Alexandra (till en början)
UTDRAG
Rörelser. Surrande ljud. Ifall man inte lyssnade så hörde man istället ett brus. Det gick inte att höra tystnaden, eftersom man då inbillade sig att man hörde något. Hennes blick var ofokuserad, för hon tittade inte på någonting. Hon kunde inte längre se sina vänner där de satt bredvid henne, för hennes tankar var riktade åt ett annat håll. Hela hennes omvärld slutade existera och hennes blick blev suddig. Det var som att hennes själ flög iväg och lämnade den kropp som hade så många begränsningar. Hon ville flyga över det gröna gräset, över alla filtar och människor, högt över de gröna björkarna och lyftas upp i det blå himavalvet som pryddes av små puffiga vita moln. Och där flög också hennes själ, för ett ögonblick var hon fri ifrån alla förpliktelser, hon kunde släppa alla sina bördor. Hon var de vita frö som blåstes av en maskros och som flög över landskapet tills de landade tryggt i det gröna gräset. För ett ögonblick var hon alla de glada ansikten som skrattade tillsammans likt en orkester. Gemenskapen låg i luften och hon försökte fånga den, men det gick inte. Även om hon var ett viktlös själ så skulle hon snartåtervända till sitt bekymrade sinne. Hennes fjäderlika vingar lossnade och hon föll tillbaka i den värld som hon tvingats leva i. Rörelserna blev intensivare. Ur det surrande ljudet kunde hon börja urskilja ord (låt...ifred...tänker...på...). Verkligeten slog tillbaka. Alltid.
Rörelser. Surrande ljud. Ifall man inte lyssnade så hörde man istället ett brus. Det gick inte att höra tystnaden, eftersom man då inbillade sig att man hörde något. Hennes blick var ofokuserad, för hon tittade inte på någonting. Hon kunde inte längre se sina vänner där de satt bredvid henne, för hennes tankar var riktade åt ett annat håll. Hela hennes omvärld slutade existera och hennes blick blev suddig. Det var som att hennes själ flög iväg och lämnade den kropp som hade så många begränsningar. Hon ville flyga över det gröna gräset, över alla filtar och människor, högt över de gröna björkarna och lyftas upp i det blå himavalvet som pryddes av små puffiga vita moln. Och där flög också hennes själ, för ett ögonblick var hon fri ifrån alla förpliktelser, hon kunde släppa alla sina bördor. Hon var de vita frö som blåstes av en maskros och som flög över landskapet tills de landade tryggt i det gröna gräset. För ett ögonblick var hon alla de glada ansikten som skrattade tillsammans likt en orkester. Gemenskapen låg i luften och hon försökte fånga den, men det gick inte. Även om hon var ett viktlös själ så skulle hon snartåtervända till sitt bekymrade sinne. Hennes fjäderlika vingar lossnade och hon föll tillbaka i den värld som hon tvingats leva i. Rörelserna blev intensivare. Ur det surrande ljudet kunde hon börja urskilja ord (låt...ifred...tänker...på...). Verkligeten slog tillbaka. Alltid.
Kommentarer
Trackback
