cocacolacowboys

Ibland önskar jag att jag hade en normal och tråkig blogg om vad jag gör på dagarna, istället för vad som händer i mitt huvud. Det vore så mycket mer givande. Att reflektera på mina handlingar och min omgivning, istället för att skriva psyk-inlägg. Fast det känns så befriande. Ja, ibland känns det så fruktansvärt skönt att vara sårbar. Jag tänker inte säga att det krävs styrka för att visa sig svag, men det krävs vilja. Viljan att lägga sig ned och inte orka mer. Fast jag har nog aldrig riktigt känt så. Det finns alltid tröst i att gå vidare (patienten står stilla i livet) och lämna saker bakom sig. Det är trygghet.

(Och ibland önskar jag att du kunde se mig när jag är som vackrast)

(Det är när jag ser på dig som jag känner att jag inte existerar, du får mig att känna mig så död)