För det är sanning
Då var det dags igen. Även fast den här känslan har slagit mig förr, så har den aldrig slagit omkull mig helt och hållet, och lämnat mig uttorkad på den hårda marken.
Jag minns hur första dagen var. Första dagen var riktigt jävla hemsk, men sedan så blev det lättare. Ja, det blev så lätt att jag funderade på hur ödet kunde vara såhär milt emot mig. Förtjänar jag inte att lida mer? Men det är en löjlig fråga eftersom både alla och ingen förtjänar att lida. Jag minns att jag skrek, inombords, men ingen hörde. Inte ens jag själv hörde det. Jag minns så väl att redan första dagen efter händelsen, så hade jag accepterat att det var slut. The end liksom. Inte heller skulle jag gråta, för det fanns ingenting att gråta för tyckte jag då, för lite mer än en vecka sedan. Inte heller kunde jag förmå mig att gråta heller, det kom helt enkelt inga tårar. Jag var helt jävla uttorkad.
Men för några dagar sedan när jag fick det där telefonsamtalet, då grät jag. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, men det var inga tårar av spillo. Det var lyckliga tårar. Och jag fortsatte att gråta. När jag fick höra de där låtarna så kändes allting så rätt men samtidigt så fruktansvärt fel. Det var bredvid henne min plats var. Bredvid henne på den där festivalen. Inte här ensam i mitt rum. Nej, inte här.
Så efter jag hade hört låtarna så skickade jag ett sms och i det smset så skrev jag något som jag hade svurit för mig själv att aldrig skriva. Jag frågade henne om vi inte kunde bli tillsammans igen, för jag saknade henne så jävla mycket. Hela mitt sinne och min kroppp skrek efter henne och det gör den fortfarande nu. Och jag blev upplyst om det då för några dagar sedan. Hela tiden innan så hade jag ljugit för mig själv och sagt att jag inte älskade henne. Jag behövde henne inte längre, jag skulle klara mig själv nu och jag skulle klara det så fruktansvärt bra. Men då för några dagar sedan så insåg jag att jag hade ljugit för mig själv hela tiden och när hon ringde och jag hörde kent-låtarna så insåg jag hur mycket jag älskade henne. Alla minnen kom tillbaka och sköljde över mig, aldrig någonsin har en människa lämnat ett sådant starkt intryck på mig. Aldrig.
Så därför tänker jag inte längre ljuga för mig själv. Jag älskar henne. Och det känns så jävla rätt att skriva det. Jag skriver det igen: Jag älskar henne. Jag kan skriva det tusen gånger till, för det kommer inte förändras. För varje dag som går nu så inser jag att jag älskar henne mer. För varenda dag så inser jag att jag inte vill träffa någon annan människa, jag behöver inte NÅGON. Jag behöver henne. Ingen annan, för det är sanning. Jag tänker inte springa runt och försöka leta efter någon annan, för ingen kommer överglänsa henne. Inte heller kommer någon kunna få henne att känna mig sådär speciell, som bara hon gjorde. Aldrig.
Ifall det kommer att göra ont att älska henne så är jag beredd på det. Jag kan ta smärta, det är inga problem. Men vad jag inte kan ta är att tro på en lögn som jag har ljugit ihop för mig egen bekvämlighet.
Jag älskar henne.
Varför?
För det är sanning.
Jag minns hur första dagen var. Första dagen var riktigt jävla hemsk, men sedan så blev det lättare. Ja, det blev så lätt att jag funderade på hur ödet kunde vara såhär milt emot mig. Förtjänar jag inte att lida mer? Men det är en löjlig fråga eftersom både alla och ingen förtjänar att lida. Jag minns att jag skrek, inombords, men ingen hörde. Inte ens jag själv hörde det. Jag minns så väl att redan första dagen efter händelsen, så hade jag accepterat att det var slut. The end liksom. Inte heller skulle jag gråta, för det fanns ingenting att gråta för tyckte jag då, för lite mer än en vecka sedan. Inte heller kunde jag förmå mig att gråta heller, det kom helt enkelt inga tårar. Jag var helt jävla uttorkad.
Men för några dagar sedan när jag fick det där telefonsamtalet, då grät jag. Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv, men det var inga tårar av spillo. Det var lyckliga tårar. Och jag fortsatte att gråta. När jag fick höra de där låtarna så kändes allting så rätt men samtidigt så fruktansvärt fel. Det var bredvid henne min plats var. Bredvid henne på den där festivalen. Inte här ensam i mitt rum. Nej, inte här.
Så efter jag hade hört låtarna så skickade jag ett sms och i det smset så skrev jag något som jag hade svurit för mig själv att aldrig skriva. Jag frågade henne om vi inte kunde bli tillsammans igen, för jag saknade henne så jävla mycket. Hela mitt sinne och min kroppp skrek efter henne och det gör den fortfarande nu. Och jag blev upplyst om det då för några dagar sedan. Hela tiden innan så hade jag ljugit för mig själv och sagt att jag inte älskade henne. Jag behövde henne inte längre, jag skulle klara mig själv nu och jag skulle klara det så fruktansvärt bra. Men då för några dagar sedan så insåg jag att jag hade ljugit för mig själv hela tiden och när hon ringde och jag hörde kent-låtarna så insåg jag hur mycket jag älskade henne. Alla minnen kom tillbaka och sköljde över mig, aldrig någonsin har en människa lämnat ett sådant starkt intryck på mig. Aldrig.
Så därför tänker jag inte längre ljuga för mig själv. Jag älskar henne. Och det känns så jävla rätt att skriva det. Jag skriver det igen: Jag älskar henne. Jag kan skriva det tusen gånger till, för det kommer inte förändras. För varje dag som går nu så inser jag att jag älskar henne mer. För varenda dag så inser jag att jag inte vill träffa någon annan människa, jag behöver inte NÅGON. Jag behöver henne. Ingen annan, för det är sanning. Jag tänker inte springa runt och försöka leta efter någon annan, för ingen kommer överglänsa henne. Inte heller kommer någon kunna få henne att känna mig sådär speciell, som bara hon gjorde. Aldrig.
Ifall det kommer att göra ont att älska henne så är jag beredd på det. Jag kan ta smärta, det är inga problem. Men vad jag inte kan ta är att tro på en lögn som jag har ljugit ihop för mig egen bekvämlighet.
Jag älskar henne.
Varför?
För det är sanning.
Kommentarer
Trackback
