vi kan hålla på hur länge som helst

det sanna skådespelet är det vi gör i vardagen

det sociala skådespelet





jag är så trött på det

(In a world gone mad it is madness to be sane)

alla regler



och när vi är ensamma så släpper vi lös vår frustration

där ingen ser


och sedan när någon frågar hur vi mår så tvingas vi säga att allt är bra



det är det sociala skådespelet som är skådespelet. och jag ser igenom det. det är så patetiskt. det är så fruktansvärt dåligt. och alla mår dåligt av det men ingen erkänner det, eftersom det är en del av skådespelet att inte erkänna det

hur kände världen bli såhär förfallen

när ska vi våga visa oss själva som vi egentligen är

fast i en sån värld kanske ingen skulle kunna överleva

för mycket tankar och för mycket känslor

vi kanske borde dölja oss för varandra istället

det kanske är bättre


kanske det faktiskt är bättre att vara en osynlig skådespelare i det osynliga skådespelet



Självanalysen. Självkritiken. Du tar den hårt, har jag hört. Skrivandet. Det här inte hemma här. Lägg ned det. Sluta låtsas vara någonting du inte är. Fast egentligen, vem är jag att avgöra vem du är. Men det är hur jag ser dig, och jag ser att det är någonting fel med dig. Varför vägrar du erkänna dina fel?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0