cocacolacowboys

När jag såg lågorna slicka de torra bladen så insåg jag att jag inte hade kunnat gjort det för länge sedan. Inte ens igår. Och ifall jag inte hade gjort det idag så hade jag aldrig gjort det heller. Precis efter jag hade gjort det så trodde jag att tankarna skulle komma och anfalla mig, men så var inte fallet. Det var alldeles tyst i mitt huvud. Den stora tystnaden som lägger sig på ett slagfält efter en lång och utdragen strid. Jag var så häpen. Vart tog den där rösten vägen? Den där rösten som viskade om att allt skulle gå fel, den där rösten som sa att det var mitt fel? Den rösten ligger där som aska, nedbränd och nedtrampad i jorden, i smutsen. Den ljög för mig, den sa åt mig att rädda den, att spara den, men den rösten kommer inte prata mer.

Det är som att se på sig själv brinna. I början så försökte jag släcka elden och sedan plåstra om såren. Jag lyckades släcka elden och lägga om förband, men sedan så började elden ta fart igen. Den livnärde sig på mig. På min sorg. På alla lyckliga minnen. Jag gjorde allt som stod i min makt för att försöka släcka elden, men det var svårt. Ett tag försökte jag ignorera den också, men efteråt så blev det bara värre. Det går inte att ignorera smärta. Så vad gjorde jag för att komma dit jag är nu? Jo, när jag såg mig själv brinna där, så slängde jag på mer bränsle. Mer ved. Ännu fler lyckliga minnen, allt jag kunde tänka mig. Smärtan blev allt intensivare och jag skrek ropade efter hjälp, men ingen kom. Elden brann långsamt och den förintade allt jag hade stått för. Allting jag hade älskat. Trots att allt var svart och vidbränt så slickade elden mig fortfarande. Varenda cell stod i brand. Varenda nerv var i kläm.

Till slut så blev allt tyst. Jag tittade ned på mig själv för på marken låg en hög av aska som förut var jag och den värld jag älskade. Jag rotade igenom askan och hittade några minnen, men de gjorde inte längre ont. Inte heller kändes de olyckliga. Det kändes ingenting.

Ingenting.