cocacolacowboys

Shit vad jag älskar det ordet. Nyfikenhet. Speciellt när det används i sammanhanget kärlek. Det är nog ett av de finaste sakerna jag känner till. Fast det är inte ordet jag älskar. Jag menar förstås att jag älskar känslan. Den där känslan av att vara nyfiken på en ny människa man har träffat.

Jag minns när jag träffade henne för första gången. Jag hade absolut inga förväntningar alls. Ingenting. Och hur förvånad jag skulle bli. Hur det skulle förändra allt jag stod för och trodde på, så hastigt. När jag tittade in i hennes ögon för första gången, så såg jag en gnista. Några veckor gick och efter det så lärde jag mig att det var den där gnistan i hennes ögon som älskade mig. Ifall jag undrade hur hon kände för mig, så behövde jag bara se in i hennes ögon. Det är många saker jag saknar, men det är en av sakerna som jag saknar mest. Att se in i hennes ögon, möta den där gnistan med min egen, och skapa den där spänningen mellan våra blickar. Det var så otroligt underbart. Det betydde så otroligt mycket för mig att betyda så mycket för en annan människa. Jag har aldrig känt det på samma sätt förut. Aldrig någonsin så har jag känt mig sådär nödvändig.

Men allt det där ligger förstås i det förflutna. Det har redan hänt och jag kan inte påverka det, hur mycket jag än vill. Jag kan bara minnas det och le svagt. För det där är inte fantasier. Det är verklighet, eller det var åtminstone verklighet ett tag. Det tackar jag för. Nej, jag tackar mig själv. Tack för att jag förstår vad det betydde för mig. Men jag har utvecklats sedan dess (jag är väldigt ivrig med att medge att jag har utvecklats) och nu måste jag tänka framåt.

För dig som inte känner mig, så antar jag att du är ganska nyfikna. Ifall du inte är det, så läser du antagligen inte min blogg heller. Inte heller behöver det just handla om kärlek. Det kan handla om en sådan sak att du är nyfiken på mig som person. Visserligen så var det exakt så mitt förra förhållande började, men det spelar ingen roll. Jag blir ju nyfiken på dig också. För inte fan handlar det om statistik. Jag skulle kunna nöja mig med en läsare om dagen, bara ifall den personen uppskattar det. Jag brukar jämföra mitt läsarantal med hur många personer som skulle få plats i mitt rum och helt plötsligt så blir det trångt när jag tänker i de banorna.

Men för att återgå till ämnet nyfikenhet, jag kan bli jävligt nyfiken ibland på kommentarer. Speciellt ifall de är väldigt kryptiska. Typ du som kallar dig H. Eftersom jag inte vet ditt namn så tänker jag döpa dig till Hoppet. Det kanske är precis vad jag behöver nu. Lite hopp. Någon nytt att tänka på, fylla min härdade själ med lita ny tankar. Är det inte vad varje människa behöver? Vad vet jag. Jag vet vad jag behöver iallafall.

Trots alla tänkvärda kommentarer så kommer det inte ta mig närmare till det som jag saknar allra mest. Att få betyda allt för någon. Att få titta in i en annan människans och se den där gnistan, den gnistan som tänder eld på min själ och får mig att brinna för den personen. Den eld som håller mig vid liv och skänker mig värme. Den eld som nu är en matt låga, likt ett stearinljus på väg att brinna ut. Jag behöver nytt bränsle. Jag behöver leva igen.

Leva och brinna för någon jag älskar.

För det är livet.