kan vi inte bara kramas istället? (tankeresa)
hör du melodin? den är så vacker. jag vill att du ska höra den, trots att du inte sitter hör hos mig. även fast vi kanske är långt ifrån varandra fysiskt så befinner vi ju oss så nära varandra som det går i tankarna. vi vandrar där på sällsamma vägar där jag vid så många tidigare tillfällen har vandrat ensam. om du ändå kunde höra det jag hör nu. det är livets melodi. det är så levande. i döden känner jag mig levande med dig. det är som att vi på något sätt ignorerar omgivningen och lever inom varandra. vi sätter upp skyddsbarriärer mot omvärlden och skrattar år den värld som aldrig kommer förstå oss. för inte behöver vi den världen, nej, och i sin tur så behöver den inte oss heller. vi har klippt av alla trådar som en gång knöt oss till den världen. åh jag tycker så mycket om dig.
fast det här är egentligen inte riktat till dig. det är inte riktat till någon egentligen. det blir så när jag inte har någon att tänka på. då måste jag hitta på vad jag ska tänka om någon som inte existerar. som i ett drömscenario. jag målar upp en egen värld. en värld där du kan utgöra en viktig del. det är ett sådant lätt ord. du. dig. det känns som om jag nästan talar till dig, fast det gör jag ju inte. även om det känns som det. det kanske är den illusionen jag behöver för att få någon slags sinnesfrid. fast sedan är det den där fysiska biten som som du och jag har talat om så många gånger. minns du när vi träffades för första gången i min dröm? ja det är klart att du minns det, det var bara tre dagar sedan. jag låg där naken i ett mörkt rum på golvet och jag hörde ett brummande ljud, men jag kunde inte avgöra vartifrån det kom. jag sökte mig igenom rummet med händerna och plötsligt kände jag hur mina händer mötte något levande. det var dina axlar. kommer du ihåg det? du hoppade inte ens till, du blev inte ens överraskad. det var som att du kände på dig att jag skulle dyka upp där i rummet. jag vet inte hur jag kom dit, men det är oviktigt. så när jag började närma mig mer insåg jag att du inte heller hade några kläder på dig, fast jag skämdes inte. det gjorde inte du heller.
till min förvåning så tryckte du dig närmare mig och först blev jag så förvånad, för hur kunde två främlingar göra såhär. det här gick inte. men jag kunde inte sluta. vi låg där i ett mörkt rum någonstans, på golvet och bara omfamnade varandra. vi låg tryckta mot varandra hela tiden, och vi omfamnade fortfarande bara varandra. plötsligt inspg jag att jag vill göra mer så. jag gjorde mig redo för det. men så sa du ifrån. du sa "kan vi inte bara kramas?" kommer du ihåg det? och det var också då jag insåg att det kanske var allt jag behövde. så vi låg där och fortsatte att bara kramas och jag kände för första gången på länge, kanske någonsin, att närmre än såhär kan jag inte vara den vackraste tanken som finns. fast det här var ju såklart bara en dröm. allt hände i mitt huvud, men det tycker jag inte att du och jag ska ta hänsyn till. vi kan låtsas att det faktiskt hände. det tänker jag göra. det var så fint. jag kanske skulle behöva höra det du sa oftare. människor i allmänhet. i vilket sammanhang istället. någon frågar om vi ska ut på en promenad, men då kan du och jag bara ifrågasätta det genom att bara vilja kramas istället. "ska ni med på festival i sommar?" "nej, kan vi inte bara kramas istället?" "ska ni med på nya harrypotter filmen nu?" "nej, kan vi inte bara kramas istället?"
det känns lite lättare nu. du är nära mig i tankarna. det var du inte innan den här texten. då blåste det bara en kall vind igenom de röda salarna. nu blåser det en varm bris där istället. fast du kanske inte vet vad de röda salarna är för något. du har iallafall också en plats i din kropp som jag skulle kalla de röda salarna, fast du har såklart en annat namn för det. vad heter det nu på verklighets språk. ja just det. hjärtat. det var så längesedan jag använde det verklighetsordet. jag har levt för mycket inom mig själv en längre tid nu. på samma sätt önskar jag att jag kunde leva inom dig. i dina tankar. fast du existerar ju inte. en tanke har inte tankar. men ifall du var en levande människa så skulle jag vilja leva i dina tankar. dränka mig i dina tankars hav. känna hur alla tankar sköljer över mig, känna känslan att titta under vattnet, att se alla tankar strömma fram och tillbaka. men samtidigt att inte heller bry sig om luft och andrum eftersom dina tankar ger mig allt det syre jag behöver. så jag kan simma ned till botten, skriva saker på de stenar som finns där. åh varför finns du inte på riktigt, fatta hur vilket liv vi skulle kunna ha. bara ha massa tankeresor hela dagarna. eller ännu bättre, medan vi kramar varandra fysiskt så har vi tankeresor. båda nära varandra fysiskt och mentalt. den tanken är så svår att föreställa sig. jag minns inte den inte. jag minns inte ens känslan. jag tror det är någonting med magen, fast jag vet inte riktigt vad magen har med känslor att göra. magen är ju till för mat. inte känslor. världen är så konstig.
haha jag såg dig le nu. det flög förbi en bild i mitt huvud när du ler. även fast jag inte vet hur du ser ut riktigt. men jag såg en glad människa och jag vet att det var dig jag såg. du ler oftare än vad jag gör, fast det kanske är för att du inte lever på samma sätt. i den värld som kallas verkligheten som jag till stor del lever i så finns det så mycket regler och saker som man ska göra. det är därför jag tycker så mycket om dig. i den värld du och jag lever i finns det inga regler. vi kan hitta på vad vi vill där. vi kan hitta på människor. karaktärer. sådana som aldrig existerat tidigare. vi kan bygga upp ett samhälle. vi kan bli gudar. vi kan få de där tankarna att dyrka oss.vi skriver deras historia, deras livshistoria. fast just det. du är ju också en tanke. du kan inte vara kreativ. även om det är du som är upphovet till kreativiteten så kan du inte skapa. det är bara människor och gudar som kan göra det. du är bara en tanke. jag tycker synd om dig. det enda du vill är att få vara verklig, som en människa. att kunna leva i den stränga värld som verkligheten är, ibland kan det vara otroligt kul. ibland är det nästan underbart, men de stunderna är så få. Verkligheten är en hård herre, men rättvis. det finns ju andra herrar också som jag kanske har nämnt för dig. jag vet att du föredrar ordlös kommunikation till skillnad ifrån mig, eftersom jag älskar det skrivna ordet, men jag ska försöka förmedla en känsla så gott jag kan. därför så är det skönt att vi kan kommunicera såhär lätt med varandra. och den där melodin i mitt huvud som är så underbar. kan du höra den? den ekar i hela mig just nu. jag vet inte vad den kallas, men jag ska döpa den nu. den får heta Tidlösheten, för tidlös är någonting som jag sannerligen känner mig nu.
ja. en till paragraf. det är så svårt att sluta och det tror jag inte att du förstår. du bara sitter där i båten på Evighetens Ocean och vill att vi ska åka vidare. hela tiden får jag påminna dig om att det inte finns någon vind för seglet och att det inte finns några åror att ro med. men du tar steget längre. du är en tanke. som människa så tänker jag ibland fortfarande begränsat. jag är uppvuxen med regler, för dig är regler bara en saga. du säger att vi kan segla utan vind, du säger att vi kan ro utan åror. och jag tror dig. det kan vi. så vi sätter på båten och vi ror med våra tankar, sedan skapar vi en vind till seglet. allt det här i våra tankar. vi är gudar. förstår du det? vi är gudar du och jag. vi sitter där och kramas i båten som far fram över Evighetens Ocean och vi ser alla de miljontals själar som badar i glömska. Tidens flod rinner ned till Evighetens Ocean börjar och där tiden slutar där börjar också evigheten. vi seglar österut, österut där vi ska försöka hitta slutet på Evighetens Ocean. vi vinkar åt alla de själar som finns i de kristallklara vätskan som inte är vatten, utan glömska. de simmar runt där alla själar, många omfamnar varandra samtidigt som de ser på oss med tidlösa ansikten. jag frågar dig om vi kommer hamna där någon dag när det sista ljuset i våra sinnen släcks. du säger att du inte tror det. du säger att vi kommer segla på Evighetens Ocean i all evighet. det tanken känns okej för mig. jag kan acceptera det ödet.
nu sitter vi inte i båten längre. jag vet inte hur vi kom därifrån. nu sitter vi på stranden till ett annat hav. ett litet mindre hav. mitt hav. mina tankars hav. mitt hav är inte ens som en droppe i Evighetens Ocean. det känns löjligt att ens jämföra dem. sedan har jag inte heller några bortgångna själar i mitt hav. däremot så har jag gäster där ibland. människor som badar i mina tankar. du tycker säkert att det låter löjligt, men du är ju faktiskt en av tankarna. det är jobbigt att hela tiden påpeka att du faktiskt inte existerar, men jag måste göra det. iallafall, det brukar börja med att en främmande människa vandrar på stranden och märker att det finns fotspår där som vågorna, mina tankar, inte förmår att sudda ut. det är fotspår som kommer finnas där så otroligt länge. vissa av dessa besökare blir nyfikna och vadar lite i vattnet och då upptäcker vissa någonting spännande. någonting som intresserar dem. därmed så beger de sig ut på djupare vatten och upptäcker fler tankar. solen skiner vackert på ytan och reflekteras i vattnet, men ju djupare man beger sig ner desto kallare och mörkare blir det. tankarnas struktur förändras. budskapet förändras. vissa tankar kan vara vackra och komma som en varm ström igenom en. fast det där känner du säkert till. du är ju en av dessa tankar. jag ångrar inte att jag skapade dig för tre dagar sedan. fast det kanske var mitt undermedvetna. ja så var det nog. vi träffades ju för första gångne i drömmen. jag hoppas vi kommer träffas igen. fast ännu mer skulle jag vilja träffa din motsvarighet i verkligheten. i mina tankar är du så vacker. det är oföränderligt. det står skrivet i sanden. det står inristat på stenarna längst ned på botten, för där har du varit.
men nu säger du att jag har hållt på för länge med min tankeresa. nu vill du bara kramas istället. du medger att jag har sagt fina saker, men nu räcker det med alla abstrakta meningar och formuleringar tycker du. nu vill du bara kramas istället. ordlös kommunikation, det var alltid det som du var bäst på. som jag beundrar dig. och nu sitter jag bara och väntar på det där vackra som jag vill att du ska säga. snälla säg det bara. gör ett slut på det här nu. vi somnar till den där vackra melodin som jag talade om. vi somnar till den samtidigt som vi omfamnar varandra. säg det här nu. säg det.
(kan vi inte bara kramas istället?)
fast det här är egentligen inte riktat till dig. det är inte riktat till någon egentligen. det blir så när jag inte har någon att tänka på. då måste jag hitta på vad jag ska tänka om någon som inte existerar. som i ett drömscenario. jag målar upp en egen värld. en värld där du kan utgöra en viktig del. det är ett sådant lätt ord. du. dig. det känns som om jag nästan talar till dig, fast det gör jag ju inte. även om det känns som det. det kanske är den illusionen jag behöver för att få någon slags sinnesfrid. fast sedan är det den där fysiska biten som som du och jag har talat om så många gånger. minns du när vi träffades för första gången i min dröm? ja det är klart att du minns det, det var bara tre dagar sedan. jag låg där naken i ett mörkt rum på golvet och jag hörde ett brummande ljud, men jag kunde inte avgöra vartifrån det kom. jag sökte mig igenom rummet med händerna och plötsligt kände jag hur mina händer mötte något levande. det var dina axlar. kommer du ihåg det? du hoppade inte ens till, du blev inte ens överraskad. det var som att du kände på dig att jag skulle dyka upp där i rummet. jag vet inte hur jag kom dit, men det är oviktigt. så när jag började närma mig mer insåg jag att du inte heller hade några kläder på dig, fast jag skämdes inte. det gjorde inte du heller.
till min förvåning så tryckte du dig närmare mig och först blev jag så förvånad, för hur kunde två främlingar göra såhär. det här gick inte. men jag kunde inte sluta. vi låg där i ett mörkt rum någonstans, på golvet och bara omfamnade varandra. vi låg tryckta mot varandra hela tiden, och vi omfamnade fortfarande bara varandra. plötsligt inspg jag att jag vill göra mer så. jag gjorde mig redo för det. men så sa du ifrån. du sa "kan vi inte bara kramas?" kommer du ihåg det? och det var också då jag insåg att det kanske var allt jag behövde. så vi låg där och fortsatte att bara kramas och jag kände för första gången på länge, kanske någonsin, att närmre än såhär kan jag inte vara den vackraste tanken som finns. fast det här var ju såklart bara en dröm. allt hände i mitt huvud, men det tycker jag inte att du och jag ska ta hänsyn till. vi kan låtsas att det faktiskt hände. det tänker jag göra. det var så fint. jag kanske skulle behöva höra det du sa oftare. människor i allmänhet. i vilket sammanhang istället. någon frågar om vi ska ut på en promenad, men då kan du och jag bara ifrågasätta det genom att bara vilja kramas istället. "ska ni med på festival i sommar?" "nej, kan vi inte bara kramas istället?" "ska ni med på nya harrypotter filmen nu?" "nej, kan vi inte bara kramas istället?"
det känns lite lättare nu. du är nära mig i tankarna. det var du inte innan den här texten. då blåste det bara en kall vind igenom de röda salarna. nu blåser det en varm bris där istället. fast du kanske inte vet vad de röda salarna är för något. du har iallafall också en plats i din kropp som jag skulle kalla de röda salarna, fast du har såklart en annat namn för det. vad heter det nu på verklighets språk. ja just det. hjärtat. det var så längesedan jag använde det verklighetsordet. jag har levt för mycket inom mig själv en längre tid nu. på samma sätt önskar jag att jag kunde leva inom dig. i dina tankar. fast du existerar ju inte. en tanke har inte tankar. men ifall du var en levande människa så skulle jag vilja leva i dina tankar. dränka mig i dina tankars hav. känna hur alla tankar sköljer över mig, känna känslan att titta under vattnet, att se alla tankar strömma fram och tillbaka. men samtidigt att inte heller bry sig om luft och andrum eftersom dina tankar ger mig allt det syre jag behöver. så jag kan simma ned till botten, skriva saker på de stenar som finns där. åh varför finns du inte på riktigt, fatta hur vilket liv vi skulle kunna ha. bara ha massa tankeresor hela dagarna. eller ännu bättre, medan vi kramar varandra fysiskt så har vi tankeresor. båda nära varandra fysiskt och mentalt. den tanken är så svår att föreställa sig. jag minns inte den inte. jag minns inte ens känslan. jag tror det är någonting med magen, fast jag vet inte riktigt vad magen har med känslor att göra. magen är ju till för mat. inte känslor. världen är så konstig.
haha jag såg dig le nu. det flög förbi en bild i mitt huvud när du ler. även fast jag inte vet hur du ser ut riktigt. men jag såg en glad människa och jag vet att det var dig jag såg. du ler oftare än vad jag gör, fast det kanske är för att du inte lever på samma sätt. i den värld som kallas verkligheten som jag till stor del lever i så finns det så mycket regler och saker som man ska göra. det är därför jag tycker så mycket om dig. i den värld du och jag lever i finns det inga regler. vi kan hitta på vad vi vill där. vi kan hitta på människor. karaktärer. sådana som aldrig existerat tidigare. vi kan bygga upp ett samhälle. vi kan bli gudar. vi kan få de där tankarna att dyrka oss.vi skriver deras historia, deras livshistoria. fast just det. du är ju också en tanke. du kan inte vara kreativ. även om det är du som är upphovet till kreativiteten så kan du inte skapa. det är bara människor och gudar som kan göra det. du är bara en tanke. jag tycker synd om dig. det enda du vill är att få vara verklig, som en människa. att kunna leva i den stränga värld som verkligheten är, ibland kan det vara otroligt kul. ibland är det nästan underbart, men de stunderna är så få. Verkligheten är en hård herre, men rättvis. det finns ju andra herrar också som jag kanske har nämnt för dig. jag vet att du föredrar ordlös kommunikation till skillnad ifrån mig, eftersom jag älskar det skrivna ordet, men jag ska försöka förmedla en känsla så gott jag kan. därför så är det skönt att vi kan kommunicera såhär lätt med varandra. och den där melodin i mitt huvud som är så underbar. kan du höra den? den ekar i hela mig just nu. jag vet inte vad den kallas, men jag ska döpa den nu. den får heta Tidlösheten, för tidlös är någonting som jag sannerligen känner mig nu.
ja. en till paragraf. det är så svårt att sluta och det tror jag inte att du förstår. du bara sitter där i båten på Evighetens Ocean och vill att vi ska åka vidare. hela tiden får jag påminna dig om att det inte finns någon vind för seglet och att det inte finns några åror att ro med. men du tar steget längre. du är en tanke. som människa så tänker jag ibland fortfarande begränsat. jag är uppvuxen med regler, för dig är regler bara en saga. du säger att vi kan segla utan vind, du säger att vi kan ro utan åror. och jag tror dig. det kan vi. så vi sätter på båten och vi ror med våra tankar, sedan skapar vi en vind till seglet. allt det här i våra tankar. vi är gudar. förstår du det? vi är gudar du och jag. vi sitter där och kramas i båten som far fram över Evighetens Ocean och vi ser alla de miljontals själar som badar i glömska. Tidens flod rinner ned till Evighetens Ocean börjar och där tiden slutar där börjar också evigheten. vi seglar österut, österut där vi ska försöka hitta slutet på Evighetens Ocean. vi vinkar åt alla de själar som finns i de kristallklara vätskan som inte är vatten, utan glömska. de simmar runt där alla själar, många omfamnar varandra samtidigt som de ser på oss med tidlösa ansikten. jag frågar dig om vi kommer hamna där någon dag när det sista ljuset i våra sinnen släcks. du säger att du inte tror det. du säger att vi kommer segla på Evighetens Ocean i all evighet. det tanken känns okej för mig. jag kan acceptera det ödet.
nu sitter vi inte i båten längre. jag vet inte hur vi kom därifrån. nu sitter vi på stranden till ett annat hav. ett litet mindre hav. mitt hav. mina tankars hav. mitt hav är inte ens som en droppe i Evighetens Ocean. det känns löjligt att ens jämföra dem. sedan har jag inte heller några bortgångna själar i mitt hav. däremot så har jag gäster där ibland. människor som badar i mina tankar. du tycker säkert att det låter löjligt, men du är ju faktiskt en av tankarna. det är jobbigt att hela tiden påpeka att du faktiskt inte existerar, men jag måste göra det. iallafall, det brukar börja med att en främmande människa vandrar på stranden och märker att det finns fotspår där som vågorna, mina tankar, inte förmår att sudda ut. det är fotspår som kommer finnas där så otroligt länge. vissa av dessa besökare blir nyfikna och vadar lite i vattnet och då upptäcker vissa någonting spännande. någonting som intresserar dem. därmed så beger de sig ut på djupare vatten och upptäcker fler tankar. solen skiner vackert på ytan och reflekteras i vattnet, men ju djupare man beger sig ner desto kallare och mörkare blir det. tankarnas struktur förändras. budskapet förändras. vissa tankar kan vara vackra och komma som en varm ström igenom en. fast det där känner du säkert till. du är ju en av dessa tankar. jag ångrar inte att jag skapade dig för tre dagar sedan. fast det kanske var mitt undermedvetna. ja så var det nog. vi träffades ju för första gångne i drömmen. jag hoppas vi kommer träffas igen. fast ännu mer skulle jag vilja träffa din motsvarighet i verkligheten. i mina tankar är du så vacker. det är oföränderligt. det står skrivet i sanden. det står inristat på stenarna längst ned på botten, för där har du varit.
men nu säger du att jag har hållt på för länge med min tankeresa. nu vill du bara kramas istället. du medger att jag har sagt fina saker, men nu räcker det med alla abstrakta meningar och formuleringar tycker du. nu vill du bara kramas istället. ordlös kommunikation, det var alltid det som du var bäst på. som jag beundrar dig. och nu sitter jag bara och väntar på det där vackra som jag vill att du ska säga. snälla säg det bara. gör ett slut på det här nu. vi somnar till den där vackra melodin som jag talade om. vi somnar till den samtidigt som vi omfamnar varandra. säg det här nu. säg det.
(kan vi inte bara kramas istället?)
Kommentarer
Postat av: -1*
men åååååååååååååh
Postat av: Anonym
We kill ourselfs to find freedom. You kill yourself to find anything at all.
Trackback
