ett
Och när hon sa till honom att hon aldrig någonsin hade existerat så trodde han inte på henne, för varför skulle hon säga något sådant. Han bad henne berätta vad hon egentligen menade och hon svarade att hon inte var något mer än en röst i hans huvud. Han hörde vad hon sa, men han lyssnade inte. Hur skulle han kunna acceptera något sådant? Alla saker de hade gjort tillsammans, det kunde väl han inte bara ha hittat på? Det måste ju ha hänt på riktigt, det måste ju ha inträffat. Plötsligt så slog det honom att det alltid funnits en röst som försökt tränga sig in i hans huvud, en röst som försökt berätta för honom om det som vissa kallade verkligheten. Det var ett ord som han inte riktigt kände tilll, ett svårt ord som var svårt att få grepp om. Han kände att hon fortfarande fanns där någonstans inom honom, men hon pratade inte längre. Hon var tyst, för nu var det hans tur att tänka utan att bli avbruten.
(lftjv)
(lftjv)
Kommentarer
Trackback
