låt slöjan falla (de fyra blir fem)
luften var så tjock. och mannen i svart stirrade på konstnären där han satt och målade sin tavla. atmosfären var fientlig. rummets väggar var höga. det fanns spår av blod i rummet (eller var det färg????????????)
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
mannen i svart log inte. han var här för att utföra något som alla andra fruktade. det var bara han som kunde hantera den situation som hade uppstått.
"så vi möts igen, min käre konstnär." sa mannen i svart och klev ut från skuggorna.
konstnären ryckte till och tappade sin pensel och den avgjorde ett dovt ljud när den nuddade golvet, sedan blev det tyst. tystaden bröts av att konstnären började fnissa och kastade sig runt på golvet. han rullade över alla möjliga färger och former som han hade i sin ataljé. han fnissande bara fortsatte, men mannen i svart stod stilla utan att säga ett ord. plötsligt slutade konstnären med sitt garv och reste sig upp. han smekte bort håret ifrån ansiktet och röd färg prydde nu hans hjässa. han log, för han hade fortfarande så mycket att le åt. mannen i svart bekom honom inte. det här var hans värld. här var han kung.
"ja, man i svart, vi möts ännu en gång." sa konstnären och viftade till med en pensel. "även om det inte låg i mitt intresse att möta dig igen. jag trodde att vi hade mött varandra för sista gången. HAHAHAHAHA MEN VI KAN VISST INTE FÖRUTSPÅ FRAMTIDEN? VISST KAN VI INTE DET, MAN I SVART?" konstnären svingade penseln som om det vore ett svärd medan han skrattade. galenskapen lyste i hans ögon.
"jag har konverserat med verkligheten", sa mannen i svart och hans ansikte var allvarligt. "vi har suttit i krismöte, för vi har fått klagomål ifrån verklighetens invånare att du försämrar deras tillvaro. att du har blivit en börda. att du försöker dela med dig av tankar som inte borde finnas. destruktiva tankar som egentligen inte existerar. du försöker uppvisa en smärta som du har hittat på. inser du inte hur falsk du är? du målar dina tavlor och säger att den enda inspirationen du får kommer ifrån din inre melankoli. du säger även att den kvinnan du påstår älska är den största av alla inspirationskällor och att hon är speciell för dig. men sanningen är, att ingen är speciell för dig min käre konstnär. inte ens dina tavlor. ingenting är heligt för dig. bara uppmärksamheten. att verklighetens invånare skall tycka synd om dig och ditt sorgliga liv."
mannen i svart stod fortfarande helt stilla, lika allvarlig i sin ton. konstnären däremot såg först orörd ut, sedan började han gråta. han föll samman mot en av sina större tavlor och slog och bankade på den och skrek. sedan började han riva ned tavlor, han kastade ut färger, han bröt av penslar, han slet ned stora tygstycken. och allt medan han gjorde detta så skrek han att han inte förstod hur omvärlden kunde behandla honom på det här sättet.
"VARFÖR HAR DU ENS KOMMIT HIT?" skrek han och pekade på mannen i svart. "VILKA ÄR DE OSYNLIGA ANSIKTEN SOM HÅNAR MIG, VILKA ÄR DE SVAGA MÄNNISKOR SOM SKICKAR GLÖMSKAN FÖR ATT UTFÖRA DERAS SMUTSIGA BEGÄRAN. VAD FÖR RÄTT HAR DU ATT KOMMA HIT OCH FÖRSÖKA KLANKA NED PÅ MIG. JAG FÖRNEKAR DIG! HÖR DU DET? JAG FÖRNEKAR DIG! JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG, JAG FÖRNEKAR DIG!!!!!!!!!!!!" konstnären föll samman på golvet.
mannen i svart skrattade för första gången och gick långsamt fram till konstnären där han låg på golvet och skrek ut sina förbannelser emot Verkligheten och hans hantlangare. mannen i svart lade märke till att konstnären blödde och han böjde sig ned undrandes varför. då såg han att konstnären hade spetsat sig själv med en av sina penslar i bröstet, men han var fortfarande vid liv. och då talade konstnären igen. men nu var det nästan mer som en viskning.
"jag tänker aldrig böja mig inför er, man i svart," sa konstnären lågt och tryckte in penseln hårdare i kroppen. "jag trodde länge att Verkligheten skulle skicka Förnekelsen, men du kan inte vara Förnekelsen. Du måste vara någon annan. jag misstog mig. vi har aldrig mött varandra förut!!! vem är du??? ryck undan den svarta slöjan, låt mig se ditt ansikte!" konstnären hade blivit vit i ansiktet nu av rädsla. nu var han sannerligen rädd.
mannen i svart skrattade igen. sedan talade han.
"jag har träffat dig många gånger även fast du inte förstått vem jag är, käre konstnär. jag är nämligen inte Verklighetens budbärare, utan jag tjänar en annan Herre. jag tjänar Herren Döden och du må ha hört talas om de fyra budbärnarna, men jag är inte någon av dem. jag är den femte och den dolde budbäraren, den vars känsla som ingen någonsin har kunnat återberätta. Verkligheten bad mig att ta itu med dig och det är nu vad jag tänker göra. du skapar kosmiska problem i denne individs huvud som vi just nu befinner oss i. du skapar även problem utanför denna fantasi där den allvarlige Herren Verkligheten regerar. det här är slutet, min käre konstnär. det sista i ditt liv du får se är mitt ansikte och det är först då, och bara då , som du kommer inse vem jag är och vad jag representerar. "'
konstnären började frenetiskt sticka sig själv med fler penslar, men han insåg att han inte skulle hinna.
"SNÄLLA LÅT MIG FÅ TA MITT EGET LIV, SNÄLLA LÅT MIG DÖ SOM EN MARTYR INFÖR DÖDENS FEMTE BUDBÄRARE, SNÄLLA LÅT MIG FÅ DÖ MED DEN VÄRDIGHET JAG FÖRTJÄNAR. SNÄLLA LÅT MIG LEVA VIDARE I ANDRA MÄNNISKORS MINNEN. SNÄLLA JAG BER." konstnären skrek ut sina ord som han inte visste då skulle bli hans sista.
plötsligt kunde man urskilja en svag vibration i rummet. den höjde sig och blev starkare och starkare och tillslut var vibrationen ett öronbedövande dån som skakade hela rummet och konstnärens kropp. konstnären blickade upp mot mannen i svart, då denne gjorde sig beredd att ta av sig sin svarta huva.
när huvan föll mot axlarna och konstnären såg ansiktet på den femte budbäraren så förstod han plötsligt allting. han förstod varför ingen någonsin hade hört talas om denne budbärare, han förstod varför den här budbäraren alltid hade lyckats förbli okänd. skräcken fyllde honom och han skrek samtidigt som hans blick sögs in i det som funnits dolt under huvan. han skrek åt hans öde, hur fruktansvärt det var att han aldrig skulle få sin dröm uppfylld. han skrek åt alla saker som han någonsin uppnått i sitt liv och han skrek åt all världens ångest. han skrek för han kände hur allting försvann inom honom.
sedan tystnad.
sedan kyla.
sedan mörker.
och sedan ensamhet.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Mannen i svart, dödens femte budbärare, log. Han fällde upp sin huva så det skymde ansiktet. Sedan gick han ut ur rummet som förut varit konstnärens ataljé. Där existerade ingenting längre. Det var bara en vit tomhet. När mannen i svart gick ut så gick han i vit tomhet, men det bekom honom inte.
och därmed hade den rättvise herren Verkligheten fått sin hämnd
och det var också då som världen föll samman
Kommentarer
Postat av: Anonym
Perfekt.
Trackback
