(Doomed) (Living) (To live)
"Du har förändrats", säger hon och tittar mig i ögonen. "Vad hände med Fredrik jag kände? Den Fredrik som faktiskt gillade mig?"
Jag vill skrika åt henne vilken naiv jävla idiot hon är, men jag biter mig i tungan och säger inte de ord som jag så gärna vill kasta i hennes ansikte. Men det är inte värt det. Hon har också förändrats, men hon har inte förändrat sitt sätt att tänka på mig. Jag kanske är annorlunda nu, men jag har alltid varit mig själv. Att hon inte förstår det.
"Alla förändras", säger jag och spänner blicken i henne. "Det är så världen fungerar, ständig utveckling." Jag ler ett urskuldfyllt leende. Hon kommer att förstå någon gång också. Eller så gör hon inte det. Mig kvittar det.
"Men inte såhär! Du bryr dig inte om någonting längre ju! Du lever ju inte! Du bara kommer och går som en skugga, ibland är du där, ibland inte. Förut så fanns du alltid där, vem är du? Jag känner inte igen dig längre. Du har blivit en främling för mig, en man utan ansikte." Jag ser hur hennes andetag blir snabbare och rodnaden i hennes ansikte. Wow, hon är riktigt upprörd nu.
"Snälla, lugna ned dig. Du behöver inte höja rösten. Jag förstår att du känner dig sviken och jag tänker inte heller förneka att jag har betett mig illa, men mina ursäkter betyder ingenting längre. Det är försent, har du inte förstått det än? Jag har gått vidare. Dessutom så brukar vara människor som förändrar, som skapar och formar oss. När jag träffar en ny människa, faktiskt när jag träffade dig, så förändrade du mig. Jag blev inte någon annan, för jag tror inte att man kan vara någon annan människa, hur mycket man än försöker. Man är alltid sig själv. Nu har jag blivit något främmande för dig och jag ser skräcken i dina ögon. Du är rädd för att förlora det som du själv har skapat i mig. Är det en sådan fruktansvärd förlust?" Jag vänder bort blicken och tittar ned i marken samtidigt som tankarna dundrar i huvet som en trumma. Ikiru, ikiru , ikiru, ikiru , IKIRU.
"Du skrämmer mig Fredrik", säger hon och ser förvirrad ut.
Och då börjar jag skratta, jag bara skratta som en vansinnig dåre utan paus. Efter en lång stund så slutar jag och torkar glädjetårarna ur ögonen. Jag ser ned på henne som en gång betydde mycket för mig, ja, jag ser ned på henne, för jag känner mig mycket större nu. Jag har växt, och i skuggan av mig så har hon stannat till. Är det här den utveckling jag strävar efter? För att dominera över andra? Tanken slår mig igen, jag är ingen god människa.
Men gör det mig direkt till en ond människa? Det tror jag inte. Det här är bara bitterhet. Inte hat. Jag är för bra för att hata. Även fast det är skönt att få hata lite ibland. Jag tittar ned (jag har växt) på henne igen samtidigt som jag reser mig för att gå. Det finns inget mer att hämta här.?
"Vart ska du gå?" Hon darrar lite på rösten när hon säger det, men jag förstår henne. Allt det här kan inte ha varit lätt. Det har inte varit lätt för mig heller, men jag har tjänat på det. Hon är ännu mer vilsen nu än när hon först kom. Stackars flicka. Hon behöver någon som tar hand om henne. Inte någon som testar henne. Inte någon som försöker göra henne starkare. Inte någon som vill göra henne till sin jämlike. Hon behöver inte mig. Hennes fråga ringer i mina öron igen, (vart ska du gå? Fredrik? Vart ska du gå nu? DU HAR INGENSTANS ATT TA VÄGEN.)
"Jag ska gå hem. Eller där jag växte upp. Det är inte mitt hem längre. Mitt hem bor i mig själv och jag tar med mig det vart jag än går. Och du, hitta en trevlig kille. Jag är inte värd besväret." Hon sitter där tyst och tittar på mig när jag går med tunga steg bort ifrån henne. Jag vill att hon ska följa efter mig, men det gör hon inte. Hon sitter bara där tyst. Sedan vänder jag bort blicken och hon försvinner ur mitt synfält.
Ja, jag har nog förändrats.
Jag vill skrika åt henne vilken naiv jävla idiot hon är, men jag biter mig i tungan och säger inte de ord som jag så gärna vill kasta i hennes ansikte. Men det är inte värt det. Hon har också förändrats, men hon har inte förändrat sitt sätt att tänka på mig. Jag kanske är annorlunda nu, men jag har alltid varit mig själv. Att hon inte förstår det.
"Alla förändras", säger jag och spänner blicken i henne. "Det är så världen fungerar, ständig utveckling." Jag ler ett urskuldfyllt leende. Hon kommer att förstå någon gång också. Eller så gör hon inte det. Mig kvittar det.
"Men inte såhär! Du bryr dig inte om någonting längre ju! Du lever ju inte! Du bara kommer och går som en skugga, ibland är du där, ibland inte. Förut så fanns du alltid där, vem är du? Jag känner inte igen dig längre. Du har blivit en främling för mig, en man utan ansikte." Jag ser hur hennes andetag blir snabbare och rodnaden i hennes ansikte. Wow, hon är riktigt upprörd nu.
"Snälla, lugna ned dig. Du behöver inte höja rösten. Jag förstår att du känner dig sviken och jag tänker inte heller förneka att jag har betett mig illa, men mina ursäkter betyder ingenting längre. Det är försent, har du inte förstått det än? Jag har gått vidare. Dessutom så brukar vara människor som förändrar, som skapar och formar oss. När jag träffar en ny människa, faktiskt när jag träffade dig, så förändrade du mig. Jag blev inte någon annan, för jag tror inte att man kan vara någon annan människa, hur mycket man än försöker. Man är alltid sig själv. Nu har jag blivit något främmande för dig och jag ser skräcken i dina ögon. Du är rädd för att förlora det som du själv har skapat i mig. Är det en sådan fruktansvärd förlust?" Jag vänder bort blicken och tittar ned i marken samtidigt som tankarna dundrar i huvet som en trumma. Ikiru, ikiru , ikiru, ikiru , IKIRU.
"Du skrämmer mig Fredrik", säger hon och ser förvirrad ut.
Och då börjar jag skratta, jag bara skratta som en vansinnig dåre utan paus. Efter en lång stund så slutar jag och torkar glädjetårarna ur ögonen. Jag ser ned på henne som en gång betydde mycket för mig, ja, jag ser ned på henne, för jag känner mig mycket större nu. Jag har växt, och i skuggan av mig så har hon stannat till. Är det här den utveckling jag strävar efter? För att dominera över andra? Tanken slår mig igen, jag är ingen god människa.
Men gör det mig direkt till en ond människa? Det tror jag inte. Det här är bara bitterhet. Inte hat. Jag är för bra för att hata. Även fast det är skönt att få hata lite ibland. Jag tittar ned (jag har växt) på henne igen samtidigt som jag reser mig för att gå. Det finns inget mer att hämta här.?
"Vart ska du gå?" Hon darrar lite på rösten när hon säger det, men jag förstår henne. Allt det här kan inte ha varit lätt. Det har inte varit lätt för mig heller, men jag har tjänat på det. Hon är ännu mer vilsen nu än när hon först kom. Stackars flicka. Hon behöver någon som tar hand om henne. Inte någon som testar henne. Inte någon som försöker göra henne starkare. Inte någon som vill göra henne till sin jämlike. Hon behöver inte mig. Hennes fråga ringer i mina öron igen, (vart ska du gå? Fredrik? Vart ska du gå nu? DU HAR INGENSTANS ATT TA VÄGEN.)
"Jag ska gå hem. Eller där jag växte upp. Det är inte mitt hem längre. Mitt hem bor i mig själv och jag tar med mig det vart jag än går. Och du, hitta en trevlig kille. Jag är inte värd besväret." Hon sitter där tyst och tittar på mig när jag går med tunga steg bort ifrån henne. Jag vill att hon ska följa efter mig, men det gör hon inte. Hon sitter bara där tyst. Sedan vänder jag bort blicken och hon försvinner ur mitt synfält.
Ja, jag har nog förändrats.
Kommentarer
Trackback
