Myrorna
Idag när jag var ute och gick på gården så jag förbi vår pool (ja vi har en riktigt pool). Tänkte bara gå förbi den först, för jag hade lurarna i och var djupt inne i mina egna tankar. Plötsligt så låter jag blicken glida ut emot vattnet och på ytan där simmar det någon slags klump.
Jag böjer mig ned för att se vad det är, och när jag väl har kommit nära så ser jag att klumpen består av myror. Det är fyra eller fem myror som kämpar emot den främmande miljön och håller sig till varandra. De kämpar mot den främmande värld som de har hamnat i och det var då jag blev så tagen. När jag lät blicken glida längre ut så såg jag fler myror, men dessa myror var utsplittrade och ensamma. De sprattlade med sina små insektsben där på vattenytan i ett försök att komma till någon annan myra, men utan att lyckas.
Det var då tanken slog mig att de där myrorna skulle kunna vara människor som försöker överleva i den värld som de har kastats in i. De simmar och simmar, för att överleva och inte bara sjunka till botten och drunkna. Kanske det är människans strävan efter att överkomma hindren, för att kämpa sig till en bättre tillvaro. Det är hoppet som håller oss över ytan och får oss att sparka med armar och ben av alla krafter för att fortsätta kämpa. För att överleva. Hoppet håller oss vid liv, samtidigt som det plågar oss till döds. I slutet så finns hoppet fortfarande där och när det slocknar så slocknar viljan att fortsätta leva. Den som har givit upp att hoppas är egentligen redan död inuti. Vissa säger att hoppet är det sista som lämnar en människa, men jag tror inte det. Hoppet kan lämna dig före, ifall du överger det. Det som är kvar då är övertygelsen om att du gör det rätta, en övertygelse som har spridit sig som ett gift i din kropp. Inte heller kan någon ifrågasätta din övertygelse, men påverka den.
De myrorna som var samlade i en klump höll sig till varandra. De höll ihop under de svårigheter som fanns, men det var få klumpar som flöt där på vattnet. För det mesta så var det ensamma myror som försökte hitta någon att haka sig fast vid. Fungerar inte alla människor så? Vi försöker hitta någon att haka fast oss vid, någon att hålla fast vid igenom alla svårigheter. Precis som de ensamma myrorna som flöt därute så känner jag mig. Jag sprattlar med ben och armar, men jag kommer ingen vart. Jag lyckas bara hålla mig själv och hoppet vid liv. Trots att hoppet plågar mig så håller jag ändå fast vid det, för jag vill leva. Jag vill hitta en annan människa att hålla fast vid, en annan människa att älska så vi kan flyta omkring i min pool tills frosten fryser sönder oss och vi kommer till en annan värld.
När jag har observerat myrorna ett tag så puffar jag till dem för att de skulle komma till varandra och bli en enda klump. Jag lyckas och de håller fast vid varandra och jag tror nästan att de vill tacka den stora jätten som hjälpte dem. Samtidigt så så tittar jag ut över poolen och ser alla andra myror som ligger där och kämpar. Det finns miljontals människor och jag kan inte hjälpa dem alla. Jag kan inte lindra deras lidande, jag kan bara hjälpa dem att hålla deras hopp vid liv så de plågas ännu mer. Men då plötsligt så hör jag en bekant röst i mitt huvud. Det är Itzak Stern från Schindler's list och han viskar Whoever saves one life, saves the world entire. Då slås jag av makten. Då slås jag av min gudomligthet. Jag blir plötslig medveten om att jag är en gud som tittar ned på myrorna, utan att göra någonting. För dem så är jag en gud och i deras ögon kan jag utföra mirakel. Så vad gör jag? Jag plockar upp myrorna. En efter en. Jag lyfter upp dem ur poolen och flyttar dem till gräsmatten som ligger några meter bort. Jag känner hur pulsen höjs och jag räddar myra efter myra, jag räddar liv efter liv och för myrorna sker det ett mirakel. De ser upp på mig som en barmhärtig gud, men jag bara fortsätter att rädda fler. Jag tar itu med de ensamma myrorna också, en efter en. Whoever saves one life, saves the world entire.
Till slut ger jag upp, faller ned på mina knän framför poolen. Hur många har jag räddat nu? Jag minns inte. Jag känner att det räcker nu och beger mig inåt och fördriver tiden några timmar utan att ägna tanken på myrorna något mer.
Senare så sitter jag här och skriver det här inlägget, och vad känner jag? Jo, jag känner skuldkänslor, för om jag hade fortsatt så hade jag kunnat rädda fler liv... En minut till så hade jag kanske kunnat rädda tre fyra myror? Eller hur? Tre-fyra LIV. Det är faktiskt liv vi pratar om. Jag kunde ha räddat fler. Jag kunde...
Jag böjer mig ned för att se vad det är, och när jag väl har kommit nära så ser jag att klumpen består av myror. Det är fyra eller fem myror som kämpar emot den främmande miljön och håller sig till varandra. De kämpar mot den främmande värld som de har hamnat i och det var då jag blev så tagen. När jag lät blicken glida längre ut så såg jag fler myror, men dessa myror var utsplittrade och ensamma. De sprattlade med sina små insektsben där på vattenytan i ett försök att komma till någon annan myra, men utan att lyckas.
Det var då tanken slog mig att de där myrorna skulle kunna vara människor som försöker överleva i den värld som de har kastats in i. De simmar och simmar, för att överleva och inte bara sjunka till botten och drunkna. Kanske det är människans strävan efter att överkomma hindren, för att kämpa sig till en bättre tillvaro. Det är hoppet som håller oss över ytan och får oss att sparka med armar och ben av alla krafter för att fortsätta kämpa. För att överleva. Hoppet håller oss vid liv, samtidigt som det plågar oss till döds. I slutet så finns hoppet fortfarande där och när det slocknar så slocknar viljan att fortsätta leva. Den som har givit upp att hoppas är egentligen redan död inuti. Vissa säger att hoppet är det sista som lämnar en människa, men jag tror inte det. Hoppet kan lämna dig före, ifall du överger det. Det som är kvar då är övertygelsen om att du gör det rätta, en övertygelse som har spridit sig som ett gift i din kropp. Inte heller kan någon ifrågasätta din övertygelse, men påverka den.
De myrorna som var samlade i en klump höll sig till varandra. De höll ihop under de svårigheter som fanns, men det var få klumpar som flöt där på vattnet. För det mesta så var det ensamma myror som försökte hitta någon att haka sig fast vid. Fungerar inte alla människor så? Vi försöker hitta någon att haka fast oss vid, någon att hålla fast vid igenom alla svårigheter. Precis som de ensamma myrorna som flöt därute så känner jag mig. Jag sprattlar med ben och armar, men jag kommer ingen vart. Jag lyckas bara hålla mig själv och hoppet vid liv. Trots att hoppet plågar mig så håller jag ändå fast vid det, för jag vill leva. Jag vill hitta en annan människa att hålla fast vid, en annan människa att älska så vi kan flyta omkring i min pool tills frosten fryser sönder oss och vi kommer till en annan värld.
När jag har observerat myrorna ett tag så puffar jag till dem för att de skulle komma till varandra och bli en enda klump. Jag lyckas och de håller fast vid varandra och jag tror nästan att de vill tacka den stora jätten som hjälpte dem. Samtidigt så så tittar jag ut över poolen och ser alla andra myror som ligger där och kämpar. Det finns miljontals människor och jag kan inte hjälpa dem alla. Jag kan inte lindra deras lidande, jag kan bara hjälpa dem att hålla deras hopp vid liv så de plågas ännu mer. Men då plötsligt så hör jag en bekant röst i mitt huvud. Det är Itzak Stern från Schindler's list och han viskar Whoever saves one life, saves the world entire. Då slås jag av makten. Då slås jag av min gudomligthet. Jag blir plötslig medveten om att jag är en gud som tittar ned på myrorna, utan att göra någonting. För dem så är jag en gud och i deras ögon kan jag utföra mirakel. Så vad gör jag? Jag plockar upp myrorna. En efter en. Jag lyfter upp dem ur poolen och flyttar dem till gräsmatten som ligger några meter bort. Jag känner hur pulsen höjs och jag räddar myra efter myra, jag räddar liv efter liv och för myrorna sker det ett mirakel. De ser upp på mig som en barmhärtig gud, men jag bara fortsätter att rädda fler. Jag tar itu med de ensamma myrorna också, en efter en. Whoever saves one life, saves the world entire.
Till slut ger jag upp, faller ned på mina knän framför poolen. Hur många har jag räddat nu? Jag minns inte. Jag känner att det räcker nu och beger mig inåt och fördriver tiden några timmar utan att ägna tanken på myrorna något mer.
Senare så sitter jag här och skriver det här inlägget, och vad känner jag? Jo, jag känner skuldkänslor, för om jag hade fortsatt så hade jag kunnat rädda fler liv... En minut till så hade jag kanske kunnat rädda tre fyra myror? Eller hur? Tre-fyra LIV. Det är faktiskt liv vi pratar om. Jag kunde ha räddat fler. Jag kunde...
Kommentarer
Trackback
