Slumpen eller ödet, döden hånar oss alla
Det finns så mycket ondska i världen, och vad ska vi människor göra åt det? Vi är ju så maktlösa.
Många av er som läser vet vad jag menar. En kille dog. En liten kille som bara blev 12 år gammal, men jag skriver inte det här inlägget till minne av honom. Jag skriver det här för oss som blev lämnade kvar. Vi människor som blev lämnade kvar för att få leva vidare.
Det som jag egentligen irriterar mig mest på är alla som skriver på facebook. Ett hjärta. Kom igen. De skriver även hur synd det var om honom och självklart håller jag med, vem vågar påstå något annat? Han blev överkörd av en långtradare, självklart var det en hemsk olycka, men det här är livets spelregler. Det finns en sak som jag kan säga direkt och det är att det här aldrig kommer hända dig. Vi tänker alla så att det aldrig kommer hända oss och till viss del har vi rätt. Jag kommer aldrig att bli överkörd av en långtradare, jag Fredrik Andersson. Och om jag nu blev det så skulle ingen kunna motbevisa mig, eftersom jag inte skulle kunna övertygas. Det är inte den som dör som det är synd om, utan de som blir lämnade kvar. Jag tänker inte säga att den här killen är i himlen nu, men förhoppningsvis så har han det bättre än oss andra. Oss andra? Jag syftar mest på hans familj. DU kommer aldrig bli överkörd, men dina medmänniskor kan bli det. Din mormor. Din pappa. Ditt syskon. Det spelar ingen roll. Det kan vara vem som helst och det som gör det så fruktansvärt är att vi inte kan förhindra det. Det här är livets spelregler och tärningen är kastad.
För att återgå till acebook-empatin, behöver vi verkligen den? Behöver vi verkligen visa för varandra att vi brydde oss om den här pojken? Jag kanske framstår som ett kallhjärtat svin, men jag vill ändå vara klar med en sak. Den här pojken betydde ingenting för mig. Ingenting. Det gör han inte idag heller, jag tycker bara synd om hans familj. Så vad är det vi försöker bevisa för varandra när vi skriver hjärtan på facebook och "vila i frid". Vad är poängen? Jag kan stå ut med att hans familj gör det, men alla ni som inte kände den här pojken? Varför gör ni det? Är det bara en del av det sociala spelet att visa empati och tycka synd om en människa som inte existerar längre? För er som inte kände honom, varför låtsas ni bry er? Vi i samhället behöver inte er empati, vi behöver inte höra hur ledsna ni är för att en pojke är död, för det är en självklarhet att det är tragiskt. Om en vecka så har ni glömt det, kanske någon månad, men den här pojkens familj och bekanta kommer ta med sig det här hela livet. Hela livet ska de bära med sig den här smärtan. Är det inte dem vi ska trösta? Istället för någon som är död och inte finns med oss längre.
Om jag blev överkörd av en lastbil och fick chansen att se tillbaka efter min död så skulle jag bara skratta åt alla som skrev ett hjärta åt mig på facebook. Nej, jag skulle inte bara skratta åt er, jag skulle tycka synd om er. Att ni till mitt minne låtsades bry sig. Förmodligen så blev den här pojken större i döden än han var i livet för omgivningen och det tycker jag är så fruktansvärt synd. När jag sitter där i himlen och skrattar så ska jag istället tänka på dem som hjälpte och älskade mig i livet. Inte de som låtsades bry sig efter min död. Det betyder ingenting. Det vi gör mot varandra i livet, det är vad som betyder något. Jag fick aldrig chansen att göra den här pojken något gott, men jag gjorde honom inte heller något ont och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag gick i samma klass som hans syster och ifall hon läser det här inlägget så hoppas jag att hon minns allt det goda hon gjorde mot honom i livet, för det är vad jag skulle minnas mina medmänniskor för. Kanske den här pojken uppskattar det här inlägget jag skriver nu, för det betyder iallafall något mer än ett grattis som vem som helst kan skriva utan särskild ansträngning.
Det här inlägget hade förmodligen sett ut annorlunda ifall det var min egen bror som hade dött, men det är väl en dum tanke? Eller hur? Min bror kan ju inte dö. Det går ju inte. Inte din heller. Eller hur? Ni ska växa och bli gamla. Eller så kan vi alla dö imorgon. Det är här människan sätter sig över ödet, när hon tror att hon kan kontrollera sin omgivning. Det spelar ingen roll om regeringen förbjuder lastbilar i tätbebyggda orter, eller om biltrafiken ställs in helt. Vi kan inte sätta oss över ödet eller slumpen, vi kan inte förhindra all död och förödelse som finns i världen. Det här är livet. Det finns så mycket ondska i världen och vi människor är totalt maktlösa. När döden flinar åt dig är det enda du kan göra att flina tillbaka. Det är så livet funkar. Vi kan inte mura in oss i säkerhet och tro att det räcker livet ut. Förr eller senare brister fördämningarna och alla murar raserar.
Men vi är inte maktlösa. Det uppmärksamhet ni nu har skänkt den här pojken i döden, skänk den istället till alla oss som fortfarande lever, till oss som lämnades kvar. Vi är värda att leva för. Tillsammans så kan vi stå emot världens ondska, tillsammans kan vi uthärda den, men vi kommer aldrig att kunna besegra den. Vi måste bara fortsätta kämpa. Ta hand om varandra. Älska varandra. Det är det viktigaste för mig.
Många av er som läser vet vad jag menar. En kille dog. En liten kille som bara blev 12 år gammal, men jag skriver inte det här inlägget till minne av honom. Jag skriver det här för oss som blev lämnade kvar. Vi människor som blev lämnade kvar för att få leva vidare.
Det som jag egentligen irriterar mig mest på är alla som skriver på facebook. Ett hjärta. Kom igen. De skriver även hur synd det var om honom och självklart håller jag med, vem vågar påstå något annat? Han blev överkörd av en långtradare, självklart var det en hemsk olycka, men det här är livets spelregler. Det finns en sak som jag kan säga direkt och det är att det här aldrig kommer hända dig. Vi tänker alla så att det aldrig kommer hända oss och till viss del har vi rätt. Jag kommer aldrig att bli överkörd av en långtradare, jag Fredrik Andersson. Och om jag nu blev det så skulle ingen kunna motbevisa mig, eftersom jag inte skulle kunna övertygas. Det är inte den som dör som det är synd om, utan de som blir lämnade kvar. Jag tänker inte säga att den här killen är i himlen nu, men förhoppningsvis så har han det bättre än oss andra. Oss andra? Jag syftar mest på hans familj. DU kommer aldrig bli överkörd, men dina medmänniskor kan bli det. Din mormor. Din pappa. Ditt syskon. Det spelar ingen roll. Det kan vara vem som helst och det som gör det så fruktansvärt är att vi inte kan förhindra det. Det här är livets spelregler och tärningen är kastad.
För att återgå till acebook-empatin, behöver vi verkligen den? Behöver vi verkligen visa för varandra att vi brydde oss om den här pojken? Jag kanske framstår som ett kallhjärtat svin, men jag vill ändå vara klar med en sak. Den här pojken betydde ingenting för mig. Ingenting. Det gör han inte idag heller, jag tycker bara synd om hans familj. Så vad är det vi försöker bevisa för varandra när vi skriver hjärtan på facebook och "vila i frid". Vad är poängen? Jag kan stå ut med att hans familj gör det, men alla ni som inte kände den här pojken? Varför gör ni det? Är det bara en del av det sociala spelet att visa empati och tycka synd om en människa som inte existerar längre? För er som inte kände honom, varför låtsas ni bry er? Vi i samhället behöver inte er empati, vi behöver inte höra hur ledsna ni är för att en pojke är död, för det är en självklarhet att det är tragiskt. Om en vecka så har ni glömt det, kanske någon månad, men den här pojkens familj och bekanta kommer ta med sig det här hela livet. Hela livet ska de bära med sig den här smärtan. Är det inte dem vi ska trösta? Istället för någon som är död och inte finns med oss längre.
Om jag blev överkörd av en lastbil och fick chansen att se tillbaka efter min död så skulle jag bara skratta åt alla som skrev ett hjärta åt mig på facebook. Nej, jag skulle inte bara skratta åt er, jag skulle tycka synd om er. Att ni till mitt minne låtsades bry sig. Förmodligen så blev den här pojken större i döden än han var i livet för omgivningen och det tycker jag är så fruktansvärt synd. När jag sitter där i himlen och skrattar så ska jag istället tänka på dem som hjälpte och älskade mig i livet. Inte de som låtsades bry sig efter min död. Det betyder ingenting. Det vi gör mot varandra i livet, det är vad som betyder något. Jag fick aldrig chansen att göra den här pojken något gott, men jag gjorde honom inte heller något ont och jag känner mig ganska nöjd med det. Jag gick i samma klass som hans syster och ifall hon läser det här inlägget så hoppas jag att hon minns allt det goda hon gjorde mot honom i livet, för det är vad jag skulle minnas mina medmänniskor för. Kanske den här pojken uppskattar det här inlägget jag skriver nu, för det betyder iallafall något mer än ett grattis som vem som helst kan skriva utan särskild ansträngning.
Det här inlägget hade förmodligen sett ut annorlunda ifall det var min egen bror som hade dött, men det är väl en dum tanke? Eller hur? Min bror kan ju inte dö. Det går ju inte. Inte din heller. Eller hur? Ni ska växa och bli gamla. Eller så kan vi alla dö imorgon. Det är här människan sätter sig över ödet, när hon tror att hon kan kontrollera sin omgivning. Det spelar ingen roll om regeringen förbjuder lastbilar i tätbebyggda orter, eller om biltrafiken ställs in helt. Vi kan inte sätta oss över ödet eller slumpen, vi kan inte förhindra all död och förödelse som finns i världen. Det här är livet. Det finns så mycket ondska i världen och vi människor är totalt maktlösa. När döden flinar åt dig är det enda du kan göra att flina tillbaka. Det är så livet funkar. Vi kan inte mura in oss i säkerhet och tro att det räcker livet ut. Förr eller senare brister fördämningarna och alla murar raserar.
Men vi är inte maktlösa. Det uppmärksamhet ni nu har skänkt den här pojken i döden, skänk den istället till alla oss som fortfarande lever, till oss som lämnades kvar. Vi är värda att leva för. Tillsammans så kan vi stå emot världens ondska, tillsammans kan vi uthärda den, men vi kommer aldrig att kunna besegra den. Vi måste bara fortsätta kämpa. Ta hand om varandra. Älska varandra. Det är det viktigaste för mig.
Kommentarer
Trackback
