Fortsättningen
Vissa skjuter upp det.
Somliga låtsas inte om det.
Andra bryr sig inte.
Du är Alfa och när du knyter dig samman med en annan människa, Omega, så har du påbörjat händelseförloppet till det oundvikliga slutet. Ensam, så är Alfa oändlig, men när den knyter sig samman med Omega så finns det en början och ett slut. Ditt eget liv kommer alltid att fortsätta, opåverkat av vad som händer med människorna i din omgivning. Ditt liv kommer alltid fortsätta, tills döden för dig vidare. Döden är inget slut. Det är mellanrummet. Så då sitter man där i dödens vänterum och blickar tillbaka på sitt liv, för att sedan falla i glömska.
Någon gång för längesedan så måste världen ha skapat sig själv, för annars skulle vi inte existera. Tänk makten att skapa sig själv. Det låter ju nästan som att gud finns. Tyvärr så tror jag inte på gud, av den simpla anledningen att gud inte tror på mig. Vi har inget bra förhållande, jag och Herren. Därför så har vi sagt upp vår vänskap. Ifall man vill kalla kraften som skapade världen för gud, så tycker jag det är okej. Själv har jag ännu inget namn på den, så den kan få heta Alfa. Begynnelsen. Visst låter det vackert? Men när Alfa (gud) hittar sin motsats eller partner så kommer tidscykeln att få ett slut och alla världar och alla liv ska släckas. Jag vill tro att livet är evigt, men så är inte fallet. Så vad kan guds motsats vara? Alfa är någonting som skapar sig själv och då måste Omega vara någonting som förgör sig själv? En gudomlig kraft som förgör sig själv? Jag vill inte kalla den för satan, för det känns lite löjligt. Inte heller behöver den motsatta kraften vara ond. Är alla slut i världen onda? Det tvivlar jag på. Det är där Omega kommer in. Slutet. Självförstöraren.
Undra vad Alfa tänkte när han skapade världen. Kanske han tänkte att denna skapelse ska vara förevigt, på grund av att den är för bra för att förloras. Det Alfa kanske inte tänkte på var att en värld kan förgöra sig själv, precis som människan kan förgöra sig själv. Alfa gav inte bara liv åt världen, utan även en anledning att förgöra sig självt. Så det kanske inte finns något stort slut som omfamnar världen i mörker, utan ett långsamt plågsamt slut som redan påbörjades samma dag som den första stjärnan föddes? Det är också därför du och är gudar, eftersom vi har samma makt att påverka våra egna liv. När ett förhållande tar slut så är det du (Alfa) och den andre personen (Omega) som har påbörjat det oundvikliga slutet. Då en av er valde att ge ett slut på den värld som ni hade skapat, var det slutet bara ont då? Eller fanns det bra saker med det? Eftersom du är en gud så kan du bara skapa en ny värld med någon annan motsvarighet. Världar dör och återföds varje dag, varje timme och kanske varje sekund.
Gud är bara en författare. Precis som jag är. Den enda skillnaden mellan gud och mig är att gud har skapat sig själv. Det har inte jag. Jag valde inte att bli född. Kanske inte heller världen valde att skapa sig själv heller. Vi är bara en tråkig slump som klamrar sig fast vid någon slags mening i livet. Det finns ingen mening med livet. Man skapar sin egen mening. De som klamrar sig fast vid gud är rädda för att deras liv är meningslösa precis som alla andras. De som är oberoende av gud är övertygade om att människan klarar sig mycket bättre utan sådana slags band till en högre makt.
Du är också en författare. Till ditt eget liv. Alla vi andra finns bara här för att påverka dig, men du ska minnas en grej och du ska minnas den tydligt. Du är inte huvudkaraktären i din bok. Du är bara författaren. Du har skapat huvudkaraktären, men det är inte du. Du har inte skapat dig själv. Det är det bara gud som har lyckats med. Så när ett förhållande ta slut, tänk inte på allt du har förlorat, utan på allt du lyckades skapa. All denna magi som gör människan gudomlig.
Vi skapar och vi förgör.
Vi lever och vi dör.
Somliga låtsas inte om det.
Andra bryr sig inte.
Du är Alfa och när du knyter dig samman med en annan människa, Omega, så har du påbörjat händelseförloppet till det oundvikliga slutet. Ensam, så är Alfa oändlig, men när den knyter sig samman med Omega så finns det en början och ett slut. Ditt eget liv kommer alltid att fortsätta, opåverkat av vad som händer med människorna i din omgivning. Ditt liv kommer alltid fortsätta, tills döden för dig vidare. Döden är inget slut. Det är mellanrummet. Så då sitter man där i dödens vänterum och blickar tillbaka på sitt liv, för att sedan falla i glömska.
Någon gång för längesedan så måste världen ha skapat sig själv, för annars skulle vi inte existera. Tänk makten att skapa sig själv. Det låter ju nästan som att gud finns. Tyvärr så tror jag inte på gud, av den simpla anledningen att gud inte tror på mig. Vi har inget bra förhållande, jag och Herren. Därför så har vi sagt upp vår vänskap. Ifall man vill kalla kraften som skapade världen för gud, så tycker jag det är okej. Själv har jag ännu inget namn på den, så den kan få heta Alfa. Begynnelsen. Visst låter det vackert? Men när Alfa (gud) hittar sin motsats eller partner så kommer tidscykeln att få ett slut och alla världar och alla liv ska släckas. Jag vill tro att livet är evigt, men så är inte fallet. Så vad kan guds motsats vara? Alfa är någonting som skapar sig själv och då måste Omega vara någonting som förgör sig själv? En gudomlig kraft som förgör sig själv? Jag vill inte kalla den för satan, för det känns lite löjligt. Inte heller behöver den motsatta kraften vara ond. Är alla slut i världen onda? Det tvivlar jag på. Det är där Omega kommer in. Slutet. Självförstöraren.
Undra vad Alfa tänkte när han skapade världen. Kanske han tänkte att denna skapelse ska vara förevigt, på grund av att den är för bra för att förloras. Det Alfa kanske inte tänkte på var att en värld kan förgöra sig själv, precis som människan kan förgöra sig själv. Alfa gav inte bara liv åt världen, utan även en anledning att förgöra sig självt. Så det kanske inte finns något stort slut som omfamnar världen i mörker, utan ett långsamt plågsamt slut som redan påbörjades samma dag som den första stjärnan föddes? Det är också därför du och är gudar, eftersom vi har samma makt att påverka våra egna liv. När ett förhållande tar slut så är det du (Alfa) och den andre personen (Omega) som har påbörjat det oundvikliga slutet. Då en av er valde att ge ett slut på den värld som ni hade skapat, var det slutet bara ont då? Eller fanns det bra saker med det? Eftersom du är en gud så kan du bara skapa en ny värld med någon annan motsvarighet. Världar dör och återföds varje dag, varje timme och kanske varje sekund.
Gud är bara en författare. Precis som jag är. Den enda skillnaden mellan gud och mig är att gud har skapat sig själv. Det har inte jag. Jag valde inte att bli född. Kanske inte heller världen valde att skapa sig själv heller. Vi är bara en tråkig slump som klamrar sig fast vid någon slags mening i livet. Det finns ingen mening med livet. Man skapar sin egen mening. De som klamrar sig fast vid gud är rädda för att deras liv är meningslösa precis som alla andras. De som är oberoende av gud är övertygade om att människan klarar sig mycket bättre utan sådana slags band till en högre makt.
Du är också en författare. Till ditt eget liv. Alla vi andra finns bara här för att påverka dig, men du ska minnas en grej och du ska minnas den tydligt. Du är inte huvudkaraktären i din bok. Du är bara författaren. Du har skapat huvudkaraktären, men det är inte du. Du har inte skapat dig själv. Det är det bara gud som har lyckats med. Så när ett förhållande ta slut, tänk inte på allt du har förlorat, utan på allt du lyckades skapa. All denna magi som gör människan gudomlig.
Vi skapar och vi förgör.
Vi lever och vi dör.
Kommentarer
Trackback
