Utan avsändare
I vilket fall som helst så bad en anonym person mig om att få GÄSTBLOGGA här. Vilken historisk tillställning för mig, det har nämligen aldrig hänt förut...iallafall så ska jag inte ha något mer att säga utan bara låta denna anonyma människa ta över. Varsågod!
”Hur gör du?”, Jessicas ord ekar i mina trumhinnor. ”Hur!?” skriker hon. Det gör ont, obeskrivlig känsla, håret i nacken lyfter sig, ryser i hela kroppen. ”Hallå, berätta, hur fan gör du?” hennes röst är högljudd och irriterande, vad gör hon ens här? Jag åkte med Erik till festen, inte Jessica, vad gör hon här? ”Hörru, din störda jävel, berätta nu!”. Jag är illamående, känner hur alkoholen i min kropp gör mig förvirrad. Kan det vara den där sista cidern jag drack?
”Men hur fan gör du, lyssna din tönt!” Blir snurrig i hela huvudet, ser dubbelt, hör hennes förbannade röst och kämpar mot magen som vill kasta ut allt jag fått i mig. Är vi framme snart? bussturen känns som en klassresa, en sådan klassresa man gjorde i sexan, tog ungefär 2 timmar med buss för att komma fram till något ställe som inte levde upp till förväntningarna. Tror nog att den här bussresan skulle resultera i samma känsla, men vad gjorde det, bara jag slapp höra Jessicas röst.
”Nu får du för fan vakna till!”. Det är Jessica igen, lite lägre på tonen den här gången. ”Vi ska av nu” hör jag henne säga. Hon drar mig i armen och tittar mig i ögonen. Jag tittar ner i backen. Sitter längst bak i bussen, det är inte bråttom tänker jag, bussdörren är precis till höger om mig, det är inte bråttom. Ser att den röda ”stannar” skylten lyser längst fram i bussen, de flesta i bussen står upp, beredda att kliva av, alla är klädda för fest. Jag sitter kvar tills att bussen stannar vid hållplatsen, Jessica vinkar mot mig och ler, jag mår inte bra.
Magen vrider sig i smärta, vad har jag druckit? Har aldrig känt den här sortens smärta förut. Har hört om den här smärtan, läst om det på biologilektionerna men har alltid avfärdat det som en myt, en sägen. Märker att alla förutom jag har klivit av bussen, endast jag och busschauffören kvar. Ser att han tittar bakåt på mig genom sin runda spegel, en sån där spegel man har för att lätt kunna se sig om utifall någon försöker sig på något.
Vi åker några hållplatser till, lyktstolparna längs vägen lyser upp min tröja och byxor varje gång vi passerar ett lyse. Tänker mig att jag kan stanna här på bussen, så lugnt och ingen Jessica som skriker i mitt öra. Låter faktiskt underbart i mitt huvud, inga bekymmer, inga krav, bara jag och busschauffören i vår buss. Tittar återigen ut genom fönstret, stortorget är som vanligt fullt av folk som har hittat ännu en anledning att dricka och umgås. En vanlig syn på lördagskvällarna i min stad. Busschauffören stannar till vid hållplatsen mitt på stan. Känner igen mig, är vid busscentralen. På något vis känner jag mig lugn, säker, inget kan skada mig nu. Stänger ögonen och drar en suck av lättnad, slappnar av och förbereder mig för slutet, tänker på Jessicas fråga, hur gör jag egentligen? Ja, den frågan förblir troligen obesvarad.
Amen såå kort! Tycker inte att gästbloggar kommer till sin fulla rätt i novellformat, det är alldeles för kort, det behövs mer! Gästbloggar borde vara typ åsiktsbaserade texter eller liknande shit, det blir bäst så, enligt mig då alltså, men visst, klart man kan fastna anyway...
