ont är att hon inte gör det nu, för det är i det förbannade nuet, som ni vet, som vi lever i. I mitt nu så finns det ingen att betyda för längre. Hon har sagt hejdå nu. Hejdå. Sedan försvinner hon ur mitt liv och det enda som kommer finnas kvar av henne är blott en skugga av det förflutna. En vind som blåser igenom mitt hår och slänger det åt alla håll. Men allt det där är förstås bara meningslösa metaforer, allt jag skriver här är meningslöst, för det är SLUT. Hör ni det? DET ÄR SLUT.

Det roliga är när någon frågar vad jag tänker göra härnäst. "Så, vad tänker du göra nu när det är över?". Ehm, återgå till mitt normala liv antar jag, men vilket jävla liv var det? Vad hade jag innan jag träffade henne? Jag hade ingenting. Jag har ingenting att återvända till, jag är precis lika jävla ensam igen som jag har varit i hela mitt liv. Det finns ingenting att återgå till, det är bara blicka framåt och göra det jag är bäst på. Att fantisera. Fantisera som en dåre om vilka underbara människor jag kommer träffa, men frågan är då, vem kommer jag vara då? Jag har ju alltid varit mig själv, men kommer jag vara en förstörd människa då? Ett söndertrasat och skitigt plagg som någon har glömt bort under en soffa? Jag vet inte. Men en sak vet jag. Jag kommer vara härdad. En härdad man. En man, men inte med fysiska ärr, utan ärr i själen och jag blöder ännu. Psykiska sår slutar aldrig blöda, utan de blöder tills det inte finns något mer att blöda.

Likt förbannat så känner jag likadant som dig nu, Okände "H". Jag vill också älska, för då skulle jag kunna glömma allt det här så mycket lättare. Jag skulle kunna fylla på min själ med blod igen så de där såren inte tar livet av mig. Det är just så man går vidare också. Man blir påfylld med kärlek hela tiden. Av någon. Vissa tar livet av sig och de är dem som inte fick något mer blod att fylla sin psykiska själ med. Men jag har för många att älska. Trots hur allt gör så jävla ont så har jag fortfarande människor som jag inte tänker lämna ensamma här i världen. De är inte värda att dö för, men de är värda att leva för. Och jag ska leva igen, ja min älskade, jag ska leva igen.

Jag ska älska och leva.

Förvisso, för det är sanning.

Sitter ensam mitt i natten och har inget bättre för mig, för alla som jag kan prata med på msn har loggat ut.

Visst är det patetiskt? Jag borde skaffa mig en bättre dygnsrytm. Speciellt med tanke på att jag inte bara har suttit uppe sent de senaste nätterna, utan också sovit dåligt. Ätit dåligt till och med. Kände ett stänk av illamående imorse, så jag låg inne den varmaste dagen och svettades. Inget fel med det? Eller? Fuck you ångesten.

Förhoppningsvis så kommer saker och ting lösa sig snart. Eller okej vänta, problem löser sig inte själva och ingen löser dem åt dig. Det är bara du som har makten att påverka dem. Inte heller så finns det något som ett öde. Ödet är för mig bara riktlinjer. Ibland så kan jag se tecken som visar mig vad jag ska göra. Kanske det är önsketänkande, men ibland så funkar det för att lägga upp en väg som jag kan vandra på. Ödets väg. Kas väg. Men allt det där är såklart fantasier. Ifall det finns en högre makt så skiter den fullständigt i hur jag mår eller hur mitt liv går. Ifall jag var gud så skulle jag sitta och skratta åt alla människor som trodde på mig. Jag ser paradoxen i det argumentet, men vad då? Gud skulle gärna kunna få ge mig ett handtag nu. En liten knuff så jag kommer igång, vilket jag också har fått idag.

Men inte fan var det gud. Det var mitt eget önsketänkande, det var hoppet som letade efter saker att bekräfta sig själv med. Så nu sitter jag här med en bukett ruttnande blommor. Vad det betyder för mig, är en annan historia som jag inte tänker berätta idag. Det är fel tid och plats. Ja, det är det sannerligen. Så istället för att göra något vettigt så sitter jag här och bloggar där jag talar ut om alla tankar som plågar mig dag ut och dag in. Ibland uppskattas det också. Det glädjer mig. Jag får den där känslan av gemenskap (i ensamhet) då. Det känns faktiskt lite bättre. Som om mina tårar inte vore de enda som fälls utav ångest-artade scenarion. Jag tycker det faktiskt är värre när man vill gråta, men inte kan. Som om tårarna fastnar inuti kroppen och bara bränner sönder en.

Det är löjliga tankar jag vet, sedan är det syftet med det här inlägget. Det finns inget riktigt budskap i det, eftersom jag pratar om olika saker hela tiden, vilket beror på att jag inte har någon att prata med eftersom alla vänner har lagt sig. Dålig stil kan man tycka. Att lämna en klarvaken människa helt ensam, som ett ljus som man glömmer att släcka innan man somnar. Sedan när man vaknar på morgonen så ser man att det har slocknat av sig själv. Har man tur så kanske man ser röken ringla uppåt, i spiraler, i ett försök att fly från dess fångenskap i elden. Ingen rök utan eld.

Jag har dessutom varit ute och gått idag väldigt mycket. När jag är ute och går ensam i just det syftet så brukar jag välja att lyssna på 747 (jaa självklart, vad annars?) med kent, för det känns så häftigt att gå i takt till den och känna sig mer levande än jag någonsin gör framför mig dator. Men nu sitter jag ändå här och bloggar om min... ja min vadå? Ångest är det fan inte. Inte nu. Den är som värst på morgonen, sen under dagen så försvinner den. Förövrigt så vaknade jag just idag med att ha drömt två drömmar om henne. Jag minns inte den första, men den sista var så hemsk och deprimerande att jag inte vet om jag vill skriva om den här. Egentligen så vill jag inte skriva om henne överhuvudtaget, eftersom det inte angår resten av världen, men jag kan inte liksom låta bli. Jag älskar henne ju. Även om det i nuläget gör jävligt ont, så gör jag det ändå, och de fotspåren kan ingen våg tvätta bort ur sanden. De är ingjutna där. Som om värmen från mina fötter gjorde så att sanden stelnade till betong. Ett evigt minne ingjutit i min hjärna, i mina tankars hav.

Men jag känner nu att det här inlägget måste få ett slut. Jag skulle kunna skriva i flera timmar till, bara skriva skriva och skriva, men det måste få ett slut nu. Jag måste sova, hur mycket jag än inte vill det.

Sov. Nu.


Ja. Sova. Nu.

Då var det dags igen. Även fast den här känslan har slagit mig förr, så har den aldrig slagit omkull mig helt och hållet, och lämnat mig uttorkad på den hårda marken.

Jag minns hur första dagen var. Första dagen var riktigt jävla hemsk, men sedan så blev det lättare. Ja, det blev så lätt att jag funderade på hur ödet kunde vara såhär milt emot mig. Förtjänar jag inte att lida mer? Men det är en löjlig fråga eftersom både alla och ingen förtjänar att lida. Jag minns att jag skrek, inombords, men ingen hörde. Inte ens jag själv hörde det. Jag minns så väl att redan första dagen efter händelsen, så hade jag accepterat att det var slut. The end liksom. Inte heller skulle jag gråta, för det fanns ingenting att gråta för tyckte jag då, för lite mer än en vecka sedan. Inte heller kunde jag förmå mig att gråta heller, det kom helt enkelt inga tårar. Jag var helt jävla uttorkad.

Men för några dagar sedan när jag fick det där telefonsamtalet, då grät jag. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, men det var inga tårar av spillo. Det var lyckliga tårar. Och jag fortsatte att gråta. När jag fick höra de där låtarna så kändes allting så rätt men samtidigt så fruktansvärt fel. Det var bredvid henne min plats var. Bredvid henne på den där festivalen. Inte här ensam i mitt rum. Nej, inte här.

Så efter jag hade hört låtarna så skickade jag ett sms och i det smset så skrev jag något som jag hade svurit för mig själv att aldrig skriva. Jag frågade henne om vi inte kunde bli tillsammans igen, för jag saknade henne så jävla mycket. Hela mitt sinne och min kroppp skrek efter henne och det gör den fortfarande nu. Och jag blev upplyst om det då för några dagar sedan. Hela tiden innan så hade jag ljugit för mig själv och sagt att jag inte älskade henne. Jag behövde henne inte längre, jag skulle klara mig själv nu och jag skulle klara det så fruktansvärt bra. Men då för några dagar sedan så insåg jag att jag hade ljugit för mig själv hela tiden och när hon ringde och jag hörde kent-låtarna så insåg jag hur mycket jag älskade henne. Alla minnen kom tillbaka och sköljde över mig, aldrig någonsin har en människa lämnat ett sådant starkt intryck på mig. Aldrig.

Så därför tänker jag inte längre ljuga för mig själv. Jag älskar henne. Och det känns så jävla rätt att skriva det. Jag skriver det igen: Jag älskar henne. Jag kan skriva det tusen gånger till, för det kommer inte förändras. För varje dag som går nu så inser jag att jag älskar henne mer. För varenda dag så inser jag att jag inte vill träffa någon annan människa, jag behöver inte NÅGON. Jag behöver henne. Ingen annan, för det är sanning. Jag tänker inte springa runt och försöka leta efter någon annan, för ingen kommer överglänsa henne. Inte heller kommer någon kunna få henne att känna mig sådär speciell, som bara hon gjorde. Aldrig.

Ifall det kommer att göra ont att älska henne så är jag beredd på det. Jag kan ta smärta, det är inga problem. Men vad jag inte kan ta är att tro på en lögn som jag har ljugit ihop för mig egen bekvämlighet.

Jag älskar henne.

Varför?

För det är sanning.

Aldrig i hela mitt liv har jag ångrat mig så mycket som jag har nu. Aldrig. För en stund sedan så fick jag ett samtal från en vän som var på peace och hon ringde mig så jag fick höra dem spela socker och 747 live. Jag ville bara dö då. Allvarligt, jag ville vara försvinna från mitt förbannade rum och stå där borta i borlänge och dansa som en jävla idiot med människor jag älskar samtidigt som hela jävla publiken och allt blir som en enda känsla. Alla jävla människor blir som en enda varelse som hoppar och dansar.

Nästa år ska jag fan åka dit, med eller utan någon. Jag skiter i om jag blir helt ensam i på de där dagarna, men jag måste bara åka dit. Aldrig förr så har jag känt en sådan här stark känsla efter något. Aldrig förr har jag heller känt mig så ensam. Nej, jag tänker aldrig mer utsätta mig för det här. Jag tänker aldrig mer sitta som en tjurig idiot på mitt rum och låtsas att jag har något bättre för mig. Aldrig mer, jag säger bara det.

Men sedan så är det den tanken som krossar allt, just det att jag hade någon att dela allt det här med, men hon försvann. Jag finns inte där med henne och kan dela allt det där, dela den där underbara känslan. Istället så sitter jag här. Jag hade så jävla mycket gemensamt med henne och det här svider mest. Den tanken att jag skulle ha kunnat vara med henne nu och dela allt. Dela all förbannad lycka, för visst är det lycka. Man gör det till vad det är. Men vad jag känner nu är inte lycka, det är den patetiska ensamheten jag har utsatt mig själv för. Det här är inte att leva, det här är att... jag vet inte. Det här är ingenting. Det här är ett misslyckade, och jag det finns ingen eller inget i hela världen som jag kan skylla på förutom mig själv. För det har var mitt val. Ja, det här var mitt val att sitta här i mitt mörka rum och låtsas göra något viktigt för mig själv. Det här är bara tortyr. Jag kan inte leva såhär, jag måste för fan göra någonting åt det. Och det finns ingen som kan hjälpa mig, det här är en grej som jag måste göra själv. Jag har valt att leva såhär, men nästa gång jag gör ett val så ska jag tänka efter jävligt noga.

Så visst har jag lärt mig en läxa. Visst har jag det. Jag måste se Kent live nästa år. Jag bara måste det. Tills dess ska jag hitta någon att dela det med. Det lovar jag. Det lovar jag mig själv.

För inte kan jag bryta ett löfte till mig själv och förbli en hel människa. Nej, den som bryter ett löfte till sig själv är en förstörd människa.

Men likväl så är jag förstörd, eftersom jag aldrig har ångrat mig såhär mycket i hela mitt liv.

Aldrig.

På grund av den tryckande värmen på mitt rum så bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft nu. Mitt i natten. Varför inte? Jag tänkte att några sekunder skulle räcka att vara ute, för att kyla av mig men nej. Det var sjukt varmt. Så jag gick omkring där och såg fullmånen borta vid trädtopparna och då tänkte jag. Hon hade älskat det. För det hade hon verkligen, det är stunder som de som man ska dela med någon och inte bara göra själv.

Efter den lilla händelsen så sprang jag runt i det blöta gräset som en dåre och hoppade upp på studsmattan. Varför inte? Så jag hoppade där och jag skrattade åt mig själv, tokig som jag var, hoppandes i underkläder. Återigen så slogs jag av den där tanken att jag skulle ha kunnat delat det här ögonblicket med någon. Kanske en som jag älskar. Vore det för mycket begärt? Så jag lade mig ned på studsmattan och stirrade upp emot det ljusblå himlavalvet och kände det där behovet av att ha någon bredvid sig. Ligga där och skratta med någon. Men samtidigt så kände jag mig inte så jävla ensam, för tänk om jag aldrig hade gått ut för att ta luft? Då hade jag aldrig legat där på studsmattan och tänkt tanken att göra det med någon. En tanke om gemenskap föddes och det är en början.

Jag brukar fantisera om hur jag träffar en människa som jag blir förälskad i och sedan gör jag allt med den personen. Är det bara en dåres fantasier? Jag tror inte det. Jag har gjort några saker med vissa personer, men jag drömmer fortfarande en människa som jag kan göra allt med. Vad vi gör spelar ingen större roll, bara vi gör det tillsammans. För vad är ett lyckligt minne när man inte har någon att dela det med? Är det något värt att minnas då? Är det verkligen det? Likväl så kommer jag minnas det här ögonblicket en tid, för att jag ville vara med någon då, även om det här inte var ett lyckligt ögonblick. Det var bara så oerhört befriande. Ja, det var en riktig lättnad.

Så det finns även en slags gemenskap i ensamhet, även fast det låter som en motsägelse. Ifall det är lika varmt imorgon så tänker jag ut och hoppa på min studsmatta igen. Och medan jag gör det så tänker jag låtsas att någon annan i den stora vida världen också gör det, för då kommer jag känna mig mindre ensam.

Gemenskap genom ensamhet, åh, vart tog världen vägen?