tänk om du har fel
jag har mina små övningar för att påminna mig själv om att ödet existerar
och det funkar
och det funkar
OH THE IRONY
det bästa jag vet är nog när tjejer som vill göra reklam för sin blogg kommenterar min med ett "hej! bra blogg! kolla in min också :D".
blir så glad :ppPPPppPPPp känner mig uppskattad. som om jag verkligen väckte känslor eller tankar
de här tjejerna behöver säkert uppmärksamheten också. tänk vad bra att ha asmånga läsare! så man blir känd!!!!!!1
::PPPPPPPPPPPpppppppppppPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPP
blir så glad :ppPPPppPPPp känner mig uppskattad. som om jag verkligen väckte känslor eller tankar
de här tjejerna behöver säkert uppmärksamheten också. tänk vad bra att ha asmånga läsare! så man blir känd!!!!!!1
::PPPPPPPPPPPpppppppppppPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPPP
osdjhbsijdfknsd
VEM ÄR DU SOM KALLAR DIG VERKLIGHETEN? HAR JAG TRÄFFAT DIG FÖRUT? JAG KÄNNER JU IGEN DITT TANKESÄTT. HUR ALLTING SKA HÄNGA SAMMAN. HUR ALLTING SKA PÅVERka mig. jag förstår ingenting.
schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
schhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh
retuklökjuyh
Jag ger efter för kreativiteten
Jag älskar ju verkligen det jag gör
Jag älskar ju verkligen det jag gör
Detta fält måste fyllas i
(Livet är så förutsägbart när det repeteras hela tiden. Snart kan vi texten utantill. Fast du sjunger inte längre. Någon har sytt ihop dina läppar och du blöder. Din mun är ett sår. För varje ord så blöder du. För varje ord du säger så gör det ont.)
Det var alltså ingen inbillad separation. Den var i högsta grad verklig. Fast ändå så känner jag ingen ångest. Marken under mina fötter har just rasat samman, men vad gör det mig, jag kan ju flyga. Så jag flyger ifrån en värld som jag inte längre tillhör och jag spanar efter ett nytt ställe att landa och sätta fötterna på. Kanske jag blir kvar på en plats lite längre än tidigare. Det vore skönt att få vila vingarna lite. Att sitta still i livet. Ja. Det känns bra. Jävligt bra. Fast när jag väl landat på en ny plats så blir jag avvisad ifrån den platsen. Så jag måste flyga vidare, eftersom marken under mig hela tiden faller samman. När jag inte orkar flyga mer så landar jag och släpar mina trötta vingar längs marken, samtidigt som jag känner hur sprickor bildar sig. Är det såhär det ska vara?
Jag vill ju inte flyga. Jag har inte bett om det. Jag vill bara vara med er på en plats i hela livet. Och visst, jag vet, sådana platser existerar inte, men då vill jag vandra med er i livet till nya platser. Bara jag får vara med er. Bara jag får känna samhörighet och gemenskap. Bara jag för känna att jag tillhör någonstans. Då kan jag släpa mina vingar. Bara om ni går bredvid mig. Det räcker. Förstår ni? Det räcker.
Fast jag kom bort från ämnet med min ving-metafor som var så billig. Ja, det var alltså en verklig separation och jag klarar det så bra.
Fast ändå så är jag inte rädd. Det finns en slags trygghet ändå, och den tryggheten ligger i framtiden. Jag ser bilder av mig själv i huvudet när jag sitter med mina vänner och skrattar. Fast mina vänners ansikten är suddiga. Men det spelar ingen roll, för jag vet att det är mina vänner.
Samtidigt så finns det en sökan efter gemenskap. Ja. Jag tjatar mycket om det ordet. Det går på repeat i mitt huvud.
(glöm inte illusionerna)
Det var alltså ingen inbillad separation. Den var i högsta grad verklig. Fast ändå så känner jag ingen ångest. Marken under mina fötter har just rasat samman, men vad gör det mig, jag kan ju flyga. Så jag flyger ifrån en värld som jag inte längre tillhör och jag spanar efter ett nytt ställe att landa och sätta fötterna på. Kanske jag blir kvar på en plats lite längre än tidigare. Det vore skönt att få vila vingarna lite. Att sitta still i livet. Ja. Det känns bra. Jävligt bra. Fast när jag väl landat på en ny plats så blir jag avvisad ifrån den platsen. Så jag måste flyga vidare, eftersom marken under mig hela tiden faller samman. När jag inte orkar flyga mer så landar jag och släpar mina trötta vingar längs marken, samtidigt som jag känner hur sprickor bildar sig. Är det såhär det ska vara?
Jag vill ju inte flyga. Jag har inte bett om det. Jag vill bara vara med er på en plats i hela livet. Och visst, jag vet, sådana platser existerar inte, men då vill jag vandra med er i livet till nya platser. Bara jag får vara med er. Bara jag får känna samhörighet och gemenskap. Bara jag för känna att jag tillhör någonstans. Då kan jag släpa mina vingar. Bara om ni går bredvid mig. Det räcker. Förstår ni? Det räcker.
Fast jag kom bort från ämnet med min ving-metafor som var så billig. Ja, det var alltså en verklig separation och jag klarar det så bra.
Fast ändå så är jag inte rädd. Det finns en slags trygghet ändå, och den tryggheten ligger i framtiden. Jag ser bilder av mig själv i huvudet när jag sitter med mina vänner och skrattar. Fast mina vänners ansikten är suddiga. Men det spelar ingen roll, för jag vet att det är mina vänner.
Samtidigt så finns det en sökan efter gemenskap. Ja. Jag tjatar mycket om det ordet. Det går på repeat i mitt huvud.
(glöm inte illusionerna)
Re
håkan hellström gör mig glad och ikväll tänker jag inte bry mig om alla världens bekymmer. egentligen har jag saker som jag ska göra, men det kan vänta.
nu ska jag andas lite
nu ska jag andas lite
QWAESDRFJKLKJHG
NU SKITER JAG I DET HÄR
JAG ÄR BÄTTRE ÄN SÅHÄR
JAG ÄR BÄTTRE ÄN SÅHÄR
ÅÅÅH
KAN INTE SOVA
ÅNGEST
(allså jag har ångest för att jag inte kan sova, inte för att jag har ångest så jag inte kan sova)
ÅNGEST
(allså jag har ångest för att jag inte kan sova, inte för att jag har ångest så jag inte kan sova)
lovelovelovelovelove (det har förlorat sin betydelse)
"Love is watching someone die.
Who's gonna watch you die?"
Döden kommer att se på när jag dör
sedan kommer han omfamna mig som en gammal vän.
Döden älskar mig för att jag ser livet ur den döda synvinkeln.
Fast nu smiter jag ifrån ämnet.
Sanningen är att jag inte tror på kärlek längre.
Det är en illusion som jag skapar för mig själv i hopp om att det ska göra mig lycklig.
Vilket det inte gör, snarare tvärtom.
Kärleken är död och jag ser livet ur den döda synvinkeln, därför älskar jag döden i livet.
Haha. Det här blev så meningslöst.
Who's gonna watch you die?"
Döden kommer att se på när jag dör
sedan kommer han omfamna mig som en gammal vän.
Döden älskar mig för att jag ser livet ur den döda synvinkeln.
Fast nu smiter jag ifrån ämnet.
Sanningen är att jag inte tror på kärlek längre.
Det är en illusion som jag skapar för mig själv i hopp om att det ska göra mig lycklig.
Vilket det inte gör, snarare tvärtom.
Kärleken är död och jag ser livet ur den döda synvinkeln, därför älskar jag döden i livet.
Haha. Det här blev så meningslöst.
Ibland ser jag verkligen inte skillnaden
våra själar dansar i evigheten, i en annan värld. i en värld där jag inte är kluven. i en värld där vi kan beundra varandras styrkor och acceptera varandras brister. kalla den här världen för fantasin om du vill, för det gör mig detsamma.
det är vår värld. vår värld utan regler. du och jag bestämmer. det här är ingen berättelse utan bara en tanke. en berättelse har en handling. våra själar har ingen handling då de dansar i evigheten. de strävar inte efter något syfte eller mål. de bara dansar tidlöst eftersom världen föds och dör hela tiden, bara för att återfödas och dö igen. världen har alltid funnits och evigheten låter den börja om igen och igen och igen.
men vi bryr oss inte om sådana värdsliga ting. vi dansar du och jag, till skapelsen musik, vi är gudar du och jag, vi formar världen där vi lämnar våra lätta fotspår. vi vandrar igenom människors själar och lämnar fotavtryck i dem som består i hela deras liv. vi dansar upp stigar på himlavalvet och alla förundras över stjärnornas glans, men det är endast en svag reflektion av våra ljusa själar.
fast allt det där är såklart en dåres fantasier och en trollkarls illusioner.
visa mig verkligheten istället
det är vår värld. vår värld utan regler. du och jag bestämmer. det här är ingen berättelse utan bara en tanke. en berättelse har en handling. våra själar har ingen handling då de dansar i evigheten. de strävar inte efter något syfte eller mål. de bara dansar tidlöst eftersom världen föds och dör hela tiden, bara för att återfödas och dö igen. världen har alltid funnits och evigheten låter den börja om igen och igen och igen.
men vi bryr oss inte om sådana värdsliga ting. vi dansar du och jag, till skapelsen musik, vi är gudar du och jag, vi formar världen där vi lämnar våra lätta fotspår. vi vandrar igenom människors själar och lämnar fotavtryck i dem som består i hela deras liv. vi dansar upp stigar på himlavalvet och alla förundras över stjärnornas glans, men det är endast en svag reflektion av våra ljusa själar.
fast allt det där är såklart en dåres fantasier och en trollkarls illusioner.
visa mig verkligheten istället
Mannen med Illusionerna
bilder i huvudet, bilder som jag måste rita
dialoger i huvudet, dialoger som jag måste skriva ned
fånga allting på bild
visuella metaforer
jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
det här är första steget mot en lång kapplöpning
tlvaa
det finns så mycket kreativitet i mitt huvud så jag tror att jag snart kommer explodera
en till
Parasiten
ant
/Den där kroniska tomhetskänslan. Den fyller mig. Du fyller mig med tomhet. Tog det slut? Tog det slut på känslor? Finns det inte längre några vackra tankar kvar? Var tog gemenskapen vägen? Samhörigheten? Den bara försvann. Precis som du gjorde. Du bara försvann. Jag minns inte längre vad du heter. Jag tror förresten att du aldrig sa vad du hette./
(oupplevda minnen, varför minns jag saker som aldrig har inträffat?)
försvinn har jag sagt
(oupplevda minnen, varför minns jag saker som aldrig har inträffat?)
försvinn har jag sagt
asdfghjkljuhygfdfvbnjhyg
jag avsäger mig den destruktiva livsstilen
dö för kreativiteten, dö för kreativiteten, dö för kreativiteten
sedan avsade han sig ångesten
och allt var bra igen
dö för kreativiteten, dö för kreativiteten, dö för kreativiteten
sedan avsade han sig ångesten
och allt var bra igen
jag berättade aldrig för honom
En dåre har inga värderingar.
En dåre har inga mål.
Snälla glömt allt som jag sa
(där han låg och skrattade)
(vi kunde inte göra någonting åt det)
Jag har inte utnyttjat dig. Jag har bara utnyttjat och manipulerat mig själv som har lett till att jag har manipulerat och utnyttjat andra. Du tar väl ändå inte illa upp? Jag menar, vissa saker och vissa tankar kan jag inte smita ifrån. Skulden. Vems är den? Vem vill stå upp och ta smällen?
Du?
Nej. Du är ganska svag (jag är också svag)
objektifiering (du var aldrig i kontroll, för du vet inte vem du är)
varför är jag så hemsk
jag är inte en bra människa
Och det var då alla värderingar och mål i livet upphörde att existera.
(Glasmästaren skriker att vi har misslyckats igen. Och igen och igen och igen och igen)
En dåre har inga mål.
Snälla glömt allt som jag sa
(där han låg och skrattade)
(vi kunde inte göra någonting åt det)
Jag har inte utnyttjat dig. Jag har bara utnyttjat och manipulerat mig själv som har lett till att jag har manipulerat och utnyttjat andra. Du tar väl ändå inte illa upp? Jag menar, vissa saker och vissa tankar kan jag inte smita ifrån. Skulden. Vems är den? Vem vill stå upp och ta smällen?
Du?
Nej. Du är ganska svag (jag är också svag)
objektifiering (du var aldrig i kontroll, för du vet inte vem du är)
varför är jag så hemsk
jag är inte en bra människa
Och det var då alla värderingar och mål i livet upphörde att existera.
(Glasmästaren skriker att vi har misslyckats igen. Och igen och igen och igen och igen)
säg att jag har fel
Skillnaden mellan fantasi och verklighet
existerar inte längre
Illusionerna regerar
i ett styre av kaos
Tänk att världen
har blivit så förändrad
Tänk att du inte längre
kan avgöra
skillanden mellan
fantasi och verklighet
TÄNK OM DU HAR FEL
(Det vi inte kan ge oss själva är just ett utomstående perspektiv)
Oföränderlig och Oåterkallelig
"Varför är det så tyst?" frågade han Tystnaden
Tystnaden svarade inte
"Varför är det så kallt?" frågade han Kylan
Kylan svarade att det saknades värme
"Varför är det så mörkt?" frågade han Mörkret
Mörkret svarade att det inte fanns något ljus
"Varför är det så ensamt?" frågade han Ensamheten
Ensamheten svarade att det inte fanns några andra
"Är jag död?" frågade han sig själv
Dödens fyra budbärare nickade
"Vill ni föra mig vidare?" frågade han budbärarna
Dödens fyra budbärare skakade på huvudet
Det var Tyst
Det var Kallt
Det var Mörkt
Det var Ensamt
Han var Döden
och han var död
Tystnaden svarade inte
"Varför är det så kallt?" frågade han Kylan
Kylan svarade att det saknades värme
"Varför är det så mörkt?" frågade han Mörkret
Mörkret svarade att det inte fanns något ljus
"Varför är det så ensamt?" frågade han Ensamheten
Ensamheten svarade att det inte fanns några andra
"Är jag död?" frågade han sig själv
Dödens fyra budbärare nickade
"Vill ni föra mig vidare?" frågade han budbärarna
Dödens fyra budbärare skakade på huvudet
Det var Tyst
Det var Kallt
Det var Mörkt
Det var Ensamt
Han var Döden
och han var död
Släpp mig, jag tillhör inte den här världen
De satt på en bro. Det var en vårdag. De tyckte om varandra.
"Om du fick reda på att du skulle dö imorgon, vad skulle du göra din sista dag då?" frågade hon och såg förväntansfull ut.
"Jag skulle ta livet av mig", sa han och lät oberörd.
"Det skulle väl vara onödigt eftersom du ändå skulle dö dagen efter?" Hon tvekade. "Skulle det inte finnas något bättre att göra din sista tid?"
"Nej, för jag vill kontrollera mitt eget liv in i det sista", sa han. "Jag vill inte vara ödets slav."
"Jag tror inte på dig. Jag tror att du skulle vilja spendera din sista dag med någon du älskar", sa hon och lade sin hand på hans axel. Han skälvde till som hastigast av beröringen, men lät handen ligga kvar.
"Ska jag berätta en sak för dig? Vår konversation som vi sitter här och för nu, den existerar inte." Han såg rädd ut nu. Riktigt rädd ut. "Allt som vi säger här, alla tankar som vi tänker, de existerar inte."
Nu såg hon rädd ut också. Hon tryckte sig närmare emot honom och de kände lukten av rädsla som låg i luften. Plötsligt blev det svårt att andas, men sedan var det borta igen. Lika plötsligt som det kom.
"Varför säger du så?" sa hon. Hon tittade på hans ansikte och försökte förstå vad det egentligen var som hände.
"Det här är overkligt. Det här händer inte. Det här är en illusion. Du och jag existerar inte. Vi är påhittade. Vi är bara en konversation i någons huvud." Han såg trött ut nu. Trött på att ständigt förklara, men det var uppgift. Att ständigt förklara sin situation för främmande individer.
"Jag tror dig inte", sa hon och lade sina armar omkring hans hals. Han skälvde till igen. Åh det kändes så äkta, snälla låt det vara på riktigt den här gången. Han tryckte sig närmare emot henne, men snart skulle verkligheten slå tillbaka. Han kunde inte fortsätta såhär. Han kunde helt enkelt inte.
"Förlåt, men jag kan inte göra det här." sa han och tryckte bort henne. Hans röst började darra. "Jag kan inte göra det här, förlåt."
"Sluta nu! Jag är här! Jag är verklig! Känner du inte det?" Hon kröp närmare och tryckte sina läppar hårt emot hans. Det blev en långvarig kyss och han kände det i hela kroppen. Det kändes så äkta och så verkligt och aldrig hade han varit såhär kär. Men han kunde inte göra det. Han reste på sig hastigt och klumpigt.
"Nej! Jag kan inte göra det här! Det här går inte! Det här händer inte!" Han såg hur hennes ansiktsuttryck blev till en ledsen min. "Jag är ledsen, men det är inget jag kan göra åt det. Jag tycker så förbannat jävla mycket om dig, men det här existerar inte. Vi existerar inte. Den här platsen existerar inte. Våra tankar är overkliga och betyder ingenting. Din närvaro betyder inte heller någonting, för just nu är vi bara bilder i huvudet på någon person. Vi existerar inte, vi är bara en destruktiv persons tankar! VAKNA UPP"
Hon såg alldeles förskräckt ut nu och han ville bara springa fram och trösta henne.
"Varför säger du sådär för?" sa hon och började gråta. Det var inte tårar av sorg, utan tårar av förtvivlan och rädsla.
"FÖRSTÅR DU INTE VAD JAG HAR FÖRSÖKT SÄGA TILL DIG? ALLT JAG SÄGER ÄR EN LÖGN, INGENTING HÄR EXISTERAR. DET FINNS INGEN VERKLIGHET. VI FÖR BARA EN KONVERSATION I NÅGONS HUVUD." Han tappade kontrollen och började skrika ut all sin frustration. Hon såg alldeles förskräckt ut och han kunde inte kontrollera någonting.
"Jag är ledsen", sa han och hoppade ned för bron. Hon skrek till.
Sedan föll världen samman.
(Ni är mina destruktiva tankar. Ni är mina tankar och jag tänker aldrig släppa er. Jag tänker hålla er inspärrade i min värld så länge jag vill. Allt ni gör och allt ni tänker på kommer jag bestämma. Ni har ingen fri vilja. Ni har inga fria tankar. I min värld är jag kung. Hahahahahhahaha. )
"Om du fick reda på att du skulle dö imorgon, vad skulle du göra din sista dag då?" frågade hon och såg förväntansfull ut.
"Jag skulle ta livet av mig", sa han och lät oberörd.
"Det skulle väl vara onödigt eftersom du ändå skulle dö dagen efter?" Hon tvekade. "Skulle det inte finnas något bättre att göra din sista tid?"
"Nej, för jag vill kontrollera mitt eget liv in i det sista", sa han. "Jag vill inte vara ödets slav."
"Jag tror inte på dig. Jag tror att du skulle vilja spendera din sista dag med någon du älskar", sa hon och lade sin hand på hans axel. Han skälvde till som hastigast av beröringen, men lät handen ligga kvar.
"Ska jag berätta en sak för dig? Vår konversation som vi sitter här och för nu, den existerar inte." Han såg rädd ut nu. Riktigt rädd ut. "Allt som vi säger här, alla tankar som vi tänker, de existerar inte."
Nu såg hon rädd ut också. Hon tryckte sig närmare emot honom och de kände lukten av rädsla som låg i luften. Plötsligt blev det svårt att andas, men sedan var det borta igen. Lika plötsligt som det kom.
"Varför säger du så?" sa hon. Hon tittade på hans ansikte och försökte förstå vad det egentligen var som hände.
"Det här är overkligt. Det här händer inte. Det här är en illusion. Du och jag existerar inte. Vi är påhittade. Vi är bara en konversation i någons huvud." Han såg trött ut nu. Trött på att ständigt förklara, men det var uppgift. Att ständigt förklara sin situation för främmande individer.
"Jag tror dig inte", sa hon och lade sina armar omkring hans hals. Han skälvde till igen. Åh det kändes så äkta, snälla låt det vara på riktigt den här gången. Han tryckte sig närmare emot henne, men snart skulle verkligheten slå tillbaka. Han kunde inte fortsätta såhär. Han kunde helt enkelt inte.
"Förlåt, men jag kan inte göra det här." sa han och tryckte bort henne. Hans röst började darra. "Jag kan inte göra det här, förlåt."
"Sluta nu! Jag är här! Jag är verklig! Känner du inte det?" Hon kröp närmare och tryckte sina läppar hårt emot hans. Det blev en långvarig kyss och han kände det i hela kroppen. Det kändes så äkta och så verkligt och aldrig hade han varit såhär kär. Men han kunde inte göra det. Han reste på sig hastigt och klumpigt.
"Nej! Jag kan inte göra det här! Det här går inte! Det här händer inte!" Han såg hur hennes ansiktsuttryck blev till en ledsen min. "Jag är ledsen, men det är inget jag kan göra åt det. Jag tycker så förbannat jävla mycket om dig, men det här existerar inte. Vi existerar inte. Den här platsen existerar inte. Våra tankar är overkliga och betyder ingenting. Din närvaro betyder inte heller någonting, för just nu är vi bara bilder i huvudet på någon person. Vi existerar inte, vi är bara en destruktiv persons tankar! VAKNA UPP"
Hon såg alldeles förskräckt ut nu och han ville bara springa fram och trösta henne.
"Varför säger du sådär för?" sa hon och började gråta. Det var inte tårar av sorg, utan tårar av förtvivlan och rädsla.
"FÖRSTÅR DU INTE VAD JAG HAR FÖRSÖKT SÄGA TILL DIG? ALLT JAG SÄGER ÄR EN LÖGN, INGENTING HÄR EXISTERAR. DET FINNS INGEN VERKLIGHET. VI FÖR BARA EN KONVERSATION I NÅGONS HUVUD." Han tappade kontrollen och började skrika ut all sin frustration. Hon såg alldeles förskräckt ut och han kunde inte kontrollera någonting.
"Jag är ledsen", sa han och hoppade ned för bron. Hon skrek till.
Sedan föll världen samman.
(Ni är mina destruktiva tankar. Ni är mina tankar och jag tänker aldrig släppa er. Jag tänker hålla er inspärrade i min värld så länge jag vill. Allt ni gör och allt ni tänker på kommer jag bestämma. Ni har ingen fri vilja. Ni har inga fria tankar. I min värld är jag kung. Hahahahahhahaha. )
aqswdfrghjkiuytg
och han sa till mig, låt oss gå, vi slösar dagsljus
men hon sa till honom, att det inte spelade någon roll
men hon sa till honom, att det inte spelade någon roll
han bugade sig, sedan högg han mig i bröstet. jag fann inte orden
jag förnekar dig
jag förnekar dig
Vi känner till varandra, precis som du känner till oss. Vi vill se dig falla. Vi vill se dig dö. Vi vill se dig lida och vi vill se dig försvinna.
jag förnekar dig
(I min värld är jag kung)
åh titta, den unge mannen, han som kämpar för en illusion. hahahahahahhah. ååh. vet ni vad det sista han sa var innan världen föll samman? hahhhahahha det förklarade allting för mig när han sa det. allting blev så klart och det fanns inte längre några linjer. förneka linjerna och förneka skiljaktigheterna, för DU LEVER I ETT GRÄNSLAND, ETT GRÄNSLAND OCH DET ÄR GRÄNSERNA SOM HINDRAR DIG FRÅN ATT NÅ DIN HELHET. SER DU INTE? FÖRSTÅR DU INTE? FÖR ATT FINNA DIN HELHET SÅ MÅSTE DU FÖRNEKA DIN VÄRLD DÄR DU ÄR KUNG
(Vet du vad trollkarlen sa sen? han sa att den största illusionen är illusionen om en illusion. sedan skrattade han. sedan dog han. varf..................................._________________________________
Han dog för kreativeten, som alla andra dårar
I min värld
är (jag?) kung
jag förnekar dig
Vi känner till varandra, precis som du känner till oss. Vi vill se dig falla. Vi vill se dig dö. Vi vill se dig lida och vi vill se dig försvinna.
jag förnekar dig
(I min värld är jag kung)
åh titta, den unge mannen, han som kämpar för en illusion. hahahahahahhah. ååh. vet ni vad det sista han sa var innan världen föll samman? hahhhahahha det förklarade allting för mig när han sa det. allting blev så klart och det fanns inte längre några linjer. förneka linjerna och förneka skiljaktigheterna, för DU LEVER I ETT GRÄNSLAND, ETT GRÄNSLAND OCH DET ÄR GRÄNSERNA SOM HINDRAR DIG FRÅN ATT NÅ DIN HELHET. SER DU INTE? FÖRSTÅR DU INTE? FÖR ATT FINNA DIN HELHET SÅ MÅSTE DU FÖRNEKA DIN VÄRLD DÄR DU ÄR KUNG
(Vet du vad trollkarlen sa sen? han sa att den största illusionen är illusionen om en illusion. sedan skrattade han. sedan dog han. varf..................................._________________________________
Han dog för kreativeten, som alla andra dårar
I min värld
är (jag?) kung
fast det är ständigt återkommande
nu ska jag sluta skriva ett tag för att finna den förlorade inspirationen
farväl
farväl
sdfsdfokejnugårdetförlångthjaiosdjnasdj
VARFÖR SKA DET HÄNDA IGEN NÄR JAG TRODDE ATT JAG VAR IMMUN.
fast det händer hela tiden och jag var så dum att jag trodde att jag hade makten att förändra det. en separation, om den nu är inbillad eller verklig plågar mig och jag står inte ut med tanken på att bli bortvald. du står inte ut med tanken att inte få den uppmärksamhet du vill ha. inser du inte hur patetisk du är?
Wow jag önskar att jag förstod. Fast jag reagerar ju som jag hade väntat mig. Exakt så här är det. Varje gång. Jag blir så frukstansvärt rädd, eftersom jag är så maktlös. Det går inte att påverka det som händer.
hahahahhaahah alla är så svaga och svagast är den som inte tror att den har chansen att påverka
fast egentligen så spelar det ingen roll. jag är inte tidens slav. hahahah! jag är bättre än så. Jag kan besegra tiden. Den hånar mig hela tiden. Fast jag..................................(säg det som är jobbigast att säga)
(ställ den fråga som är jobbigast att ställa. ställ den till dig själv, eftersom du är inkapabel att besvara den)
Så, min kära tystnad, nu har jag brutit dig. Så säg mig, varför tar du avstånd ifrån mig?
SÄG BARA OM DET ÄR EN ILLUSION, SEN ÄR JAG NÖJD
hahahahhaha (Satisfaction)----------------------------------------............................................
fast det händer hela tiden och jag var så dum att jag trodde att jag hade makten att förändra det. en separation, om den nu är inbillad eller verklig plågar mig och jag står inte ut med tanken på att bli bortvald. du står inte ut med tanken att inte få den uppmärksamhet du vill ha. inser du inte hur patetisk du är?
Wow jag önskar att jag förstod. Fast jag reagerar ju som jag hade väntat mig. Exakt så här är det. Varje gång. Jag blir så frukstansvärt rädd, eftersom jag är så maktlös. Det går inte att påverka det som händer.
hahahahhaahah alla är så svaga och svagast är den som inte tror att den har chansen att påverka
fast egentligen så spelar det ingen roll. jag är inte tidens slav. hahahah! jag är bättre än så. Jag kan besegra tiden. Den hånar mig hela tiden. Fast jag..................................(säg det som är jobbigast att säga)
(ställ den fråga som är jobbigast att ställa. ställ den till dig själv, eftersom du är inkapabel att besvara den)
Så, min kära tystnad, nu har jag brutit dig. Så säg mig, varför tar du avstånd ifrån mig?
SÄG BARA OM DET ÄR EN ILLUSION, SEN ÄR JAG NÖJD
hahahahhaha (Satisfaction)----------------------------------------............................................
aosdpadasdasdasdasdasd
I min värld är jag kung
Sol
Haha
(Det fanns aldrig någon förnekelse)
Sol
Haha
(Det fanns aldrig någon förnekelse)
(När jag ser dig så ser jag mig själv)
(Allting som står inom parentes är lögn)
(och han sa att jag var vacker)
åh du mästerliga Trollkarl, du märkliga magiker,
Trollkarlen är mannen med illusionerna. Trollkarlen är lögnernas fader. Trollkarlen är sanningens källa. Trollkarlen är verklighetens skapare. Trollkarlen är fantasins mästare.
(Sanning)
Visa ett trick för oss.
Kom igen.
Vi vet att du kan trolla.
Visa oss
hahahahahha SE HELHETEN FÖR DET FANNS ALDRIG NÅGRA ILLUSIONER (vilket var den enda sanna illusionen)
Åh du kära verklighet, jag börjar förlora greppet om dig
(fast sanningen är att jag verkligen tycker om dig)
(och han sa att jag var vacker)
åh du mästerliga Trollkarl, du märkliga magiker,
Trollkarlen är mannen med illusionerna. Trollkarlen är lögnernas fader. Trollkarlen är sanningens källa. Trollkarlen är verklighetens skapare. Trollkarlen är fantasins mästare.
(Sanning)
Visa ett trick för oss.
Kom igen.
Vi vet att du kan trolla.
Visa oss
hahahahahha SE HELHETEN FÖR DET FANNS ALDRIG NÅGRA ILLUSIONER (vilket var den enda sanna illusionen)
Åh du kära verklighet, jag börjar förlora greppet om dig
(fast sanningen är att jag verkligen tycker om dig)
Kreativeten, över allt annat (se helheten)
vi kom varandra nära
(nej)
Åh, denna ljuva förnekelse
Åh, denna förskönade illusion
Fast det fanns ju inga illusioner. Det finns bara en illusion om att det existerar andra illusioner. Fast nej. Det där lät så jävla ologiskt.
förnekelsen
(Och när han stod på balkongen av glas och tittade ut över den värld som han hade byggt. Alla tankar, alla känslor samt alla hans undersåtar applåderade. Han höll talet om kreativiteten, och det tal var det bästa som invånarna i Sane någonsin hade hört. De stod där alldeles lamslagna av hur hans ord grep tag i dem. Men plötsligt så skakade världen till vilket ledde till att sprickor började forma sig glaset. På balkongen så stod han och han skrek de sista orden till alla tankar. "Kreativiteten! Över allt annat! Se helheten!" Sedan greps han av vanvett och han började skratta som den dåre han var. Och ja min kära, det var då världen föll samman)
hahahahahahhahahahahahahahahhaha
(Fråga din evighet, den som vet)
Kära evighet, du som vet
---------------------------------------------------------->>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Fast just det. Evigheten är ingen person så jag kan inte fråga evigheten. Jag glömde det. Så jag får väl ställa frågan till mig själv eftersom det ändå inte kommer spela någon roll hur du gör eller hur du inte gör. Det finns ingen evighet som vet
vi
det fanns aldrig någon helhet
HÖR DU DET, DET FANNS ALDRIG NÅGON JÄVLA HELHET, DET FINNS INGENTING ATT STRÄVA EFTER, DET FINNS INGENTING MER ATT SE HÄR, GÅ FÖRSVINN, DU TILLFÖR INGENTING, FÖRSVINN UR MIN ÅSYN
(Med vitt skilda åsikter om de abstrakta tingen)
snälla var inte så jävla pretto
(Tonight)
(nej)
Åh, denna ljuva förnekelse
Åh, denna förskönade illusion
Fast det fanns ju inga illusioner. Det finns bara en illusion om att det existerar andra illusioner. Fast nej. Det där lät så jävla ologiskt.
förnekelsen
(Och när han stod på balkongen av glas och tittade ut över den värld som han hade byggt. Alla tankar, alla känslor samt alla hans undersåtar applåderade. Han höll talet om kreativiteten, och det tal var det bästa som invånarna i Sane någonsin hade hört. De stod där alldeles lamslagna av hur hans ord grep tag i dem. Men plötsligt så skakade världen till vilket ledde till att sprickor började forma sig glaset. På balkongen så stod han och han skrek de sista orden till alla tankar. "Kreativiteten! Över allt annat! Se helheten!" Sedan greps han av vanvett och han började skratta som den dåre han var. Och ja min kära, det var då världen föll samman)
hahahahahahhahahahahahahahahhaha
(Fråga din evighet, den som vet)
Kära evighet, du som vet
---------------------------------------------------------->>>>>>>>>>>>>>>>>>>>>
Fast just det. Evigheten är ingen person så jag kan inte fråga evigheten. Jag glömde det. Så jag får väl ställa frågan till mig själv eftersom det ändå inte kommer spela någon roll hur du gör eller hur du inte gör. Det finns ingen evighet som vet
vi
det fanns aldrig någon helhet
HÖR DU DET, DET FANNS ALDRIG NÅGON JÄVLA HELHET, DET FINNS INGENTING ATT STRÄVA EFTER, DET FINNS INGENTING MER ATT SE HÄR, GÅ FÖRSVINN, DU TILLFÖR INGENTING, FÖRSVINN UR MIN ÅSYN
(Med vitt skilda åsikter om de abstrakta tingen)
snälla var inte så jävla pretto
(Tonight)
ibland är gränsen tunn
hahahahhahahaa
och han faller för frestelsen, gränsen mellan fantasi och verklighet är så tunn nu
äntligen betyder jag någonting. äntligen så betyder mina val någonting
och han trodde att hans val utgjorde någon skillnad i hela världens loggbok. han var en sådan dåre, men ingen kom till skada iallafall. trots det så måste någon öppna hans ögon, till den verkliga världen, till den världen som han inte längre lever i. någon måste visa honom vägen tillbaka.
äntligen. makten. jag känner makten och den är så övergripande. den gör mig så LEVANDE SÅ FRUKTANSVÄRT LEVANDE
sedan tryckte han på knappen och fantasin översköljde honom. hahahahhahahaha
hahahhahahaha JAG ÄLSKAR ATT VARA KUNG
och han faller för frestelsen, gränsen mellan fantasi och verklighet är så tunn nu
äntligen betyder jag någonting. äntligen så betyder mina val någonting
och han trodde att hans val utgjorde någon skillnad i hela världens loggbok. han var en sådan dåre, men ingen kom till skada iallafall. trots det så måste någon öppna hans ögon, till den verkliga världen, till den världen som han inte längre lever i. någon måste visa honom vägen tillbaka.
äntligen. makten. jag känner makten och den är så övergripande. den gör mig så LEVANDE SÅ FRUKTANSVÄRT LEVANDE
sedan tryckte han på knappen och fantasin översköljde honom. hahahahhahahaha
hahahhahahaha JAG ÄLSKAR ATT VARA KUNG
asdfgagjlfkjhgsafertughjohdf
alla ansikten som jag inte kan se
jag hatar er
jag skiter i er
ni kommer skratta
jag vet inte varför jag bryr mig
men det gör jag
varför bryr jag mig
snälla ge mig en chans att försvinna
jag tar den lätt
och hon sa att jag var rädd
rädd för vad alla skulle säga
men jag sa
att jag inte var det
jag sa åt henne att försvinna
försvinn
sedan försvann hon
allt var som vanligt
jag ser dig inte
är jag då blind
jag hatar er
jag skiter i er
ni kommer skratta
jag vet inte varför jag bryr mig
men det gör jag
varför bryr jag mig
snälla ge mig en chans att försvinna
jag tar den lätt
och hon sa att jag var rädd
rädd för vad alla skulle säga
men jag sa
att jag inte var det
jag sa åt henne att försvinna
försvinn
sedan försvann hon
allt var som vanligt
jag ser dig inte
är jag då blind
bizz
Mannen med illusionerna
asdaszxz
Vem var det????
Vem var det som dödade kreativiteten?
jag har iallafall lite medlidande
lita inte på människor, människor ljuger
lita inte på dig själv, för du har dina egna syften för att ljuga för dig själv, så du ska kunna komma över de hinder som du själv sätter i din egen väg
lita inte på dig själv, du är människa
jahaa
men jag är inte som dig
jag skiter i dig
jag vill inte träffa dig
jag vill inte se dig
fast ändå
fatta känslan
dendär känslan vi inte minns
asdasdasd
Tillsammans utgör vi en helhet
Tillsammans utgör vi en destruktivitet
Tillsammans är vi ensamma
(jaha)
Båten igen
(Jag hittade en gammal text som jag skrev för längesen. Det var ganska fin så därför lägger jag upp den igen)
Vi är ute på havet i en gammal båt. De små vågorna guppar båten upp och ner. Du stirrar klentroget på mig. När du tvivlar på min förmåga så tvivlar du inte bara på den, utan på vår förmåga. Solen skiner och det är ljust ute, men därnere i vattnet är det kallt och mörkt. Du tittar runt i båten och letar efter någonting att ta dig fram med.
- Det finns inga åror, säger jag.
Du bara fortsätter leta, även fast det inte finns något utrymme i båten där du kan hitta några åror. Istället börjar spänna och hissa seglet och sedan tittar du likgiltig på mig igen.
- Det finns ingen vind, säger jag.
Du sätter dig ned långsamt på andra sidan båten mitt emot mig. Vi sitter en lång stund där.
- Vi kan ro utan åror, säger jag.
Du bara skakar på huvudet.
- Vi kan segla förutan vind, säger jag.
- Nej det är omöjligt.
Du reser dig upp och hoppar ut i det iskalla vattnet. Jag ser din likgiltiga blick innan du drunkar till döds, jag ser dina kalla ögon förena sig med mörkret och drunka till en löfte om glömska.
Jag ser ut över havet. Det oändliga hav som sträcker sig åt alla kanter. Rör sig båten? Eller är det vågorna som rör sig? Jag vet inte. Du och jag kunde inte ro utan åror. Du och jag kunde inte segla förutan vind. Jag lutar mig tillbaka i den gamla båten och sluter ögonen. Utan att fälla tårar.
Dessa destruktiva nätter
(det blir alltid såhär när jag sitter vaken om nätter, lyssnar på radiohead och vägrar lägga mig)
Någon skrev att jag var intressant. Jag blev glad. Jag log lite. Sedan så kom funderingen på vem som tycker att jag är intressant. Fast det kanske inte spelar någon roll. Det är lite grejen med min blogg. Ni ser mig, men jag ser inte er. Jag vet inte ens vilka som läser. Ni kanske tittar jättekonstigt på mig i skolan, eftersom ni vet vad som försiggår i mitt huvud. Det roliga är att ingen nämner det heller. Som om det är ett förbjudet samtalsämne. Ja det är nog det. Let's keep it that way. Det är inte så bra att vara sårbar i "verkligheten". Hej verklighet, du som vet. Åh ja. Nu måste jag göra ett nytt stycke innan jag börjar skriva massa konstiga saker.
Såja. Hej igen. Det som är bra med min blogg är att den håller mig vaken när alla har lagt sig. Jag vet inte ens varför jag sitter och är vaken. Jag har ju ingenting vettigt att göra. Och nu skriver jag ett inlägg om att jag inte har något vettigt att göra. Det hatar jag ännu mer
avbryt. skriv om undergången
nej
sedan spårade det inlägg som skulle bli fritt från destruktiva tankar
haha
visa ditt ansikte
låt mig se
snälla det går fort
bara lite
snälla
sluta nu.
åh.
BUGA FÖR MIG
det var dagen då gud ifrågasatte sin egen existens
och vi skrattade åt honom vi hånade honom
han kände sig så sårbar och så ensam
så det slutade med att han tog sitt liv
hela världen höll andan tills någon skrek
"Gud är död och vi har dödat honom!!"
sedan började alla vilseledda dårar skrika
alla skrek och alla ifrågasatte sin egen existens
alla skrek och hånade livet
sedan kom jag såg ut på folkmassan
alla var så öppna alla var så sårbara
så jag sa åt dem att jag inte brydde mig
sedan vände jag dem ryggen
och gick min egen väg
på träden växer döda löv ( ) <- minns du?
Hej. Välkommen till dagens sammanträde. Här idag ska vi skapa illusioner som ska räcka några veckor framöver. Är det någon som har något förslag?
Nej.
Fast det fanns ju aldrig några illusioner. Eller fanns det? Finns det kanske en illusion om att det inte finns några illusioner, och det är i den illusionen jag lever i? Nej. Det vore bara fånigt. Bara fånigt.
In my world. Where I am king. In sane. Where Chaos rules.
bara fånigt
Jag andas genom dina ögon, men du väljer att blunda. Snälla öppna dina ögon. Bara för ett ögonblick så jag får andas lite. Sedan kan jag vänta på att få andas igen. Bara en blinkning räcker. Snälla. SNÄLLA?
----and innocent----
Kul att man iallafall...vänta? VÄNTA? VAD HÖRDE JAG? Åh just det. Jag glömde. nej
- Vi behöver prata.
- Nej?
-
-
-
-
-
-
-
(En jätteviktigt dialog som jag svor till mig själv att alltid minnas och alltid komma ihåg, men när ödet vind blåser så kan inte det döda lövet sitta kvar på trädet)
(Men trots det, på träden växer döda löv)
The water's clear and ----------------innocent-------------
det blir alltid såhär när jag lyssnar på radiohead
och plötsligt så insåg han att ödet hade en speciell inverkan på honom och han föll på knä ned i vördnad.
Och det var då världen föll samman
(varför kunde du inte ge efter? varför kunde du inte inse din frihet? varför kunde du inte förstå att du hade ett val? )
så ung så obegåvad så oskyldig det var inte meningen att han skulle göra såhär mot oss snälla förstå
hihi.
Åh du förstår visste inte. Jag tänkte väl det. Jag förstår inte heller. Vissa val ska en människa inte tvingas att göra. I vissa ögonblick kan det vara bättre att blunda. Så skönt att slippa ansvare, men förr eller senare så jagar det ikapp dig.
din röst är trygghet
fast jag känner inte dig
jag har aldrig träffat dig
när ska vi träffas egentligen undrar jag
våra tankar har ju känt varandra i flera år
du är den bäste vännen som jag aldrig haft
du är den förlorade kärleken som jag aldrig miste
du är min spegel och jag är din spegelbild
fast sådant känner jag ju inte till
vi har inte träffats än
men jag tänker på dig ändå
när jag ser dig för första gången
så tänker jag berätta för dig
att det inte är första gången jag träffat dig
din röst är trygghet
tack
På andra sidan
Närhet? Sådant äcklar mig
(Åh du store och högfärdige)
Vem var det????
Vem var det som dödade kreativiteten?
Vem var det som dödade kreativiteten?
jag har iallafall lite medlidande
lita inte på människor, människor ljuger
lita inte på dig själv, för du har dina egna syften för att ljuga för dig själv, så du ska kunna komma över de hinder som du själv sätter i din egen väg
lita inte på dig själv, du är människa
lita inte på dig själv, för du har dina egna syften för att ljuga för dig själv, så du ska kunna komma över de hinder som du själv sätter i din egen väg
lita inte på dig själv, du är människa
jahaa
men jag är inte som dig
jag skiter i dig
jag vill inte träffa dig
jag vill inte se dig
fast ändå
fatta känslan
dendär känslan vi inte minns
jag skiter i dig
jag vill inte träffa dig
jag vill inte se dig
fast ändå
fatta känslan
dendär känslan vi inte minns
asdasdasd
Tillsammans utgör vi en helhet
Tillsammans utgör vi en destruktivitet
Tillsammans är vi ensamma
(jaha)
Tillsammans utgör vi en destruktivitet
Tillsammans är vi ensamma
(jaha)
Båten igen
(Jag hittade en gammal text som jag skrev för längesen. Det var ganska fin så därför lägger jag upp den igen)
Vi är ute på havet i en gammal båt. De små vågorna guppar båten upp och ner. Du stirrar klentroget på mig. När du tvivlar på min förmåga så tvivlar du inte bara på den, utan på vår förmåga. Solen skiner och det är ljust ute, men därnere i vattnet är det kallt och mörkt. Du tittar runt i båten och letar efter någonting att ta dig fram med.
- Det finns inga åror, säger jag.
Du bara fortsätter leta, även fast det inte finns något utrymme i båten där du kan hitta några åror. Istället börjar spänna och hissa seglet och sedan tittar du likgiltig på mig igen.
- Det finns ingen vind, säger jag.
Du sätter dig ned långsamt på andra sidan båten mitt emot mig. Vi sitter en lång stund där.
- Vi kan ro utan åror, säger jag.
Du bara skakar på huvudet.
- Vi kan segla förutan vind, säger jag.
- Nej det är omöjligt.
Du reser dig upp och hoppar ut i det iskalla vattnet. Jag ser din likgiltiga blick innan du drunkar till döds, jag ser dina kalla ögon förena sig med mörkret och drunka till en löfte om glömska.
Jag ser ut över havet. Det oändliga hav som sträcker sig åt alla kanter. Rör sig båten? Eller är det vågorna som rör sig? Jag vet inte. Du och jag kunde inte ro utan åror. Du och jag kunde inte segla förutan vind. Jag lutar mig tillbaka i den gamla båten och sluter ögonen. Utan att fälla tårar.
Vi är ute på havet i en gammal båt. De små vågorna guppar båten upp och ner. Du stirrar klentroget på mig. När du tvivlar på min förmåga så tvivlar du inte bara på den, utan på vår förmåga. Solen skiner och det är ljust ute, men därnere i vattnet är det kallt och mörkt. Du tittar runt i båten och letar efter någonting att ta dig fram med.
- Det finns inga åror, säger jag.
Du bara fortsätter leta, även fast det inte finns något utrymme i båten där du kan hitta några åror. Istället börjar spänna och hissa seglet och sedan tittar du likgiltig på mig igen.
- Det finns ingen vind, säger jag.
Du sätter dig ned långsamt på andra sidan båten mitt emot mig. Vi sitter en lång stund där.
- Vi kan ro utan åror, säger jag.
Du bara skakar på huvudet.
- Vi kan segla förutan vind, säger jag.
- Nej det är omöjligt.
Du reser dig upp och hoppar ut i det iskalla vattnet. Jag ser din likgiltiga blick innan du drunkar till döds, jag ser dina kalla ögon förena sig med mörkret och drunka till en löfte om glömska.
Jag ser ut över havet. Det oändliga hav som sträcker sig åt alla kanter. Rör sig båten? Eller är det vågorna som rör sig? Jag vet inte. Du och jag kunde inte ro utan åror. Du och jag kunde inte segla förutan vind. Jag lutar mig tillbaka i den gamla båten och sluter ögonen. Utan att fälla tårar.
Dessa destruktiva nätter
(det blir alltid såhär när jag sitter vaken om nätter, lyssnar på radiohead och vägrar lägga mig)
Någon skrev att jag var intressant. Jag blev glad. Jag log lite. Sedan så kom funderingen på vem som tycker att jag är intressant. Fast det kanske inte spelar någon roll. Det är lite grejen med min blogg. Ni ser mig, men jag ser inte er. Jag vet inte ens vilka som läser. Ni kanske tittar jättekonstigt på mig i skolan, eftersom ni vet vad som försiggår i mitt huvud. Det roliga är att ingen nämner det heller. Som om det är ett förbjudet samtalsämne. Ja det är nog det. Let's keep it that way. Det är inte så bra att vara sårbar i "verkligheten". Hej verklighet, du som vet. Åh ja. Nu måste jag göra ett nytt stycke innan jag börjar skriva massa konstiga saker.
Såja. Hej igen. Det som är bra med min blogg är att den håller mig vaken när alla har lagt sig. Jag vet inte ens varför jag sitter och är vaken. Jag har ju ingenting vettigt att göra. Och nu skriver jag ett inlägg om att jag inte har något vettigt att göra. Det hatar jag ännu mer
avbryt. skriv om undergången
nej
sedan spårade det inlägg som skulle bli fritt från destruktiva tankar
haha
visa ditt ansikte
låt mig se
snälla det går fort
bara lite
snälla
sluta nu.
åh.
Någon skrev att jag var intressant. Jag blev glad. Jag log lite. Sedan så kom funderingen på vem som tycker att jag är intressant. Fast det kanske inte spelar någon roll. Det är lite grejen med min blogg. Ni ser mig, men jag ser inte er. Jag vet inte ens vilka som läser. Ni kanske tittar jättekonstigt på mig i skolan, eftersom ni vet vad som försiggår i mitt huvud. Det roliga är att ingen nämner det heller. Som om det är ett förbjudet samtalsämne. Ja det är nog det. Let's keep it that way. Det är inte så bra att vara sårbar i "verkligheten". Hej verklighet, du som vet. Åh ja. Nu måste jag göra ett nytt stycke innan jag börjar skriva massa konstiga saker.
Såja. Hej igen. Det som är bra med min blogg är att den håller mig vaken när alla har lagt sig. Jag vet inte ens varför jag sitter och är vaken. Jag har ju ingenting vettigt att göra. Och nu skriver jag ett inlägg om att jag inte har något vettigt att göra. Det hatar jag ännu mer
avbryt. skriv om undergången
nej
sedan spårade det inlägg som skulle bli fritt från destruktiva tankar
haha
visa ditt ansikte
låt mig se
snälla det går fort
bara lite
snälla
sluta nu.
åh.
BUGA FÖR MIG
det var dagen då gud ifrågasatte sin egen existens
och vi skrattade åt honom vi hånade honom
han kände sig så sårbar och så ensam
så det slutade med att han tog sitt liv
hela världen höll andan tills någon skrek
"Gud är död och vi har dödat honom!!"
sedan började alla vilseledda dårar skrika
alla skrek och alla ifrågasatte sin egen existens
alla skrek och hånade livet
sedan kom jag såg ut på folkmassan
alla var så öppna alla var så sårbara
så jag sa åt dem att jag inte brydde mig
sedan vände jag dem ryggen
och gick min egen väg
och vi skrattade åt honom vi hånade honom
han kände sig så sårbar och så ensam
så det slutade med att han tog sitt liv
hela världen höll andan tills någon skrek
"Gud är död och vi har dödat honom!!"
sedan började alla vilseledda dårar skrika
alla skrek och alla ifrågasatte sin egen existens
alla skrek och hånade livet
sedan kom jag såg ut på folkmassan
alla var så öppna alla var så sårbara
så jag sa åt dem att jag inte brydde mig
sedan vände jag dem ryggen
och gick min egen väg
på träden växer döda löv ( ) <- minns du?
Hej. Välkommen till dagens sammanträde. Här idag ska vi skapa illusioner som ska räcka några veckor framöver. Är det någon som har något förslag?
Nej.
Fast det fanns ju aldrig några illusioner. Eller fanns det? Finns det kanske en illusion om att det inte finns några illusioner, och det är i den illusionen jag lever i? Nej. Det vore bara fånigt. Bara fånigt.
In my world. Where I am king. In sane. Where Chaos rules.
bara fånigt
Jag andas genom dina ögon, men du väljer att blunda. Snälla öppna dina ögon. Bara för ett ögonblick så jag får andas lite. Sedan kan jag vänta på att få andas igen. Bara en blinkning räcker. Snälla. SNÄLLA?
----and innocent----
Kul att man iallafall...vänta? VÄNTA? VAD HÖRDE JAG? Åh just det. Jag glömde. nej
- Vi behöver prata.
- Nej?
-
-
-
-
-
-
-
(En jätteviktigt dialog som jag svor till mig själv att alltid minnas och alltid komma ihåg, men när ödet vind blåser så kan inte det döda lövet sitta kvar på trädet)
(Men trots det, på träden växer döda löv)
The water's clear and ----------------innocent-------------
Nej.
Fast det fanns ju aldrig några illusioner. Eller fanns det? Finns det kanske en illusion om att det inte finns några illusioner, och det är i den illusionen jag lever i? Nej. Det vore bara fånigt. Bara fånigt.
In my world. Where I am king. In sane. Where Chaos rules.
bara fånigt
Jag andas genom dina ögon, men du väljer att blunda. Snälla öppna dina ögon. Bara för ett ögonblick så jag får andas lite. Sedan kan jag vänta på att få andas igen. Bara en blinkning räcker. Snälla. SNÄLLA?
----and innocent----
Kul att man iallafall...vänta? VÄNTA? VAD HÖRDE JAG? Åh just det. Jag glömde. nej
- Vi behöver prata.
- Nej?
-
-
-
-
-
-
-
(En jätteviktigt dialog som jag svor till mig själv att alltid minnas och alltid komma ihåg, men när ödet vind blåser så kan inte det döda lövet sitta kvar på trädet)
(Men trots det, på träden växer döda löv)
The water's clear and ----------------innocent-------------
det blir alltid såhär när jag lyssnar på radiohead
och plötsligt så insåg han att ödet hade en speciell inverkan på honom och han föll på knä ned i vördnad.
Och det var då världen föll samman
(varför kunde du inte ge efter? varför kunde du inte inse din frihet? varför kunde du inte förstå att du hade ett val? )
så ung så obegåvad så oskyldig det var inte meningen att han skulle göra såhär mot oss snälla förstå
hihi.
Åh du förstår visste inte. Jag tänkte väl det. Jag förstår inte heller. Vissa val ska en människa inte tvingas att göra. I vissa ögonblick kan det vara bättre att blunda. Så skönt att slippa ansvare, men förr eller senare så jagar det ikapp dig.
din röst är trygghet
fast jag känner inte dig
jag har aldrig träffat dig
när ska vi träffas egentligen undrar jag
våra tankar har ju känt varandra i flera år
du är den bäste vännen som jag aldrig haft
du är den förlorade kärleken som jag aldrig miste
du är min spegel och jag är din spegelbild
fast sådant känner jag ju inte till
vi har inte träffats än
men jag tänker på dig ändå
när jag ser dig för första gången
så tänker jag berätta för dig
att det inte är första gången jag träffat dig
din röst är trygghet
tack
Och det var då världen föll samman
(varför kunde du inte ge efter? varför kunde du inte inse din frihet? varför kunde du inte förstå att du hade ett val? )
så ung så obegåvad så oskyldig det var inte meningen att han skulle göra såhär mot oss snälla förstå
hihi.
Åh du förstår visste inte. Jag tänkte väl det. Jag förstår inte heller. Vissa val ska en människa inte tvingas att göra. I vissa ögonblick kan det vara bättre att blunda. Så skönt att slippa ansvare, men förr eller senare så jagar det ikapp dig.
din röst är trygghet
fast jag känner inte dig
jag har aldrig träffat dig
när ska vi träffas egentligen undrar jag
våra tankar har ju känt varandra i flera år
du är den bäste vännen som jag aldrig haft
du är den förlorade kärleken som jag aldrig miste
du är min spegel och jag är din spegelbild
fast sådant känner jag ju inte till
vi har inte träffats än
men jag tänker på dig ändå
när jag ser dig för första gången
så tänker jag berätta för dig
att det inte är första gången jag träffat dig
din röst är trygghet
tack
På andra sidan
Närhet? Sådant äcklar mig
(Åh du store och högfärdige)
(Åh du store och högfärdige)
