cocacolacowboys

(Fredrik? Vad kvardröjer på träden när frosten anländer? Vad är det som fortfarande håller sig vid liv, trots att det är dött?)


F: Igår raserade jag en ruin. Det var hemskt.
A: En ruin? Man kan inte rasera en ruin. Den är redan raserad.
F: Just precis. Jag förstörde någonting som redan var förstört.
A: Då blev det väl ännu mer förstört?
F: Nej, det går inte eftersom man inte kan förstöra något som erdan är förstört. Det blir ingen skillnad. Det förhindrar bara att bygga något nytt ifrån den ruinen. Ifall man ständigt förstör det som redan är förstört så kommer det aldrig att återhämta sig. Det finns ingen grund att bygga ifrån.
A: Så varför raserade du en ruin? Varför inte låta det lämna det och bygga något nytt?
F: Jag är rädd för att samma sak ska hända igen.
A: Det kommer att hända igen.
F: Du ser.
A: Så du tänker gå runt och vara rädd hela livet? Det är ganska fegt.
F: Det är därför jag raserar ruiner. För att förebygga min rädsla. För att istället förstöra något nytt och vackert så förstör jag något gammalt och svart.
A: Tänk inte så jävla mycket.
F: Du lyssnar aldrig på mig...
A: Och du lyssnar aldrig på mig. Vilken märklig relation vi har till varandra.



(På träden växer döda löv. Åh, snälla. Låt mig slippa. Jag vill inte längre. Jag vill sluta. Jag vill lägga ned. Snälla du förlåt mig, jag glömde vem jag var.)