de röda salarnas förruttnelse
det var tyst och mannen i svart vandrade i korridorerna längs de röda salarna. de röda salarna hade tidigare varit en plats för gemenskap och värme, men nu hade de börja fallit samman och därför hade mannen i svart blivit ditsänd. världen hade gått vidare, allt hade förändrats. de röda salarnas forna glans skulle kanske aldrig återställas igen, men mannen i svart skulle finna roten till den förruttnelse som hade pågått en lång tid nu. mannen i svart hade varit i de röda salarna vid många tillfällen tidigare på sina uppdrag, men då hade det bara rört sig om små sår. dessa sår hade han lagat, men nu hade de spruckit upp igen och börjat ruttna.
mannen i svart ropade till och hans eko färdades igenom de röda salarna och studsade längs de förruttnade väggarna. på vägarna fanns det även suddiga bilder av Verklighetens invånare, människor som hade blivit givna en speciell plats i de röda salarna. det gick dock inte att urskilja vilka dessa personer varit då förruttnelsen pågått för länge. sprickor trängde sig in i ansiktena på dessa människor som en gång betytt ågonting, men det gick inte att återkalla dem. de befann sig sedan länge i Evighetens Ocean, simmandes runt med alla andra miljontals förlorade själar. på de röda väggarna fanns även porträtt av människor som aldrig existerat, varelser som lydde under den drömmande herren Fantasin. men mannen i svart lade inte märke till dessa porträtt som han hade suddat ut för länge sedan. han fokuserade blicken framför sig, för långt borta i de röda salarna stod någon eller något med ryggen vänd emot honom.
"det är inte första gången du befinner dig i de röda salarna," sa skepnaden i korridoren. då vände sig plötsligt skepnaden om och kastade av sin slöja. det visade sig vara en kvinna. kvinnan stod helt naken, men verkade oberörd. mannen i svart fortsatte att vandra emot henne, för han visste vem hon var. på samma sätt som hon var fysiskt naken framför honom så var hon även det psykiskt. han såg igenom henne, han såg alla saker hon hade sagt, han såg hur hon försökt bryta sig fri ifrån det förtryck som andra hade värnat om. hon hade varit en självständig kvinna, men han var inte säker om hon var roten till förruttnelsen. hur skulle en sådan vacker och självständig kvinna vara roten till något så ont? då talade mannen i svart för första gången på länge, och hans ord ekade åter i de röda salarna.
"du talar sant, det är inte första gången jag är här. vet du vem jag är?" frågade han henne. kvinnan gick fram till honom närmare och la sig på golvet samtidigt som hon sträckte på sig. hon hade någonting lurt i sin blick, nästan som en gnista som hon ville att mannen i svart skulle förvandla till en eld.
"frågan är väl snarare om du vet vem jag är", svarade kvinnan och blinkade till. "de kallar mig Alexandra, men jag är även kallad Kärleken. det här är min residens som du befinner dig i, de röda salarna. sätt dig ned och slappna av så ska jag ta hand om dig. allt kommer gå bra." kvinnan som kallade sig själv Alexandra skrattade.
men mannen i svart lät sig inte luras. han var ingen dåre. och då talade han med vrede.
"tror du inte att jag har träffat illusioner som dig förut? du är inte Alexandra och du kommer aldrig kunna mäta dig med henne. du är en falsk imitation av henne som har klivit ut ur dessa bilder på väggen. inte heller har du rätten att kalla dig själv Kärleken, då Alexandra är personifieringen av Kärleken. du är bara en av Trollkarlens illusioner. försvinn härifrån. försvinn ifrån de röda salarna. du hör inte hemma här. det är illusioner som sliter samman de röda salarna. det är du som är infektionen. gå härifrån, du hör inte hemma här."
när mannen i svart hade yttrat de sista orden så började kvinnan skrika samtidigt som hon upplöstes i tomma luften. när illusionen försvunnit så uppstod ett moln av vit rök och där klev en man klädd i grå trasor. mannen i svart och den grå mannen stirrade på varande länge, sedan bröt mannen i svart tystnaden.
"så det är alltså du som ligger i grunden för förruttnelsen i de röda salarna," sa mannen i svart. "jag vet dessutom vem du är, du är Trollkarlen, den som skapar illusionerna."
"ja, min käre man i svart, det är alldeles sant." sa Trollkarlen alldeles lugnt. "men du förstår nog inte, illusionerna behövs för att det egna jaget ska kunna trivas, för att det ska kunna frodas. i sin egen egoism så kan det egna jaget växa och skapa en hel påhittad värld tack vare mina illusioner. det finns inga begränsningar, det finns inga regler. du däremot är en man som är slav under någon herre vars namn jag inte bryr mig om. Gå härifrån, de röda salarna kommer ruttna i evigheten och det är inget du kan göra för att stoppa det".
mannen i svart skrattade, sedan talade han med en sträng röst.
"du vet verkligen inte vem jag är, du trodde du kunde lura mig med en simpel illusion men det går jag inte på. du tror dessutom att du kan beordra mig att gå härifrån, nej du har fel dåraktige Trollkarl. dina illusioner har förstört de röda salarnas forna glans. här finns inget liv längre. det finns bara massa suddiga bilder och porträtt. och självklart bara massa illusioner. de röda salarna har blivit de döda salarna. och nu ska jag förvisa dig ifrån denna plats genom att visa mitt sanna ansikte."
men innan mannen i svart hann göra det så släppte Trollkarlen lös tusentals illusioner som slet och rev på väggarna och tavlorna i de röda salarna. sprickorna blev större och en röd vätska forsade ut i korridorerna och strömmade genom de röda salarna. Trollkarlen skrattade som besatt och svingade sin långa käpp och alla möjliga färger kom från den. färgerna träffade bilderna på väggen och gav liv åt dem. ännu fler illusioner uppstod och rörde sig emot mannen i svart.
trots att den röda tjocka vätskan forsade upp till hans vader så stod han stilla och brydde sig inte om de närmande illusionerna som gick dit för att förgöra honom. istället förde han alldeles lugnt händerna upp emot sin huva och samtidigt som han gjorde det började en svag vibration eka i de röda salarna som blev allt högre och högre tills den ekade som en storm. Trollkarlken skrek och släppte sin käpp för att hålla för öronen, men det hjälpte honom inte. Trollkarlen föll på knä i den röda vätskan och tittade upp emot mannen i svart.
"vem är du?" skrek Trollkarlen i stormen och den röda vätskan forsade från alla håll, från golvet, taket, överallt.
mannen i svart svarade aldrig på Trollkarlens fråga utan han lät sin huva falla och Trollkarlens skrik ekade igenom de röda salarna så att många tavlor sprack och exploderade i en kaskad av röd vätska. Trollkarlens illusioner skrek även och plaskade runt på golvet samtidigt som de skrek ut sina lungor. då trollkarlen såg ansiktet på mannen i svart så förstod han för några sekunder vilken dåre han varit. hur kunde han mäta sig med en sådan här kraft. den femte budbäraren var sannerligen den mest farliga av dem alla, men snart skulle han inte känna till att det existerade en femte budbärare. Trollkarlen skrek en sista gång innan han sögs in i tomheten.
sedan tystnaden.
därefter kylan.
efter det mörkret.
och tillslut ensamheten.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Den drömmande herren Fantasin grät.
Mannen i svart fällde tillbaka huvan. han tittade runt sig. de röda salarna var fortfarande mycket skadade och förruttnelsen fanns fortfarande kvar, men den kunde inte sprida sig ytterligare. det fanns inget mer han kunde göra här, han hade avslutat det han kommit för. men det fanns flera som fanns på hans lista. det fanns fler platser han var tvungen att besöka.
mannen i svart, dödens femte budbärare, lämnade de röda salarna och gick vidare mot tomheten.
mannen i svart ropade till och hans eko färdades igenom de röda salarna och studsade längs de förruttnade väggarna. på vägarna fanns det även suddiga bilder av Verklighetens invånare, människor som hade blivit givna en speciell plats i de röda salarna. det gick dock inte att urskilja vilka dessa personer varit då förruttnelsen pågått för länge. sprickor trängde sig in i ansiktena på dessa människor som en gång betytt ågonting, men det gick inte att återkalla dem. de befann sig sedan länge i Evighetens Ocean, simmandes runt med alla andra miljontals förlorade själar. på de röda väggarna fanns även porträtt av människor som aldrig existerat, varelser som lydde under den drömmande herren Fantasin. men mannen i svart lade inte märke till dessa porträtt som han hade suddat ut för länge sedan. han fokuserade blicken framför sig, för långt borta i de röda salarna stod någon eller något med ryggen vänd emot honom.
"det är inte första gången du befinner dig i de röda salarna," sa skepnaden i korridoren. då vände sig plötsligt skepnaden om och kastade av sin slöja. det visade sig vara en kvinna. kvinnan stod helt naken, men verkade oberörd. mannen i svart fortsatte att vandra emot henne, för han visste vem hon var. på samma sätt som hon var fysiskt naken framför honom så var hon även det psykiskt. han såg igenom henne, han såg alla saker hon hade sagt, han såg hur hon försökt bryta sig fri ifrån det förtryck som andra hade värnat om. hon hade varit en självständig kvinna, men han var inte säker om hon var roten till förruttnelsen. hur skulle en sådan vacker och självständig kvinna vara roten till något så ont? då talade mannen i svart för första gången på länge, och hans ord ekade åter i de röda salarna.
"du talar sant, det är inte första gången jag är här. vet du vem jag är?" frågade han henne. kvinnan gick fram till honom närmare och la sig på golvet samtidigt som hon sträckte på sig. hon hade någonting lurt i sin blick, nästan som en gnista som hon ville att mannen i svart skulle förvandla till en eld.
"frågan är väl snarare om du vet vem jag är", svarade kvinnan och blinkade till. "de kallar mig Alexandra, men jag är även kallad Kärleken. det här är min residens som du befinner dig i, de röda salarna. sätt dig ned och slappna av så ska jag ta hand om dig. allt kommer gå bra." kvinnan som kallade sig själv Alexandra skrattade.
men mannen i svart lät sig inte luras. han var ingen dåre. och då talade han med vrede.
"tror du inte att jag har träffat illusioner som dig förut? du är inte Alexandra och du kommer aldrig kunna mäta dig med henne. du är en falsk imitation av henne som har klivit ut ur dessa bilder på väggen. inte heller har du rätten att kalla dig själv Kärleken, då Alexandra är personifieringen av Kärleken. du är bara en av Trollkarlens illusioner. försvinn härifrån. försvinn ifrån de röda salarna. du hör inte hemma här. det är illusioner som sliter samman de röda salarna. det är du som är infektionen. gå härifrån, du hör inte hemma här."
när mannen i svart hade yttrat de sista orden så började kvinnan skrika samtidigt som hon upplöstes i tomma luften. när illusionen försvunnit så uppstod ett moln av vit rök och där klev en man klädd i grå trasor. mannen i svart och den grå mannen stirrade på varande länge, sedan bröt mannen i svart tystnaden.
"så det är alltså du som ligger i grunden för förruttnelsen i de röda salarna," sa mannen i svart. "jag vet dessutom vem du är, du är Trollkarlen, den som skapar illusionerna."
"ja, min käre man i svart, det är alldeles sant." sa Trollkarlen alldeles lugnt. "men du förstår nog inte, illusionerna behövs för att det egna jaget ska kunna trivas, för att det ska kunna frodas. i sin egen egoism så kan det egna jaget växa och skapa en hel påhittad värld tack vare mina illusioner. det finns inga begränsningar, det finns inga regler. du däremot är en man som är slav under någon herre vars namn jag inte bryr mig om. Gå härifrån, de röda salarna kommer ruttna i evigheten och det är inget du kan göra för att stoppa det".
mannen i svart skrattade, sedan talade han med en sträng röst.
"du vet verkligen inte vem jag är, du trodde du kunde lura mig med en simpel illusion men det går jag inte på. du tror dessutom att du kan beordra mig att gå härifrån, nej du har fel dåraktige Trollkarl. dina illusioner har förstört de röda salarnas forna glans. här finns inget liv längre. det finns bara massa suddiga bilder och porträtt. och självklart bara massa illusioner. de röda salarna har blivit de döda salarna. och nu ska jag förvisa dig ifrån denna plats genom att visa mitt sanna ansikte."
men innan mannen i svart hann göra det så släppte Trollkarlen lös tusentals illusioner som slet och rev på väggarna och tavlorna i de röda salarna. sprickorna blev större och en röd vätska forsade ut i korridorerna och strömmade genom de röda salarna. Trollkarlen skrattade som besatt och svingade sin långa käpp och alla möjliga färger kom från den. färgerna träffade bilderna på väggen och gav liv åt dem. ännu fler illusioner uppstod och rörde sig emot mannen i svart.
trots att den röda tjocka vätskan forsade upp till hans vader så stod han stilla och brydde sig inte om de närmande illusionerna som gick dit för att förgöra honom. istället förde han alldeles lugnt händerna upp emot sin huva och samtidigt som han gjorde det började en svag vibration eka i de röda salarna som blev allt högre och högre tills den ekade som en storm. Trollkarlken skrek och släppte sin käpp för att hålla för öronen, men det hjälpte honom inte. Trollkarlen föll på knä i den röda vätskan och tittade upp emot mannen i svart.
"vem är du?" skrek Trollkarlen i stormen och den röda vätskan forsade från alla håll, från golvet, taket, överallt.
mannen i svart svarade aldrig på Trollkarlens fråga utan han lät sin huva falla och Trollkarlens skrik ekade igenom de röda salarna så att många tavlor sprack och exploderade i en kaskad av röd vätska. Trollkarlens illusioner skrek även och plaskade runt på golvet samtidigt som de skrek ut sina lungor. då trollkarlen såg ansiktet på mannen i svart så förstod han för några sekunder vilken dåre han varit. hur kunde han mäta sig med en sådan här kraft. den femte budbäraren var sannerligen den mest farliga av dem alla, men snart skulle han inte känna till att det existerade en femte budbärare. Trollkarlen skrek en sista gång innan han sögs in i tomheten.
sedan tystnaden.
därefter kylan.
efter det mörkret.
och tillslut ensamheten.
Den stränge herren Döden log.
Den rättvise herren Verkligheten log.
Den drömmande herren Fantasin grät.
Mannen i svart fällde tillbaka huvan. han tittade runt sig. de röda salarna var fortfarande mycket skadade och förruttnelsen fanns fortfarande kvar, men den kunde inte sprida sig ytterligare. det fanns inget mer han kunde göra här, han hade avslutat det han kommit för. men det fanns flera som fanns på hans lista. det fanns fler platser han var tvungen att besöka.
mannen i svart, dödens femte budbärare, lämnade de röda salarna och gick vidare mot tomheten.
Kommentarer
Trackback
