Begynnelsen

I begynnelsen fanns det bara kaos. Tidens klocka hade precis börjat ticka och kaoset började forma sig efter tidens strömmar. Dessa strömmar i sin tur skulle komma att leda till det som skulle kallas Evighetens Ocean, men det var ännu lång tid dit. Endast när tiden dör så skall evigheten komma att existera. I begynnelsen fanns många tankar och dessa härjade vilt i det tomrum som sakta började fyllas av ännu fler tankar. Små plattformar började forma sig runt tidens strömmar vilket skulle komma att bli öar av samlade tankar. Det rådde fortfarande kaos i den nya världen och anarkin rådde mellan de brutala tankar som slogs om öarnas herravälde. Det förekom även sig så att vissa tankar blev förvisade ned i tidens strömmar av de dominerande tankarna. I detta kaos var det ett skräckvälde som rådde och ingen mänsklighet existerade, det fanns endast tankar.

På en av dessa öar vaknade Konstnären. Konstnären reste sig upp och kunde inte minnas någonting. Vem var han? Han visste instinktivt att hans namn var Konstnären, men det fanns inget minne han kunde förknippa med det namnet. Vad betydde det egentligen? Och var befann han sig egentligen? Han tittade sig runt, men han kunde intet se, världen var omgiven av mörker. Konstnären blev alldes upprörd, och tänkte en tanke om syn, om att kunna se en omgivning. I sitt sinne så målade han upp en bild om hur världen skulle se ut, han visste inte ens vad det innebar att måla, men det var precis vad han gjorde. Han använde sig av något han kallade för färger för att beskriva hur världen såg ut. Med hjälp av något han kallade penslar så målade han en hel värld med dessa färger och det var en vacker värld han såg i sitt sinne. Men han upptäckte till sin fasa att när han öppnade ögonen så fanns det fortfarande inget. Det var fortfarande bara mörker. Då insåg konstnären sitt misstag. Från ljuset i sin själ så gav han ljus och världen och han flämtade till i chock när en stor röd boll reste sig upp bakom honom över en kant och gav ljus åt världen. Då fick han beskåda den värld som han hade målat upp i sitt sinne och den var så vacker, men ännu inte fullbordad. Han befann sig på en ö, prydd av gigantiska träd, med gröna färger och ängar som sträckte sig långt. Det fanns även andra öar, men det fanns vita fläckar på dem som han ännu inte hade bestämt sig för. Han tänkte att han skulle besöka dem sen. Mellan öarna rann strömmar av vatten, en klar vätska som fascinerade Konstnären. Han insåg att det där vattnet hade en viktig del i den här världen.

Himlen fann han dock ännu mer fascinerande. Den var i all slags färger, där fanns lila, grön, rosa, blå , gul , röd, alla möjliga färger och i alla möjliga former och figurer. Det såg ut som om himlen hade exploderat i olika färger och konstnären fann detta så otroligt vackert. Han la sig ned i det han kallade gräs och bara tittade upp mot himlen, den där stora bilden ovanför honom. Dessa ting på himlen kallade han för stjärnor, galaxer, nebulosor, planeter. Han visste inte vad dessa märkliga ord kom ifrån, men de lät bra i hans sinne. Konstnären var mycket nöjd, världen bestod inte längre av mörker. Men plötsligt så började han känna en märklig känsla, hur fruktansvärt kallt det var i denna världen. Därför tänkte han en tanke om något som värme, vilket innebar att man kunde ligga i gräset utan att skaka och skallra tänder. Då blev det också så att den röda bollen som nu hade börjat röra sig över himlavalvet sände ut strålar av det som han kallade värme. Genast kände han sig mycket bekvämare i världen, nu när han inte längre frös. Han var mycket nöjd, men det fanns fortfarande mycket att göra insåg han. Plötsligt reagerade han på en sak, ingenting hördes. Han visste inte riktig vad innebörden av ett ljud var, men han trodde att han kunde skapa det. Därför tänkte han en tanke om musik, men han visste inte riktigt var det innebar. Det ledde till ett slags hummande i hans hals vilket sedan blev till ljud. Konstnären skrattade. Ett nytt ljud! Vad innebar detta? Att skratta? Det måste vara något bra, trodde Konstnären, eftersom han kände sig så nöjd.

Plötsligt uppstod en explosion av det som Konstnären kom att kalla musik och en melodi spred sig över hela världen. Detta var begynnelsens sång och den sjöngs av världen och dess innandömen. Samtidigt som melodin spelades i sin harmoniska takt så uppstod även det forsande ljud ifrån tidens strömmar. Den första vinden blåste igenom träden och Konstären satt upp och hörde med häpnad trädens viskande språk. Det som kallades löv rasslade i träden och Konstnären skrattade ännu en gång för att han tyckte det var så underbart. Men han insåg snabbt när han tittade sig runt omkring att någonting saknades. Han var ensam. Därför försökte han tänkte en tanke på någon som han själv, men han kunde inte komma på någon. Han kunde inte tänka på något som honom själv i hela den här världen. Han försökte tänka på en bild av sig själv, men inget hände när han målade upp den bilden i huvudet. Han blev ledsen. Han visste inte vad det innebar att vara ledsen, men han insåg att det var motsatta saken till att vara nöjd och skratta. Konstnären blev alldeles bekymrad, av den anledningen att han inte kunde skapa det han ville. Han misstänkte att det här med att skapa hade någonting att göra med hans namn, men han var inte säker.

Plötsligt kom ett moln av mörker emot honom på ön och han kände kyla och tystnad igen. Konstnären blev rädd och började skaka av kylan. I det mörka molnet kom en man, en man i svarta kappor närmande sig. Hans ansikte var övertäckt och det fanns ingen möjlighet att se det. Fast Konstnären ville inte se vad som fanns under den huvan. Han ville inte. Mannen i svart gled fram, Konstnären kunde inte se att hans fötter nuddade marken och det gjorde honom ännu räddare. Vad var detta för varelse? Var detta en människa? Var detta en tanke? Vad var det egentligen? Och då talade mannen i svart.

"Jag misstänkte att du inte kunde försvinna så lätt," sa mannen i svart. "Men jag hade inte väntat mig det här. Jag trodde att det var omöjligt. Jag trodde kreativiteten var död. Fast, kreativteten kanske går att döda, men det verkar som att tanken om kreativiteten är odödlig. Jag beundrar dig till viss del ändå, käre Konstnär. Du har en stark inre drivkraft som jag saknar. Du ser rädd ut, men jag är inte här för att göra dig illa. Jag är faktiskt bara här för att ge dig ett tips för cykeln skall starta igen, för om du inte fortsätter att skapa den här världen så kommer jag aldrig att kunna existera. Därför måste du förstå att du inte kan skapa ensamheten själv. Visserligen kanske det motsäger sig själv, men du kan inte skapa en tanke eller en människa. Inte än. Du har inte sett tillräckligt av den världen du har skapat än. Redan innan du anlände här så fanns det redan tankar och halvmänniskor. Dessa tankar, likt dig själv, söker också efter gemenskap och de har tack vare din hjälp också gjort det. Det är du som har skapat ljuset, ljudet och värmen vilket de utnyttjar. Men du kan inte skapa gemenskap, käre konstnär, du måste söka den själv. Börja vandra i den riktningen." sa mannen i svart och pekade in mot skogen av de gigantiska ekträden. "Där kommer du finna gemenskap, men kanske inte det som du uppfattar som gemenskap. Där och bara där kommer du finna en viktig del i skapandet av denna världen. Så skynda dig Konstnär, du har inte en evighet på dig. Och när du väl är klar med ditt livsverk, när tiden väl dör om miljarders miljontals år så kommer jag vänta på dig vid Evighetens Ocean där tidens flod tar slut och där i Evighetens Ocean skall du bada i glömska. Du har sett mitt ansikte förut och när du ror på Evighetens Ocean så skall du se det igen för sista gången. Du förstår, du måste dö för att Evigheten skall kunna fortsätta ostört. Och med de orden måste jag försvinna. Farväl, du faderns kreativitet."

Mannen i svart och det mörka molnet bleknade bort och efter några sekunder var det som han aldrig varit där. Konstnären var förvirrad och rädd. Vem var denne man i svart? Och vad var egentligen hans syfte? Och kunde han egentligen känna till Konstnären? Mannen i svart hade även talat om gemenskap. Att Konstnären inte kunde skapa det. Han skulle vara tvungen att söka det. Konstnären suckade. Det hade varit så enkelt med de tidigare sakarna. Varför skulle motsatsen till ensamhet var svårare? Han var inte säker, men han insåg att han hade ett uppdrag att utföra. Den röda bollen stod högt på himlen och det var varmare än någonsin. Konstnären insåg att det skulle vara lika bra att söka efter gemenskapen i den där skogen.

Han reste sig upp och började gå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0