Skapa. Jag skapar dig.
Utdrag
"Alexandra?" Han såg på henne med den där vädjande blicken. Den där blicken som hon alltid gav efter för. Fan.
"Jaa, vad är det?" Alexandra märkte hur Jonatans mun sprack upp i ett leende. Typiskt. Vad var det han ville?
"Tror du på en evighet?" Jonatan såg fundersam ut nu. Nästan som om han vore rädd för hennes svar. Det kanske han borde vara. Trodde hon på en evighet? Hon rynkade pannan och kliade sig i håret. Hon ignorerade Jonatans skratt, för han skrattade alltid när han såg henne fundera. Nej, hon trodde inte på en evighet. Något sådant fanns bara i drömmar. Det var bara nonsens.
"Ja, jag tror på en evighet." Hon märkte hur hon svek sig själv då de orden trillade ur munnen. Det fanns ju ingen evighet! Även fast hon innerligt önskade det. Dessutom trodde hon att Jonatan skulle nöja sig med det svaret.
"Nej det gör du inte." Han utbrast i skratt. Alexandra kunde inte låta bli att skratta med. Han såg alltid igenom henne. "Men jag sa bara det jag trodde att du ville höra", svarade hon. Och det var ju faktiskt sant.
"Sanningen är alltid det rätta svaret", påpekade han.
"Men inte alltid det bästa", fortsatte hon. Alexandra satte sig upp i sängen och lutade ryggen emot väggen. Jonatan hade ned bredvid henne, men nu så satte hon sig också upp. De satt där och stirrade på varandra. Dessa två individer satt där i Jonatans stora säng, utan att röra varandra med något annat än blicken. Det var som att ett band hade knytits samman mellan deras blickar och ingen var beredd att bryta det. Deras långsamma andhämtning var det enda som hördes i den oavbrytna tystnadnen. Alexandra visste vad som var på väg att hände, vad som skulle kunna hända. Hon kände det i hela rummet. Det var som en kraft i hela rummet som drog henne närmare Jonatan. De där gröna ögonen. Den där sällsamma blicken. Hans avslappnade axlar. Det som snart skulle hända skulle Alexandra ångra i flera veckor. Hon skulle hata sig själv för att för att hon gjorde fel beslut.
"Nej, det här är fel", sa hon och stirrade ned med blicken. I samma stund så bröt hon det magiska bandet mellan deras ögon. Stämningen i rummet förändrades plötsligt och nu kändes det som om kraften i atmosfären var fientlig. Den hånade henne. Jonatan såg oförstående ut, men fortfarande med sin drömmande blick. Alexandra kände hur hela kroppen skrek åt henne att hon gjorde fel, men hon var tvungen att göra såhär.
(Längre än så kom jag inte)
"Alexandra?" Han såg på henne med den där vädjande blicken. Den där blicken som hon alltid gav efter för. Fan.
"Jaa, vad är det?" Alexandra märkte hur Jonatans mun sprack upp i ett leende. Typiskt. Vad var det han ville?
"Tror du på en evighet?" Jonatan såg fundersam ut nu. Nästan som om han vore rädd för hennes svar. Det kanske han borde vara. Trodde hon på en evighet? Hon rynkade pannan och kliade sig i håret. Hon ignorerade Jonatans skratt, för han skrattade alltid när han såg henne fundera. Nej, hon trodde inte på en evighet. Något sådant fanns bara i drömmar. Det var bara nonsens.
"Ja, jag tror på en evighet." Hon märkte hur hon svek sig själv då de orden trillade ur munnen. Det fanns ju ingen evighet! Även fast hon innerligt önskade det. Dessutom trodde hon att Jonatan skulle nöja sig med det svaret.
"Nej det gör du inte." Han utbrast i skratt. Alexandra kunde inte låta bli att skratta med. Han såg alltid igenom henne. "Men jag sa bara det jag trodde att du ville höra", svarade hon. Och det var ju faktiskt sant.
"Sanningen är alltid det rätta svaret", påpekade han.
"Men inte alltid det bästa", fortsatte hon. Alexandra satte sig upp i sängen och lutade ryggen emot väggen. Jonatan hade ned bredvid henne, men nu så satte hon sig också upp. De satt där och stirrade på varandra. Dessa två individer satt där i Jonatans stora säng, utan att röra varandra med något annat än blicken. Det var som att ett band hade knytits samman mellan deras blickar och ingen var beredd att bryta det. Deras långsamma andhämtning var det enda som hördes i den oavbrytna tystnadnen. Alexandra visste vad som var på väg att hände, vad som skulle kunna hända. Hon kände det i hela rummet. Det var som en kraft i hela rummet som drog henne närmare Jonatan. De där gröna ögonen. Den där sällsamma blicken. Hans avslappnade axlar. Det som snart skulle hända skulle Alexandra ångra i flera veckor. Hon skulle hata sig själv för att för att hon gjorde fel beslut.
"Nej, det här är fel", sa hon och stirrade ned med blicken. I samma stund så bröt hon det magiska bandet mellan deras ögon. Stämningen i rummet förändrades plötsligt och nu kändes det som om kraften i atmosfären var fientlig. Den hånade henne. Jonatan såg oförstående ut, men fortfarande med sin drömmande blick. Alexandra kände hur hela kroppen skrek åt henne att hon gjorde fel, men hon var tvungen att göra såhär.
(Längre än så kom jag inte)
Kommentarer
Trackback
