cocacolacowboys

Det var en tanke som slog mig för några dagar sedan, en tanke som faktiskt skänkte mig lite av det jag hade förut tillbaka. Det var så att jag pratade i telefon med en nära vän till mig. Jag sa till den personen att jag inte kände mig ensam längre. Hur kunde det vara så? Hur var detta möjligt?

Efter att ha haft ett förhållande, ett relativt kort förhållande, som tog slut så plötsligt och hastigt så kände jag mig genast ensam och så otroligt vilsen. Det fanns ingenstans att ta vägen. Det fanns ingenstans att gömma mig. Alla sa åt mig att glömma henne, att glömma henne och gå vidare. Hela tiden så fick jag höra, från alla olika håll. Är det så man hanterar sorg och ensamhet? Genom att gå vidare? Jag tvivlar på det. Ingen kan någonsin fly från sorgen genom att fly från de platser där den är som starkast. Det kan vara till exempel en låt jag och hon hade gemensamt och som jag förnknippade med henne. Det är en plats av sorg, men jag skiter i det. Jag lyssnar på den låten och låter alla minnen skölja över mig igen, jag tänker aldrig göra ett försök i att glömma det jag faktiskt hade. Att försöka glömma det vore en skymf mot både henne och för mig själv. Jag skiter i om det gör ont, för jag tänker minnas och le. Aldrig förut så hade jag känt mig såhär ensam och övergiven. Aldrig.

Så hur försöker jag hantera det istället? Det finns en tanke som stärker mig, som stärker hela min tillvaro och det är den att jag älskar henne mer än allt annat. Mer än mig själv. Mer än något annat i hela världen. Kanske det låter klyschigt, kanske det låter alldeles för använt, men det skiter jag i. Jag känner det i hela kroppen och min kropp ljuger inte för mig. Jag kan ljuga för mig själv, men min kropp talar sanning och vad jag känner är sanning. Sanningen är att jag älskar henne. Så enkelt är det bara, fast det egentligen inte är enkelt, men den tanken stärker mig och gör att jag klarar av det här. Det finns dessutom den motsatta känslan att hon inte älskar mig och det är den tanken som gör att jag har svårt för att sova om nätterna, samt att jag hatar att vakna upp på morgonen. Jag hatar att vakna upp av den tanken att hon inte älskar mig och det är som ett knytnävsslag i magen.

Varje dag, vart jag än är, så ser jag henne överallt. Det kan vara när jag tittar på en film som jag minns var henens favorit. Det kan även vara att jag ser på en film som jag vet att hon aldrig har sett, men att hon skulle gilla den. Det är också tillfällen då jag diskuterar något med en vän och då undrar jag vad hon hade sagt om saken. Det kan vara att jag ligger ute och solar och jag hade velat att hon låg där bredvid mig. Det när jag är ute på en springtur och jag önskar att hon hade varit där och sprungit med mig. Det kan vara när jag lyssnar på en låt och så vidare...

Är det här egentligen att vara ensam? Är det? För några dagar sedan då jag pratade med den här personen i telefon så sa jag att jag aldrig kände mig ensam längre. Under hela tide så tänker jag på henne konstant, men det är inte ensamhet. Det vet jag nu. Ensamhet är när man inte har någon att tänka på. Så därför är jag inte ensam. Hon finns där med mig hela tiden, för jag är så känslomässigt nära henne nu. Närmare än jag någonsin varit förut i hela mitt liv. Aldrig så har jag känt henne flöda igenom mig, som en kristallklar vätska som fyller min själ. Det här är inte att vara ensam. Jag är inte ensam.

Och den tanken stärker mig.