cocacolacowboys

Har inte varit hemma på ett höstlov under hela min skoltid och i år blir inte heller något undantag. Åker till Gran Canaria (alla talar svenska!!!!) i en vecka. Känns sådär. Jag vill uppleva någonting. Med någon som betyder allt.


(Det ljuva livet, det ljuva livet, det ljuva livet, det ljuva livet)


Ja, vi fattar...

Anonym om Ingenting finns kvar:

Vad önskar du var annorlunda?

---

En mäktigt fråga. En farlig fråga. Det är just därför jag tänker utmana mig själv och försöka svara på den, men jag är rädd för svaret. Eller så är jag rädd för att det inte finns något svar. Ja, det är jag sannerligen. Eftersom jag nyligen skrivit ett aslångt inlägg om vad man ska göra ifall man önskade att något var annorlunda, så borde det vara ganska enkelt för mig att svara på den här frågan. Jag borde veta exakt hur jag ska förändra min tillvaro ifall jag inte trivs med den. Då kommer också frågan upp ifall jag trivs i min tillvaro. Gör jag det? Jag vet inte. Det finns så många avgörande faktorer. Saker som styr. Saker som jag är oförmögen att råda över. Ibland sätter jag min tillit åt ödet. Det är min trygghet. Ödet ger mig en skiss över mitt eget liv. Varje händelse av betydelse kommer jag att ta med mig i livet och de kommer spela en avgörande roll i de val som jag kommer slitas emellan.

Men är jag då i fråga nöjd med min tillvaro? Nej. Det finns något som saknas och människan har en tendens att aldrig bli nöjd. När det är sommar så är det för varmt och när det är vinter så är det för kallt. Det existerar inget stadie av lycka eller belåtenhet. Visst kan man uppnå det, men det är ingenting man kan hålla fast vid. Lycka kommer i vågor. Så säg det, vilken människa förtjänar konstant lycka? Ett himmelrike? Vem förtjänar det? Det existerar inte några människor som aldrig gör något ont i livet. Alla har sina brister och det är inte heller möjligt att radera ut alla brister på sig själv. Det enda som man egentligen kan göra är att bli medveten om sina brister och försöka dra ned på dem. Förminska dem, men inte låtsas som om de vore borta. Därefter så måsta individen lära sig att stå ut med sig själv. När det gäller omgivningen så kommer de som älskar dig att stå ut med dina brister, så länge du visar allt gott med dig. Ifall de människor som du kallar dina närmaste inte kan uthärda dessa brister så finns det ingen anledning att hålla fast vid dessa människor. Detsamma gäller kärlek. Ifall en partner inte kan stå ut med den andres brister så faller det. Det handlar mycket om att ifall den andre människan du älskar, är värd att lida för.

Så vad är jag egentligen missnöjd med. Vad ska vara annorlunda? Jag känner mig så patetisk när jag säger kärlek. Haha. Världens enda problem. Kärlek, vad har det egentligen givit mig? Har det alltid varit värt det? Jag tror inte det, men det finns så många saker jag aldrig hann göra och så många saker jag aldrig borde ha gjort. Om jag hade fått mer tid. Om livet hade givit mig mer tid. Så många oupplevda minnen. Det är bara bilder i mitt huvud. Hur det ljuva livet är. Det ljuva livet som jag delar med någon jag älskar. Synd att kärlek är så patetiskt (fast det tycker du egentligen inte). Kärlek är ett filter över dina ögon då allt du ser blir förskönat. Ska man världens sanna ondskefulla natur eller ska man se skönheten i världen som egentligen bara finns i ens huvud? Älskade fantasi, du sätter inga gränser.

Människan kommer alltid att sträva efter att förändra sin tillvaro. Det finns mycket som jag önskar vore annorlunda, men vad spelar det för roll? Det som faktiskt spelar roll är att vi förändras hela tiden och vår tillvaro lika så. Det kan vara mycket små förändringar, sådana som man kanske inte märker. Du kommer alltid att vara dig själv, men minns att du alltid har förmågan att förändra både dig och din omgivning. Du kommer alltid att ha den makten att påverka, för det är din makt som människa. Det är din rättighet som människa. Det är din frihet som individ. Gör dina val. Gör dina misstag. Det förändrar ingenting.

Egentligen så spelar det ingen roll vad jag önskar vore annorlunda, eftersom jag har så pass mycket tid att förändra allting. Tyvärr, som så många andra, så saknar jag tålamodet. Ja, tålamodet. Det kommer alltid att håna mig. Jag har tiden, men inte makten att hantera den. Därför kommer alltid tiden att flina åt mig. Och vad kan en man göra annat än att le tillbaka? Underkastelse av det löjliga ödet, kanske det är vad allt det här handlar om.

Så vad önskar jag vore annorlunda?

Jag önskar att jag vore annorlunda. Jag önskar att jag försökte njuta av livet istället för att försöka förstå det.

(Den som njuter av livet förstår inte varför han njuter av det)

Älskade.

Prioritera. Något som jag antingen är jävligt skicklig på eller rentav kass. Det kanske är ligger i betraktarens ögon. Jag blir ju ändå bara missnöjd.

Idag var det en dag som jag inte kommer minnas om en vecka. Igår var en dag som jag inte heller kommer minnas om en vecka. Minns du vad du gjorde förra veckan? För mig har det blivit så många dagar då jag inte har haft något värt att minnas. Ingenting speciellt.

Skapa lite mening i tillvaron. Bara lite.

Kom igen.

- Jag är ytterst missnöjd med min tillvaro.
- Det här är livets spelrelger. Acceptera dem bara. Du behöver inte förstå eller analysera dem, acceptera dem bara. Kan du göra det? För din egen skull?
- Jag bryr mig inte. Jag är inte älskad.
- Det är inte jag heller, och det gör mig detsamma. Kärlek är inte lika nödvändigt som du tycker.
- Jag vill ha någon. Här. Nu.
- Då är du ensam på riktigt.
- Vadå? Vad menar du?
- Jag vet exakt vem jag vill ha här, och när jag tänker på henne så är det inte ensamhet. Ensamhet är när man inte har någon att tänka på. Som du. Du tänker på "någon". Någon existerar inte.
- Eh.



(Vad lärde vi oss idag livet? Vad lärde vi oss idag?)



Hahahahahahahahahahaha. Ha.

HA HA.

Sitter och väntar på att en person ska logga in på msn.

Kom igen. Någon. Bara någon som jag kan prata med. Varför måste alla sova? Kan vi inte bara sitta uppe hela natten och prata om världen och hur förbannat...............................................................

................................avbrott. Sova. Sova nu.

Ja. Sova.

Sova. Ja.

Nu.

Dålig självkänsla.

Kan det inte fortsätta den vägen? Högmod är en av världens största synder.

Snälla älskade, jag vill inte falla igen.

(Du faller fortfarande)

Anonym om Vad finns kvar? VAD:

vad gör man när man önskar att saker var annorlunda

---

Ibland önskar jag att jag kunde se alla dolda ansikten och tänka: ÅH, det är DU som undrar det och det. Fast jag är ju också dold. För vissa. Inte för alla. Det här är ju trots allt bara en random blogg. Undra om det finns någon mer jag. Inte bara jag, utan någon annan jag. Som också skriver såhär, med ett begränsat antal läsare. Ja älskade, världen är så begränsad. Så fattig. Visserligen så hade det varit svårare för 10 år sedan, då bloggar inte existerade. Då hade det här aldrig funnits. Den här platsen där ni läser en förvirrad människans tankar. Kan det verkligen bidra till någonting? Eller är det nyfikenheten som är drivkraften? Det gör mig detsamma. Det är jag som skriver och det är min uppgift, att bara skriva, inte att försöka tänka ut hur ni tänker. Det är meningslöst tankearbete.

Alltså. "Vad gör man när man önskar att saker var annorlunda?" Det är frågan. Det är egentligen en ganska svår fråga, eftersom jag inte känner till de avgörande faktorer som bidrar till detta tillstånd. Rent generellt sagt så är det ett stadium av meningslöshet eller att man ångrar någonting som man har gjort. Det är naturligtvis inte den enda förklaringen, men det är den mest logiska förklaringen som jag urskilja ifrån min egen synvinkel. ALLTSÅ, om man ska ställa sig den frågan så måste man ställa sig en annan fråga först. Hur är det nu? Varför vill jag att det ska bli annorlunda? Trivs jag inte i min tillvaro? Ångrar jag någonting? Fanns det någonting jag kunde göra bättre? Okej, jag ber ödmjukast om ursäkt, det där blev inte en fråga, utan fem. Fast det kanske resulterar i att det blir lättare. Hihi.

Eftersom jag inte vet varför saker ska vara annorlunda så kan jag inte ge ett konkret svar på frågan. Men vi antar att vi vet svaret på de frågorna som jag tidigare ställt och att vi nu konfronterar frågan i dess helhet. "Vad gör man när man önskar att saker var annorlunda?" När man önskar att saker var annorlunda så är man inte nöjd i den situation man befinner sig i. Det är en dålig situation. Den fråga som då kommer upp är den här. Har jag satt mig själv i den här situationen eller har jag blivit placerad i den? Ibland så kan man själv vara den som satt sig själv i skiten, i andra fall så kan man ha blivit knuffad ned i den. Fast även om du har blivit knuffad ned i skiten så finns det ett motiv bakom den knuffen, så det leder alltid till dig själv. Det finns förvisso fall då någon kanske har ljugit och på grund av det så råkar du illa ut och blir knuffad. Men även då så har den lögnaren ett SYFTE med sin lögn. Det leder alltid tillbaka till dig själv. Allt det som händer i din omgivning är en konsekvens - direkt eller indirekt - av dina handlingar. Så Ifall du önskar att saker och ting var annorlunda så har du satt dig själv i en situation som är svår att hantera.

Det finns dessutom ett annat ord som skulle kunna förstärka betydelsen i den här frågan. Frågan är ju "Vad gör man när man önskar att saker var annorlunda?" men tänk om den var "Vad gör man när man VILL att saker ska vara annorlunda. Det finns en enorm skillnad mellan dessa två innebörder, mellan "vill" och "önskar". När du vill någonting så vet du verkligen vad du vill, men du vet inte vägen dit. När du önskar någonting så vet du hur du INTE vill ha det och du vet inte heller vägen därifrån. När du vill någonting så är alltså motivationen mycket starkare än när du önskar någonting. Eftersom motivation är nödvändigt för att förstärka drivkraften så är det mycket lättare att vilja någonting. Även om målet kan tyckas omöjligt att nå så är du ändå i rörelse när du VILL någonting. Inte när du önskar. Då sitter du stilla. Stå inte stilla i livet.

När man önskar att saker vore annorlunda så måste man först veta vad man vill förändra i sin tillvaro. Men helvete, jag svarar ju inte på frågan. Vad gör man? Jo det ska jag tala om utifrån min egen förmåga. Du förändrar din tillvaro via dina egna handlingar. Du måste skapa en idé inom dig själv, ett mål. Så ska jag förändra min tillvaro. Så ska jag göra allt bättre. Därefter så måste du bygga upp en drivkraft för att nå det målet. Det här loppet kommer du springa ensam, så räkna inte med några vänner. Det här är ditt slag. Inte mitt. Ditt. Det som vissa tror är att förändringen kommer först vid mållinjen, men det är inte sanning. Förändring som sker pågår under hela loppet och gör dig starkare. Uttåligare. Loppet förbereder dig för livet, förändring är nödvändigt för att vi ska överleva livet. Du kommer klara det, för du har ett mål och du förändrar till tillvaro hela tiden. Sitt inte ned och önska att din tillvaro ska förändras! Lyft på din rumpa och spring i den tjocka leran tills mållinjen kommer. Det är först då som du kommer förstå din sanna karaktärsutveckling.

Du kommer alltid att vara vinnaren i det lopp som du deltar i.

(Att leva är att ständigt förlora medan att dö är den slutgiltiga segern)

(Fredrik? Vad kvardröjer på träden när frosten anländer? Vad är det som fortfarande håller sig vid liv, trots att det är dött?)


F: Igår raserade jag en ruin. Det var hemskt.
A: En ruin? Man kan inte rasera en ruin. Den är redan raserad.
F: Just precis. Jag förstörde någonting som redan var förstört.
A: Då blev det väl ännu mer förstört?
F: Nej, det går inte eftersom man inte kan förstöra något som erdan är förstört. Det blir ingen skillnad. Det förhindrar bara att bygga något nytt ifrån den ruinen. Ifall man ständigt förstör det som redan är förstört så kommer det aldrig att återhämta sig. Det finns ingen grund att bygga ifrån.
A: Så varför raserade du en ruin? Varför inte låta det lämna det och bygga något nytt?
F: Jag är rädd för att samma sak ska hända igen.
A: Det kommer att hända igen.
F: Du ser.
A: Så du tänker gå runt och vara rädd hela livet? Det är ganska fegt.
F: Det är därför jag raserar ruiner. För att förebygga min rädsla. För att istället förstöra något nytt och vackert så förstör jag något gammalt och svart.
A: Tänk inte så jävla mycket.
F: Du lyssnar aldrig på mig...
A: Och du lyssnar aldrig på mig. Vilken märklig relation vi har till varandra.



(På träden växer döda löv. Åh, snälla. Låt mig slippa. Jag vill inte längre. Jag vill sluta. Jag vill lägga ned. Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.)

VI KOMMER ALLTID ATT LEVA.
VI KOMMER ALDRIG ATT DÖ.

Skitskönt känns det. En sådan härlig känsla. Hoppas den finns kvar i magen imorgon. Fast man ska inte hoppas för mycket. Då blir man beroende av att hoppet och man hoppas att det ska stanna kvar hela tiden. Hihi. Jag tål ej fånigt dilleri.

Saknar någonting bra att läsa. En bok alltså. Läser visserligen en bok på engelskan (To kill a mockingbird) men jag vill ha något annat. Något annorlunda. Jag vet inte än. Jag känner mig så vilsen när jag inte har något att läsa.

Jag önskar att jag var kär i dig.

(Nej)

Du säger att du har förändrats, du säger att du är så mycket bättre än förut, men vad som egentligen hänt är att du har nya tankar om dig själv och det är inte en sann förändring. Det är en framtvingad förändring. Förut var du dum i huvet och nu säger du att du inte längre är det, men vad det egentligen betyder är att du fortfarande är dum i huvudet men nu vet du om det. DET är den enda skillnaden, dina tankar om dig själv kommer förändras men bilden av dig i mina ögon kommer aldrig förändras eftersom du har bränt fast den innanför mina ögonlock. Är det då mitt fel att jag fick det där dåliga intrycket av dig eller ska vi skylla på omständigheterna. Kanske det inte är någons fel, men måste utse en syndabock.

Sanningen är att du inte har förändrats, bara ditt sätt att tänka om dig själv har förändrats. För att kunna genomgå en verklig förändring så krävs det inte bara att förändra dina tankar, utan även ditt tankesätt, för det är den svåraste förändringen. Du kan förändra ditt sätt att tänka om dig själv, men inte hur du gör det.

Hahahahahahahaha, det här är inte mina tankar, de är lånade tankar ifrån ett annat liv. Snälla ge mig dig som du aldrig var för då skulle allt bli så bra igen. Det här handlar inte om någonting, det för förvirrade söndagstankar som slåss om att få sin uppmärksamhet och jag är ytterst oförmögen att göra någonting åt det. Visst är det så lätt! Fruktansvärt lätt och snart ska vi alla skratta tillsammans som en enda stor gemenskap. Jag vill raderade det här inlägget för det betyder ingenting för mig. Ingenting av det här betyder någonting för mig, så vad gör jag ens här? Jag borde vara någon annanstans, där någon (men ingen gör det ännu) behöver mig. Det är vad som verkligen behövs, någon som behövs. Hahahah. Det här går inte längre, lika bra att jag lägger ned.
Snart ska den siste fienden förintas.

Ta avstånd.

Jag hoppas att du ser mig som den jag inte är.

Tänk om hela din världsbild är fel.

Är livet en ursäkt för att leva?

Jag vill berätta för någon. Det vore så skönt. Att få lite sympati. Kom igen?

Ibland är det bättre att hålla käften.

Genom sig själv känner man andra.


Haha, jag är så jävla patetisk, förlåt mig.

UTDRAG

Rörelser. Surrande ljud. Ifall man inte lyssnade så hörde man istället ett brus. Det gick inte att höra tystnaden, eftersom man då inbillade sig att man hörde något. Hennes blick var ofokuserad, för hon tittade inte på någonting. Hon kunde inte längre se sina vänner där de satt bredvid henne, för hennes tankar var riktade åt ett annat håll. Hela hennes omvärld slutade existera och hennes blick blev suddig. Det var som att hennes själ flög iväg och lämnade den kropp som hade så många begränsningar. Hon ville flyga över det gröna gräset, över alla filtar och människor, högt över de gröna björkarna och lyftas upp i det blå himavalvet som pryddes av små puffiga vita moln. Och där flög också hennes själ, för ett ögonblick var hon fri ifrån alla förpliktelser, hon kunde släppa alla sina bördor. Hon var de vita frö som blåstes av en maskros och som flög över landskapet tills de landade tryggt i det gröna gräset. För ett ögonblick var hon alla de glada ansikten som skrattade tillsammans likt en orkester. Gemenskapen låg i luften och hon försökte fånga den, men det gick inte.  Även om hon var ett viktlös själ så skulle hon snartåtervända till sitt bekymrade sinne. Hennes fjäderlika vingar lossnade och hon föll tillbaka i den värld som hon tvingats leva i. Rörelserna blev intensivare. Ur det surrande ljudet kunde hon börja urskilja ord (låt...ifred...tänker...på...). Verkligeten slog tillbaka. Alltid.

Haha, jag sitter och lyssnar på dystra piano stycken på youtube. Älskar verkligen mitt liv. Ifall ni vill komma i stämning själva så lyssna på dem.

Den här och den här.

Enjoy.

Jag vet inte. Jag har nämligen aldrig träffat henne.

Kanske jag får göra det någon dag i livet. Eller så träffar jag henne aldrig. För tillfället så är den personen dold. Precis som jag är dold för henne. Det är lustigt när man tänker så. Att någon i världen kanske tänker på en själv, fast de vet ännu inte vem man är. Det där lät konstigt, men ja. Allting är så sjukt konstigt.

Så om jag aldrig träffar henne så kommer jag gå ovetande igenom livet om vad jag har missat. Fast det finns ju ingen sådan där person. Det är bara en löjlig tanke. Jag har många löjliga tankar. Det här är bara en.

Hoppas jag får träffa henne snart.

Vissa säger att det är andra människor som visar dig en ny del av dig själv. Plockar fram nya saker. Alexandra är en del av mig själv som en person har plockat fram, men den personen är inte Alexandra. Den personen som kommer bli Alexandra är den personen som kommer plocka fram den delen i mig själv som jag kallar Alexandra. Visa upp den delen. Visa hur bra den är.

Det är förmodligen bara jag som är tillräckligt knäpp som ger mina tankar och känslor namn, men det är lättare att hålla reda på dem då. Tror jag iallafall.

Nu ska jag sova och drömma om ingenting

(det finns bara idag och idag är en lång dag)

Åh jag önskar att jag kunde visa dig hur bra jag fortfarande är, vilket jag har ångest över hela tiden. Istället måste jag vara tyst och tänka på vad du skulle ha sagt istället. Varför är du inte här och uppmuntrar mig? Fast jag kanske aldrig har träffat dig. Trots att jag inte har träffat så saknar jag dig. Var är du någonstans nu?

Varför i helvete är du inte här?

Den underbaraste människan som jag aldrig har träffat. Varför är du inte här?


(för att du inte heller är där hos henne, dumbom)


Jaha.

Jag älskar verkligen när jag inspirerar människor, vilket också är en del av varför jag bloggar. Tro inte att jag BARA sitter här och skriver för min egen skull, utan jag förväntar mig också att någon faktiskt känner sig indragen i det jag skriver.

I vilket fall som helst så bad en anonym person mig om att få GÄSTBLOGGA här. Vilken historisk tillställning för mig, det har nämligen aldrig hänt förut...iallafall så ska jag inte ha något mer att säga utan bara låta denna anonyma människa ta över. Varsågod!

---

”Hur gör du?”, Jessicas ord ekar i mina trumhinnor. ”Hur!?” skriker hon. Det gör ont, obeskrivlig känsla, håret i nacken lyfter sig, ryser i hela kroppen. ”Hallå, berätta, hur fan gör du?” hennes röst är högljudd och irriterande, vad gör hon ens här? Jag åkte med Erik till festen, inte Jessica, vad gör hon här? ”Hörru, din störda jävel, berätta nu!”. Jag är illamående, känner hur alkoholen i min kropp gör mig förvirrad. Kan det vara den där sista cidern jag drack?

”Men hur fan gör du, lyssna din tönt!” Blir snurrig i hela huvudet, ser dubbelt, hör hennes förbannade röst och kämpar mot magen som vill kasta ut allt jag fått i mig. Är vi framme snart? bussturen känns som en klassresa, en sådan klassresa man gjorde i sexan, tog ungefär 2 timmar med buss för att komma fram till något ställe som inte levde upp till förväntningarna. Tror nog att den här bussresan skulle resultera i samma känsla, men vad gjorde det, bara jag slapp höra Jessicas röst.

”Nu får du för fan vakna till!”. Det är Jessica igen, lite lägre på tonen den här gången. ”Vi ska av nu” hör jag henne säga. Hon drar mig i armen och tittar mig i ögonen. Jag tittar ner i backen. Sitter längst bak i bussen, det är inte bråttom tänker jag, bussdörren är precis till höger om mig, det är inte bråttom. Ser att den röda ”stannar” skylten lyser längst fram i bussen, de flesta i bussen står upp, beredda att kliva av, alla är klädda för fest. Jag sitter kvar tills att bussen stannar vid hållplatsen, Jessica vinkar mot mig och ler, jag mår inte bra.

Magen vrider sig i smärta, vad har jag druckit? Har aldrig känt den här sortens smärta förut. Har hört om den här smärtan, läst om det på biologilektionerna men har alltid avfärdat det som en myt, en sägen. Märker att alla förutom jag har klivit av bussen, endast jag och busschauffören kvar. Ser att han tittar bakåt på mig genom sin runda spegel, en sån där spegel man har för att lätt kunna se sig om utifall någon försöker sig på något.

Vi åker några hållplatser till, lyktstolparna längs vägen lyser upp min tröja och byxor varje gång vi passerar ett lyse. Tänker mig att jag kan stanna här på bussen, så lugnt och ingen Jessica som skriker i mitt öra. Låter faktiskt underbart i mitt huvud, inga bekymmer, inga krav, bara jag och busschauffören i vår buss. Tittar återigen ut genom fönstret, stortorget är som vanligt fullt av folk som har hittat ännu en anledning att dricka och umgås. En vanlig syn på lördagskvällarna i min stad. Busschauffören stannar till vid hållplatsen mitt på stan. Känner igen mig, är vid busscentralen. På något vis känner jag mig lugn, säker, inget kan skada mig nu. Stänger ögonen och drar en suck av lättnad, slappnar av och förbereder mig för slutet, tänker på Jessicas fråga, hur gör jag egentligen? Ja, den frågan förblir troligen obesvarad.

Anonym om Sammanfattade tankar (ur min egen synvinkel):

Men hur döda kan de vara, om de fortfarande sitter fast på grenarna?

---

Åh, jag skulle kunna skriva en hel bok som svar på den frågan. Faktum är att jag faktiskt redan skriver en bok, men inte som svar på den frågan. Jag skulle vilja förklara allt nu, men jag måste hålla tyst och vänta ett tag till.

JAAA, hur döda kan de vara om de fortfarande sitter fast på grenarna?

Åh jag ryser.

Jag ska överleva livet Det är bestämt nu

(det ljuva livet)


Tystnaden hörs

Utdrag


"Alexandra?" Han såg på henne med den där vädjande blicken. Den där blicken som hon alltid gav efter för. Fan.
"Jaa, vad är det?" Alexandra märkte hur Jonatans mun sprack upp i ett leende. Typiskt. Vad var det han ville?
"Tror du på en evighet?" Jonatan såg fundersam ut nu. Nästan som om han vore rädd för hennes svar. Det kanske han borde vara. Trodde hon på en evighet? Hon rynkade pannan och kliade sig i håret. Hon ignorerade Jonatans skratt, för han skrattade alltid när han såg henne fundera. Nej, hon trodde inte på en evighet. Något sådant fanns bara i drömmar. Det var bara nonsens.
"Ja, jag tror på en evighet." Hon märkte hur hon svek sig själv då de orden trillade ur munnen. Det fanns ju ingen evighet! Även fast hon innerligt önskade det. Dessutom trodde hon att Jonatan skulle nöja sig med det svaret.
"Nej det gör du inte." Han utbrast i skratt. Alexandra kunde inte låta bli att skratta med. Han såg alltid igenom henne. "Men jag sa bara det jag trodde att du ville höra", svarade hon. Och det var ju faktiskt sant.
"Sanningen är alltid det rätta svaret", påpekade han.
"Men inte alltid det bästa", fortsatte hon. Alexandra satte sig upp i sängen och lutade ryggen emot väggen. Jonatan hade ned bredvid henne, men nu så satte hon sig också upp. De satt där och stirrade på varandra. Dessa två individer satt där i Jonatans stora säng, utan att röra varandra med något annat än blicken. Det var som att ett band hade knytits samman mellan deras blickar och ingen var beredd att bryta det. Deras långsamma andhämtning var det enda som hördes i den oavbrytna tystnadnen. Alexandra visste vad som var på väg att hände, vad som skulle kunna hända. Hon kände det i hela rummet. Det var som en kraft i hela rummet som drog henne närmare Jonatan. De där gröna ögonen. Den där sällsamma blicken. Hans avslappnade axlar. Det som snart skulle hända skulle Alexandra ångra i flera veckor. Hon skulle hata sig själv för att för att hon gjorde fel beslut.
"Nej, det här är fel", sa hon och stirrade ned med blicken. I samma stund så bröt hon det magiska bandet mellan deras ögon. Stämningen i rummet förändrades plötsligt och nu kändes det som om kraften i atmosfären var fientlig. Den hånade henne. Jonatan såg oförstående ut, men fortfarande med sin drömmande blick. Alexandra kände hur hela kroppen skrek åt henne att hon gjorde fel, men hon var tvungen att göra såhär.




(Längre än så kom jag inte)

Ödets vindar blåser och du bara låter dig föras med.

Dessa beslut fattas inte av mig. Dessa handlingar är inte mina. Jag bara lyssnar till sången (ifrån mitt hjärta) som ekar i dessa tomma korridorer. Jag försöker sjunga med, jag kan melodin, men jag kan inte texten. Det är en ny text. Melodin förblir densamma, men texten är ny. Orden är främmande för mig och jag förstår dem ännu inte, men jag tror att jag kommer att lära mig. Snart blir det min egen sång. Snart ska jag skriva mina egna texter och det där ansiktet som är dolt ska le åt mig. Med tiden så kommer den gamla texten att blekna bort, tills ingen längre minns de goda orden eller de förlorade ögonblicken. Såsom i en spegel, där jag tittar på mig själv och ser dig. Dina svaga konturer och ditt ansikte är fortfarande dolt. Vem är du att ta plats i mig? Vem är jag att bosätta mig i ditt sinne? Vi lyssnar ju till samma sång. Samma melodi. Kärlekens melodi. Du känner den där känslan, men detaljerna har förändrats. Melodin kommer aldrig förändras, den kommer förbli densamma.

Fast allt det där är såklart bara fantasier. Det är inte den verkliga verligheten såsom jag vill att den ska vara. Ingenting av det här händer. Jag såg dig aldrig, du såg mig aldrig. Trots allt det som har hänt (trots allt det som inte har hänt) så sitter jag ändå har maktlös. Jag önskar att min verklighet var verklig för då skulle jag kunna acceptera att det inte blir som det aldrig var menat att det skulle bli.

Snälla. Lägg ned det här. Skriv på det som betyder någonting. Skriv på det som det är meningen att du ska skriva. Hör du inte hur de ropar på dig? Karaktärerna. De vill bli skapade. De vill agera. De vill till sist bli förändrade. Ge dem möjligheten, för detta är din plikt och endast din. Istället för att förstöra dig själv, bygg vidare på någonting nytt och på det som betyder någonting inte bara för dig, utan för andra också. Var inte en sådan egoist.

Vilken färg har själen?

Händelseförlopp

Jag om Frågestund?:

Hur kommer det sig att du har en blogg egentligen? Vill du att folk ska börja känna igen dig och eller fungerar det som en ventil för dina känslor? Och hur känns det att så totalt öppna sig inför främlingar?

---

Haha ni anar inte vilken rusning jag fick igenom kroppen av namnet på den kommenataren. "Jag". För det är exakt vad den här bloggen handlar om. Den handlar om jag.

Enligt Stephen King så finns det två olika slags författare (fast jag är ingen författare). Den som skriver för sig själv och den som skriver för andra. Stephen King påstår ändå att båda typerna är lika egoistiska, oavsett om denne  skriver för sig själv eller för andra. Vilket alternativ som passar in på mig vet jag ännu inte, men jag tror att ALLA människor behöver någon slags respons. Jag skulle kunna skriva allt det här i Word, men då skulle det inte bli samma sak, eftersom jag hela tiden skulle vara medveten om att ingen annan skulle läsa det. Jag skulle inte få någon respons. Därav skulle jag inte heller kunna få någon inspiration ifrån andra människor. Visserligen är ensamhet en stor källa till inspiration, men det är långt ifrån den enda! Det är kombinationen av olika inspirationskällor som leder till de större verken. Det finns inte bara en sann inspirationskälla, utan det finns miljontals. Det kan vara filmer, böcker, musik , tankar,  upplevelser. Vad som helst. Många författare (du är ingen författare Fredrik) är också väldigt lättinspirerade, därav så kommer många idéer från till exempel drömmar.

Nu svarade jag inte på frågan. Som vanligt. Men vad menas med att människor ska känna igen mig? Visst, ifall du går i min skola så kan du se på mig och veta vad som rör sig i mitt huvud, men vad har du för glädje av det? Jag har ingen glädje av det eftersom jag inte vet vilka som läser min blogg. Det är där DU har övertaget, för jag vet inte vem du är, men du vet istället vem jag är. Allt det här betyder egentligen inte någonting eftersom jag hatar att skriva. Fast jag älskar att skriva också. Ja ja. Jag skulle inte heller kalla den här bloggen som en ventil för mina känslor, eftersom de äkta känslorna (vilka äkta känslor?) är dolda. Det är bara en liten inblick, inte i mitt liv, utan i mina tankar. Mitt liv är ointressant (nej det är det inte) och det är därför jag tar fram den här sidan av mig där jag kan skriva om mina tankar.

Jag har alltid sagt att jag är horig med mina tankar och känslor, men jag känner mig ändå inte utblottad för främlingar. Det är väl för att jag har för bra självförtroende. Jag försöker uppmuntra andra till att skriva som jag, tänk er vilken gemenskap det skulle vara. Fast ändå farligt. Väldigt farligt. Egentligen så har den här bloggen aldrig kommit mig till skada. Liksom, vad ska någon säga efter att ha läst min blogg? Det måste kännas pinsamt att ens VETA vad som pågår i mitt huvud. Att se och prata med mig i verkligheten samtidigt som man vet vad som rör sig i mitt huvud. Inte skulle någon kommentera det. Vad finns det att säga? "Ey, Fredrik! Varför skrev du så ledsamt på bloggen igår?" Det där inträffar aldrig. Det händer inte. Just därför att andra människor nästan skäms över att veta saker som de egentligen inte borde veta. Det är därför få av mina vänner bryr sig om mina känslor när jag vill prata med dem. De påstår att det inte betyder något för dem att jag pratar känslor med dem. Just av den anledningen att jag kan göra det med en total främling. Jag tycker det är synd, för de inser inte att det finns så mycket annat att berätta. Det jag visar är bara det mest ytliga. Det finns saker som jag inte har berättat för någon (fast de sakerna existerar inte) på grund av att jag inte har haft det förtroendet för den personen.

Vad jag saknar i mitt liv är ett utomstående perspektiv och det är därför jag har en blogg. För att få ta del av anonyma personers tankar och känslor samt deras respons på mina egna tankar och känslor.

L om Frågestund?:

Hur kan det komma sej att du tar folk på allvar, även fast du aldrig ens pratat med dom?

---

Hur kan det komma sig att människor tar mig på allvar, även fast de aldrig träffat mig? Det är en ännu intressantare fråga tycker jag. Fast det är såklart därför att jag inte vet svaret på den frågan. Din fråga vet jag svaret på eftersom den är riktad till mig själv och jag tänker utsätta mig för lite tankekrig för att kunna besvara den.

Saken är den att jag faktiskt inte tar alla människor på allvar. Vissa människor som på något sätt inte är av intresse till mig, kan jag ignorera helt och hållet. De personer som jag däremot finner intressanta tar jag på stort allvar. Även de personer som finner mig intressanta. Det är just därför jag blir helt till mig när frågor riktas till mig. De är personliga och riktade till mig och ingen annan. Detta ger i sin tur mitt ego en boost och får mig att tro att jag är av intresse till någon. Visserligen så ligger det någonting i det eftersom du valde att formulera den där frågan och inte bara låta den simma runt i ditt huvud. Som så många andra gör. Om du som läsare har läst ett helt inlägg utan att ha fått någon slags tanke aktiverad i dig så är det JAG som har misslyckats med att föra fram budskapet. Men för att återgå till frågan så tar jag de människor som visar mig intresse på stort allvar.

Det intressanta med just den här frågan är vad frågeställaren syftar på med "även fast du aldrig ens pratat med dom?" Pratat? Är det då i verkligheten? Haha. Verkligheten för mig har på något sätt slutat existera just av den anlendingen att jag står med ena foten i en drömvärld och den andre i verkligheten. Det här påminner mig även om mitt favoritcitat, "In a world gone mad, it is madness to be sane". Åh. Nu fick jag en rysning längs ryggraden. Det påminner mig även om hur jag tar mig själv på allvar. Fast jag har ju haft åtaliga monologer där jag aldrig har kommit fram till något. Det här är faktiskt ett meningslöst inlägg, eftersom jag skriver och skriver men ändå inte kommer fram till något. Det är bara den där frågan som jag måste försöka förstå. Den där frågan som du ställer till mig. Jag vill verkligen förstå frågan och inte bara svaret. Frågan ger upphov till fler frågor och fler frågor ger i sin tur upphov till ännu fler frågor.

Så jag fattar inte att de av er som inte har träffat mig, faktiskt tar mig på allvar. Eller okej, det förstår jag visst, varför låtsas jag inte förstå? Det är väl bekräftelseskiten som jag pratade om i det tidigare inlägget. Suck. Jag lär mig aldrig. I vilket fall som helst så tror jag att många av er skulle bli besvikna ifall ni träffade mig som jag är i verkligheten. Jag är en ganska tråkig människa som tänker alldeles för mycket. Detta leder till olycklighet och är samtidigt ett hinder för andras välbefinnande. Ifall jag bara kunde hålla käften (Lyssna! Hör du tystnaden?) ibland så skulle inte bara jag, utan även andra må bättre av det.

(Vad ska du göra för oss som söker mening i tillvaron?)

PUST.

Det senaste inlägget tog två timmar av fokuserade tankar för att fullborda. Ska fortsätta att svara på frågor nu. Så gott jag kan. Om du på något sätt har undgått att jag svarar på frågor så scrolla bara ned.

Jag tar dem inte heller i någon speciell ordning, bara i den ordningen som känns rätt. Håhåhåhåh! Alla får svar på sin fråga. Tänkte bara upplysa er om det i det här inlägget, ska fortsätta att tänka nu.

Även fast jag borde göra min franskläxa. Tänk hur begränsad min värld är. Haha.

Din med.

Ta Ethika:
Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå? Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken? Plågas du av tanken att få vet ditt namn? Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.

---

(Enligt wikipedia: "Den nikomachiska etiken (eller Ta Ethika) är ett känt verk om dygd och etisk karaktär. Boken har en prominent roll i definierandet av aristotelisk etik och ses som ett av de viktigaste och mest inflytelserika filosofiska verken som någonsin skrivits.")

Känner ingen sorg över att jag är ganska efterbliven när det gäller litteratur. Min bästa ursäkt är att jag skulle tänka konstant ifall jag utsatte mig för mer litteratur när det handlar om just filosofi. I början på den här veckan så lovade jag mig själv att inte skriva något på en vecka, men det höll som sagt inte så länge... jag önskar att jag kunde hålla löften till mig själv bättre. Innan jag svarar på frågan så tänker jag dessutom tillåta mig själv att fundera lite. Vad är det för filosofiskt insatt människa som orkar formulera en sådan stor respons? De där frågorna skulle ge mig material till att skriva för en vecka. Wow liksom. En del av mig är rädd för att svara på de där frågorna, men jag tänker inte den delen (de delarna?) ta över. Eftersom det här blir ett enormt inlägg, delar jag upp det.

Jagas du av tankekrav att vara den människa du strävar efter att uppnå?

Jag har ju alltid varit mig själv. Det har ni också. Jag tror inte att man kan vara någon annan än sig själv, däremot så kan det finnas en vilja om att vara någon annan. Ifall man inte strävar efter att bli någon annan människa så står man stilla i livet och trivs med det. Ett av mina komplex är att jag hela tiden vill röra mig vidare i livet. Jag älskar inte alltid förändringar, men jag accepterar dem jämt. Vad är då den människa jag strävar efter att uppnå? Det är inte den riktiga frågan, men saken är den att jag redan är den människa som jag förut ville vara. Så därför finns det heller inte några tankekrav att sträva efter någonting. Visst, jag kanske strävar efter någonting nu, men i sådana fall är målet dolt för mig. Jag ser bara hav åt alla håll och allt jag kan göra är att ro vidare (utan åror). Jag tror dessutom på att det är omgivningen som påverkar individen. Eftersom jag trivs med min nuvarande omgivning så låter jag dem påverka och förändra mig och det är därför de gör mig till den människa som jag tidigare strävade efter att uppnå. Det är därför det inte finns några tankekrav angående detta, det finns inget ultimatum jag strävar efter. Jag är Fredrik, jag har alltid varit Fredrik och jag kommer alltid att vara Fredrik. Nej, det finns inga tankekrav att vara den människa som jag strävar efter att uppnå. Jag är redan den människan och jag jagas däremot av tankekrav att behålla den positionen i mitt liv. (...fast det finns sådana enorma undantag som du vägrar skriva här, för du vill framstå som en stark människa vilket du inte är, du är svag...) Jag är nöjd som det är nu och jag trivs med min omgivning. (...och allt du söker i livet är ännu svagare människor så du får känna dig stark, så du får makten över ditt eget liv genom att manipulera andra människor.) Nästa fråga.

---

Lämnar du en grupp med människor, endast för att övertyga dig själv om att du är bättre än dem som mår dåligt i avsaknaden av andra? Endast för att ge ett originellt sken?

Vad skulle jag tjäna på det annat än att mata mitt eget ego? Jag tror inte ens att jag skulle må  bra av det. Att lämna en grupp med människor. Varför skulle jag göra det? Jag gillar ju människor (inte alla) och de flesta människor gillar i sin tur mig. Fast det där kanske jag har missuppfattat. Jag är inte bättre än dem som mår dåligt i avsaknad av andra. Faktum är att jag förmodligen är en av de människorna. Varför inte? Det vore väl det mest logiska svar jag kan ge till mig själv. Jag är inte bättre än någon annan samtidigt som jag alltid kommer vara sämre än mig själv. Jag har ju så höga krav på mig själv. Det finns samtidigt så många saker jag göra för att övertyga mig själv, men jag tror knappast jag skulle kunna lämna en grupp med människor. Vad skulle jag bevisa med det? Både för de andra och mig själv? Det är en skillnad på att vara ensam och känna sig ensam, så ifall jag lämnade en grupp med människor som jag kände mig ensam med, så skulle jag göra något stort emot mig själv. När jag gjorde det så skulle jag även övertyga mig själv att jag var bättre än de människor som mår dåligt när de inte har människor runtomkring sig. Resultatet skulle bli att jag skulle gå från att känna mig ensam till att verkligen bli ensam på riktigt och ifall jag skulle känna mig ensam då, kan jag inte svara på. Den absoluta ensamheten är en av de största inspirationskällorna här i livet, vilket oftast gör att många författare känner sig (eller är) ensamma. Nu är inte jag någon författare (även om jag önskar att var en), men det är samma princip.

För att återgå till frågan, vilket sken av orginalitet skulle en sådan akt ge? Jag skulle inte bara bevisa för mig själv att jag kan klara mig ensam, utan även andra. Denna akt skulle kanske ge mig  ett originellt sken, ett sken som skulle reflekteras i andra människors ögon som jag skulle lägga märke till. "Åh titta, där är han som trotsade systemet. Där är han som gav upp sina medmänniskor". Fast det där är ingen bild utav mig själv som jag strävar efter. Det där är en stämpel som är enormt svår att få bort och samtidigt så finns det ingenting att vinna. Och de som mår dåligt i avsaknad av andra? Är det inte vi? Vi tillsammans? Känner vi inte den där gemenskapen till varandra? Det är därför jag aldrig skulle kunna lämna en grupp med människor som jag ÄLSKAR. Det skulle kanske bevisa någonting för alla andra, men för mig själv skulle det vara förräderi emot mig själv och allt det jag står för. Övertygelse är en farlig känsla, eftersom den inte öppnar sig för andra synvinklar. Mitt ego behöver inte växa mer, det är stort som det redan är.

---

Plågas du av tanken att få veta ditt namn?

Mitt namn? Fredrik Andersson? Fast det är bara namnet på min kropp. Inte namnet på min själ. Så käre Fredrik, vilket är då namnet på din själ? Det är en sak som jag har funderat på väldigt länge och jag tror helt enkelt inte på att man kan sammanfatta en människas hela liv (du är bara 17 år din dumbom) med ett enda namn. Livet är ett tomt papper när man föds och sedan allt med att man växer så fyller man det med ord, minnen, tankar och känslor. Man hinner dö innan man hinner sätta rubriken. Det är eftervärlden som får ge oss våra sanna namn. Jag brukar säga att alla sanna poeter är döda, vilket gör mitt namn väldigt meningslöst. Jag är inte någon just nu och det mest ironiska är ifall jag skulle bli känd efter min död. Då skulle jag leva mitt liv utan uppmärksamhet och utan berömmelse, men det är då jag halkar in på en annan fråga. Är sådant nödvändigt? Det kan jag svara väldigt enkelt på eftersom berömmelse är något en författare VILL ha. Inte vad denne behöver. Liksom en regissör (Ingmar Bergman) behöver en publik, så behöver en författare sina läsare. Ingmar Bergmans filmer blev världskända efter hans död och det är då jag känner en sådan enorm sorg. Respons på ens egna tankar är inte nödvändigt, endast behagligt.

Nu lyckades jag skriva ett helt stycke utan att faktiskt svara på frågan, men jag ska försöka igen. Plågas jag av tanken att få veta mitt namn? Frågan säger att jag tydligen inte ännu vet mitt namn, så plågas jag av tanken att få veta det? Jag vet inte. Jag behöver inte hela världens uppmärksamhet. Jag behöver en person (skriv inte klyschiga saker, det förpestar ditt skrivande) som jag kan få känna mig som hela världen för. Det hänger ihop med att känna sig ensam. Att jag verkligen får känna att jag är hela världen för någon. Då kan mitt namn tyna under evighetens hjul (för ka är et hjul). Men ur en annan synvinkel så plågas jag av tanken att det namnet jag har på mig själv inte stämmer överrens med andras. Jag känner inte mig själv bättre än ni gör. Jag kan inte ge er ett utomstående perspektiv på mig. Jag plågas av tanken att det namn jag har på mig själv inte stämmer överens med ditt. För det vore väl omöjligt? Eller?

---

Är bekräftelse din enda önskade vinning? Dina ögon talar.

Åh, jag älskar den sista frågan. Det är den kraftfullaste av dem alla. Det är totalt omöjligt för mig att kunna ge ett lika kraftfullt svar, eftersom det är frågorna som är upphov till alla tankar. Vad jag än skriver eller säger så kommer det fortfarande att grunda sig i frågan. Så är bekräftalse min enda önskade vinning? Jag skulle kunna ge er ett svar på två bokstäver, men istället så tänker jag ge er ett mycket längre. Vad är bekräftelse för mig? Det är allt. Det är vad jag sträver efter när jag skriver, det är vad jag söker i en annan människas ögon när jag tror att jag har blivit förälskad. Bekräftelse för det jag gör, bekräftelse för det jag är bra på, det är vad jag behöver för att ta mig vidare i livet. Men när jag sitter där i mitt korthus av glas så kommer jag inse att jag har byggt för högt och för girigt. Förr eller senare så kommer det komma en utmaning som kommer att tävla med mitt ego, som har svällt efter all bekräftelse. I allt mitt högmod så kommer jag med all sannolikhet att falla, för jag kommer inte se utmaningen som en utmaning emot det egna jaget, utan istället som en möjlighet för bekräftelse. Och vad blev då resultatet? När vi bygger våra glashus i livet så kommer det gå sönder förr eller senare, det går inte att hindra det. Så när jag sitter där i all min prakt så kommer jag falla igen (igen igen igen igen igen). Bekräfelse är efter allt inte min enda önskade vinning, eftersom bekräftelse inte är upphovet till den sanna inspirationen. Ensameten är livets största inspirationskälla, eftersom ensamheten har det som inte bekräftelsen har. Ensamheten för oss framåt i livet tills vi hittar bekräftelsen, vilket gör att vi går bakåt i livet och tittar tillbaka på alla meriter och lever på dem tills allting faller ännu en gång. Fram och tillbaka knuffas vi i livet, men då vi tar ett steg bakåt tar vi två steg framåt. Vi rör oss framåt i livet tills vi kommer till den punkt då ödet inte längre har någon användning av oss. Åh du författare,du som har skrivit 40 romaner. Du har lämnat till arv till världen och ödet behöver dig inte längre. (I tanken)

---

Egna tankar

Så om det nu är mitt öde att vara författare så är det väl det jag ska göra i livet? Att skriva? Även om det gör mig olycklig? Min negativ livssyn kanske inte påverkar mina medmänniskor till det bättre, men det kanske är det bästa för mitt skrivande? Så vad jag ska prioritera i livet? Alla historiens förlorade namn, de som aldrig blev något, de säger att jag ska välja att skriva eftersom det ger mig odödlighet. Ett evigt namn skrivet i sten (Nothing is written). Så därför borde jag sträva efter att uppfylla de saker som ger mig det slutgiltiga ändamålet. Jag kan inte fly från ensamheten ifall jag vill skriva, eftersom ensamheten är den största inspirationskällan. Så om detta bidrar till att jag blir en sämre människa i dina ögon, är det min börda att bära ensam då? Gör det mig till en dålig människa ifall jag strävar efter att uppfylla mitt syfte? Ska jag fortsätta att skriva och må dåligt av det bara för att det kommer göra mig lycklig när jag väl uppfyller mitt syfte?

(Var inte dåraktig, det är bara onödigt att göra det till ett val. En människa behöver inte välja mellan sitt skrivande och sina medmänniskor. Bara för att det är valet som gör oss till den vi är så finns det ingen tvång att hela tiden göra ett val. Ibland så kan man välja tystnaden, men du är rädd för tystnaden. Sången i ditt hjärta har tystat och nu är du rädd att vågorna i ditt hav ska frysa till is. Du är så otroligt rädd för tystandet av de röster som skriker om sin auktoritet i bakgrunden av stormen. Du är rädd för tystnad. Det är din största skräck. Möt den. Våga möta den.)

Ja vem.... om Tanke-krig:
Kan inte du ha en frågestund?


Det skulle funka ifall någon av er faktiskt är nyfiken på vad som egentligen rör sig i mitt huvud. Jag har ju lovat mig själv nu att jag inte ska skriva något på en vecka så jag låter det här bli ett undantag om någon nu faktiskt vill VETA något om mig. Det vore ju fail ifall jag hade frågestund och ingen frågade något. Hahahhaha är livrädd för att ingen skulle kommentera då. Men förhoppningsvis så läser du min blogg av någon anledning och det kanske innebär att det faktiskt finns någonting som du undrar eller något som du tycker är oklart. Tänk på hur många spännande saker jag skulle kunna berätta! Som sagt så funkar det bara ifall du faktiskt undrar någonting. Fast egentligen så tror jag inte att jag är en sådan pass intressant människa att jag är VÄRD en frågestund. Vem bryr sig om vad min katt heter liksom, om jag nu hade haft en katt.

Aja, det är upp till dig som läsare ifall du undrar någonting. Jag väntar väl några dagar och om det har kommit några frågor då så kan jag väl svara på dem, men ärligt talat så har jag inga större förhoppningar, hahaha.

SÅ FRÅGA PÅ!

DET ÄR INTE ÖMSESIDIGT

(och det har alltid varit det största problemet)

DET ÄR INTE ÖMSESIDIGT

(det är alltid jag som ringer dig)

DET ÄR INTE ÖMSESIDIGT

(det är alltid jag som tänker på dig)

DET ÄR INTE ÖMSIDIGT

(det är alltid jag som skriver om dig)

DET ÄR INTE ÖMSESIDIGT

(det är jag som är kär i dig)

DET ÄR ALDRIG ÖMSIDIGT

(det är en illusion)

Realisten : Fredrik, sluta skriva, för det är vad som gör dig olycklig. Sluta fundera. Sluta tänka. Sluta analysera. Sluta fokusera dina tankar. Det är inte livet för dig. Du är värd något bättre. Sluta skriva så kommer du att le inombords igen. Du kommer stå ut med dig själv då.

Pessimisten : Sluta aldrig.

Sandstrand. Jag heter inte sandberg. Strandsand. Strandsatt. På min egen ö. Förlorade. De förlorade.

TANKEVERKSAMHET UPPHÖR. NU ÄR DET SLUT. Fast budskapet förändras hela tiden. För att man ska kunna se i en spegel krävs ljus. Ljus. Vissa ord betonas, andra inte. På träden... Ja jag vet hur det  här kommer sluta. Jag känner dragningskraften...växer...varför bryr jag mig ens? Det spelar ändå ingen roll...döda löv.

Den flyktiga tanken: Två drömmar. Det kanske inte betyder någonting, men jag har inte tänkt på henne i flera månader, varför nu? Varför nu? Varför bryr jag mig ? Varför blir jag osäker? Varför vet jag inte vad jag ska säga? Jag vet alltid vad jag ska säga. Nervös? Varför blir jag nervös? Jag blir aldrig nervös. Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig.

Analys av det egna jaget: Det kan inte vara kärlek för du vet inte vad kärlek är. Du är mest troligt bara nervös i ditt ihärdiga försök att imponera på den människan. Sluta upp med det, för det betyder inget att betyda något för henne. Det har du vetat i flera månader.

Hennes röst: Du tänker för mycket.

Funderaren: Vilken röst är min riktiga?

Analys av det egna jaget: Den som svarar? Fast inte kan man svara frågor med frågor, då blir det bara fler frågor.

Realisten: Vi lägger ned tankeverksamheten nu.

Analys av det egna jaget: Det är alltid "vi"...

Glasmästaren: Vi bygger en ny värld, där vi lägger en ny och stadig fast grund. En liv där ingenting kan rasa.

Trollkarlen: Eller så skapar vi bara en illusion. En plats där vi kan njuta av den verklighet vi skapar åt oss sjävla. Ingen ångest. Ingen sorg. Bara ändlös lycka.

Evigheten: I livet finns det ingen evighet, för jag övervinner döden.

Hennes röst (alltid lika tydlig): Du tänker för mycket!

Funderaren: Tusen röster, men till vilken ska man lyssna?

Realisten: Den röst som grundar sig i rationalismen.

Logiken (min vän pessimisten): Den röst som du alltid kommer lyssna på, det logiska klinget av uppenbarhet.

Den flyktiga tanken: Knivens egg blixtrar i skenet av ljuset.

Evigheten: Min röst ska höras över alla hav i alla tider.

Kärleken: Kärlekens röst ska ge dig din tröst.

Analys av det egna jaget: Det pågår en maktkamp om vilken röst som är starkast. Den röst med mest makt får styra över Fredrik i tusen dagar och tusen nätter. Må bäste röst vinna!

Evigheten: Det kommer bli en evig kamp om att vinna och ingen röst kommer att få majoritet.

Kärleken: Vi slösar tid, låt mig vinna så kommer Fredrik att bli lycklig.

Den flyktiga tanken: Det är som flugorna på socker.

Logiken (min vän pessimisten): Tyst du flyktiga tanke, vi behöver inte höra din röst här.

Realisten: Fast det går inte att hindra Den Flyktiga Tanken och det borde du veta Käre pessimist.

Glasmästaren: Vi kommer inte gör samma misstag den här gången. Det är sant. Bara vi bygger försiktigt och starkt så kommer det inte rasa. Ni vet att jag talar sant!

Realisten: Det är bara en dåres drömmar, till slut gör man alltid ett misstag och det borde du veta Käre glasmästare, eftersom du har många ärr.

Hennes röst (alltid lika närvarande): Du tänker för mycket.

Evigheten: Vissa röstar har tynat bort, men vissa ska finnas kvar för evigt.

Trollkarlen: Vi vet alla att det bästa för Fredrik är att skapa en illusion utan andra röster än min. På så sätt kommer han kunna trivas och leva lyckligt. Det är så uppenbart men ni andra förstår inte det!

Analys av det egna jaget: Det här tankekriget leder inte någonstans...

Realisten: Det går inte att sluta...

Evigheten: Det kommer att fortsätta i all evighet.

Logiken: Bara en av oss har makt nog att stoppa detta. Att skjuta upp det tills vidare.

Funderaren: Men vem då?!

Jag: JAG. SLUTA NU.

Du och jag, vi ska leva det ljuva livet. Det är sant att det inte har kommit till oss än och sanningen är också att jag inte vet vem du är. Fast innerst inne har jag kanske alltid vetat det. Jag har letat efter andra, försökt att dölja dig, men jag vet ju att du alltid har funnits där. Och vi ska leva det ljuva livet. Du stal min evighet och jag stal din. Snälla ge mig några år till, visa mig vägen till det ljuva livet och när jag väl är där så ska jag aldrig sätta mig ned. Jag tar så mycket jag orkar och fortsätter att vandra vidare i livet. För i de stillastående vattnen bildas giftet. Vi kan inte sitta stilla i livet och dröja på en plats, vi måste gå vidare för annars slår livet tillbaka emot oss. Men sanningen är att jag hoppas att jag aldrig upplever det ljuva livet, för då kommer allting sedan bara att gå ut för. Vad har jag då kvar att leva för? Det ljuva livet är kanske bara en illusion som jag har gjort för mig själv. Trollkarlen och glasmästaren, minns du? Nej, jag har glömt mina egna misstag för glömskan är min äldsta vän. Han skyddar mig för faror, han sköldar mig mot smärta. Om han är min sköld, vill du vara mitt svärd? Tillsammans tar vi oss igenom det liv som vi så länge har tuktat efter. Vad ser du när du blickar emot horisonten. Är du bländad? För det är jag. Livet avslöjar ingenting om vad som ska komma. En röd morgonsol smeker dina kalla kinder. Döda löv sitter kvar på träden. Det här var inte så som vi hade föreställt oss. Det här är inte det ljuva livet. Det här är en ödemark där ingenting växer, där jorden är torr och alldeles frusen. Kölden är hård och vindarna skär igenom luften. Du lägger dig ned på den kalla marken för du orkar inte vandra längre. Du orkar inte fortsätta i livet, du vill sitta ned och vila ett tag. Jag kan inte fortsätta ensam så jag sätter mig ned bredvid dig. Jag tar din hand och säger att allt kommer bli bra, men jag ser att ljuset i ditt hjärta börjar omfamnas av det totala mörkret. Jag klämmer hårt om din hand och viskar att jag älskar dig. Du ler ett svagt leende, men det försvinner med den iskalla vindens hån. Jag hör trollkarlens skratt i vindens hån och jag ler ett påtvingat leende. Vi stal inte någon evighet, vi blev bestulna på evigheten. Och du söker min blick med dina torra ögon, lika torra som den döda jorden vi befinner oss på. Du viskar att du älskar mig och din hand klämmer hårdare om min. Jag ser på dig att fryser så jag lånar min enda tröja till dig. Färgen i ditt ansikte börjar återvända för en stund, men sedan bara för att slockna igen. Livet rinner ut ur dig och jag är oförmögen att göra något åt det. Ditt hjärtas ljus slocknar och du lämnar mig ensam med orden att du älskar mig. Livet i dina ögon försvinner och du blir stel kall och död. Jag tar upp en sten och kastar den så långt jag kan i all min frustration. Jag vänder blicken upp emot den röda himlen och skriker, jag skriker mina förbannelser till den gud som lyssnar, jag skriker ut all frustration till den dåre som lyssnar. Men ingen hör. Mitt skri hörs över de öde vidderna, över de kala slättaerna tills de når de askgrå bergen som vi en gång klättrade över. Jag lägger mig ned bredvid dig och lägger din arm om mig. Nu vill jag dö. Här kan jag dö. Snälla gud, låt mig dö. Men dör gör jag inte, jag ligger ned där i en öde öken och håller om en död människa som är mitt enda sällskap i den iskalla vinden. Kölden är hård och jag fryser enda in i själen. Snälla döda mig, det här betyder ingenting. Då hör jag plötsligt en röst som säger åt mig att gå vidare. Trots att det inte finns någonstans att gå vidare i den kala öken så reser jag mig och tar upp min döde livskamrat, min döde tvillingsjäl och fortsätter gå med denne släpandes efter mig.

Och där går jag än idag med ett ruttande lik släpandes efter mig som jag håller hårt i handen.

(kärlek)

Vad gör jag när jag inte kan fokusera tankarna?
Vad gör jag när verkligheten är för jobbig att uppleva?

Jag flyr. In i en bok. In i en annan verklighet där jag slipper mina egna bekymmer.

Men böcker tar slut. Det gör inte mitt liv. Mitt liv tar aldrig slut, för jag kommer aldrig uppleva den dagen jag dör.


En tanke (Tänk om man bara kunde radera gamla människor ifrån sitt liv, tänk hur mycket lättare det skulle bli. All smärta, alla dåliga minnen, alla goda minnen, allt det där skulle försvinna och man skulle inte må dåligt av det. Fast om det nu verkligen var såhär så skulle man ju göra samma sak om och om igen och samma smärta skulle ändå finnas där hela tiden, så det är bara en destruktiv tanke. Men det skulle ju vara så skönt ändå, det skulle vara så underbart. Jag vill hitta en människa som jag kan göra alla misstag som det går med, men som ändå håller fast vid mig. Finns det sådana människor? Nej, såklart det inte finns. Fast det finns förstås en möjlighet om att kunna lära av varandra och på detta sätt hålla fast vid varandra, men det är förstås bara fantasier)

En destruktiv tanke (Allting tar slut och du är oförmögen att göra någonting åt det)

Jag hade inte planerat det här. Fast  kan vem kan förutse ödet egentligen? Det finns en tanke nu som jag gillar att tänka. Det kanske är falskt hopp, men det spelar ingen roll. Jag gillar att tänka den tanken och jag kommer fortsätta tänka den tanken tills den är helt genomtänkt och när den är genomtänkt så kommer jag förstå hur det ligger till. Vissa säger att jag tänker för mycket, men är det någonting jag har valt? Knappast. Det bara blev såhär ändå. Ibland kanske det vore lättare att inte förstå. Att bara låta sig dras med.

Det går inte att tvinga sig själv i att bli kär (åh det handlar om kärlek, är ni förvånade?) så hur ska jag veta att det är på riktigt? Att det inte bara är den dröm (som allt annat). Förstår jag inte att det inte handlar om det här? Nej det gör jag inte för jag vet inte vad jag pratar om. Jag som trodde det här var min grej. Jag som trodde jag var bra på det här. Hahahahhaah. Känner mig grovt misslyckad. Jag kanske borde ta en paus. Strunta i att skriva på en vecka. Skulle jag klara det? Tänk om jag skulle bli lyckligare då? Det kanske är skrivandet som fortsätter mig i en dålig situation. Men jag älskar (hatar) ju att skriva. Eller?

Fast allt det här är bara destruktiva tankar en lördagseftermiddag klockan två. Allt som jag tänker och allt som jag gör i mitt huvud spelar ingen roll, det är det som jag väljer att göra i form av val som spelar någon roll. Åt helvete med alla destruktiva tankar.

(du är en destruktiv människa)