De två konstnärernas dispyt
- Jag vill skapa något. Jag vill måla en tavla med ord, och penseln i mina händer ska vara länken mellan mina tankar och resultat utifrån min kreativitet. Vad tycker du om det?
- Jag gillar det inte. Du talar om kreativitet som något som du kan kontrollera. Det är där du har fel. Vi är kreativitetens slavar, den är den som kommer till oss närhelst den önskar. Inspiration är inget vi kan äga, endast något vi kan se en glimt av.
- Förvisso, du talar sant, men jag kan ändå inte hålla med. Ifall vi inte bemästrade kreativiteten så skulle det inte bli några tavlor. Vi väljer närhelst vi vill måla våra tavlor med ord. Bara för att orden finns inom oss så betyder det inte att vi måste måla. Vi väljer själva när och vilka ord vi målar.
- Det där är endast en dåres svammel. Alla konstnärer, oavsett rang eller identitet, är slavar till kreativiteten. Därmed utgör deras tankar endast en del av helheten. Visserligen så kanske vi väljer när vi själva skall måla. Åh, jag är så avundsjuk på dig dagen då din syster dog. Den sanna kreativiteten grundar sig i smärta.
- Du går för långt, du vampyristiske konstnär. Skall du som en parasit leva på andras olycka, bara för att skapa poesi? Du är inget mer än en parasit som underkastar sig kreativiteten, för att i sin tur leva på andra. Min syster dog måhända, vilket endast skänkte mig destruktiva tankar. Dessa tankar och förvirrade känslor gav upphov till vacker poesi, detta kan jag erkänna. Men jag önskar ändå henne i livet, ty hon var en större inspirationskälla för mig som levande, än vad hon någonsin kommer vara som död. Den sanna kreativiteten ligger i kärleken.
- Att leva på andras olycka är sannerligen en stark anklagelse. Hur understår du dig? Vad jag menade var att mycket av din poesi grundar sig i melankoli, och att jag avundas att du har den möjligheten. Hur mycket skulle jag inte ge för den inspirationen. Kärlek är en svag inspirationskälla, alla vet att den starkaste känslan är döden och alla hans vänner. Och angående din syster, kanske hon var den största inspirationskällan för dig när hon levde, men det krävdes ändå hennes död för dig att inse det. Hennes död var ditt uppvaknande. Skäms du inte, du förödmjukade konstnär?
- Min käre konstnär, du påstår alltså att kärleken inte är viktig i kreativiteten? Döden är dessutom inte den starkasta känslan. Den starkaste känslan är passionen, gemenskap och kärleken. Min syster var en flamma, en eld som jag ständigt fick ge bränsle åt, kärlek ur min egen kropp, men hon brann för mig. Det gjorde hon sannerligen. Kanske jag var slav under den brinnande flamman, men jag var bländad av hennes godhet. Döden är blott kall och likgiltig. Hur kan han ge uppskov till starka känslor? För mig är döden inget annat än död. Min systers död var kreativitetens knivhugg i min rygg.
- Åh, av alla dårar är du den mest högdragne. Kärleken ligger till grunden i rädslan för döden och är inte smärta den känsla som ständigt påminner oss om att vi lever? Smärtan är den sanna kreativiteten, för den påminner konstnären om hur han fortfarande lever sitt eländiga liv och att allt han kan göra är att måla sina tavlor med de dystraste orden han känner till. Den sanna kreativiteten är den som vi ynkliga konstnärer inte kan kontrollera. Vi är tidens slavar och kreativiteten viskar ord till oss, om vilka färger vi skall använda då vi målar. Och du är slaven, konstären i kedjor som tvingas måla sin tavla med sin egen systers blod.
- Du har fel min käre vän. Att älska är inte detsamma som att frukta döden. Att älska är istället att sin uppskattning till livet visa. Kärleken för människor tillsammans och utgör en sådan pass stark kreativitet eftersom det föds en passion till konstnärsskapet. Du talar om melankoli och döden som om de vore dina bröder. Är det en beundran för det okända som lossnar ifrån dina läppar? Allting börjar med att konstnären älskar konsten och sedan föds det en tanke om att skapa. Därefter uppstår en länk mellan konsten, konstären och konstnärskapet.
(kom ihåg att ingenting någonsin slutar. allting fortsätter)
- Jag gillar det inte. Du talar om kreativitet som något som du kan kontrollera. Det är där du har fel. Vi är kreativitetens slavar, den är den som kommer till oss närhelst den önskar. Inspiration är inget vi kan äga, endast något vi kan se en glimt av.
- Förvisso, du talar sant, men jag kan ändå inte hålla med. Ifall vi inte bemästrade kreativiteten så skulle det inte bli några tavlor. Vi väljer närhelst vi vill måla våra tavlor med ord. Bara för att orden finns inom oss så betyder det inte att vi måste måla. Vi väljer själva när och vilka ord vi målar.
- Det där är endast en dåres svammel. Alla konstnärer, oavsett rang eller identitet, är slavar till kreativiteten. Därmed utgör deras tankar endast en del av helheten. Visserligen så kanske vi väljer när vi själva skall måla. Åh, jag är så avundsjuk på dig dagen då din syster dog. Den sanna kreativiteten grundar sig i smärta.
- Du går för långt, du vampyristiske konstnär. Skall du som en parasit leva på andras olycka, bara för att skapa poesi? Du är inget mer än en parasit som underkastar sig kreativiteten, för att i sin tur leva på andra. Min syster dog måhända, vilket endast skänkte mig destruktiva tankar. Dessa tankar och förvirrade känslor gav upphov till vacker poesi, detta kan jag erkänna. Men jag önskar ändå henne i livet, ty hon var en större inspirationskälla för mig som levande, än vad hon någonsin kommer vara som död. Den sanna kreativiteten ligger i kärleken.
- Att leva på andras olycka är sannerligen en stark anklagelse. Hur understår du dig? Vad jag menade var att mycket av din poesi grundar sig i melankoli, och att jag avundas att du har den möjligheten. Hur mycket skulle jag inte ge för den inspirationen. Kärlek är en svag inspirationskälla, alla vet att den starkaste känslan är döden och alla hans vänner. Och angående din syster, kanske hon var den största inspirationskällan för dig när hon levde, men det krävdes ändå hennes död för dig att inse det. Hennes död var ditt uppvaknande. Skäms du inte, du förödmjukade konstnär?
- Min käre konstnär, du påstår alltså att kärleken inte är viktig i kreativiteten? Döden är dessutom inte den starkasta känslan. Den starkaste känslan är passionen, gemenskap och kärleken. Min syster var en flamma, en eld som jag ständigt fick ge bränsle åt, kärlek ur min egen kropp, men hon brann för mig. Det gjorde hon sannerligen. Kanske jag var slav under den brinnande flamman, men jag var bländad av hennes godhet. Döden är blott kall och likgiltig. Hur kan han ge uppskov till starka känslor? För mig är döden inget annat än död. Min systers död var kreativitetens knivhugg i min rygg.
- Åh, av alla dårar är du den mest högdragne. Kärleken ligger till grunden i rädslan för döden och är inte smärta den känsla som ständigt påminner oss om att vi lever? Smärtan är den sanna kreativiteten, för den påminner konstnären om hur han fortfarande lever sitt eländiga liv och att allt han kan göra är att måla sina tavlor med de dystraste orden han känner till. Den sanna kreativiteten är den som vi ynkliga konstnärer inte kan kontrollera. Vi är tidens slavar och kreativiteten viskar ord till oss, om vilka färger vi skall använda då vi målar. Och du är slaven, konstären i kedjor som tvingas måla sin tavla med sin egen systers blod.
- Du har fel min käre vän. Att älska är inte detsamma som att frukta döden. Att älska är istället att sin uppskattning till livet visa. Kärleken för människor tillsammans och utgör en sådan pass stark kreativitet eftersom det föds en passion till konstnärsskapet. Du talar om melankoli och döden som om de vore dina bröder. Är det en beundran för det okända som lossnar ifrån dina läppar? Allting börjar med att konstnären älskar konsten och sedan föds det en tanke om att skapa. Därefter uppstår en länk mellan konsten, konstären och konstnärskapet.
(kom ihåg att ingenting någonsin slutar. allting fortsätter)
Kommentarer
Trackback
