Glasmästarens fall
ett klingande ljud ekade i fjärran och mannen i svart klev ut ur skuggorna. via uråldriga tankegångar hade han nu anlänt till den plats där han skulle utföra sitt uppdrag. han klev upp för en höjd och blickade ut över det landskap som nu sträckte sig mot horisonten. en stad i glas. solen glimmade över de tusentals byggnader helt gjorda i glas från grund till toppen. gatulyktorna var av glas, brandposterna var av glas, allting i hela staden var helt gjort av glas. staden sträckte sig långt ändå bort till horisonten och mannen i svart undrade hur han skulle hitta det han sökte i denna stad. det var möjligt att han hade varit här förut, men som vanligt så kunde han inte minnas. det var en av nackdelarna med hans kraft. han kunde inte minnas tidigare uppdrag, vilket gjorde honom till den ultimate tjänaren. mannen i svart hade endast en vag minnesbild av sig själv och han visste att han levt ett tidigare liv någonstans, men han visste inte var.
han blev plötsligt avbruten i sina tankar då en flock med fåglar flög precis ovanför honom. till hans förvåning var även de gjorda i glas. de såg ändå otroligt levande ut där de flög fram under himlen mot staden i glas. mannen i svart insåg att det inte fanns tid att dröja så han fortsatte ned via en trappa i glas för att komma ned till staden. efter en lång vandring nedför trappan så kom han fram till ett stängsel i glas som omringade staden. alldels brevid honom fanns en port i stängslet. men framför porten stod två människor, och precis som allt annat, endast gjorda i glas. de höjde långa genomskinliga svärd mot mannen i svart.
"vem är ni och vad söker ni i vår stad?" frågade en av vakterna i en dämpad ton. det fanns inget spår av ansiktsuttryck på vakten och inte heller rörde han läpparna när han talade.
"jag är mannen i svart och jag söker Glasmästaren." sa mannen i svart och väntade på en reaktion. de båda vakterna tittade snabbt på varandra sedan tvekade de.
"vår herre, skaparen av glas, vill inte ha några inkräktare. var vänlig ge er iväg." vakterna höjde svärden i en hotande gest som att de verkligen menade allvar. men mannen i svart bara skrattade.
"då skall jag visa er mitt sanna ansikte, ni kreationer av glas." sa mannen i svart och lät huvan falla från ansiktet.
världen vibrerade och glasväktarna exploderade i tusen bitar som for åt alla håll. men de glasbitar som flög mot mannen i svart förvandlades till sand i samma ögonblick som de nuddade honom. porten i stängslet sprack även och exploderade i tusen bitar. plötsligt hörde mannen i svart ett skrik långt inifrån staden, ett skrik av ångest och klagan. han skyndade sig in i staden, sprang förbi alla förvånade glasmänniskor. han sprang över trottoaren i glas och över gator där han mötte bilar i glas. han tittade upp och insåg vart skriken kom ifrån. mitt i staden reste sig ett gigantiskt torn i glas som var så högt att det bara fortsatte uppåt. han kunde nästan urskilja toppen och där såg han att någon eller något fortfarande byggde på tornet. han såg även att på toppen så blixtrade till ibland och det ständiga klingandet var starkare nu än tidigare. skriket fortsatte och han skyndade sig emot det gigantiska tornet. när han var framme vid entrén så fanns det till hans förvåning inga vakter.
han slet upp dörren och det första han fick se när han klev in i byggnaden var sig själv. tusentals reflektioner bemötte honom i en spegelsal. det fanns inte några spår av Glasmästaren eller någon av hans kreationer. han kunde fortfarande höra klingandet, men nu hade det blivit intensivare och mer regelbundet. plötsligt fick han se en av kreationerna springa mot honom. han gjorde sig beredd att släng av sig huvan men kreationen höll upp sin glashand i en vänlig gest.
"man i svart, vänta och låt mig få tala med er." sa glasmannen. "endast ni kan hjälpa denna stad i kampen emot dess tyrann, Glasmästaren. han må vara vår skapare, men vi är bara hans slavar. vi lever endast för att fylla hans syften och han ser inte på oss som om vi lever. vi må vara gjorde av glas, men vi har droppar av Evighetens Ocean inom oss och jag kan känna hur det rinner igenom mina ådror. vi förtjänar inte det öde som vår skapare har satt oss och därför vill jag hjälpa er." glasmannen tystnade och väntade på en reaktion.
"då är det alltså som de höga herrerna befarade," sa mannen i svart och suckade. "att Glasmästaren har rört vid Evighetens Ocean och fått förmågan att avbilda liv. samtidigt så bygger han sitt torn mot oändligheten i hopp om att finna vetskapen som skall ge honom evigt liv. han vet att ifall han bygger tillräckligt högt så kommer han komma utanför universums gränser där det inte finns några fysiska lagar eller regler."
"det stämmer, man i svart, men låt mig hjälpa er." glasmannen vädjade.
"och vad önskar du i utbyte, du kreation av glas? jag kan inte skänka dig något." sa mannen i svart.
"jag önskar bara att ni förstör hela staden, jämnar den med marken och dödar allting. då kommer alla vi glaskreationer att få färdas till Evighetens Ocean och vara fria. det är en dröm som vi så länge har haft, att få känna känslor. det finns inom oss, men vi kan inte få fram dem. trots att vi reflekterar varandra varje dag som vandrande speglar så kan vi inte få en inblick i oss själva. vi kan bara i alla andra hur de känner och hur de är, men inte på oss själva. så snälla man i svart, jag vädjar, döda Glasmästaren och befria oss."
mannen i svart lät det inte dröja och accepterade glasmannens hjälp och tillsammans med denna kreation färdades de två genom tornets mystiska vägar. mannen i svart insåg snabbt efter alla gångar och trappor att han aldrig hade funnit sin väg utan glasmannens hjälp. sista biten färdades de via en mystisk hiss som krävde någon slags kod vilket glasmannen hade tillgång till. efter en kvart i hissen kom de till näst högsta våningen. de klev ut ur hissen och gick upp för den sista trappen till den högsta våningen.
vinden slet i hans kappor när mannen i svart klev upp för det sista trappsteget och såg sitt mål. klingandet var här öronbedövande och Glasmästaren stod med sin hammare av glas och svingade i luften och där han slog bildades glas som han använde för att bygga vidare på tornet. han slog frenetiskt med hammaren samtidigt som han skrek i ångest. han slutade plötsligt när han insåg att han hade besök. han sänkte hammaren och gick fram emot mannen i svart med ett leende. sedan talade han.
"vi har alltså besök ser jag, HAHAHA, och vem kan du vara, du svartklädde?" sa Glasmästaren och lät road.
"jag är mannen i svart och representerar den rättvise herren Verkligheten. jag är utsänd av honom för att sätta stopp för dina planer. det du ämnar att göra kommer bara inte förstöra den här världen, utan även påverka andra världar. jag tänker inte tillåta dig att utnyttja Evighetens Ocean. De Röda Salarna har redan blivit förstörda på grund av de andra härskarna. här tar det slut, käre Glasmästare."
Glasmästaren började vandra runt mannen i svart i en cirkel samtidigt som han gjorde yviga gester i luften med sin hammare. han log fortfarande, som om han visste att någonting skulle hända.
"så ytterst roande, HAHAHHA!" började Glasmästaren och skrattade. "du tror alltså att du kan komma in här i mitt rike och påstå att jag bryter mot någon regler? den kosmiska harmoni som du talar om existerar inte, det är bara något som de höga herrarna har lurat i dig. i den här världen får vi alla chansen att skapa något eget och se! hela mitt rike har jag byggt upp alldeles själv utan någon hjälp och nu ska jag plötsligt avrättas? vad finns det för meningen med det? mina kreationer är mina egna och med dem gör jag vad jag vill. du är en dåre, man i svart, som kommer hit och försöker bestämma över mig. försvinn ifrån mitt rike."
"du har vanhelgat Evighetens Ocean med ditt smutsiga sinne!" sa mannen i svart och pekade på Glasmästaren. " Du torterar oskyldiga själar för att du ska få ha en egen värld där du kan bestämma allt själv. se på denna glasman här tillexempel!" mannen i svart pekade på glasmannen som fortfarande stod bredvid honom. "denna själ är fångad i en kropp av glassom du har skapat. jag tänker inte låta det fortgå!"
"må så vara," sa glasmästaren och nu log han inte längre. "dö då din dåre." sa han och svingade sin hammare.
mannen i svart kastade sig åt sidan och fällde upp sin huva. vibrationen kom men till hans förvåning så tittade inte Glasmästaren på honom. Glasmästaren var på väg mot glasmannen för att tortera sin slav. mannen i svart var oförmögen att stoppa kraftflödet och till slut utlöstes det.
Hela världen exploderade i glas och skärvorna for överallt. Byggnader störtade samman det regnade glas ifrån himlen. bilar exploderade, hundar , affärer, trottoarer, allting som Glasmästaren någonsin byggt upp förstördes på mindre än tio sekunder. den gigantiska byggnaden som de stod på började längst nere att explodera och till slut spred sig explosionen enda upp. Glasmästaren, fortfarande vid liv, föll ned i skärvorna samtidigt som han skrek. mannen i svart föll efter men glas som nuddade honom blev bara till sand.
efter ett långt fall landade de både på marken. vibrationerna slutade. allt var tyst. sedan hörde mannen i svart Glasmästaren flämtningar. mannen i svart såg hur glasmästaren, halv begraven under glas, försökte kravla sig ut ur resterna. tusentals glasskärvor trängde in i hans kropp på alla ställen, men hans ansikte var fritt. han blödde kraftigt och det slutade inte. alldeles vit i ansiktet tittade han upp mot mannen i svart som fortfarande hade huvan nedfälld.
"allt som jag har kämpat för," viskade Glasmästaren och stirrade med vidöppna ögon. "allt som jag någonsin byggt upp. detta var mitt livsverk, det enda jag hade att leva för. nu är det förstört, jag ligger här och förblöder och min glashammare har spruckit. och du. om jag vissten tidigare vad som funnits under huvan hade jag lämnat denna plats. hur kan du ge mig ett värre öde. snälla låt mig bara dö här, ha nåd. låt mig ligga här och förblöda. NEJ, SLUTA GÖRA SÅDÄR, SNÄLLA FÄLL NED HUVAN SNÄLLA; NEJN ENJ JN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ........................"
Glasmästaren skrek ut det sista i sina lungor sedan var han borta. kvar fanns bara resterna av glas. det fanns inga spår av Glasmästaren eller hans blod. mannen i svart reste sig och fällde tillbaka huvan. han tittade ut över landskapet. hela staden var förstörd. allt som kvarstod var bara skärvor. men det var Glasmästarens egen görning. det var ödets vilja att han skulle se sin värld falla innan han försvann. hotet mot Evighetens Ocean var undanröjt. det var högsta prioriteten. men det fanns fler namn på den lista han hade fått av den rättvise herren Verkligheten. det fanns fler namn som hotande denne herres undersåtar.
mannen i svart suckade. han lämnade hela tiden förstörelse bakom sig, men var inte ämnad för att skapa saker. han fortsatte sin vandring och för att finna de resterande härskarna.
han blev plötsligt avbruten i sina tankar då en flock med fåglar flög precis ovanför honom. till hans förvåning var även de gjorda i glas. de såg ändå otroligt levande ut där de flög fram under himlen mot staden i glas. mannen i svart insåg att det inte fanns tid att dröja så han fortsatte ned via en trappa i glas för att komma ned till staden. efter en lång vandring nedför trappan så kom han fram till ett stängsel i glas som omringade staden. alldels brevid honom fanns en port i stängslet. men framför porten stod två människor, och precis som allt annat, endast gjorda i glas. de höjde långa genomskinliga svärd mot mannen i svart.
"vem är ni och vad söker ni i vår stad?" frågade en av vakterna i en dämpad ton. det fanns inget spår av ansiktsuttryck på vakten och inte heller rörde han läpparna när han talade.
"jag är mannen i svart och jag söker Glasmästaren." sa mannen i svart och väntade på en reaktion. de båda vakterna tittade snabbt på varandra sedan tvekade de.
"vår herre, skaparen av glas, vill inte ha några inkräktare. var vänlig ge er iväg." vakterna höjde svärden i en hotande gest som att de verkligen menade allvar. men mannen i svart bara skrattade.
"då skall jag visa er mitt sanna ansikte, ni kreationer av glas." sa mannen i svart och lät huvan falla från ansiktet.
världen vibrerade och glasväktarna exploderade i tusen bitar som for åt alla håll. men de glasbitar som flög mot mannen i svart förvandlades till sand i samma ögonblick som de nuddade honom. porten i stängslet sprack även och exploderade i tusen bitar. plötsligt hörde mannen i svart ett skrik långt inifrån staden, ett skrik av ångest och klagan. han skyndade sig in i staden, sprang förbi alla förvånade glasmänniskor. han sprang över trottoaren i glas och över gator där han mötte bilar i glas. han tittade upp och insåg vart skriken kom ifrån. mitt i staden reste sig ett gigantiskt torn i glas som var så högt att det bara fortsatte uppåt. han kunde nästan urskilja toppen och där såg han att någon eller något fortfarande byggde på tornet. han såg även att på toppen så blixtrade till ibland och det ständiga klingandet var starkare nu än tidigare. skriket fortsatte och han skyndade sig emot det gigantiska tornet. när han var framme vid entrén så fanns det till hans förvåning inga vakter.
han slet upp dörren och det första han fick se när han klev in i byggnaden var sig själv. tusentals reflektioner bemötte honom i en spegelsal. det fanns inte några spår av Glasmästaren eller någon av hans kreationer. han kunde fortfarande höra klingandet, men nu hade det blivit intensivare och mer regelbundet. plötsligt fick han se en av kreationerna springa mot honom. han gjorde sig beredd att släng av sig huvan men kreationen höll upp sin glashand i en vänlig gest.
"man i svart, vänta och låt mig få tala med er." sa glasmannen. "endast ni kan hjälpa denna stad i kampen emot dess tyrann, Glasmästaren. han må vara vår skapare, men vi är bara hans slavar. vi lever endast för att fylla hans syften och han ser inte på oss som om vi lever. vi må vara gjorde av glas, men vi har droppar av Evighetens Ocean inom oss och jag kan känna hur det rinner igenom mina ådror. vi förtjänar inte det öde som vår skapare har satt oss och därför vill jag hjälpa er." glasmannen tystnade och väntade på en reaktion.
"då är det alltså som de höga herrerna befarade," sa mannen i svart och suckade. "att Glasmästaren har rört vid Evighetens Ocean och fått förmågan att avbilda liv. samtidigt så bygger han sitt torn mot oändligheten i hopp om att finna vetskapen som skall ge honom evigt liv. han vet att ifall han bygger tillräckligt högt så kommer han komma utanför universums gränser där det inte finns några fysiska lagar eller regler."
"det stämmer, man i svart, men låt mig hjälpa er." glasmannen vädjade.
"och vad önskar du i utbyte, du kreation av glas? jag kan inte skänka dig något." sa mannen i svart.
"jag önskar bara att ni förstör hela staden, jämnar den med marken och dödar allting. då kommer alla vi glaskreationer att få färdas till Evighetens Ocean och vara fria. det är en dröm som vi så länge har haft, att få känna känslor. det finns inom oss, men vi kan inte få fram dem. trots att vi reflekterar varandra varje dag som vandrande speglar så kan vi inte få en inblick i oss själva. vi kan bara i alla andra hur de känner och hur de är, men inte på oss själva. så snälla man i svart, jag vädjar, döda Glasmästaren och befria oss."
mannen i svart lät det inte dröja och accepterade glasmannens hjälp och tillsammans med denna kreation färdades de två genom tornets mystiska vägar. mannen i svart insåg snabbt efter alla gångar och trappor att han aldrig hade funnit sin väg utan glasmannens hjälp. sista biten färdades de via en mystisk hiss som krävde någon slags kod vilket glasmannen hade tillgång till. efter en kvart i hissen kom de till näst högsta våningen. de klev ut ur hissen och gick upp för den sista trappen till den högsta våningen.
vinden slet i hans kappor när mannen i svart klev upp för det sista trappsteget och såg sitt mål. klingandet var här öronbedövande och Glasmästaren stod med sin hammare av glas och svingade i luften och där han slog bildades glas som han använde för att bygga vidare på tornet. han slog frenetiskt med hammaren samtidigt som han skrek i ångest. han slutade plötsligt när han insåg att han hade besök. han sänkte hammaren och gick fram emot mannen i svart med ett leende. sedan talade han.
"vi har alltså besök ser jag, HAHAHA, och vem kan du vara, du svartklädde?" sa Glasmästaren och lät road.
"jag är mannen i svart och representerar den rättvise herren Verkligheten. jag är utsänd av honom för att sätta stopp för dina planer. det du ämnar att göra kommer bara inte förstöra den här världen, utan även påverka andra världar. jag tänker inte tillåta dig att utnyttja Evighetens Ocean. De Röda Salarna har redan blivit förstörda på grund av de andra härskarna. här tar det slut, käre Glasmästare."
Glasmästaren började vandra runt mannen i svart i en cirkel samtidigt som han gjorde yviga gester i luften med sin hammare. han log fortfarande, som om han visste att någonting skulle hända.
"så ytterst roande, HAHAHHA!" började Glasmästaren och skrattade. "du tror alltså att du kan komma in här i mitt rike och påstå att jag bryter mot någon regler? den kosmiska harmoni som du talar om existerar inte, det är bara något som de höga herrarna har lurat i dig. i den här världen får vi alla chansen att skapa något eget och se! hela mitt rike har jag byggt upp alldeles själv utan någon hjälp och nu ska jag plötsligt avrättas? vad finns det för meningen med det? mina kreationer är mina egna och med dem gör jag vad jag vill. du är en dåre, man i svart, som kommer hit och försöker bestämma över mig. försvinn ifrån mitt rike."
"du har vanhelgat Evighetens Ocean med ditt smutsiga sinne!" sa mannen i svart och pekade på Glasmästaren. " Du torterar oskyldiga själar för att du ska få ha en egen värld där du kan bestämma allt själv. se på denna glasman här tillexempel!" mannen i svart pekade på glasmannen som fortfarande stod bredvid honom. "denna själ är fångad i en kropp av glassom du har skapat. jag tänker inte låta det fortgå!"
"må så vara," sa glasmästaren och nu log han inte längre. "dö då din dåre." sa han och svingade sin hammare.
mannen i svart kastade sig åt sidan och fällde upp sin huva. vibrationen kom men till hans förvåning så tittade inte Glasmästaren på honom. Glasmästaren var på väg mot glasmannen för att tortera sin slav. mannen i svart var oförmögen att stoppa kraftflödet och till slut utlöstes det.
Hela världen exploderade i glas och skärvorna for överallt. Byggnader störtade samman det regnade glas ifrån himlen. bilar exploderade, hundar , affärer, trottoarer, allting som Glasmästaren någonsin byggt upp förstördes på mindre än tio sekunder. den gigantiska byggnaden som de stod på började längst nere att explodera och till slut spred sig explosionen enda upp. Glasmästaren, fortfarande vid liv, föll ned i skärvorna samtidigt som han skrek. mannen i svart föll efter men glas som nuddade honom blev bara till sand.
efter ett långt fall landade de både på marken. vibrationerna slutade. allt var tyst. sedan hörde mannen i svart Glasmästaren flämtningar. mannen i svart såg hur glasmästaren, halv begraven under glas, försökte kravla sig ut ur resterna. tusentals glasskärvor trängde in i hans kropp på alla ställen, men hans ansikte var fritt. han blödde kraftigt och det slutade inte. alldeles vit i ansiktet tittade han upp mot mannen i svart som fortfarande hade huvan nedfälld.
"allt som jag har kämpat för," viskade Glasmästaren och stirrade med vidöppna ögon. "allt som jag någonsin byggt upp. detta var mitt livsverk, det enda jag hade att leva för. nu är det förstört, jag ligger här och förblöder och min glashammare har spruckit. och du. om jag vissten tidigare vad som funnits under huvan hade jag lämnat denna plats. hur kan du ge mig ett värre öde. snälla låt mig bara dö här, ha nåd. låt mig ligga här och förblöda. NEJ, SLUTA GÖRA SÅDÄR, SNÄLLA FÄLL NED HUVAN SNÄLLA; NEJN ENJ JN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ........................"
Glasmästaren skrek ut det sista i sina lungor sedan var han borta. kvar fanns bara resterna av glas. det fanns inga spår av Glasmästaren eller hans blod. mannen i svart reste sig och fällde tillbaka huvan. han tittade ut över landskapet. hela staden var förstörd. allt som kvarstod var bara skärvor. men det var Glasmästarens egen görning. det var ödets vilja att han skulle se sin värld falla innan han försvann. hotet mot Evighetens Ocean var undanröjt. det var högsta prioriteten. men det fanns fler namn på den lista han hade fått av den rättvise herren Verkligheten. det fanns fler namn som hotande denne herres undersåtar.
mannen i svart suckade. han lämnade hela tiden förstörelse bakom sig, men var inte ämnad för att skapa saker. han fortsatte sin vandring och för att finna de resterande härskarna.
Kommentarer
Trackback
