Gemenskap (i ensamhet)
På grund av den tryckande värmen på mitt rum så bestämde jag mig för att gå ut och ta lite luft nu. Mitt i natten. Varför inte? Jag tänkte att några sekunder skulle räcka att vara ute, för att kyla av mig men nej. Det var sjukt varmt. Så jag gick omkring där och såg fullmånen borta vid trädtopparna och då tänkte jag. Hon hade älskat det. För det hade hon verkligen, det är stunder som de som man ska dela med någon och inte bara göra själv.
Efter den lilla händelsen så sprang jag runt i det blöta gräset som en dåre och hoppade upp på studsmattan. Varför inte? Så jag hoppade där och jag skrattade åt mig själv, tokig som jag var, hoppandes i underkläder. Återigen så slogs jag av den där tanken att jag skulle ha kunnat delat det här ögonblicket med någon. Kanske en som jag älskar. Vore det för mycket begärt? Så jag lade mig ned på studsmattan och stirrade upp emot det ljusblå himlavalvet och kände det där behovet av att ha någon bredvid sig. Ligga där och skratta med någon. Men samtidigt så kände jag mig inte så jävla ensam, för tänk om jag aldrig hade gått ut för att ta luft? Då hade jag aldrig legat där på studsmattan och tänkt tanken att göra det med någon. En tanke om gemenskap föddes och det är en början.
Jag brukar fantisera om hur jag träffar en människa som jag blir förälskad i och sedan gör jag allt med den personen. Är det bara en dåres fantasier? Jag tror inte det. Jag har gjort några saker med vissa personer, men jag drömmer fortfarande en människa som jag kan göra allt med. Vad vi gör spelar ingen större roll, bara vi gör det tillsammans. För vad är ett lyckligt minne när man inte har någon att dela det med? Är det något värt att minnas då? Är det verkligen det? Likväl så kommer jag minnas det här ögonblicket en tid, för att jag ville vara med någon då, även om det här inte var ett lyckligt ögonblick. Det var bara så oerhört befriande. Ja, det var en riktig lättnad.
Så det finns även en slags gemenskap i ensamhet, även fast det låter som en motsägelse. Ifall det är lika varmt imorgon så tänker jag ut och hoppa på min studsmatta igen. Och medan jag gör det så tänker jag låtsas att någon annan i den stora vida världen också gör det, för då kommer jag känna mig mindre ensam.
Gemenskap genom ensamhet, åh, vart tog världen vägen?
Efter den lilla händelsen så sprang jag runt i det blöta gräset som en dåre och hoppade upp på studsmattan. Varför inte? Så jag hoppade där och jag skrattade åt mig själv, tokig som jag var, hoppandes i underkläder. Återigen så slogs jag av den där tanken att jag skulle ha kunnat delat det här ögonblicket med någon. Kanske en som jag älskar. Vore det för mycket begärt? Så jag lade mig ned på studsmattan och stirrade upp emot det ljusblå himlavalvet och kände det där behovet av att ha någon bredvid sig. Ligga där och skratta med någon. Men samtidigt så kände jag mig inte så jävla ensam, för tänk om jag aldrig hade gått ut för att ta luft? Då hade jag aldrig legat där på studsmattan och tänkt tanken att göra det med någon. En tanke om gemenskap föddes och det är en början.
Jag brukar fantisera om hur jag träffar en människa som jag blir förälskad i och sedan gör jag allt med den personen. Är det bara en dåres fantasier? Jag tror inte det. Jag har gjort några saker med vissa personer, men jag drömmer fortfarande en människa som jag kan göra allt med. Vad vi gör spelar ingen större roll, bara vi gör det tillsammans. För vad är ett lyckligt minne när man inte har någon att dela det med? Är det något värt att minnas då? Är det verkligen det? Likväl så kommer jag minnas det här ögonblicket en tid, för att jag ville vara med någon då, även om det här inte var ett lyckligt ögonblick. Det var bara så oerhört befriande. Ja, det var en riktig lättnad.
Så det finns även en slags gemenskap i ensamhet, även fast det låter som en motsägelse. Ifall det är lika varmt imorgon så tänker jag ut och hoppa på min studsmatta igen. Och medan jag gör det så tänker jag låtsas att någon annan i den stora vida världen också gör det, för då kommer jag känna mig mindre ensam.
Gemenskap genom ensamhet, åh, vart tog världen vägen?
Kommentarer
Trackback
